Sommar, kläder och värme

Idag är jag på väg till universitetsbiblioteket för att skriva klart min magisteruppsats. Lite spontant passade jag på vägen på att, eh, stödja det lokala näringslivet, genom att impulsköpa en mjuk blommig klänning på Surprise shop i Flemingsberg. Och jordgubbar i kiosken vid stationen (Kärlek till den!)

Jag är så jävla kinkig med kläder sommartid. Inte för att man ska vara snygg och beach såhär års (det skiter jag i, och min baddräkt har kjol) men för att sommaren överlag är en han ja obehaglig årstid.
I korthet är det varmt och ljust och jag är allergisk mot allt. Jag vill ha mjuka kläder som jag kan leka i. Ingenting får sitta åt, skava, eller inte tåla att bli rullat nedför en grässlänt i. Jag vägrar strumpor, koftor, byxor. För första gången har jag dock lärt mig använda solglasögon (för att underlätta en ganska nasty synstress) och det är skönt. Jag älskar världen i sepia.

Annars längtar jag till Helsingfors. Det är en sådan där sommargrej tror jag. Det är varmt och kvavt i Stockholm och jag längtar efter havsvindar, spårvagnar och fiskmåsar. Vill dricka mojitos på hipsterbarer i Berghäll, känna mig som King of the world i Senatstorgets trappa och allmänt ströva omkring. Försten att släpa med mig på en kryssning vinner. Eller som tipsar mig om ett sommarjobb på andra sidan Östersjön.

Innan dess sitter jag och skriver om pragmatiska skillnader i finlandssvenska och sverigesvenska läkarsamtal. Lyckligtvis snart klar.

Och det akademiska känns för en gångs skull bra. Jag har knappt undervisning eller kursare, men jag gör roliga saker och har professorer som behandlar mig som en vuxen människa och som om det jag gör är riktig forskning och faktiskt intressant. Det är inte de skolaktiga låtsasuppgifterna utan På Riktigt nu. Dessutom har jag börjat se ljuset i tunneln och kan presentera intressanta slutsatser. Wow.
Jag gillar det här.

Saker Lei Lei gör på dagarna (eftersom hon uppenbarligen inte bloggar)

Hej på er!
Jag har inte försvunnit från jordens yta. Däremot är jag i slutfasen på min magisteruppsats. När jag inte sitter och skriver (eller har ångest för att jag inte skriver), eller jobbar med mina läxhjälpselever, så spelar jag Sims 2 eller kollar på serier. Det är lagom, inte särskilt krävande avkoppling.

Uppsatsen är i skrivandets stund 25 sidor lång, handlar om tilltal och artighetsstrategier i finlandssvenska och sverigesvenska läkarsamtal, och opponeras på 31 maj. Därefter är min skoltermin slut och jag kan ägna mig åt att vara glad, social och trevlig igen.

Tills dess är jag lite lätt försvunnen från jordens yta. Jag uppdaterar Facebook och Twitter (@siijiska) en del, så om du har abstinens efter mina tankar om saker och ting kan du ju alltid följa mig där.

Jag har för övrigt grym bloggklåda i fingrarna och väntar på ro och tid att skriva igen. För jag har massa bra grejer som vill komma ut.

Typ om att jag slutat vara vegan och hur galet jobbigt det är.
Och så ska jag skriva någonting om tjejtidningar, ytlighet och att jag faktiskt gillar kläder och smink.

Hörs!
Anneli

Caférecension: Barista centralen

Barista är en liten oas på i övrigt hektiska och ombyggnadsstökiga Stockholms centralstation. Ligger nere i hallen mellan pendeltåget och tunnelbanan. Bredvid Pocket shop, mittemot Burger King. Oftast har jag mest sprungit förbi här och köpt kaffe, men det finns en förvånansvärt mysig och skyddad liten sittdel på caféet.

