söndag 28 december 2008

A language of distance, et une langue pour la naïve

"Jag är inte samma person på svenska som på tyska", sa min kursare Doris en gång, när vi pratade om sambandet mellan språk och identitet.

En sak som fascinerar mig med alla språk jag talar, är att de på något sätt har varsin laddning. Språk är identitet, och även de språk som jag inte räknar som en del av min egen identitet, ger mig en ny självbild när jag använder dem. Jag har inte två fullständiga språk som Doris har, utan istället har jag ett modersmål och två främmande språk som jag använder i begränsade domäner.

Engelska använder jag ofta när jag tänker tillbaka på saker jag varit med om. På engelska kan jag redogöra för detaljerade händelseförlopp utan att lägga någon känsla i dem. Jag känner inte på engelska. Engelskan fungerar därför bra som ett verktyg för att distansera mig från saker. Saker jag rodnar när jag berättar om på svenska, kan jag tackla genom en översättning.
Att jag inte känner på engelska blev väldigt tydligt med en kille jag hängde ihop med ett tag. Så fort vi kom in på samtalsämnen om hur vi tänkte och kände om saker, så växlade han direkt till engelska. Jag svarade konsekvent på svenska, så vi kunde gå och ha långa samtal där vi pratade på varsitt språk, men ändå förstod varandra. Man använder det språk man känner passar bäst.

Och så har jag franskan. Min franska är mycket begränsad, men klart mer känsloladdad än vad engelskan är. När jag kommer på mig själv med att tänka eller mumla högt på franska, så är jag ofta på ett väldigt speciellt humör. Jeune et innocent, peut être aussi un peut naïve. När jag känner mig lite ung och oförstående, ofta inför just känslor, så kan jag gå över och börja prata med mig själv på franska. Dieu, est-ce que je tombe amoreuse? fungerar på något sätt bättre för att uttrycka känslomässig förvirring än vad Oj, håller jag på och förälskar mig? gör.

Svenskan kan jag sedan använda för att resonera kring problemen, tänka och känna efter hur jag verkligen känner. Men på franska blir jag alltid en smula yngre, bra mycket mera osäker och en dos rejält förvirrad.

lördag 27 december 2008

Manliga män buttfuckar

Det kliar i min inre språkvetare varje gång jag spelar spel med mina killkompisar. Anledningen är ett litet verb, klart inplockat från engelskan, som används så fort någon saboterar för någon annan i spelet. Verbet i fråga är att buttfucka.
"Men åh, nu buttfuckar du mig igen!"
"Känn dig buttfuckad!"

Analsexreferenser av den här typen verkar inte vara helt sällan förekommande i många mäns språkbruk. Alla vet vad uttrycket tappa tvålen i duschen syftar på och att det inte är någonting trevligt, och vem har inte hört någon klaga över att han blir rövknullad av chefen när det är för mycket på jobbet?

Med största sannolikhet bottnar det här i en föreställning om att analsex gör jävligt ont, och en rädsla av att bli utsatt för någonting så förnedrande som att bli penetrerad. Det är manligt att fjärma sig från så fjolliga saker som att vara mottagande part i sängen, och det är manligt att komma med brölkommentarer av typen höhö, analen är enkelriktad. Man är ju ändå en heterosexuell man som inte ägnar sig åt sånt där bajspackande. Samtidigt, så verkar det också vara grymt manligt att sätta på kvinnor på precis samma sätt.

I testosteronbrölandets högborg, Slitz, ägnar Stefan Jensen en artikel åt fenomenet, och skriver bland annat:
"Det största problemet med analsex har varken med rektalbristningar eller könssjukdomar att göra: Det är givetvis att övertala tjejen att ha det. Eftersom detta inte direkt är ett ämne man kallpratar om vid middagsbordet – och som i så fall bara skulle leda till det klassiskt irrationella kvinnoargumentet 'visst, om jag får köra upp en gurka i röven på dig' rekommenderar Jensen (...)"

Och jag är förmodligen en irrationell kvinna, för jag har lite svårt att förstå logiken i att förespråka analsex samtidigt som man är livrädd för att själv bli penetrerad av någonting. Om jag som kvinna förväntas tycka att det är jävligt skönt att bli tagen i tvåan, är det då konstigt att jag förväntar mig att en man skulle njuta lika mycket av samma behandling?

Och borde det inte kännas konstigt egentligen, att först beklaga sig över hur rövknullad man blir av chefen på jobbet, för att sedan gå hem och ge sambon samma behandling mellan lakanen?

torsdag 25 december 2008

God jul

Då var julen avklarad för det här året, och den har förflutit ovanligt lugnt och stillsamt. Till skillnad från rätt många av mina vänner och bekanta, verkar det som, tycker jag faktiskt att den här högtiden är rätt trevlig. I år har vi firat hemma med bara den närmaste familjen: jag själv, systern, mamma och kattungarna.

Katterna har aldrig firat jul förr, och vi hade Piff och Puff-lajv här natten före julafton, när granen var nyklädd och några upptäckt hur många roliga, blanka, runda kattleksaker som hängde i den! Ett par dagar senare har fem kulor gått sönder, och resten hänger utom räckhåll på grenarna högt upp. Istället är det stillsamt krig på julgransmattan.

Ett par dagar före julafton åkte jag på en rejäl omgång halsfluss. Köpte penicillin till mig själv i julklapp, men kan vara social i omgångar om jag går på en rejäl dos alvedon. Det känns inte så fasligt illa att vara sjuk på jullovet faktiskt, det ger mig en legitim anledning till att sova till sent på eftermiddagen. Imorgon ska jag dock vara lite nyttig och arbeta för min lajvförening, varefter vi ska vara mysiga och dricka glögg på Sverokskansliet. Glögg är en sådan dryck som jag gärna skulle dricka året runt, om den gick att få tag på. Kryddat, varmt, alkoholfritt vin är lite för trevligt för att bara konsumera under årets kalla månader. Särskilt på lajv gör det sig faktiskt utmärkt. Jag tror att jag ska passa på i slutet av säsongen att köpa på mig ett par flaskor. Inte ens Systembolaget har särskilt bra utbud av glögg när det inte är vinter.

Men jaja, jag har haft det trevligt på det stora hela, lugnt och skönt och mår helt okej. God jul!

måndag 22 december 2008

Av alla bisarra namn

Häromkvällen postade en användare en rätt rolig länk i IRC-kanalen jag hänger i (#sverok@quakenet). Det var frågan om en namngenerator, där man kunde skriva in föräldrarnas namn för att få tips på barnens. Uppenbarligen var generatorn statistiskt baserat på något sätt, ju vanligare namn föräldrarna har desto ovanligare blir barnens. Tyvärr är den inte helt bra, utan förhoppningsvis under utveckling. Bland annat så får man bara ett namnförslag per kombination av föräldrarnas namn. Jag lekte med den lite, och konstaterade att den ville ha mina föräldrars unge till att heta Heidi. Jag gillar inte riktigt det namnet, och är glad att jag har sluppit det. Kombinationen av mina morföräldrars namn resulterade i rekommendationen Helena, vilket jag tyckte var rätt sött, med tanke på att det är min mammas och mitt gemensamma andranamn, och ett namn jag tycker väldigt mycket om.
Sajten som har hand om namngeneratorn, Svenska Namn, länkar direkt till forumet på Allt för föräldrar. Det är ganska underhållande att gå in och kika på vad dagens småbarnsföräldrar har för namnfavoriter.

Med jämna mellanrum kommer det upp notiser i tidningarna om föräldrar som inte fått sina namnförslag beviljade av Skatteverket. Som föräldrarna som ville döpa sin dotter till Luleå, vilket ansågs vara skadligt för barnet och dessutom inte passande som namn. Däremot är det inga problem med att heta Paris, London eller Kiruna - som ju också är namn på städer, och som bärs av ett varierande antal svenskar.

En bekant till familjen satt i somras och ondgjorde sig över nämnda föräldrar, och undrade på fullaste allvar hur man kan vara så elak mot ett barn att man ger henne tredjenamnet Luleå. Jag har svårt att se problematiken, det klingar trots allt lite gulligt. Då har jag betydligt svårare för alla märkliga kombinationer som småbarnsföräldrarna på Allt för föräldrar vill döpa sina ungar till. Favoritkombinationen hittils är hon som ville döpa sina tvillingar till XANDER Silas Maximilian Lancelot och DRACO Heath Sebastian Jude.

Framförallt tycker jag att det är lite lustigt med folk som väljer namn som absolut inte fungerar på svenska. Varken Heath eller Jude kan väl anklagas för att följa svenska uttalsregler, och om det är språket som ungarna kommer att växa upp på, så är det väl en fördel om namnen går att uttala. Jag vet själv hur irriterande det är att vistas utomlands, där namnet Anneli är totalt obegripligt. När jag jobbade i Frankrike fick jag nöja mig med anything containing Anna and a Lee.

Jag tyckte också lite synd om den mamma som var förtjust i långa, tunga och romantiska namn, och funderade på att döpa sin son till Leopold. Problemet var ju att folk kommer att kalla pojken för Leo. Och det är ju inte alls samma namn! klagade den blivande modern. Men är det inte lite självklart att folk med långa namn kommer att få dem förkortade? Min kusin Eleonora kallas sällan någonting annat än Ellinor, eller ännu hellre Elle. Min bror Leonard har aldrig kallats någonting annat än just Leo. Och när jag träffade på ett syskonpar med de mycket otympliga namnen Maximilian och Alexander var det väl inte tal om att de hette någonting annat än och Max och Alex. Det är väl sådant som man som förälder med en förkärlek för långa namn får acceptera.

fredag 19 december 2008

Fulpoäng

Det här med fulpoäng är en typisk jämförelse som kommer upp med jämna mellanrum när man sitter i en blandad bekantskapskrets och pratar om sex, jag tror att det är ofrånkomligt. Och jag tycker att de är ganska fascinerande på ett sätt. Det handlar liksom om att omsätta sin promiskuösitet till en siffra.

