Jag ska aldrig mera underskatta MS Paint

När hårddisken på min trotjänarinna Selma kraschade för sjätte gången utan förvarning i vintras, och Elgigantens serviceavdelning vägrade tillhandahålla någon annan service än att installera om Windows XP, kalla det utanför garantin och kräva mig på pengar för det, fick mina datorinstesserade vänner nog. En ny hårddisk införskaffades åt mig och Ubuntu installerades. Sedan dess har jag följaktligen blivit med ett gäng open source-program som fungerar lika bra som sina proprietära kollegor. Som X-Chat istället för mIRC och Open Office istället för MS Office.

Programmen jag däremot aldrig vänjer mig vid är bildbehandlarna. GIMP (GNU Image Manipulation Program skulle jag gissa på) är ett hemskt program! Det har samma funktioner som Photoshop, och är säkert rätt bra. Men det är så inihelvete krångligt! Jag har gjort flera försök och failat på sjukt enkla saker. Som att göra en bild med en vettig text på. Eller att flytta en del av bilden och klippa in en bild från urklipp bredvid på ett snyggt sätt. Sådant tar fem sekunder i goddamn Paint!

Tux Paint är ett gulligt och pedagogiskt ritprogram för barn. Det är ett härke att hitta sina sparade filer efteråt, men det har fantastiskt mycket kul funktioner. Och allt man ritar i Tux Paint blir så ofrånkomligt konst-pretto. På ett kul sätt.
Tyvärr kan det inte ersätta MS Paint när det kommer till simpel bildredigering, som att flytta runt objekten lite, göra en bildtext eller beskära ett foto lite snabbt.

Ubuntu har lärt mig att aldrig mera underskatta MS Paint.

Bilderna har jag ritat. Damen i MS Paint och borgen i Tux Paint. Till den förstnämnda använde jag dock en tablet.

Vad har omnom med saken att göra?

Jag är inte den sortens högstadievegetarian som skriker ut till alla i min omgivning att jag faktiskt inte äter kött. Förvisso kommer det upp på tapeten när jag umgås i ett sällskap som pratar om mat, men jag har inga problem med att hålla med om att ugnsstekt fläskfilé med potatisgratäng och rödvinssås är fantastiskt gott. Eller att varmkorv är underskattad snabbmat. Vi verkar vara rätt många vegetarianer som håller med om att kött är väldigt gott. Det är inte därför vi har valt att inte äta det.

Jag hatar inte köttätare. Jag har svårt att tänka mig att någon jag känner skulle hata köttätare, med motiveringen att de äter döda djur. Lite äckligt, sure, men värt att hata, nä.
Det jag hatar är däremot högstadieköttätarna. Som i regel inte går kvar på högstadiet, men tyvärr har kvar den där mentaliteten. Och måste skrika ut till alla i sin omgivning att de äter kött, för att kött är gott, och struntar i om det är dåligt för djuren eller klimatet eller hälsan eller någonting annat. Och som dessutom gärna slänger in lite idiotiska kommentarer om hur mycket de ogillar vegetarianer, eftersom vi äter upp djurens mat.

När en skribent på Sveroks forum häromdagen bad om tips på vegetarisk mat, eftersom han ämnade skära ned på sin köttkonsumtion, fick han det intelligenta svaret:
"Möjliga förslag till vegetarisk kost: Gräs, sallad, bark, tång, pastasallad med kyckling (så lite kött så det räknas inte), blåbär, gamla torkade krukväxter som du har tröttnat på, hö. Det finns 1000 möjligheter. Jobbigt för folk runt omkring som måste börja planera sina måltider runt dig för att du bara äter grönsaker."

Resten av tråden är just nu två sidor i ungefär samma tonfall, med en stor mängd "vegetarisk mat är mumbo jumbo och jag skiter i om det är klimatsmart eller nyttigt!".

Och jag fattar verkligen inte!
Vad är grejen med att tråka vegetarianer för att vi väljer bort att äta omnom kött? Är det ungefär samma sak som när folk tråkar nykterister - att man egentligen har lite dåligt samvete inför dem för att de avstår från trevliga saker? Eller är det någon machogrej - att riktiga män äter kött? Förhäver sig vegetarianerna genom att inte äta Mamma Scans och annat som ingår i den svenska folksjälen?
Är det för bekvämligheten att slippa laga vegetariskt alternativ som man kämpar med näbbar och klor, eller är vegetarianerna jobbiga och antinormativa?