Inredningen består av lurviga gröna mattor som ska se ut som gräs, tapeter med träd på och sköna soffor och fåtöljer. Lite slamrigt och blandad musik, jag gillar den oftast.

Styrkan hos Barista är ett genomgående Eko- och Rättvisetänk. Allt kaffe är ekologiskt och Fairtrade, det mesta på menyn eko. Drygt halva matmenyn (pasta, sallader och matiga smörgåsar) är vegetarisk och det mesta ekologiskt. Veganalternativ saknas på menyn, men de har varit trevliga och hjälpsamma att ordna fram det åt mig när jag frågat. Laktos och gluten tydligt utmärkt.

Stället har genomgående trevlig personal och gott kaffe. Med stammiskortet tankar man på pengar på förhand, och får sedan grym rabatt på take away (stor 30kr, liten 25kr, sojamjölk, smaktillsatser etc ingår). Rabatt på allt annat också, och så skänker de en skolmåltid till Etiopien per fika.

Fikat är dessvärre ganska oinspirerande, med pannkakor med sylt och grädde (39kr) som det säkraste kortet. Smoothiesarna på jordgubbar eller vetegräs är dyra men fantastiskt goda (i miljövänliga majsmuggar).

Barista är inte ett fik jag skulle dejta eller plugga på, däremot är det ett skönt ställe för att vänta på tåg, varva ner med en bok eller köpa kaffe på väg till skolan på. Jag är mycket förtjust.

Caférecension - Kafé Klavér

Stockholm är seriöst en rätt svår stad att gå och fika i. Jag inser det ganska ofta, att trots att det finns så många caféer är det få man har koll på. Rätt många gånger har jag tänkt att jag ska börja skriva caférecensioner, men inte riktigt kommit mig för. Så nu gör jag ett nytt försök.

Mina caférecensioner blir rätt personliga, och handlar om vad jag själv gillar och inte gillar på fik. Jag tänker inte sätta ut en massa "fyra kaffekoppar av fem möjliga", eftersom jag upplever att de ofta blir väldigt förenklande. Så istället slänger jag upp små betraktelser över fik och matställen jag gillar och varför.Men nåväl, först ut:

Kafé Klavér (http://www.kafeklaver.se)

Rutger Fuchsgatan 5, Södermalm.

Kafé Klavér är ett av mina stamhak. Utöver att vara ett vanligt matkafé håller de ofta kulturevent, teater och spelningar i ena rummet. Inredningen är mysig nordisk och avskalad, ljusgrått möblemang md mörkröda detaljer. Inga soffor att sjunka ner i, men trevliga små bord och en läktare med sköna kuddar där man kan sitta och titta ner över resten av caféet. Musiken är låg, ofta lugn jazz eller Lisa Ekdahl.

Klavers tonvikt ligger på mat, och mellan 12 och 14 är det ofta hyfsat fullt med matgäster. Kött och fiskrätterna lär vara goda, enligt vänner jag frågat har de grym carbonara, men det vegetariska och veganska utbudet lämnar lite att önska. Den vegetariska paradrätten är en hyfsat tråkig kikärtscurry med ris. Rätten i sig är vegan men salladsdressingarna innehåller mjölk, så säg till om det. Rejält tilltagna portioner och blir man inte mätt kan man alltid få påfyllning. Goda smörgåsar med brie eller mozzarella, 35-40kr för en enkel och 50-55kr för en dubbel.

Klavér bakar allt sitt fika på äkta smör, så för veganer finns här inte så mycket att hämta. Chokladbollarna (25kr) är massiva, söta och mättande medan kärleksmumsen är torr och småtråkig. Rejäla bitar får man! Glutenfri tårta finns, och god glass.

Bryggkaffet (24kr) är ett osäkert kort. Påtår ingår, och ofta är det helt okej, men det händer stundom att kaffet får stå för länge och blir beskt och surt. För garanterat gott kaffe är presskaffet (27kr) ett bättre alternativ. Caféet har ett bra utbud av lösteer (25kr), åtminstone 14 sorter i olika färg, som jag också gärna rekommenderar.