Om det är någon som inte vet hur man räknar ut fulpoäng så finns det två sätt. Antingen så räknar man ut differensen i ålder mellan sig själv och den person man legat med som ligger längst bort i ålder, varefter man multiplicerar den siffran med antalet personer man har haft sex med. Alternativet är att man tar åldersskillnaden mellan den yngsta och den äldsta person man gjort det med, gånger antalet personer då.
Är man lat så använder man en uträknare.

Det intressanta är ju att de här siffrorna egentligen inte säger någonting alls om personers sexuella liv och leverne. De skenar iväg som sjutton om man råkar ha haft en sexpartner som är mycket äldre eller mycket yngre. Då får du räkna med att det där engångsligget med en 35-åring som du hade när du var 16 år och dum förföljer ditt fultal hela resten av livet. Dessutom är det rätt svårt att få något som helst grepp om vad som är vanliga siffror, och följaktligen säger din fulpoäng ingenting om ifall du har haft ovanligt många partners eller ovanligt få heller.

Slutligen finns ingen riktig definition på vad som räknas som sex i fultalssammanhang, som godkänns av alla. Personligen tycker jag att det är ganska löjligt att, som sajten, inte räkna handsex eller oralsex som sex. Men eftersom folk inte är överens blir det också en felkälla.

Jag tror egentligen att hela fulpoängsgrejen är till för att kunna kasta i ansiktet på folk att de minsann är slampigare eller fulare än vad man själv är. Men tja, om man nu känner för att se på sina sexpartners som något slags troféer så kan det nog vara roligt att samla på sig många poäng.

torsdag 18 december 2008

Bara demonstrativ fördomsfrihet

En av mina manliga bekanta satt för ett tag sedan och beklagade sig över hur svårt vissa tjejer har för att tolka signaler som betyder romantiskt intresse från hans sida. Om man överöser henne med små romantiska gester hela tiden, bjuder henne på middagar och ser på klassiker tillsammans, så borde hon kanske förstå att det handlar om romantik, och inte bara något slags vänskapligt sexuellt tidsfördriv.

Det här är ännu mer intressant när det kommer till många tjejers attityder till samkönat flörtande. Jag undrar om det är något slags följd av det allmänt kända faktumet att många män tycker att det är sexigt när två kvinnor är intima med varandra som är boven.

För när man sätter sig i knät på en individ av det motsatta könet, kanske kysser honom på munnen eller lite på halsen, använder kroppskontakt och småtafsar, då är det alltid tecken på ett sexuellt intresse. Genom den sortens uppträdande visar man att man är attraherad av personen i fråga, och attraktion kan mycket väl leda till sex om den är besvarad. Men så fungerar det visst inte när det handlar om samkönad interaktion, eftersom många tjejer av någon underlig anledning har för vana att förstå det som att allt från oskyldigt rodnande flörtande, via tafsande till rent grovhångel, bara är tecken på att man är fördomsfri och wannabisexuell - men inte ska ses som sexuella inviter.

Eller så är det den här fina heteronormativa föreställningen om att kvinnor inte riktigt har någon egen sexualitet, utan ska spela svåra och vänta på att bli erövrade av män. Om en kvinna tar initiativet gentemot en man är hon följaktligen en slampa och billig. Låt gå, men när en kvinna tar initiativet gentemot en annan kvinna, då är hon bara oseriös. För det finns ju ingen man som kan erövra i sammanhanget!

onsdag 17 december 2008

Det handlar nog om image

En av de mer centrala tjänsterna på Facebook går ut på att lägga upp bilder på sig själv och sina vänner, tagga folk på korten, för att man sedan ska kunna gå in via deras profilsidor och se bilder på dem. En trevlig funktion när man vill spionera lite på sina vänner eller hitta de där bilderna som de helst skulle glömma. Fantastiskt roligt är det när man hittar bilder på folk ur sin bekantskapskrets, som gärna framställer sig själva som hårda, macho öldrickare, där de är fjorton år gamla med för lång pannlugg och tröja som är kort i ärmarna. Facebook, alltså.

I och med att bilderna är så pass centrala, så handlar ju mycket av intrycket man gör på Facebook om vilka bilder som finns upplagda på en själv. Jag blev lite full i skratt när jag tittade igenom det femtiotal bilder på mig som ligger uppe, och konstaterade att bilderna där jag ser ut som jag brukar i mitt vardagsliv lyser med sin frånvaro.

Jag bläddrar igenom mitt galleri och hittar följande mer eller mindre komiska outfits:
Anneli på midsommar, i Svärdsjödräkt och med långt rött hår som flyger i vinden.
Jag i aftonklänning av turkost paljettyg, på min studentskiva
Jag som hobbyalternativ på klassfestlajvet förra hösten
Jag som snusmumriken, på väg till ett vinterlajv
Anneli på Selma Lagerlöf-lajv, i bahytt och lösmage
Jag på 40-talskabaré i hatt med flor

Det handlar om image. Det handlar visst väldigt mycket om image. Jag kan därför inte låta bli att tycka att det är galet roligt att så många bisarra outfits har hamnat på Facebook, och att de säger så galet lite om hur jag egentligen ser ut.
Förhoppningsvis får folk åtminstånde intrycket av att jag är cool och kreativ.

tisdag 16 december 2008

Slängpolska

Jag älskar att dansa slängpolska. Det är en fantastiskt trevlig dans, man blir inte alltför yr men rör sig på roliga sätt, och den är perfekt att samtala, konspirera eller flörta samtidigt som man dansar. Nu på söndag måste jag verkligen försöka ta mig iväg till Skeppsholmsgården och hoppas att jag hinner dansa med min vanliga danspartner en kväll till innan han flyttar. Det är rätt kul när man är samdansad med folk, så det är mitt helgprojekt tror jag.

Idag har jag lekt vidare med Spotify och hittat en galet medryckande slängpolska. Det rör sig om polska nr 23 efter Byss-Kalle. Jag hittade dessutom noter på internet utan någon värre ansträngning. Den ser ut att kräva en hel del fingerfärdighet, men jag tror att jag kan klara det med lite övning. Det blir till att ta fram fiolen och öva lite, antar jag. Det här är en utmaning för mig! Och det är också kul.

Jag tyckte mest att jag kände igen den väldigt väl också, jag har dansat till den på Skeppis den där gången när Sonus spelade och det var fantastiskt bra, det är jag rätt säker på. Sedan när jag pratade med Karl Victorin så lät han igenkännande och sa "men den spelade vi ju på Selma-lajvet också". Alltså har jag med rätt stor sannolikhet dansat slängpolska till den här myslåten i bahytt och lösmage!
Jag har en utmaning till mig själv över jullovet alltså. Nu gäller det bara att jag skaffar en ny e-sträng också, sedan jag råkade ha sönder den gamla. Detaljer!

måndag 15 december 2008

Kameran fungerar

Det är svårt att inte känna sig elegant i vintagekläder. Den här helgen har jag sprungit omkring i en massa sådana, eftersom jag först var på neoburlesk cabaret med ett par vänner, och sedan dagen efter åkte till Uppsala på 1940-talslajv. Efter en heldag med metallspännena från strumpebandshållaren skavande mot låren, så är jag ganska glad för uppfinningen strumpbyxor.
Nu har jag en kort blogg-och-ircpaus, annars så har jag ett par rejält tighta deadlines de närmaste dagarna. Det är en artikel för Signaler som ska in imorgon, och så är det en hemtenta: samtalsanalys, som ska in på onsdag. Till råga på allt har jag fem kapitel praktisk retorik att läsa in mig på och ett protokoll att skriva.
Jag har nog ledigt resten av kvällen, när man är för trött och rörig får man ingenting skrivet ändå.

Förra veckan bjöd på en del emotionell inkontinens och bisarra känslosvallningar, som jag tacklar genom ren ignorans. Det fungerar oväntat bra. Estradpoesin är väl inte hundraprocentigt sanningsenlig, men jag är nöjd med den.

Och så har jag upptäckt Spotify! My my, det är en bra tjänst!

Femton år och okysst

Jag leker estradpoet när jag är hemma utan internet.

Det här är en text om det där med förälskelser och att bli uppraggad och allt sånt där. Min vän David brukar säga ”svep henne av benen, så blir hon din för alltid”, men sveper du mig av benen så blir jag bara omkulldragen. Och lite sådär tonårig och romantiskt känslosam. Och det kanske är mysigt att vara ung och romantisk...

men med den identiteten kommer osäkerheten
nervositeten och naiviteten.
Blir verbalt inkompetent, emotionellt inkontinent
där rök integriteten, jag är helt transparent.
Jag blir oerfaren, ung, jag blir femton år och okysst
respondera på mig snälla, jag blir sjuk när det är knäpptyst!
Analysera mig och se, jag är så utlämnad mentalt
att allt du gör är kollosalt och varje fel katastrofalt.

Ger man sig in i leken ska man vara rationell
och trygg och interaktionell, jag har valt bort emotionell.
Ska inte stamma tyst och rodna, inte famla med mitt hår,
inte tråna som i ensamhet, och sucka när du går.
För det är alteriteten i interaktionen
som styr attraktionen och blir erosionen
som bryter mig i flarn, för jag är inte resistent
jag sökte mumrikar som barn, ackommoderar konvergent.

Vill gärna vara i din närhet, men jag kan inte förstå
vad det är i allt du gör som verkar tilltala mig så.
Tala med mig som sig bör, och fortsätt njutbart fascinera,
imponera, intressera, men jag orkar inte mera.
För du har blivit personen som drar ur mig tryggheten,
självsäkerheten och erfarenheten
gör mig ung och dum och svärmisk, men visst känns det som ett hån
för den identiteten har jag vuxit ifrån.

torsdag 11 december 2008

Mamelucker

Imorgon ska jag på neoburlesk kabaré med ett par av mina vänner, och på lördag är det Vändpunkter, 40-tals-teaterlajv i Uppsala. Jag håller på för fullt och leker och tittar på kläder, och det börjar kännas som att jag är på väg att nå ett mål i min vintagegarderob. Jag har nämligen en massa fina kläder. Häromdagen provade jag mig gladligen igenom följande fina plagg.
Strumpebandshållare, nylonstrumpor med söm, spetsunderkjol, linne, en swingklänning med stor cirkelkjol, svarta handskar, hatt med flor och snörkängor. Jag kände mig vansinnigt elegant.

