fredag 14 mars 2008

Är monogami en komplimang?

Det har hänt att jag, av personer som jag haft någon form av relation med, har försökt ge mig en udda komplimang när vi pratat om vår syn på relationer. Jag fungerar inte riktigt i monogama standardförhållanden och därför försöker jag att alltid vara ärlig med vad jag tänker och känner om de relationer jag ger mig in i, vare sig de involverar djupa samtal, sex eller bara fika och skvaller.


Inleder man ett fysiskt/sexuellt förhållande med mig, så har man klart för sig att jag inte är monogam, men inte heller kräver monogami tillbaka. Därför tolkar jag det inte som en komplimang när jag får kommentaren;
"Du får väl göra vad du vill, men jag är monogam. Det är bara dig jag vill vara med".


Är det någonting som gemene man ser som ett tecken på kärlek, när man visar att man prioriterar sin partner över alla andra, och inte kan tänka sig att vara med någon annan? Är det någon drift som människor har, att de vill vara viktigast för någon, och vara personens enda, varför de känner sig tvungna att dela ut någon form av motsvarande komplimang i hopp om att få bekräftat att det är det de är?

Tänk om man skulle göra så med sina vänner.

"Jag vill inte ha några andra vänner än dig. Och jag blir svartsjuk om du har andra vänner vid sidan om mig".

Låter det inte bisarrt?

Jag ser det inte som någonting eftersträvansvärt att vara det-enda-som-betyder-något. Jag blir snarare nervös över att få någons monogami deklarerad för mig. Jag vill inte ha den. Lämna mig utanför.