Varför man ska gå på Klavér då? Lokalen är ofta lugn på eftermiddagarna efter lunchrushen, det finns gott om plats att sitta och plugga på och WiFi för gäster. Personalen är trevlig och hjälpsam, och man får ofta sitta ganska många timmar på en kopp te eller en chokladboll. Överlag är det här ett bra fik om man i hyfsat lugn och ro vill ha ett mindre möte, sitta och plugga för sig själv eller träffa en vän. På dagtid är caféet barnvänligt, jag ser ofta barnvagnar här, men ljudnivån är hyfsat låg. Och på kvällstid kan man äta middag och ta ett glas vin eller en drink här. Överlag ett rätt trivsamt fik.

Varför det är dumt att kalla sig för våldtäkt

Hej e-sportsverige
Igår kväll på twitter startade en diskussion om faktumet att en spelare valt att använda nicket Rape. På svenska våldtäkt, för att få ordet precis så negativt laddat som det faktiskt är. Det är svårt att få fram exakt vad jag menar på 140 tecken åt gången, så jag tänker att jag gör en förklaring här istället.

Varför det är problematiskt att nicka Rape

Okej, så här alltså. Att kalla sig Rape är precis samma sak som att kalla sig Våldtäktsmannen. Det kanske vore lättare att förstå varför nicket är olämpligt ifall spelaren hette det på svenska rätt ut, men för säkerhets skull förklarar jag det i detalj.

Om jag nu ska vara snäll mot Rape och anta att spelaren inte ser någon som helst koppling mellan sin persona på internet och namnet han valt, är namnet ändå problematiskt. På typ samma sätt som att skämta om våldtäkt är problematiskt.

Den stora majoriteten av alla som skämtar om våldtäkt är givetvis inte våldtäktsmän. Man blir inte automatiskt kapabel att gå ut och våldta folk för att man skämtar om det. Däremot bidrar våldtäktsjargong till en acceptans. Killar som faktiskt våldtar vill gärna ha det till att alla andra män också våldtar, de bara åker inte fast för det. När du skämtar om våldtäkt eller använder det som nick, signalerar du alltså till folk som faktiskt är kapabla att våldta, att våldtäkt är någonting normalt och okej.

När du skämtar om våldtäkt, gör du dessutom en stor grupp personer som ser och hör det otrygga. Sexuellt våld är någonting som halva befolkningen i det här landet på något sätt måste förhålla sig till dagligen. Även vi som inte blivit våldtagna och har ett sådant trauma att bearbeta är matade sedan barnsben med att vi måste akta oss för att bli våldtagna. Vi gör riskkalkyler, går inte ensamma hem själva, har inte för korta kjolar, ser upp så att vi inte blir fulla med främmande män, och hela tiden finns den där klockan i bakhuvudet som talar om att det antingen är vårt eget fel ifall vi blir våldtagna, eller vilken jävla tur vi har som inte blivit det trots alla gånger vi betett oss ansvarslöst.

Våldtäkt är en del av det svenska samhället. I praktiken är det lagligt att våldta i Sverige, eftersom de flesta sexualbrott över huvudtaget inte anmäls, och bara ett fåtal procent av alla våldtäktsanmälningar leder till fällande dom. Om du signalerar med ditt språk och nicket du använder att våldtäkt är acceptabelt, hur ska vi då kunna räkna med att du faktiskt tar avstånd från sexuellt våld och att du skulle stå på vår sida ifall vi utsattes för det?

Att använda sig av namnet Rape är, med en grov tolkning, att tillskriva sig själv att man våldtar andra eller är kapabel att göra det. Man väljer alltså att presentera sig själv med ett sexualbrott som drabbar många kvinnor dagligen, och som är en oerhört jobbig erfarenhet för de flesta.