Idag har jag funderat på hur denna eleganta ensemble skulle kunna tonas ner för att användas med framgång när jag spelar journalist på Vändpunkter, jag gräver omkring i min garderob efter en något mera nedtonad klänning. Har i alla fall hittat en proper blus och en annan hatt, utan flor.

Idag har jag också inhandlat ett par mamelucker, guds gåva till kvinnorna, för att slippa frysa ihjäl av glipan mellan strumpebandshållaren och nylonstrumporna. Dessutom hittade jag dem på Lindex och inte dyrt.

Bilder på hela härligheten kommer när min digitalkamera behagar samarbeta med mig igen. Förhoppningsvis. Jag känner mig hur som helst rysligt elegant. Vintagekläder har den effekten.

måndag 8 december 2008

Min sorgliga enspråkighet

Rätt ofta, under min uppväxt i Flemingsberg och särskilt mina år i Visättraskolan, har jag känt mig fattig. Inte på grund av att min familjs ekonomi skulle vara så mycket sämre än någon annans i området, det handlar inte om pengar, men om språk. På min skolgård i låg- och mellanstadiet pratades det väldigt ofta spanska, persiska, finska och diverse andra språk, men själv tillhör jag den minoritet som är sorgligt enspråkig.

I måndags anordnade Humanistiska föreningen Finlandspub, som jag besökte med en vän. Anledningen till arrangemanget var Finlands självständighetsdag i lördags, som firades med karelska piroger, Koskenkorva och livemusik. Boel Westin pratade om Tove Jansson, mycket trevligt. Men åter igen så kunde jag inte låta bli att känna mig sådär lite fattigt enspråkig, när stora delar av pubbesökarna pratade finska sinsemellan, och jag satt ju där och förstod inte ett ord.

Jag funderar på om jag skulle kunna läsa finska på kvällstid, på något sätt, vid sidan av mina svenskstudier. Jag måste ju läsa en termin litteraturvetenskap för att få ut min examen, och då kan jag ju egentligen lika gärna göra det på Åbo Akademi, så får jag dessutom tillfälle att byta språkmiljö, vilket jag är grymt sugen på. För att komma in på en utbildning i Åbo utan att ha en studentexamen (som är avskaffad i Sverige sedan sextiotalet) krävs dock kunskaper i både modersmålet och det andra inhemska språket.

Flytten och det språksociologiska experimentet känns inte helt orealistisk i alla fall. Jag pratade häromdagen med en bekant, Emil från Vasa, som är nere i Stockholm och gör praktik just nu. I vanliga fall läser han någon teaterutbildning på svensk högskola i Österbotten. Jag försökte få Emil att förklara för mig vad som är svårt med att flytta till andra sidan Östersjön bara sådär, men han begrep inte ens vad jag oroade mig för. Det är ett bra tecken. Det enda han kom på som borde bli problematiskt är just språket. Och ja, min sorgliga enspråkighet skulle med största sannolikhet bli ännu sorgligare om mitt enda språk skulle råka vara minoritetsspråk i samhället jag lever i.

Som det ser ut nu så har jag bara ett språk, jag har till och med bara en sociolekt, till skillnad från min syster som är tvedialektal och kan växla mellan vårdad stockholmska och rinkebysvenska. Den växlingen klarar inte jag, så jag får väl trösta mig med att den enda dialekt jag tagit in är att se som en högstatusvariant i samhället jag lever i.

söndag 7 december 2008

Hej tvåpartisystem

Oppositionspartierna offentliggjorde idag att de siktar på att ta fram ett gemensamt valmanifest till valet 2010, och siktar på att bilda en rödgrön koalitionsregering efter nästa val. I dagens DN hånar Jan Björklund Lars Ohly, som han hävdar kommer att bli alliansens främste valarbetare, eftersom vänsterpartiet drar den rödgröna koalitionen åt vänster.

Däremot anser Jan Björklund att det är bra och skönt för väljarna att nu både det blåa blocket och det rödgröna skriver gemensamma valmanifest och satsar på koalitioner. Vi börjar alltså närma oss ett tvåpartisystem i Sverige, inget tvivel om saken, och jag är tämligen säker på att det är en utveckling jag inte tycker om.

Till skillnad från vid förra valet kommer det förhoppningsvis ändå att finnas två definierade alternativ, antingen röstar man vänster, eller så röstar man höger. Det är alltid något. Men samtidigt ställer jag mig väldigt skeptisk till att lägga en röst på vänsterpartiet - bara för att hjälpa sossarna till makten. Det finns en poäng med att vi har fler politiska alternativ än två, en rätt viktig demokratisk poäng, och det passar bra om vi nu ska prata om valfrihet.

Jag har också svårt att tro att en rödgrön koalition kan dra fler väljare till vänsterblocket. Socialister vill inte bli förknippade med nyliberala högersossar, och socialdemokrater vill inte bli förknippade med kommunister så värst ofta heller.

Så nej, det här är en utveckling jag inte tycker om.

lördag 6 december 2008

Som en oas i stadens larm och brus

Under adventshelgerna varje år står jag i fiket på Kapsylens Julmarknad. Min moster Ingela bakar bullar och ostgifflar (de är berömda, det har stått om dem i DN). Jag brygger kaffe, är trevlig mot kunder, diskar och klär chokladkakor med blockchoklad. Det är ett trevligt jobb på det stora hela.

Kapsylen, ett arbetskooperativ på Tjärhovsgatan i Stockholm, känns ganska mycket som en oas i julhets-Stockholm. Fiket är galet billigt, alltid hem- och nybakat, julmarknaden består av keramik och hantverk. Förra veckan kunde jag inte motstå att inhandla en handtryckt top med den första kvinnan i rymden, idag blev det en palestinasjal (importerad från Palestina av ett par medlemmar i huset). Ett par gånger har jag blivit rejält förvånad av att utländska turister (förra veckan ett trevligt tyskt par) hittat upp till julmarknaden, vi känns inte så värst kommersiella eller ens särskilt utåtriktade. Så det blir liksom ganska lugnt, trevligt och allmänt mysigt.

Idag däremot, så har det varit allt annat än lugnt utanför Kapsylen. På väg till jobbet möttes jag av poliser i piketbussar och neonfärgade västar. Det är 6 december, Salemmarschen, och tydligen var det aktivistsamling i Kapsylens källare, på Kafé 44. Strax efter att jag passerat stängdes gatan av, och folket efter mig blev kroppsvisiterade. Vi var väldigt sugna på att gå ner och be poliserna som tryckte i valvet att tända marschaller och sopa när de ändå var där. Det gjorde vi dock inte.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska obehagligt att bli stoppad på väg till jobbet av polispiketer.

Nåväl, nästa vecka är det ingen Salemmarsch så nästa vecka kan ni förmodligen besöka mitt jobb utan att besväras av ordningsmakten. Jag rekommenderar en billig fika, om ni ändå befinner er på Södermalm.

Veckans tips, alltså:
Kapsylens julmarknad, Tjärhovsgatan 44
Keramik, hantverk, fik. lördag, söndag 12-17. Adventshelgerna.

torsdag 4 december 2008

Men se, då nalkas Lucia

Den senaste veckan har jag ströläst tidningaras rapportering om killen i Motala som inte fick bli Lucia, trots att han vunnit skolans omröstning med sisådär en 50% av rösterna.

Många av mina manliga bekanta skulle nog skaka på huvudet åt hela grejen, undra varför det är viktigt eller konstatera att killen nog inte borde ha kandiderat från början. Trots allt är ju Lucia en fin, svensk tradition och Sankta Lucia var ju kvinna.
Fast det där är ju egentligen ganska konstigt. Det svenska Luciafirandet har ju egentligen ingenting med det sicilianska helgonet att göra. Det har inte varit utbrett alls förrän på 1900-talet, men verkar ändå vara en av svenskarnas mest omstridda och traditionsbundna högtider - efter midsommar då. Julen är alla så överens om att den nuförtiden handlar om kommersialism och att mysa med familjen framför Kalle Anka, men Lucia är ju ändå en fin tradition, lite sådär lagom pseudoreligiös men ändå folkligt förankrad. Kanske är det därför som folk får för sig att allting måste följa en väldigt bestämd ordning just då.

Min högstadieskola var vansinnigt konservativ på området. Det var flickrep där alla skolans söta ljusa sopraner repeterade klassiska julsånger, och det var pojkrep där en lagom blandning av målbrottskillar, mörka basar och trettonåriga gossopraner skulle fås att sjunga staffansvisor någorlunda enstämmigt. Slutligen fick en hoper flickor leka runt och vara tomtar, för att göra det hela lite mera lättsamt. Lucia röstades fram av tärnorna, hon måste vara tjej och måste gå i nian. Någon offentlig skolröstning hade vi lyckligtvis inte.
Vi flickor uppmanades att vara graciösa, söta och rena. Flätade hår, rena ansikten, glitter och ljus. Inget bråk från tärnorna. Den brokiga manskören ikläddes strutar och fick pinnar med guldstjärnor - varefter de stod längst bak i tåget och viftade med dessa i takt till musiken. Boys will be boys. Jag behöver inte redogöra för hur det här stack i ögonen på mitt fjortonåriga, altsjungande, vänsterintellektuella feminist-jag, eller alla turer fram och tillbaka och tjafs med musiklärarna vi hade. Att få tonåringar att följa "fina traditioner" är inte helt lätt och kanske inte heller särskilt önskvärt.

