Inlägg

Mediesverige och Missing stairs-problemet

Bild
Jag tröttnade på #metoo när det började handla om att hänga ut kändismän.
När jag först såg taggen i mitt flöde var den en sådan där strukturell käftsmäll. Ett par dagar när det verkligen svämmade över med "jag också", "jag med", och där folk skrev betraktelser över vad det innebar för dem att tagga #metoo eller inte. I ett par dagar i mitt lilla isolerade hörn av Facebook var hashtaggen en grogrund för samtal om sexualitet, samtycke, normer och förväntningar, försvarsmekanismer och alla de där normaliserade beteendena som egentligen inte är okej men som vi sväljer hela tiden.

Men sedan hände en grej, rörelsen skiftade fokus, och jag tror att jag kan förklara vad det var som hände. Jag ska bara backa bandet lite.

I mars 2013 introducerade jag begreppet missing stair för lajvsverige. Det är myntat av bloggaren Pervocracy, och metaforen handlar om att vissa människor är som det där trasiga trappsteget i ett gammalt hus, som folk är så vana vid att hoppa över att de i…

När blir ett kulturarv ett kulturarv?

Bild
En sån där jobbig frågeställning som jag tror att alla som håller på med någon form av konstutövande som gör anspråk på att vara traditionellt ställs inför, är det där med autencitet. När blir det jag gör traditionellt? Autentiskt? Genuint?

Jag funderade på det lite häromdagen när det var samernas nationaldag. Jag följer rätt många samer på instagram, så en sak jag ofta kommer i kontakt med där är duodji, sameslöjd. Ibland vad som för mig ser ut som supertraditionella kåsor och knivar, och ibland i form av brokadkoltar med tusen lager rockabillyunderkjol och sneakers. Men de själva pratar om det som traditionell slöjd.

Och som någon som står utanför samernas kultur, är jag rätt nyfiken. Vad är det som gör slöjden traditionell? När blir det duodji, och när är det bara slöjd som är utförd av samer? Och vad är det egentligen som skiljer ett tenntrådsarmband av renskinn som en samisk slöjdare gjort, från ett identiskt som en icke-same köpte material till på Panduro och pysslade ihop?
Jag …

Opt in, opt out

Jag tror inte nödvändigtvis att vare sig polyamorösa eller lajvare är lite bättre människor än genomsnittet. Så är inte fallet. Däremot tänker jag att de grupperna har ett par gemensamma intressen som ofta gör sådana där kluriga saker som att kommunicera om relationer enklare.

Som att vi ofta är aktivt nördiga om relationer och roller. Hur man pratar om dem och bygger dem för att få till den rätta dynamiken. Jag tänker på nybörjarmisstaget att bestämma att "våra roller är vänner på lajvet" och tänka att det räcker, för att sedan på själva lajvet mest gå runt och le åt varandra och vara skitstel eftersom man aldrig pratat igenom vad "vara vänner" innebär. Det brukar alltså ligga i lajvares intresse att bli bra på att plocka isär och prata igenom relationer.

Det är också lite en av anledningarna till att jag bloggar. Jag blir sådär ställd ibland när jag inser att det här nördandet om känslor och relationer och kommunikation kanske är något av en subkulturell grej. Me…

Berättelsen om det osynliga barnet

Bild
Läsare som följde den här bloggen eller kände mig för tio år sedan när jag började skriva (ja, Jeu de rôles fyller tio i år), kanske inte tycker att det är särskilt exotiskt eller okaraktäristiskt att jag skaffar tatueringar med muminmotiv. Det är faktiskt ganska många år sedan jag skaffade en senast, och den här har jag tänkt på i några år, så i oktober slog jag faktiskt till och skaffade den. Så det här inlägget kommer att ta vid där jag började senast, med queera läsningar av Tove Janssons författarskap, handla om min nya tatuering, och lite sådana där vanliga tankar om livet och kärleken och annat som intresserar mig.

Berättelsen om det osynliga barnet kommer ur en novellsamling med samma namn från 1962. I korthet går handlingen ut på att Tooticki en dag kommer till muminfamiljen med ett barn som blivit osynligt, och ber dem att göra henne synlig igen. Ninni som flickan heter är förskrämd, artig, lydig och blyg, och har blivit det eftersom tanten hon tidigare bodde hos var kall oc…

Betraktelser från skuggsidan - vad jag menar med queer

Bild
En sak som jag tycker om att utforska i lajv och annan fiktion, är queera historier. Våra relationer och våra liv. Det här är en grej som jag skriver om ibland, men som alltså känns djup och existensiell på rätt många sätt.

Just nu sitter jag och fnular med noveller i samma setting som lajvet Klappande Hjärtan. Jag fick en halvseriös beställning av en vän som ville att jag skulle skriva fiktionskorrekt erotik. Och jag ville skriva just sådana där queera historier, och har hittat ett fint gränsland att lägga dem i. Jag får röra mig i gränslandet mellan tradition och modernitet, i skuggorna, mellan tillåtet och förbjudet och skriva om sådana där sexuella relationer som alla vet att de förekommer men ingen pratar om. Jag får skriva om migrantarbetare, ärlor, i ett sådant där liminalt tillstånd mellan barndomen och det verkliga livet. Några år på resande fot för att tjäna ihop pengar för att sedan kunna slå sig till ro, gifta sig och börja det verkliga livet. Innan dess: bostäder som inte…

Feministiska preventivmedel

Bild
En trend som jag sett rätt länge i olika feministiska facebookgrupper, och som ärligt talat oroar mig, är sättet många idag plötsligt börjat prata om preventivmedel på.

Larmrapporter om negativa biverkningar hos p-piller och andra hormonella p-medel har varit rätt vanliga i media länge. Jag läste ett gäng artiklar i Läkartidningen och lärde mig just att det finns vetenskapligt stöd för att kombinationspiller gör många kvinnor deppigare och ger lägre sexlust (däremot är nettoeffekterna för p-piller positiva, de förebygger fler hälsorisker än de bidrar med).

Men det som typ... lika delar irriterar och förbryllar mig, är hur många diskussioner om preventivmedel jag ser i veckan, i feministiska kretsar, där hormonella p-medel fördöms, till förmån för rena 1800-talsmetoder.

Dels har folk börjat propagera för avbrutet samlag. Det är en preventivmetod med hög risk att bli gravid, som är svår att göra helt säker. Den är däremot godkänd av katolska kyrkan, tillsammans med den andra uppseglande…

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Bild
eller: en gift gammal relationsanarkist funderar på det här med att prata om och benämna relationer.


Jag har varit relationsanarkist sedan jag var tonåring, så jag har haft ganska mycket trial and error på mig att fundera över det här med hur man egentligen benämner och kommunicerar om sina relationer.

För tio år sedan skulle jag ha sagt att det är ganska stor skillnad på RA och att vara polyamorös. Medan poly är ett samlingsbegrepp för folk som har flera partners och sådana relationer: så kändes det viktigt för mig för tio år sedan att snarare slippa definiera relationer. Jag skulle inte kunna ha "tre partners" eftersom det som var viktigt för mig då var att slippa göra en rangordning och en tydlig skillnad mellan "vänner" och "partners".

Idag är jag mer ok med det här att definiera relationer. Jag är ju rentav gift. Jag kanske emellanåt rentav säger att jag är poly. Men egentligen har jag kvar samma grundinställning: att jag inte vill definiera relatione…