I e-sportsverige är kvinnor en liten minoritetsgrupp. Ungefär som hbtq-personer och invandrare. Och om det nu är okej att använda sig av ett användarnamn som anspelar på sexuellt våld (som primärt drabbar kvinnor), kan jag liksom inte låta bli att undra var gränsen går. Skulle du tycka att det var okej att nicka Lasermannen, eller Bögknackarn?

Jag hoppas verkligen inte det.

Veckans hantverksblogg: Palestinasjalsklänningen

Någon gång förr-förra sommaren när femtiotal och sådana där hundtandsrutor var trendigt, medan jag drällde runt i palestinasjal som bästa allroundplagget (seriöst, man kan ha det som kofta, picknickfilt, turban, badhandduk, bära grejer i den, knyta den runt höften för anständighet när man går från stranden till glasskiosken, solskydd etc.), fick jag för mig den lysande idén att sy en femtiotalsklänning av en palestinasjal. Det är inte milsvid skillnad mellan de olika sorternas rutor.

Sedan gick den här idén och mognade något år. Jag köpte en palestinasjal av Jord och Frihet i vintras för ändamålet, och sedan har det gått ett par månader till innan jag kom på att den här idén nog är kul och genomförbar. Så jag ägnade påskhelgen åt att hänga hemma hos min mamma och sy en palestinasjalsklänning.

Det här är för övrigt det första plagget avsett för icke-lajvbruk som jag syr sedan... typ slöjden på mellanstadiet. Så klänningen har en del nybörjarmissar och jag var rätt nervös över den. Men helt okej slutresultat ändå. Till skillnad från projekten jag gjorde i slöjden har jag den faktiskt på mig.

Min mamma är alltså gammal slöjdlärare. När jag flyttade ut gjorde hon om mitt sovrum till en ateljé. Det står en säng där inne också, men annars är det mest tyghögar, symaskiner, provdocka och allehanda tänkbart hantverksmaterial. Dessutom har hon sytt ett gäng klänningar till mig tidigare, så vi utgick helt enkelt från ett gammalt mönster.

Konstruktionen på livet är hyfsat enkel. Det är rätt kort, vill minnas ca 65cm,  och består av ett framstycke och två bakstycken, med blixtlås mitt bak. Veck i byst, midja, axlar och rygg. Den smårutiga mitten på palestinasjalen räckte fint till livet, om man tog med en liten röd kant, som sitter runt hela klänningen i midjan och var rätt pillig att få ihop på ett jämnt sätt. Jag slapp sy ärmar eftersom jag bestämde mig för att det är snyggt med ärmlöst och att visa upp sin tatuering. Och så gjorde jag den ganska djupt urringad, för det är skönt.

Palestinasjalar är av ganska dålig kvalitet, och det går lite trådar på dem. Fick börja med att sicksacka allting ordentligt men det var ändå en del upprepningsvarning på tyget. Bävar lite inför att tvätta den, men hoppas att det går bra.

När livet var någorlunda klart hittade jag en bit mörkblått typ viskos, hyfsat tungt, från Tradera, som blev kjol. Kjolen är en helcirkel. Man viker det en gång dubbelt och sedan en gång till, så att man kan rita en kvartscirkel och få ut två halvcirklar, som man sedan syr ihop i sidorna och sätter fast på livet. Slutligen sydde jag fast blixtlås ordenligt och overlockade nederkanten.

Eftersom det är pilligt att sy i blixtlås och det här som sagt var första försöket sedan mellanstadiet blev det inte helt snyggt i nederkanten. För att maskera det lite tog jag en av bårderna på palestinasjalen, som passande nog redan var fållad på två sidor och hade en liten lapp med texten "Made in Palestine". Klippte ut bården och fållade långsidorna, och vips hade jag ett tygskärp som dels maskerar det fula mitt bak, och dels gör att man ser tydligare att det är just en palestinasjal klänningen är sydd av. Det har ingen särskild stängningsanordning, utan jag viker det och knyter i ryggen.