Jag vill istället lyfta fram ett positivt exempel, i min barndoms luciatåg på Visättraskolan i Huddinge. Jag tror aldrig att vi medvetet försökte skapa "mångkulturella luciatåg" eller någonting med en liknande PK-benämning. Däremot var musiklärarna och skolan väldigt bra på att faktiskt ge eleverna gehör för sina åsikter.
Att få på coola nästan tonåriga pojkar från förorten en dumstrut med stjärnor på kan vara tämligen omöjligt. Därför struntade vi i det, och hade tärnor av båda könen. Vi blev inte uppdelade efter vilka som skulle vara tysta, snälla och bli kvinnor, och vilka som skulle vara bråkiga, högljudda och bli män. Var det elever som inte ville sjunga hade vår fiffiga musiklärare alltid ett par tonboxar eller en blockflöjt åt eleven i fråga. När halva min klass i sexan med gemensamma ord förklarade att vi inte kände oss bekväma med "Kristus är född åt oss i Betlehem... kom låt oss tillbedja vår herre och Gud" ströks den sången helt sonika ur programmet. På det stora hela var de väldigt öppna för förslag och fördomsfria.

Och jag tror aldrig heller att jag har farit särskilt illa av att se lärarnas Luciarock för eleverna, när en 25-årig manlig vikarie med långt ljust hår och elkrona stod längst fram och fick eleverna att headbanga till Nu är det jul igen. Man måste få leka lite med fina traditioner, och levandegöra dem så att de blir någonting som målgruppen faktiskt vill ställa upp på.

Vinter i mumindalen

Herregud, människa, vad hände med dig på vägen? Du var kreativ och poetisk, livsglad. Du var anarkist, du var öppen. När blev du en integritetskränkt, förnumsig neurotiker? Du himlar med ögonen och tittar bort, svarar nonchalant. Du skryter och hävdar dig, skriker och är noga med att vara bäst, mest och duktigast. Du har sakta utvecklats till en renodlad elitist.

Och här sitter jag med min kommunistuppfostran, lika för alla; och min låga respekt för andras egendom. Och jag blir illa berörd och chockad när du pratar om den mycket viktiga skillnaden mellan privat Coca Cola och allmän. "Jag har ingen skyldighet att bjuda er på det som är MITT" - nej, men vad häde med generositeten, du? Är det moderatföräldrarna som förmanat dig? Man ska göra rätt för sig här i världen, jobba och inte snylta på andra. Man håller i sitt. Och här sitter jag och är samhällsparasit, går på CSN, har inte föräldrar som betalar mitt inackorderingsrum, kan inte flytta hemifrån än.

Du tillhör den andra sidan, du har blivit främmande, och det är en kränkning av din integritet när jag frågar vad du säger om mig bakom min rygg. Det har blivit vinter i mumindalen, du har blivit symbolen för allt jag inte vill stå för.

Ge mig ett ljus, en gruppgemenskap och en stor palestinasjal så jag har någonting att värma mig med i vintermörkret.

fredag 28 november 2008

Vårt ack så simpla modersmål!

Idag har jag sovit bort halva dagen, det var skönt.
Sveroks riksmöte börjar ikväll, så bussen från Stockholm går om någon timma. Jag ska inte med ner till Linköping, jag jobbar den här helgen. Det hade varit en annan sak om jag haft ett fast jobb fler helger om året än fyra, då hade jag inte tvekat på att åka. Nu krockade det tyvärr.
Nåväl, det ska bli spännande att se vad som händer. Jag hoppas att de har trevligt och bestämmer bra saker!

Jag som läser svenska, kan inte riktigt låta bli att tycka att det här är jätteroligt:
Månskensdans: Sten Thaning: Svenskkurs i tre delar
När man nu har fått för sig att det är ett relativt enkelt språk man är modersmålstalare av. Den där är en gammal pärla, så det skulle förvåna mig om inte många redan läst den. Men om ni inte har gjort det, så gör det!

Nu ska jag baka chokladkaka

onsdag 26 november 2008

Lagen i egna händer

Idag sitter jag hemma, ströläser på internet och är precis klar med min hemtenta. Jag tror inte att det var tanken att det skulle bli en irriterad text om textens könsroller, men det blev det.

I dagens Aftonbladet ondgör sig John Nordling, filmproducent, över att fildelare laddat ner hans film "Låt den rätte komma in". Han har varit med och skrivit ett kritiskt brev till alliansens partiledare där han kräver införandet av IPRED-lagen.
"Man blir förbannad när någon snor ens grejer. I vårt fall råkar det vara i digital form. Men jag ser ingen skillnad på om någon snor min cykel på gatan" säger han till Aftonbladet.

Det där är ett av de argument mot fildelning som jag har svårast att förstå. "Det är ingen skillnad på att sno min film och min cykel". Förra gången jag blev bestulen på min cykel var det inte att någon annan cyklade på den utan att betala som gjorde mig ledsen. Det var att jag inte kunde cykla längre eftersom jag inte hade cykeln kvar.

Men Nordling och hans team blir ju inte av med "Låt den rätte komma in", eller med rättigheterna till den, eller biointäkterna, av att folk sitter hemma och ser filmen med sunkig kvalitet på sina laptops.
Sverige är ett litet språkområde, och det produceras väl inte så fasligt mycket svensk film. Det finns ett begränsat antal regissörer och ett begränsat antal skådespelare som kan leva på det här uppe. Inte nog med att vi inte är så många talare av språket, det finns dessutom en utbredd föreställning bland svenskar om att svenskproducerad film är dålig, tråkig och undermålig. Vilket jag tycker är synd, förvisso.

Men IPRED-lagen tycker jag är ännu mera synd. Den rimmar tokilla ihop med svenskt rättsväsende i övrigt. Om någon stjäl min cykel så jag har ingen rätt att spåra upp personen genom att hota dennes kompisar med böter, eller för den delen att föra ett register över cykeltjuvar. Istället överlämnar jag arbetet till polisen.

Nu sitter jag på begränsade ekonomiska resurser, och skulle inte kunna spåra upp och stämma cykeltjuvar på löpande band även om jag kände för det. Polisen skulle förmodligen inte ha tid eller pengar för att driva ärendet vidare heller, och jag hoppas faktiskt att de prioriterar andra brott. Men stora skiv- och filmbolag har resurser, och de har tid. Om de dessutom ska ha laglig rätt att ta lagen i sina egna händer och börja föra register över hemska brottsliga fildelare, då börjar det bli riktigt otäckt här.

Statligt brottsregister är en sak. Jag är medborgare i den demokratiska staten Sverige och kan tycka till om hur den är utformad. Om staten och polismakten har behov av ett brottsregister så får de gärna ha det för min del.
Men vilka har inflytande över storföretagen? Vilka ser till att deras register sköts på rätt sätt?

tisdag 25 november 2008

Föräldraroller

Idag har jag ägnat eftermiddagen åt att sitta och läsa ett kapitel ur Ulla Björklunds bok "Vänta barn: en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap" (2004) gång på gång på gång. Jag är varken gravid eller särskilt intresserad av det här med handböcker för föräldrar, men min skola får med jämna mellanrum den lysande idén att ge mig sådana texter att analysera.

Och nu är jag sådär trött och uppgiven på dagens samhälle igen. Jag är student, jag är ung, naiv och idealistisk. Jag har förhoppningar om sådant som jämställdhet mellan könen och likabehandling. Och Ulla Björklund lyckas att med sina fina råd till blivande föräldrar, i all välmening, få mig att ge upp allt hopp om mänskligheten ännu en gång.

Hon börjar med att förklara för båda föräldrarna om den stora omställningen som en graviditet innebär. Texten är full med garderingar och osäkerhetsmarkörer; "kanske kom graviditetsbeskedet som en chock" och "det kan vara lätt att kvinnan och mannen hamnar i otakt med tankar och känslor under graviditeten".
Sedan övergår hon till att prata med den blivande mamman. I en mild föräldraton förklarar hon att det kan vara jobbigt med humörsvängningarna och att kvinnan kan bli besviken på att hennes man inte förstår henne, och behöver någon att prata med när hon är sådär allmänt emotionell som gravida kvinnor uppenbarligen har en tendens att vara. Men det måste ju förstås inte vara så, det bara kanske är det.

Och sedan, sedan, då kommer stycket till de blivande papporna!
Och där slutar Ulla Björklund plötsligt att vara en mjukt förstående mödrahälsovårdsöverläkare (ja, det heter så, snacka om långt sammansatt substantiv...) och börjar istället att förmana dem. Nu är det dags att bli pappa. Det är viktigt att du stöttar din kvinna, som kommer att förändras en massa psykiskt och fysiskt, eftersom hon ju bär ert gemensamma barn.

De blivande papporna uppmuntras att lindra kvinnans besvär. Bland annat så kan han hjälpa till genom att sköta matlagningen när hon mår illa. Han uppmanas också till att fundera på huruvida han vill vara barnets kompletterande extramamma, eller försöka hitta en egen pappaidentitet. Obs. "försöka". Det nämns inte med ett ord i stycket om kvinnan, att hon ska fundera på vilken roll hon vill ha för barnet. Det är väl självklart att det är mamman som är barnets primära förälder?

Slutligen finns en mycket diskret inpackad vädjan till papporna att spendera tid med barnet, eftersom det är tid som blir kvalitet. Barn och arbete går inte riktigt alltid ihop, så papporna uppmanas, mycket diskret, att i samspråk med mamman förhandla fram ett sätt att vara hemma med barnen. Ta ut sin del av föräldraledigheten, liksom.
För han vet väl att hans barn håller på att utvecklas och har förväntningar på honom?

Kort sagt är den här beskrivnigen rätt full av heteronormativt biologistiskt slemäckel. Mamman är barnets primära förälder, det är så självklart att kvinnan har en given mammaroll att man inte ens behöver ta upp den. Pappan kan ju fundera på om han vill bli ett komplement till henne eller försöka skaffa sig en egen roll. Dessutom förutsätter hela kapitlet att barn bara skaffas av heterosexuella vuxna som lever i äktenskapsliknande förhållanden, där hon sköter hushållet och han gör karriär.