Är det så viktigt att slippa laga dubbla rätter för att någon är vegetarian, så skulle jag rekommendera att laga vegetariskt till alla. Det tillvägagångssättet har jag haft långt innan jag slutade äta kött. Å andra sidan verkar högstadieköttätarna (i alla åldrar) anse att det antingen är att äventyra deras hälsa eller pracka på dem en otäck politisk uppfattning, att inte servera animalier till dagens alla måltider.

Jag ber er: Ni får gärna äta era fläskkarréer och oxfiléer och köttpatéer ifred. Men låt bli att tråka mig och mina linssoppor. Och känn er inte undanträngda och tvingade att skrika "kött är gött!" varje gång någon ber om ett vegetariskt recept. Snälla!

Hålla käften och vara tacksam

I finanskrisens spår, lagom till att alla Stockholms hyresrätter är sålda till folk som vill göra bostadskarriär eller prioritera sitt boende som det heter, är det dags för 89-91 års babyboom att flytta hemifrån och ta sig ut på arbetsmarknaden.

Regeringen höjer studiebidraget med 40kr nästa termin. Samtidigt sänker de prisbasbeloppet. Förra året fick vi inflationstäckning, det är inte varje år.
När Metro intervjuar ungdomar om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en latte".

Centerpartiet föreslår att man ska kunna anställa ungdomar i ett år efter att de avslutat sin utbildning på såkallad ungdomslön, 2/3 av en normal minimilön. Som om det inte räckte med den stora underklassen av 11-månadersvikarier. Och som om någon tror att ungdomarna kommer att få vara kvar på arbetsplatsen när de börjar kosta skälig lön? Eller kommer att kunna försörja sig på den lönen när allt annat bara blir dyrare.
När Metro intervjuar ungdomar om vad de tycker om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en fot in på arbetsmarknaden".

När jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet och blev utskickad till att praktisera, obetald heltid, på ett fritidshem orelaterat till mina framtida yrkesplaner och utan möjlighet till framtida anställning blev jag förbannad. När jag beklagar mig inför ungdomar på praktiska program ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en chans till extrajobb".

Och alla vet att CV och utbildning inte räknas på arbetsmarknaden, att du ska bygga upp ditt nätverk under studietiden och vara beredd att jobba 150% för 15k i månaden. Att allt handlar om kontakter egentligen och att alla arbetsplatser vill ha erfaren personal fast det inte finns någon chans att få erfarenhet.

Och samtidigt kommer det rapporter och diskussioner om Y-generationen. Vi som är födda på 80-talet, som vill jobba med media och prioriterar frihet framför ansvar. Och äldre sitter och funderar på varför vi hellre vill få jobb genom en idol-audition än genom ett CV, varför vi älskar att byta runt mellan ströjobb och flytta runt mellan andrahandsbostäder och kompisars soffor. Ligger det i vår natur?

Och jag är verkligen rädd för den dagen jag kommer ut på arbetsmarknaden och förväntar mig att min gedigna utbildning kommer att ge mig jobb. För jag vill inte gå på någon öppen audition för att kanske få ta plats längst fram i ett klassrum. Och jag vill inte ha ungdomslön och timvikariat.

Jag vill inte stå med mössan i handen och niga och säga "tack snälla disponenten!". Jag vill inte hålla käften och vara tacksam.

Och allting som du trodde på - det gäller inte mera!

Igår var det precis 20 år sedan Berlinmuren föll. Det är typisk sådan där historia som är så nära men ändå så långt bort. Tidningarna, TV och radio har uppmärksammat rätt ordentligt och jag har varit lite ledsen att jag inte äger någon TV. Hela grejen fascinerar mig nämligen något oerhört.

När jag började lågstadiet 1997 var DDR ett minne blott. Våra kartböcker i skolan hade Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och förenade Tyskland. Muren föll i november 89, två månader innan jag föddes. Så det är fascinerande långt bort för att ändå vara så pass närliggande historia.

Dessutom är det en liten detalj, som stör mig något så innerligt, och som jag hänger upp mig på.

"3 oktober 1990
DDR uppgår i Förbundsrepubliken och upphör att existera"

Upphör att existera? Hur kan ett land som folk har växt upp i bara upphöra att existera? Det är hela grejen som jag hänger upp mig på. Det går inte att jämföra med vår barndoms Clock-restauranger och Blåvittglass som inte heller existerar längre. Det är trots allt ett helt land, med ett politiskt system och en massa medborgare, som inte existerar längre. Eller tja, östtyskarna finns ju kvar, men det måste kännas konstigt att landet de växte upp i inte finns kvar.