Min lägenhet är för närvarande inte helt fotogenisk och jag har inte lyckats få någon bra helfigursbild av klänningen. Bifogar en dålig för att man ska se kjolvidden.

Musik från min uppväxt

"Kommer du ihåg när man hade LP hemma som standardskivspelare?" frågar jag min flickvän en kväll.

Någonstans i bakhuvudet minns jag stereon mina föräldrar hade i början av 90-talet. Skivtallrik och två enorma högtalare, bruna, och det fanns ett par tillhörande hörlurar med stora koppar och tyginklädd spiralsladd, som jag minns dem. Min musik: Mora Träsk och Mamma Mu, var på kassettband, men mamma hade en skiva med Siw Malmqvist som jag var mycket förtjust i. De flesta av mina föräldrars skivor var också kassettband, som satt uppsatta i en stor hylla på väggen.

Hösten 1990. Kassettband på väggen.
Jag, min moster Ingela och mormor.

Januari 1991. Här fyller jag ett år framför mina föräldrars stereobänk.

Jag minns inte riktigt när CD-spelaren gjorde inträde i våra liv. Nordman hade vi på band, och jag hade ett med Vengaboys. Vill minnas att mina föräldrar fortfarande bodde ihop och hade varsin cd-skiva. Pappas var Levande Väsen. Min första egna lär ha varit Aqua. Fick Dr Bombay när jag fyllde sju.

I mellanstadiet gillade jag att titta i skivbutiker. En CD kostade under en hundring. Singlar kostade 20kr och var standard-födelsedagspresenter när jag gick i sexan. Man hade råd med dem på veckopengen. Jag hade Lilleman, Atomic Kitten, Avril Lavigne och Las Ketchup.

I sjuan-åttan lyssnade jag på 80-talsmusik och vinylskivorna gjorde återinträde. Jag drällde på Myrorna och den där skivbutiken under Slussen och köpte Style, Noice och Gyllene Tider. Ett album kostade mellan 10 och 50 kronor och för första gången i mitt liv hade jag en ordentlig skivsamling. Fick stereon med vinylspelare som var svår att få tag på och som fortfarande bor i min lägenhet.

2004 kanske. Stereon i mitt flickrum på 4kvm hemma hos mamma.
Notera cd-fodralet ovanpå högtalaren.
Var mina vinylskivor stod minns jag inte. I bokhyllan kanske.

I början av 2000-talet blev CD-skivor obscent dyra och nedladdning allt vanligare. Man lärde sig att Kazaa ger en virus och det vanligaste sättet att skaffa ny musik var att be kompisar skicka via MSN Messenger. Jag brände blandskivor på löpande band. Det var fortfarande CD-freestyle som gällde.

Jag gissar på mattelektion, hösten 2005, och hemkörd blandskiva
i CD-freestylen.

I gymnasiet fick jag min första mp3-spelare och hade byggt upp ett digert bibliotek av låtar från mina kompisar. Var nog den enda av mina vänner som inte hade iPod. Jag lyckades förbruka ett par stycken innan min sista drunknade i Medelhavet sommaren 2009 och en era var förbi.

Spotify fick jag på tiden min hårddisk kraschade för jämnan och man fortfarande behövde en inbjudan av en kompis. Runt 2010 kanske? Sedan dess har jag knappt sett en Mp3-fil, så uppenbarligen går tekniken framåt. Köper cd-skivor av vänners band och liknande, men har aldrig ens skaffat en hylla att ha dem på. De flesta av mina gamla dog nog i en plastback under sängen hos min expojkvän.

Lustigt nog spelar jag vid sidan av Spotify fortfarande mest vinylskivor. Det är någonting hyfsat trevligt med dem ändå. Och de kostar 10kr på Myrorna och är lätta att impulsköpa.