Sverige, 2000-tal, jämställda samhälle, var är du?

fredag 21 november 2008

Tuggummidans

Jag har erkänt dålig musiksmak. Följaktligen får jag lyssna på lite vad som helst utan att behöva oroa mig för att folk ska anklaga det jag lyssnar på för att vara oseriöst, mesigt, hjärndött eller töntigt.

Jag har förvisso en del musik i mina spelningslistor som jag skulle klassa som bra musik också, men den senaste veckan har dominerats av sådant som förmodligen kan klassificeras som dåligt. Jag har nämligen gått och blivit nostalgisk.

Det finns trendig nostalgimusik. Där innefattas alla sextioltalsrockbanden och sjuttiotalets ordsmeder. Den mesta gamla punken räknas hit också - den är inte ett tecken på dålig smak. Beroende på vem man frågar kan till och med vissa 80-talsband räknas som rumsren och trevlig nostalgi. Och sedan så har vi nittiotalet, som bara är vulgärt, hemskt och fruktansvärt.

Bara för att ge er ett par smakprov, så tänkte jag ägna resten av det här inlägget åt YouTube-länkar. Det här är ett urval av vad jag lyssnat på idag, och som är låtar jag faktiskt kommer ihåg från lågstadiet.


Av kommentarerna på framförallt Toy Boxs videos, så verkar det inte vara helt klart för många att det faktiskt inte är Aqua-ripoffs det rör sig om. Tvärtom, det finns en hel musikgenre, benämnd Bubblegum Dance, som både Aqua, Toy Box och liknande band faller inom. På Bubblegum Dancer hittar man allt och mer därtill om den sortens musik.
Jag ska dock inte glömma att all härlig skräpmusik inte kommer från förra millenniet. Jag är vansinnigt svag för tuggummitechno, men allehanda fjantpop, schlager och remixar duger egentligen fint. Ta det inte på för stort allvar, lyssna och skratta istället. Gör sig fint i kombination med en skål blandat godis och såpbubblor!

torsdag 20 november 2008

Stolt jävla slampa

Åh, snälla, alla ni älskade bittra killar mellan 15 och 25 som sitter på nördsajter på Internet och låter er sexuella frustration gå ut över omgivningen. Idag har jag bara en sak att säga till er.

Det är inte mitt fel att ni inte får ligga, så sluta ta ut er bitterhet på mig!

På ett av alla konstiga forum jag är medlem på, så kom någon in på ämnet "slampiga lajvare". Det har jag avhandlat tidigare här, och brukar generellt sett inte vara helt förtjust i att höra. Vi gör det inte i skogen så jävla ofta som folk verkar ha bilden av. Men den här gången så lyckades en bitterkille få mig att försvara bilden av lajvare som ärkeslampor med näbbar och klor.

Han inleder med att räkna upp en lista på dygdiga lajvare, följt av formuleringen "Visst finns det jätteslampiga lajvare, men de är inte nödvändigtvis representativa för hobbyn i stort. De vill säkert vara det, och många verkar missa att det finns lajvare som inte är det, och många är nöjda med det ryktet, trots att det påverkar oss andra också. Jag börjar faktiskt bli trött för att bli kallad slampa och odygdig bara pågrund av att jag är lajvare, på grund av att det finns ett stort gäng högljudda slampor som råkar lajva."

...ett stort gäng högljudda slampor som råkar lajva.
Jag börjar allvarligt talat bli förbannat trött på när bittra killar som får för lite sex låter sin bitterhet gå ut över mig, genom att i tid och otid tala om att de minsann inte har sex utan är dygdiga och duktiga till skillnad från oss slampor. Det "går ut över honom" att jag slampar, eftersom det får folk att tro att han kanske också har sex ibland. Ve och fasa.

Jag är vansinnigt trött på att sitta på IRC, när varenda gång jag nämner sex, relationer eller relaterade ämnen, får tillbaka en kommentar av typen "man måste faktiskt inte ha sex, livet är bra ändå!" eller "ditt liv verkar kretsa runt sex!".
Det är en effektiv teknik när det är saker man själv inte sysslar med, att börja med att systematiskt anklaga och skuldbelägga dem som faktiskt ägnar sig åt saken. När jag och människor i min omgivning omtalas som "högljudda, odygdiga slampor" så blir jag ärligt talat förbannad.

Och jag tänker inte skämmas över att jag har mer sex än vad vissa instängda, bittra nördkillar har. Så länge ni klagar över oss jävla slampor, så lovar jag att vara en stolt slampa!

tisdag 18 november 2008

Vardagserotik

Jag läste ett gäng gamla dagboksinlägg som var rejält erotiska. Följaktligen konstaterade jag att det inte är särskilt svårt att skriva en sexscen så att den blir erotiskt laddad. Men eftersom jag tycker om utmaningar, och tycker att det är spännande med erotisk litteratur, så gav jag mig in på att "nu ska jag beskriva ett vardagsföremål så erotiskt det bara går". Skitfånigt, givetvis, men gillar man att leka med språk så gör man.
Följaktligen; Macbookporr

((Disclaimer: Nedanstående innehåll är inte menat som en seriös erotisk text utan är snarare ett fånigt skämt. Äkta erotiska texter publicerar jag inte på den här bloggen))

"Det var svårt att inte darra på händerna när jag lade fingrarna mot det vita lilla spännet. Med ett tunt knäpp öppnades den, och blottade hela sin härliga insida för mig. Mina fingrar strök sakta över de mjuka kurvorna, trycktes prövande mot den blanka, vita plasten.

Jag kände hur min andedräkt långsamt blev tyngre när jag lade fingrarna mot tangentbordet, och sakta, prövande, tryckte ned tangenterna en i taget. De fjädrade helt perfekt mot mina fingertoppar, knapprandet från dem blev ett ackompanjemang. En lugn rytm som försiktigt stegrades i takt med mina händers fumlande och mina förskräckt dunkande hjärtslag. Vartenda ett av dem höjde sig i bröstet, fick varmt blod att pulsera ut till kroppens alla hörn i rytmiska stötar. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande.

Två av mina fingrar flyttade sig försiktigt ned till touchpaden. Den var len och mjuk, och jag smekte den försiktigt, liksom av rädsla för att skada detta magnifika som kommit till mig. Värmen strålade ut under mina händer. Jag kunde inte låta bli att le med hela kroppen.
Min MacBook var fantastisk."


Ibland har jag tråkigt, ge mig nya dumma utmaningar så har jag någonting att göra.

måndag 17 november 2008

Queer i mumindalen

I dagens Aftonbladet ondgör sig Stefan Ingvarsson över att Mumintrollet hela tiden kastas i armarna på Snorkfröken, när det är uppenbart hur queer mumindalen egentligen är. Ingvarssons artikel är på sina ställen på tok för insinuant och övertolkande, men han har en bra grundpoäng.

En av de sakerna jag oftast stör mig på, när jag ser den tecknade muminserien eller drickslar kaffsla ur mina muminmuggar, vilket jag gör rätt ofta, är just det - hur mumintrollet och snorkfröken alltid framställs som ett så självklart kärlekspar. De avbildas på den rosa muminmuggen med hjärtan på, och i det tecknade avsnittet där Mumintrollet vaknar av att vintern kommit, så sover Snorkfröken sött i sängen bredvid honom. Det är så allmänt fel.

När man läser muminböckerna är det svårt att inte lägga an ett queerperspektiv. Ta Toffslan och Vifslan, de närmast oskiljaktiga varelserna, som sover tätt ihop i en byrålåda, och pratar på ett eget språk som ingen annan förstår. Det spelar dock ingen roll, de vet ju själva vad det handlar om. I Trollkarlens Hatt (1948) förvarar de kungsrubinen i sin kappsäck, den stora röda skatten som de försvarar från Mårran. När de i slutet av boken visar upp ädelstenen försjunker hela Mumindalen i tyst begrundan, och tycker sig se det allra vackraste, djärvaste och finaste de någonsin varit med om inne i dess flammor. Det är inte svårt att läsa rubinen som en metafor för Kärleken.
I Boel Westins biografi över Tove Jansson kommer det dessutom fram, att Toffslan och Vifslan var smeknamn för Tove Jansson själv, och kärleken Viveca Bandler.

På samma sätt är det svårt att inte lägga märke till, att Mumintrollets stora kärlek egentligen inte är Snorkfröken, utan Snusmumriken. Det är när mumriken försvinner på vintrarna som trollet är otröstligt, och det är uppenbart hur mycket tillgivenhet och beundran han känner gentemot Snusmumriken. Den kärleken är så otvivelaktigt mycket djupare och mer innerlig än den han känner för Snorkfröken.
Fler än Stefan Ingvarsson ser en romans mellan mumintrollet och Snusmumriken. Philip Their jämför i Hufvudstadsbladet "Trollkarlens hatt" av Tove Jansson med "En förlorad värld" av Evelyn Waugh och drar samma slutsats.

En sak som alltid fascinerar mig när jag läser muminböckerna, är hur mycket jag ofta ändå känner igen mig själv och människor i min omgivning i dalens invånare. Jag och en kompis brukar ofta skratta åt oss själva, när vi inser hur mycket som Toffslan och Vifslan vi egentligen framstår. Toffslan och Vifslan på nya äventyr, Toffslan och Vifslan avslutar varandras meningar och fnittrar mycket tillsammans.

Och visst har jag flera gånger känt mig som ett mumintroll, som längtar efter Snusmumriken. Jag känner så tydligt igen min starkaste tonårsförälskelse i trollet, i den där innerligt vänskapliga och kärleksfulla beundran av en människa, och visst har jag varit ledsen de gånger då Snusmumriken fått behov av distans och gett sig av på egna äventyr. Känslan jag får av Mumintrollet och Snusmumriken är en sådan innerlig kärlek. Om den må vara platonsk eller sexuell tycker jag faktiskt inte alls är relevant.

Det mest personliga är öppet för allmän opinion

Det finns tre saker, som det inte är helt korrekt att fråga ut folk om, och som man har full rätt att inte vilja berätta om eftersom de är så personliga. Jag pratar om religion, politik och sex.