När det dessutom är en ideologisk grej att reducera gamla öst till Stasi, Trabi och Ampelmann. När ostalgi är farligt och det inte går att nämna Östtyskland utan att slänga in "kommunismen är en förtryckande ideologi och medborgarna blev övervakade av staten". Jag läste en artikel i Skolvärlden häromdagen, som var ställd över att svenska tysklärare åkte på fortbildning i tysk grammatik och marxism-leninism där nere, helt enkelt för att svenska staten kunde gå med på att "det är trevligt med kulturutbyte" utan att ta hänsyn till att DDR var en kommunistisk stat.
Stasi, Trabi och Ampelmann.

Landet du växte upp i existerar inte längre.
Det vore så värt att basera ett lajv på.

Ge mig mina två timmar tillbaka

Ibland kan man inte låta bli att bli rejält arg på alla tidstjuvar som dyker upp i vardagen och tar sig friheter. Framförallt tar sig friheten att bestämma över min tid och vad jag ska ägna den åt.

Som en föreläsare jag har på institutionen för litteraturvetenskap, som skriver ner sina föreläsningar på sådär en 11 sidor, och kopierar upp dessa i 100 ex till sina studenter. När dessa är samlade i auditoriet ställer han sig längst fram vid katedern och läser upp sina 11 sidor innantill, utan att titta upp från papperet i två timmar. Vid föreläsningens slut delar han ut de uppkopierade papperena till klassen.

Eftersom föreläsningarna till stor del handlar om att droppa namn på tyska intellektuella och deras verk, och jag inte kan stava tyska, så hänger jag inte alls med i högläsningen. Jag frågade alltså den aktuella föreläsaren om han har en pedagogisk poäng i att inte dela ut sina anteckningar förrän efteråt. Han svarade med att "om jag delar ut dem innan, så kommer ni ju bara att läsa innantill".
Vad jag inte kan förstå är varför det är bättre att han ska stå och läsa innantill för ett okoncentrerat auditorium, än att jag får papperet och antingen kan följa med i det han säger eller läsa innantill själv i min egen takt, med omtagningar där jag behöver. Jag vill ha mina timmar tillbaka.

När jag väntar på pendeltåget vid Stockholms Södra efter denna föreläsning kommer det en man och sätter sig bredvid mig på bänken. Jag är försjunken i mitt ritblock och på det stora hela inte vidare inbjudande - ändå ska han promt konversera mig, med ett inledande
"Hello, how are you"
"Bored, tired, distracted..."
"You tired from walking ey, or you come from school?"
"From school, and sorry, but I don't feel like talking"
Och då blir han grymt irriterad över att jag är så ohövlig, när he just greeted me och börjar svamla en lång radda med tired from school, själv är han tired from walking. Och vad jag inte fattar är varför det är så självklart att det är jag som är ohövlig som inte vill ägna honom min uppmärksamhet, och inte han som stjäl min tid.

Okej, det finns en hel del tidstjuvar som jag släpper in lite för gärna. Som Sims 2 och planlöst lolsurfande. Men det har jag i alla fall valt själv.

International shipping

Jag hatälskar Ebay! Alla dessa amerikaner som reenactar Civil War och lägger upp underbara kreationer billigt på Ebay. Jag älskar dem. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite illa om dem också, bara för att frakten ligger på mer än kläderna och så är det tull på det. Kan ingen vara utbytesstudent i USA ett år och köpa hem fina kläder till mig?

Som den här saken. Blommig bomullsklänning, tredelad, fantastiska detaljer, 37USD.
Det är löjligt billigt. Just nu.
Jag kan inte riktigt avgöra om den skulle fungera i storleken eller inte. Tyvärr är den nog för stor. Men titta! Titta!

Tenta bör man, annars kör man

Det är fascinerande hur upptagen av annat man alltid lyckas vara när det är dags för hemtenta. Plötsligt ska man skriva på ett föredrag om lajv som man ska hålla imorgon. Och man ska hitta en skrivare. Och man ska ta hand om all tvätten, och skura, och laga diskmaskinen.
Och så ska man skriva blogginlägg och nöjesläsa och spela Sims 2 och kramas i sängen, och dessutom ska man skaffa gymkort och fatta att det är bra att börja träna!

Träna bör man, annars dör man, eller något...

Imorgon ska jag lämna in tentan, hålla en föreläsning om lajv (Tullinge bibliotek 18.00, fri entré) och sedan är det dags att börja läsa igen. Jag ska nog ta och börja på Brott och Straff nu, som jag inte fick läst i somras. 11/11 ska den vara utläst, så det är dags.
Och så håller jag på att bli galen av att läsa City och Metro och till och med Bokus jäkla nyhetsbrev, när de hajpar att Sofi Fahrman har gjort författardebut med en bok som heter Elsas Mode och handlar om Stureplan och mode. Täcks inte de områdena tillräckligt i media?