onsdag 23 april 2008

Studentångest

Jag blir så trött. Det är inte roligt längre, det är en jävla massa ångest. Bara en jävla massa ångest. Det är jättemycket bråk, och jättemycket pengar som jag inte har, men som tas i anspråk. Tid och pengar. Låt mig vara ifred!

Jag förstår ärligt talat inte vad jag ska fira längre. Vad är det som är så speciellt? Låt mig bara gå. Ge mig ett fjärde år, eller låt mig gå.
Jag skiter i er.

It's once in a lifetime, baby, ha kul! Skolka hela dagen, stick till ett ställe på Östermalm som du inte har råd med. Have the time of your life. Sup dig redlös till skitmusik och i dina finaste kläder som är förstörda i morgon. Strunt samma. Köp dyra drinkar. Nya kläder, snart är det mösspåtagning, le!

Ta upp vartenda klassråd vi har, gräla om DJ på lastbilsflaket. Kosta, kosta, allting kostar. Är vi inte värda det? Är vi? Varför? Jag vill inte, bespara mig. Jag orkar inte längre. Det här är en värld jag inte förstår. Tvinga mig inte längre.

Jag vill inte betala för att ni ska få leka prinsessor, på er ungdoms stora kväll. Jag vill inte punga ut med pengar jag inte har, för att era drömmar om lyx och glamour ska gå i uppfyllelse.
Jag vill tillbaka till mumindalen.

fredag 4 april 2008

Det offentliga rummet

Idag har jag och min kompis Oskar stått i Huddinge Centrum och blåst såpbubblor!
Det var soligt och fint väder, så jag fick en impuls när vi gick förbi leksaksaffären och passade på att kila in där och köpa en burk. Helt fantastiskt jätteroligt var det!

När man står på ett torg i solskenet och blåser såpbubblor så är det klart att folk reagerar. Jag blev dock imponerad över hur fina reaktioner vi fick av många. Ett par äldre män stannade och tittade på oss, varpå jag lockade fram dem och frågade om de ville blåsa bubblor de också. Vilket de självklart gjorde. Det var precis rätt tid på dagen för småbarnsföräldrar att vara nere i Centrum också, och där fick vi väldigt fina reaktioner. Har man lyckats göra en treåring glad genom att blåsa bubblor som den kan smälla, så var inköpet värt det. Är det dessutom två treåringar, eller fyra eller fem - då har man verkligen lyckats!

Ett par fjortistjejer kom fram till oss och verkade först mycket skeptiska. Är ni kära? Varför blåser ni bubblor? Vilka roliga kläder ni har! Vad håller ni på med? Sen fick de också prova.
"Vi leker!" sa jag.
"Varför det?"
"Bara för att vi kan! Fler borde leka i vår ålder."
"Hur gamla är ni?"
"Arton".
Hon tänkte efter.
"Om ni kan det, då kan ju jag leka att jag är vuxen!"
Sen blåste de ännu fler såpbubblor. Det blev väldigt många bubblor till slut. Många många.

Så där stod vi, två ganska stereotypa vänsterintellektuella ungdomar i övre tonåren. Någon undrade vad vi höll på med, varpå hon raskt fick svaret "vi manifesterar vår rätt till det offentliga rummet". Det var egentligen inte genomtänkt, men det lät bra att säga det. Jag kom att tänka på de där människorna som har kuddkrig på en allmän plats.

Och det är väl egentligen sådant vi ska ha det offentliga rummet till. Att blåsa såpbubblor och göra folk glada.