Du måste inte prata om vilket parti du röstar på, en av grunderna med demokratiska val är att det inte är offentligt. Du har full rätt att slå vakt om din personliga integritet och inte berätta om din politiska åskådning. Dessutom är det ingen som förväntar sig att du ska tycka på ett visst sätt, som ren default.

Och så har vi din religiösa uppfattning. Den kan du liksom inte hjälpa, eftersom du förmodligen vuxit upp med den. Det är inte okej att klanka ned på andra för vad de tror på - för det är ju sant och riktigt för dem. Religionsfrihet är väldigt viktigt, liksom demokrati.
Och så har vi sexualiteten, den ständiga sexualiteten...

(Till er som läser den här bloggen och tycker att jag ska skriva mer om lajv och mindre om sex, kan jag upplysa om att nästa inplanerade lajv är Vändpunkter vid Lucia, och att ni då får ett lajvinlägg. Mitt sexliv planerar jag inte i förväg och därför dyker sexinläggen upp mer när jag har tråkigt).

Egentligen borde samma sak gälla för sexualitet som för politik och religion. Ens sexuella läggning är ingenting man själv riktigt styr över. Det borde vara grundläggande att inte behöva prata om sin sexuella läggning, och det borde inte finnas någon defaultinställning som man applicerar på alla som inte sagt någonting om den. Det borde inte heller vara allmänt accepterat att kommentera på andras sexualiteter i ordalag som "vidrigt", "sjukt", "förnedrande" eller "perverst", eftersom det folk tänder på förmodligen är det som känns sant och riktigt för dem.
Men så är det ju inte riktigt...

Jag har hört alltför många sorters sex refereras till i negativa ordalag, inte alltför sällan av människor som "aldrig skulle kunna tänka sig att prova på det själva!". Det handlar om allt möjligt; tidelag, hebefili, webcam-striptease, homosex, offentligt sex, analsex, voyeurism, BDSM, sexleksaker, prostitutionssex, engångsligg, vänsterprassel, oskyddat sex, lajvsex, wetsex, bukkake - egentligen lite vad fan som helst. Så länge det inte handlar om samtyckande heterosexuellt monogamt sex inom ett kärleksförhållande. Jag kan inte räkna antalet gånger som jag har läxat upp folk i min omgivning för att de refererat till andras sexuella preferenser som "motbjudande" eller "äckliga", eller åtminstånde "helt fel".

Och det räcker med att ta en snabb titt på valfritt internetforum där folk diskuterar sex (Med Helgon, ungdomar.se, Flashback och Allt för föräldrar som exempel). Man behöver aldrig leta länge för att hitta folk ventilera åsikter av den sorten.

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir mörkrädd av sådant.

torsdag 13 november 2008

Jag är fan inte tillgänglig

När man har hållit på med lajv en stund, särskilt om man dessutom är aktiv inom Sverok, så finns det en sak som man inte kan undgå att lägga märke till: Alla lajvare är jävligt promiskuösa.

Är man lajvare behöver man egentligen inte ha något sexliv över huvudtaget, för att räknas som promiskuös. Man är det i alla fall, per automatik, när man ägnar sig åt fantasiturism ute i skogen ett par helger per år. Vi är alltså lite som scouterna. Vi gör det i skogen!
Har jag hört i alla fall...

Det händer faktiskt inte alltför sällan att folk jag känner försöker reda ut sina vänners komplicerade sex- och relationskartor, suckar tungt när de inser att det är rätt svårt, och ursäktar det hela med: "äsch, de är lajvare..."

Och tja, jag har lajvat sedan jag var 14. Jag har hört alla-lajvare-är-slampor ganska många gånger nu. Och börjar faktiskt tröttna på det. Kanske borde jag ta och rita ett snabbt diagram över hur många utövare av varje av Sveroks hobbygrenar som jag legat med, för att visa att det inte alls är flest lajvare. Å andra sidan, så skulle jag ju då hänga ut mitt sexliv på internet, vilket skulle vara ännu ett fint bevis på att vi lajvare inte bara är promiskuösa utan exhibitionister också.

Men tja, jag är tjej, jag är tonåring och jag erkänner gärna att jag har en sexualdrift. Jag tycker till och med att sex är ganska trevligt. Eftersom jag dessutom är lajvare, så behöver jag egentligen inte säga särskilt mycket för att väldigt många ska få för sig att de vet precis hur det står till med mitt sexliv. Alla detaljer.

Det här är en attityd som jag tyvärr mött lite för många gånger nu och blivit jävligt trött på.
Jag är lajvare, så jag är alltid villig.
Jag är tjej, så det är helt okej att objektifiera mig.
Och jag är tonåring, så givetvis är jag knullbar.

Jag tänker inte sluta skriva blogginlägg om sexualitet eller lägga upp bilder på mig själv på Internet (de är i regel rätt vardagliga och oskyldiga, dessutom). Jag tänker inte heller börja låtsas att jag är pryd, femton år och oskuld för det är jag inte. Men jag är fan inte tillgänglig för allmänheten, och de gånger jag är knullbar är när jag själv bestämt mig för att vara det. Punkt.

måndag 10 november 2008

Du är väl inte billig? - Du är ju gratis!

En sak som jag tycker är ganska fascinerande när man är aktiv i ideella föreningar, är att man så ofta förväntas att göra saker åt externa parter gratis - för man är ju ideell.

Jag sitter i styrelsen för en lajvförening, Tu Lajv, och för Sveroks Stockholmsdistrikt. Detta eftersom jag sedan ett par år tillbaka sysslar med lajv, och dessutom tycker om byråkrati och att engagera mig. Lite föreningsaktivitet är ju alltid trevligt.

Hur som helst, så händer det ganska ofta att vi blir kontaktade av olika externa parter, skolor, kommunen, bibliotek, som vill ha ett samarbete av något slag med oss. I regel går det ut på att de själva vill ha ett lajv eller någon som kan berätta om lajv, och tycker att vi ska ställa upp och göra jobbet åt dem. Jag har flera gånger blivit kontaktad av externa parter som vill att jag ska arrangera spårlajv för barn i elvaårsåldern, och ideellt då givetvis.

När man engagerar sig ideellt är det ibland rejält svårt att säga nej till folk som erbjuder en obetalt arbete. Man förväntas vara så intresserad av att sprida sin verksamhet, att man utan invändningar kan arrangera saker för bibliotek, skolor eller fritidsgårdar utan ersättning. Flera av mina föreningskamrater har drivit stora projekt helt ideellt, eftersom det i de här kretsarna ses som lite fult att säga att man faktiskt vill ha betalt för nedlagt arbete.

Jag vill inte ha pengar för att arrangera lajv - men jag arrangerar lajv främst för min egen skull. Det ska vara roligt. Och jag står gärna på mässor eller festivaler och marknadsför Sverok utan att få en krona för det, eftersom det är att sprida hobbyn som jag brinner för.

Däremot så är det allmänt otacksamt att dra i projekt som externa parter vill ha, och som man själv inte får någonting annat än jobb för. Jag vägrar principiellt att engagera mig i barnlajv eller att hålla föreläsningar på beställning, om jag inte får betalt för det. Att vara ideell är faktiskt inte detsamma som att vara gratis, och min tid är inte mindre värd än någon annans.

fredag 7 november 2008

Ordsmideri

Häromdagen hade jag en rätt intressant diskussion med en gammal klasskamrat, som håller på en hel del med hiphop. Han länkade till ett Youtubeklipp med en hiphopare och estradpoet med kommentaren "Du är nog den av mina bekanta som jag tror skulle uppskatta det där mest".

Det är en sak som jag tycker är rätt fascinerande med hiphop, och det är hur närbesläktad genren egentligen är med spoken word, eller estradpoesi. Det finns en hel del svenska artister som jag gillar, för att de verkligen har en gåva när det kommer till att leka med ord.
Vackra budskap i all ära, men jag blir imponerad först när de kombineras med avancerade rimflätor och rytmiska rader. Jag själv har försökt att skriva liknande poesi i omgångar, men inte riktigt lyckats med det. Jag faller alldeles för lätt tillbaka i traditionell poesi, med ett tydligt versmått.

Det där är en sådan sak som jag tror ska bli vinterns projekt. Att leka med inrim, slutrim och rytmik utan att för den sakens skull falla in i klassisk poesi.

Förra sommaren i Frankrike satt jag på rummet med Emil Jensens skiva Mellansnack i högtalarna. Nu i somras lyssnade jag och Niklas på Svenska Akademien, och en hel del Loke faktiskt. Och nu i vintermörkret så myser jag med Navid Modiri och Gudarna.

Jag blir sentimental så fort det blir morgon eller natt
Någon har stulit mitt hjärta, ersatt det med en atrapp
En mekanisk bomb som tickar hysteriskt mycket
Det här är ingen kärleksdikt - jag vet vad du tycker om det.

Visste du att: min favoritfärg är både grön och röd
hälften av mina dikter handlar om hur det är att vara död
eller olika sätt att dö på
jag har inte krockat i någon bil ens
visste du att jag bröt min arm två gånger och hatar penicillin?

Nu blev det här inlägget ingen hyllning till hiphopgenren, som det lät som från början. Jag sitter bara här rätt stilla och tänker att jag också ska bli ordsmed någon dag.

måndag 3 november 2008

Vilka är ni som läser det här?

Vanligtvis så handlar den här bloggen om mig. Jag babblar på om språk, sex och sociala normer, och antar helt fräckt att ni som läser mig på regelbunden basis gör det för att ni tycker att det är intressant.
Men jag har ju egentligen inte så vansinnigt bra koll. Så nu frågar jag er faktiskt:
Vilka är ni? Hur kommer det sig att ni läser min blogg? Och vad är mest intressant att läsa om - språk, sex eller sociala konstruktioner?

Jag är nyfiken ^^

Sammansatt svensk svenskalärare

Svensklärare eller svenskalärare? Vilken form är det som är rätt, och finns det egentligen någon som är fel? Vissa språkbrukare hävdar bestämt att allt annat än svensklärare är inkorrekt. Andra hävdar lika bestämt att svenskalärare är det enda som låter bra. Och är det någon skillnad på en svensklärare och en svensk lärare?

