Är monogami en komplimang?

Det har hänt att jag, av personer som jag haft någon form av relation med, har försökt ge mig en udda komplimang när vi pratat om vår syn på relationer. Jag fungerar inte riktigt i monogama standardförhållanden och därför försöker jag att alltid vara ärlig med vad jag tänker och känner om de relationer jag ger mig in i, vare sig de involverar djupa samtal, sex eller bara fika och skvaller.


Inleder man ett fysiskt/sexuellt förhållande med mig, så har man klart för sig att jag inte är monogam, men inte heller kräver monogami tillbaka. Därför tolkar jag det inte som en komplimang när jag får kommentaren;
"Du får väl göra vad du vill, men jag är monogam. Det är bara dig jag vill vara med".


Är det någonting som gemene man ser som ett tecken på kärlek, när man visar att man prioriterar sin partner över alla andra, och inte kan tänka sig att vara med någon annan? Är det någon drift som människor har, att de vill vara viktigast för någon, och vara personens enda, varför de känner sig tvungna att dela ut någon form av motsvarande komplimang i hopp om att få bekräftat att det är det de är?

Tänk om man skulle göra så med sina vänner.

"Jag vill inte ha några andra vänner än dig. Och jag blir svartsjuk om du har andra vänner vid sidan om mig".

Låter det inte bisarrt?

Jag ser det inte som någonting eftersträvansvärt att vara det-enda-som-betyder-något. Jag blir snarare nervös över att få någons monogami deklarerad för mig. Jag vill inte ha den. Lämna mig utanför.

Kommentarer

Inya sa…
Som sagt, Anneli, du är klok som en räka.

Jag hävdar att jag är "hyfsat monogam". Vad jag menar med det vet jag inte riktigt, men jag anser att det är absurdt att en relation till någon skulle vara beroende av vad jag har för relationer till andra människor. Varje relation och dess utveckling borde vara beroende av det som sker inom den, i övrigt? Ingenting borde påverka i övrigt.

En grundläggande skillnad mellan vänskapsrelationer och kärleksrelationer är att det finns plats för många vänner men bara en kärlekspartner (eller ett par stycken i den gryende poly-rörelsen). Att vara någons kärlekspartner innebär att inta en speciell och utvald plats i den människans liv, en plats som medför både krav och fördelar. Det finns ett detaljerat paket av förväntningar om hur kärleksrelationen ska fungera.

Goda vänskapsrelationer fungerar på ett annat sätt. Det är inte ofta man kompromissar bort sig själv med vänner. I stället gör man precis tvärtom: undersöker när man vill åt samma håll - och då träffas man och umgås.

Visst har de flesta ett fåtal riktigt nära vänner, men det finns ingen inbyggd begränsning mot att skaffa flera sådana, eller flera mer ytliga vänner. Relationen till varje enskild vän fungerar helt enkelt oberoende av andra vänner (förutom möjligen om tidsbrist uppstår). Relationen behöver därför inte matas med bekräftelse, eftersom den grundläggande utgångspunkten är att inget förutom det som händer inom själva vänskapsrelationen kan hota den. Relationen består av umgänget inom den och behöver inte bekräftas mer än så. Att efter två veckors umgånge fråga "är vi kompisar nu?" känns fjärran. Detta tänkande kring vänskap gör att goda vänner ställer få eller inga krav på varandra. Jämför detta med den traditionella kärlekspartnern. Dess position på piedestalen hotas hela tiden av nya bekantskaper eftersom någon kan föranledas att dra i göra slut-spaken. Därför finns hela tiden ett behov för kärlekspartnern att kontrollera sin piedestalplats genom att be om eller kräva olika former av bekräftelse.

På ett vis handlar det om bekräftelse, en strävan efter att vara den viktigaste för någon, och jag tar det som en komplimang om någon skulle se just mig som viktigast för dem. Men det är så de upplever det just då. Vad säger att jag är viktigast om ett år, en vecka, två timmar eller en minut?

Jag är hyfsat monogam, jag vill inte vara bunden eller "tillhöra" någon. Jag vill ha lov att krama på dig, på Martin och på Catta i samma utsträckning som på Christian. Och jag har det lovet. Men eftersom jag älskar Christian (just nu), och han är viktigast för mig merparten av tiden (kanske inte när vännerna krashar och blir deprimerade, då är de viktigast. Och när jag träffar vänner för en fika så är de viktigast. You get my point?) och att han har andra åsikter om monogami än jag har, så kan jag kompromissa och hålla mig, just "hyfsat" monogam. För hans skull, för att jag älskar honom, och för att han är glad åt att jag gör det.

Cheers. :D
Hans Lundahl sa…
har monogamien ngn funktion?

tja, troligen

1 om en qvinna har flera män, saa blir det svaart för barnet att veta hvem som är far

i Tibet der en qvinna ofta har fler än en, äro de oftast bröder (far eller farbror - hvem bryr sig, typ?)

och i samhällen der gästande män faa komma in till frugan, äro kommunikationerna oftast saa daaliga att grabben (eller gräbban, daa) sällan faar tillfälle att se sin riktige far

2 om qvinnan förväntas vara monogam, är det jemlikt om mannen är det med

och daa ha vi intet gaatt in paa kristna motiv för monogamie

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?