Grundläggande för alla svenska ord med sammansatta betydelser är att de också måste skrivas ihop. En svensk lärare kommer från Sverige, men kan undervisa i vad som helst, medan en svensklärare inte nödvändigtvis måste vara svensk, men undervisar i ämnet svenska. Men de här sammansättningarna vållar problem med jämna mellanrum, och diskussionerna om hur de ska skrivas tenderar att bli långa.

Huvudprincipen för svenska substantiv som slutar på -a eller -e är att slutvokalen försvinner vid sammansättningar. Det heter byxficka, flickkläder, stolpskott, pojklag och pennvässare. Ingen tvekan om saken. Inte heller råder några tveksamheter i sammansättningar där förledet svensk är ett adjektiv. Det heter svenskättling, svenskfödd, Svensktoppen och svensk-engelsk ordlista. Det är först när det kommer till sammansättningar med skolämnet svenska som förled som det blir oklart vilken form som är den korrekta.

I talspråk, särskilt hos den yngre generationen, är svenskalärare den normala formen. Den är dock betydligt vanligare i tal än i skrift. Google ger 58 500 träffar på "svensklärare" men bara 16 100 träffar på formen med bibehållet a.

Formen svenskalärare följer andra mönster från skolans värld. Ingen är väl obekant med vardagsord som gympalärare och mattebok? Trots att de slutar på –a och –e har de inte blivit stympade vid sammansättningen. De flesta andra ämnesnamn förblir oförändrade vid sammanfogningar. Det heter biologilektion och slöjdsal. Enligt samma mönster borde det heta engelskalärare och svenskaböcker. Det mönstret får dessutom visst stöd från sammansättningar med nybildningar eller lånord; villatomt, tangatrosa, pizzabagare, colaflaska.

Och formen svenskalärare finns faktiskt med i den senaste, trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, där den omnämns som vardaglig.

Det finns alltså inget enkelt svar, att det ena är rätt och det andra är fel. Däremot bör svensklärare, svenskböcker och svensklektion ses som de korrekta formerna i formellt skriftspråk.

onsdag 29 oktober 2008

Liten, snäll och oskyldig

Det är fascinerande det här hur man kan låta ironisk och på så sätt få folk att inte tro på ett ord av vad man säger.

Jag har ihärdigt hävdat ett bra tag, att jag bestämt är liten, snäll och oskyldig. Jag vet inte riktigt hur det började, jag tror det började någon gång i samband med att jag började gå runt i dockkläder. När jag hävdade att jag vill ha en bahytt "för man ser så snäll och oskuldsfull ut i dem!" och Alex påpekade att "jag bara spelar svår", kanske...
Eller så var det ännu tidigare, det minns jag inte. Hur som helst så har det där blivit en del av jargongen som jag kör med vissa delar av min umgängeskrets. Jag heter Anneli och är liten snäll och oskyldig. Eller oskyldigheten personifierad, för den delen. Ibland är jag även, på samma tema, femton år och okysst.

Det roliga är, att bara för att jag uppger mig för att vara någonting som så uppenbart inte är sant (femton år och okysst), så verkar alla fullt övertygade om att jag inte är snäll och oskyldig heller. Och jag har insett, att ju mer jag ihärdigt hävdar att jag visst är det, desto mer övertygade blir folk om motsatsen. Jag låter helt enkelt elakare och slampigare för varje gång jag hävdar att jag är liten, snäll och oskyldig.
Och det finns egentligen inte så värst många i den kretsen som har bevis för att jag inte skulle vara det. Det är väldigt få som jag ägnat mig åt någon form av fysisk intimitet med, och det har jag gjort i enrum med personerna. Följaktligen borde ingen kunna komma med antaganden som går ut på att jag inte skulle vara ganska snäll och oskyldig.

Jag skulle tro att det faktum att jag pratar om sex på ett ganska öppet sätt gör att jag framstår som mycket mer sexuell än vad jag är. Jag har väldigt svårt att tro att min sexualdrift skulle vara större eller mer påträngande än någon annans. Men jag erkänner att jag har den.
Det, i kombination med oskyldig-jargongen, verkar ge ett visst, ganska ironiskt intryck.

måndag 27 oktober 2008

Förutfattade meningar är ju mycket roligare

I yngre tonåren drömde jag om att bli journalist. Jag tycker mycket om att skriva, och som journalist får man ju göra det på heltid. Dessutom läser folk det man skriver. Jag jobbar bättre under tidspress och jag tycker om att hitta nya historier. Alltså tycker jag om att höra människor berätta saker och utnyttja dem litterärt.

Därför föll det sig naturligt att till gymnasiet välja Samhällsprogrammet med inriktning Media. Jag tycker om humaniora och tänkte att det vore dumt att läsa ett yrkesförberedande program som Media istället för ett studieförberedande som Samhälls.
Och redan första terminen så kom jag till en fantastisk insikt.

Jag hatar att skriva tidningstext.
Det är förskräckligt tråkigt, ska vara medryckande och sakligt men inte poetiskt målande. Ska skrivas opersonligt och inte alltför krångligt, men inte innehålla några regntunga känsloyttringar i inflätad imperfekt, rimflätor eller ord som egentligen inte finns.
Krönikor och kåserier klarar jag av. Blogga tycker jag om. Men ge mig i uppgift att skriva en nyhetsartikel, och jag lider igenom det.
Det är inte det att jag inte kan. Det är det att jag inte vill.

När jag gick gymnasiet ansåg jag att grammatik var sexigt. Eftersom bristen på den är så totalt oerotisk. Sedan började jag läsa på universitetet och hittade en fin delkurs vid namn Grammatik i Text, 6,5hp. Och jag insåg att grammatik är som matematik, logiskt och torrt och mest upprabblande av en massa tråkiga regler. Mönster och struktur. Och inte det minsta erotiskt. Det är undantagen som är charmiga. Själva grammatiken handlar bara om att ordna in alla ord i lådor.

Det var mycket roligare på den tiden jag trodde att journalistik var kul och grammatik erotiskt.

söndag 26 oktober 2008

He's got a girl in Paris

He's got a girl in Paris
He's got a girl in Rome
He's even got a girl in the Vatican dome
He's got a girl right here

He's got a girl right there
And he's got a girlfriend everywhere

Idag sitter jag pål YouTube och tittar på Lou Begas video "I got a girl". Jag har faktiskt svårt att inte tycka om den. Den är en mindre orgie i den där retroestetiken som jag är väldigt svag för (och som bland annat återfinns i Cristina Aguileras video till "Candyman"), den kryllar av vackra flickor och den känns så där charmigt oseriös.

Dessutom tycker jag att den har ett ganska intressant budskap i all sin enkelhet. Hela sången går ut på att Bega (som spelar charmig pilot i videon) reser världen runt och skaffar brudar överallt. Han har en flickvän i varje världsdel och varje stad också för den delen. Simply, he's got a girlfriend everywhere.

Och det kan ju tyckas vara lite smått slampigt sådär, men det är nog lite därför jag tycker om början på den här videon också. Det är ett par av flickvännerna som leende förklarar de citerade raderna där ovan (medan de viftar med cigarettmunstycken, tar på sig nylonstrumpor och annat tilltalande). Det är liksom inte tal om att de skulle tycka illa om det här beteendet. Lou Bega samlar tvärtom sitt lilla harem av kvinnor från hela världen som dansar leende och sjunger om hur många tjejer som vill ha honom. Det där är ett spännande fenomen.

Egentligen handlar ju nämligen hela låten om att Lou Bega är rätt lösaktig av sig, vilket han skryter om med glimten i ögat. Och det problematiseras ju på inget sätt, att han har en flickvän i varenda stad han besöker. Det verkar till och med vara ett väldigt praktiskt arrangemang. När han är i Rom besöker han sin italienska flickvän och när han är i Alaska sin eskimåflickvän. Alltid någon som tar emot honom istället för ett enstaka trist distansförhållande när han reser jorden runt.

Nu tror jag inte att man ska se Lou Begas video som något seriöst inlägg i den ständigt pågående och spännande diskussionen om mänskliga relationer, men däremot så funderar jag på om det inte finns ett par vettiga korn i den.

Alla de här tjejerna som tillsammans kvittrar om Begas kvaliteteter som pick up artist, de har trots allt vissa likheter med diskussioner som förekommit i min bekantskapskrets. Som när tre av sex närvarande tjejer vid bordet under visst fnitter kommer på att de legat med samma kille och finner det hela ganska underhållande. Sådant händer. Jag har haft rätt intressanta diskussioner på relaterade teman med folk.
Jag måste dock ta och fundera på hur det skulle se ut om könsrollerna var de omvända. Skulle en tjej kunna spela Begas roll, eller skulle hon bara bli sedd som en madrass, alternativt att man skulle kunna ha överseende med hennes sexuella utsvävningar? Jag har lite svårt att tänka mig ett gäng killar sitta på samma sätt. Men jag kan ha fel.

Och tja, det är den enda formen av distansförhållande som jag tror skulle ha en chans att fungera i längden. "Vi är ihop när vi ses, men inte resten av tiden". Det känns som en ganska praktisk lösning när man råkar attrahera eller förälska sig i folk som bor något hundratal mil bort.

fredag 24 oktober 2008

Mina alltid lika älskade hormoner

Det är ett intressant fenomen, det här med hormonella cyklar. Jag vet inte i vilken utsträckning män har dem, förmodligen lägre, men vi är rätt många kvinnor (jag själv inräknad), som växlar humör och sinnesstämning beroende på vilken tid i månaden det är. Allt detta tack vare våra fantastiska menstruationscyklar.

Jag brukar slippa rätt mycket av det klassiska eländet. Jag blöder inte så att jag svimmar, jag har inte bedövande mensvärk så att jag måste sitta inne med en kudde på magen och en stor kaka mjölkchoklad. Jag är inte heller särskilt outhärdlig när jag väl har mens. Det är bara de här fantastiska 4-5 dagarna innan, varje månad, som alltid är lika spännande.

Den här månaden har de bjudit på känslan av övergivenhet, att alla hatar mig och är emot mig. Dessutom en hel del frustration, för att folk beter sig illa. Egentligen sällan värre än vanligt, men när jag är på det här humöret så krävs det pyttelite för att sänka mig. Jag blir gärna lättretlig och raljerande, så att folk ser anledningar till att bråka på mig också.
Dessutom är jag i regel oerhört sexuell. Har jag ingen att ha sex med, så är jag sexuellt frustrerad istället. Och det brukar inte hända så vansinnigt ofta annars.

En mer intressant detalj är att jag plötsligt upplever att mina smak- och luktsinnen blivit småkonstiga. Jag kan ta en klunk kaffe och säga "oj, den här smakar konjak!" eller en brödbit med honung och påpeka att den smakar mycket mera majskolv med smör när honungen kom på. Sådant har jag gjort de senaste dagarna. Dessutom har mitt svalg smakat cigarettrök (trots att jag varken rökt eller umgåtts med rökare), människor på t-banan har slagit emot mig med starka väldofter, och jag har blivit regelrätt upprörd när saker på stan luktat illa. De intrycken är starkare än vanligt.

PMS-besvären gör mig med jämna mellanrum stressad också. "Borde inte jag ha fått mens nu?", "kommer den inte snart?" och "vad fan har jag gjort för dumt nu då?". Jag har börjat markera noga i min kalender när jag faktiskt har den för att kunna säga åt mig själv att "men du, om den är regelbunden så kommer den först om fyra dagar, ta det lugnt". Men det blir ändå att man, ganska ofta, är morbidt paranoid och nervös tills dess, i alla fall i de månader man varit sexuellt aktiv på något sätt. Då sitter man alltid och lovar sig själv att sluta slarva och bli avhållssam.

Dessutom så brukar själva mensen vara ett bra tecken på att PMSen är över, och det är ju både lugnande och skönt. Så det känns alltid lika bra när man börjar känna av mensvärk.

Idag vaknade jag och fick nog av hur skitigt det är här hemma. Smutsen och stöket är allmänt ångestgenererande. Nu har det dessutom stått en säng på högkant i mitt rum och väntat på att flytta in i ett par veckor. Idag var det dags. Så jag gick upp och släpade med stor möda ut min gamla 90-säng. Det var rätt mycket saker ivägen som gjorde mig fly förbannad, men jag har inte kunnat städa ordentligt heller eftersom den där nya sängen tar upp all plats. Ingen orkar det här hemma just nu.
Stöket är ångestgenererande, dels för att det är stökigt, och dels för att jag inte orkar göra någonting åt det utan låter det växa ännu stökigare.

Under min säng, längst in i hörnet, hittade jag en pöl kattpiss som luktade förjävligt. Det gjorde mig också rätt ilsken. Elsa och Inez är oftast rumsrena. Nu hoppade de runt och lekte på golvet. Husdjur kan göra mig vansinnigt provocerad. De stökar ned och smutsar ned, välter saker och förstör, men inte kan de hjälpa till att städa för det. De bara busar och leker när andra städar.
Och sedan klarade jag inte att städa längre utan satte mig på en ihoprullad bäddmadrass och försökte övervinna det stora hindret "gå och hämta dammsugaren".
Jag lagade mat istället. Det var 19 timmar sedan jag åt någonting ordentligt då så jag tyckte att jag skulle få i mig någonting. Typ... nudlar. Och micropopcorn till efterrätt.

När Inez klättrade upp och försökte stjäla min mat så kastade jag henne tvärs över bordet och ned på golvet. Jag brukar göra det, då slutar de nosa på maten och går iväg. Fast nu började jag gråta över hur synd det är om den stackars katten som får utstå sådan behandling.

Herregud, ja. Det är tur att jag har så pass mycket självironi att jag kan skratta åt det här mellan deppattackerna. Och så är jag givetvis en uppmärksamhetshora med för lite personlig integritet som dessutom lägger upp eländet på internet.

torsdag 23 oktober 2008

Det är en viss skillnad på ironisk och nedlåtande

Idag stötte jag ihop med ett gammalt ex på SU. Det var sexdagarna, och jag satt och lyssnade på Tanja Suhininas prat om polyamori. Ett rätt intressant samtal, även om det inte problematiserade hela poly-grejen ett dugg, utan var ganska stenhårt reklaminriktat. "Varför skulle jag inte kunna både äta kakan och ha den kvar?" var kontentan.
Jag tror att de flesta av er som läser här har rätt bra koll på mina åsikter och inställning kring polyamori, så det kan jag ta i ett annat inlägg. Nu var det någonting annat jag skulle skriva om.

Ja, hur som helst, stötte jag ihop med ett gammalt ex. En sån där person som jag behållit en rätt bra kompisrelation med även efter att vi gjorde slut i januari. Vi tillbringade ett antal semesterveckor ihop i somras, och brukar ha en del intressanta konversationer.
Han var där med sin flickvän och en av deras gemensamma vänner, och jag gick ju såklart fram och hälsade. Och märker genast, genast att han är obekväm med att ha mig och dem på samma ställe.
Eftersom vi är på sexdagarna, så prövar jag en sådan konversationsöppnare. "Du, jag tänkte på det här med svartsjuka, det här tycker jag är ett intressant fenomen..." och blir avsnoppad direkt. "Du har sagt det förut, typ... sex gånger"
"Det har jag inte alls det, den här grejen kom jag på i förrgår, eftersom jag kom på mig själv med att tänka såna där obehagligheter som 'förbruka sin rätt att vara svartsjuk'. Visst låter det heldumt?"
"Eh..."
Jag minns med ens vad jag är känd som. Jag är ju den struliga, elaka exflickvännen som absolut inte förstår mig på monogami. Jag är hopplös i romantiska sammanhang och jag har en extremt förvirrad sexualitet. Och jag låter ju inte det minsta mindre sexuellt förvirrad när jag står där och försöker föra en konversation, så jag får ju ur mig;
"Fast nej, jag ska sluta bry mig om sånt där nu. Jag lever i celibat för närvarande."

Och så får man en sån där fantastisk blick, som säger "yeah right, du?!". Det är givetvis ingenting han säger till mig, men det syns så tydligt hur han liksom stelnar till och blir rejält kylig, ger mig en nedlåtande blick och slänger en menande åt sina vänner. Självklart vägrar han att försöka gå vidare på någon konversation med mig.
Jag irriterar mig på den där blicken, tänker inte tolerera att någon som jag haft en relation med står och öppet visar avsmak för mig inför sina polare, så jag frågar ett irriterat "vad?" och får ännu en sån där illa dold nedlåtande blick till svar. "Va? Inget."
Är det en sak som stör mig något så fruktansvärt, så är det människor som har åsikter om mig men som inte vågar ta dem med mig personligen. Om man vill bli av med mig är det betydligt lättare att förklara det, än att behandla mig illa inför sina vänner och hoppas att jag fattar vinken.

Jag har ingenting emot att vara känd som den elaka exflickvännen med ett struligt kärleksliv. Jag har en rejäl dos självironi och kan själv skratta rätt bra åt saker som "tja, hon var lesbisk, sen blev vi ihop och då blev hon plötsligt relationsanarkist istället!". Jag har själv berättat med rätt mycket suckar, skratt och ironi om förra gången jag hamnade i säng med en person som jag inte tänkt den tanken om (och den stora mängden bisarra omständigheter och "så gör man inte" som gör det hela rätt underhållande). Det är inga problem, det är goda historier.
Däremot blir jag fan så förbannad när folk tar emot mina historier utan någon distans, och använder mina sexuella utsvävningar för att göra sig roliga på min bekostnad eller se ner på mig. Det är en viss skillnad på självironi och kallt förakt.

tisdag 21 oktober 2008

Storebror betalar!

Idag, när jag avslutat min lunch och begav mig hemåt från stan, så kom jag på mig själv med att lättat tänka "vad skönt att jag får CSN på fredag!". Och det är ju knappast en ovanlig tanke. Men sen så när jag började fundera på vad CSN är, så blev det till sist ett ordentligt uppslag.

Den senaste tiden har folk i min umgängeskrets klagat ovanligt mycket på staten. Det är storebror hit och 1984 dit. Den där staten alltså, den är ond och den är ute efter att sätta dit dig. Lämna inte ut ditt personnummer till någon, för då kan Farbror Staten kartlägga dig!

Vissa människor tenderar att se personnumret som någonting närmast heligt. De fyra sista siffrorna är någonting man ska skydda med sitt liv. Annars kan Storebror ta reda på en massa snask om dig. Om man samkörde alla Sveriges dataregister skulle man nog få reda på både att jag läser vid Stockholms Universitet, att jag befattar mig med BDSM-utövare och att jag är en sån där lajvare. Med mera.

Men tja, just idag är jag faktiskt rätt nöjd med staten. Den kan gärna få in mitt personnummer på listorna över en lajvförenings medlemmar, eftersom den finansierar mitt lajvande! Jag skulle inte dela ut pengar till en obestämbar massa på 5-100 personer att göra obestämd lek för.

Och inte nog med att staten finansierar mitt lajvande och mitt föreningsliv... sedan ett par år har staten även finansierat: mina biobesök, skivor, böcker, vintageunderkläder, sushiluncher, latte, fikor, okynnesfikor, tågresor, strumpor, baskrar, likörer, kuddar, lapptäcken, lajvkläder, lajvavgifter, fester, krogbesök, kondomer, kanelbullar, tyllkjolar, vantar, brodergarner, thailuncher, chokladdonuts, anteckningsblock, tuschpennor, akvarellfärger, julklappar, såpbubblor och onsdagsmiddagar.

Jag är student helt enkelt. Om ett par år ska jag bli samhällsnyttig är tanken, men just nu lever jag med rätt gott samvete på staten.