lördag 31 maj 2008

Duktighet på papper

Då var det avklarat då, den här studentgrejen. Sedan igår eftermiddag är jag officiellt arbetslös - dock blir det SU till hösten. Dessutom, så har jag en nedklottrad, vit mössa med ciderfläckar på, ett antal bilder på mig som står och skrattar med en flaska champagne i handen och blågula band i handen, och ett äkta orginal, på arkivpapper, där det står hur flitig jag har varit de senaste tre åren. Ett papper som uppenbarligen ska ha betydelse för hela min framtida karriär. Man kommer inte undan det!

Slutbetyget, det ultimata beviset på att man gått ut gymnasiet. Den vita mössan går det att gå in i vilket varuhus som helst och köpa såhär års, och den kommer jag inte att bli bedd om en kopia av, av framtida potentiella arbetsgivare. Det kommer jag däremot, förmodligen, att bli någon gång om det här slutbetyget. Det åtråvärda. Egentligen ett ganska otäckt papper.

Det är det där VG:t i Naturkunskap B. Nu kommer det att förfölja mig resten av livet att jag inte hade riktig koll på det här med blodomloppet (biologi är inte min starka sida). Nu vet ni det. Lyckligtvis så har jag inga planer på att bli naturvetare. Det påverkar egentligen inte mina chanser att komma in på en naturlinje heller, för den delen, att jag fick VG. De vill veta om man har läst kurserna eller inte, sedan så är det likgiltigt vad man fick för betyg i dem. Däremot så påverkar det mitt snittbetyg.
Jag vet att det är fult att skryta om sina betyg, det är ungefär lika illa som att skryta om hur snygg, rik, bortskämd eller intelligent man är. Och jag vet att det är fult av mig att låtsas att mitt liv är förstört för att jag fick ett ynka VG på mitt slutbetyg (undantaget det där G i Idrott och Hälsa A som jag inte räknar med över huvudtaget, eftersom det inte gills när man räknar ut betygssnitt om det inte är höjande). Men just idag får jag nog göra det. Idag får jag skryta om att mitt slutgiltiga snittbetyg hamnade på 19.8, vilket ändå måste sägas är rejält bra.
Och nu har jag det ju på papper, så att jag i framtiden alltid har möjligheten att för mina potentiella arbetsgivare visa upp, hur flitig (*host*) jag var de där tre åren i gymnasieskolan och hur oerhört intelligent och duktig jag är.
Jag vet att det kanske är fel att ge folk papper på sin duglighet, men jag gynnas ju av det. Så för en gångs skull, just idag, så sitter jag och pöser och är bara nöjd, istället för att klaga.

onsdag 28 maj 2008

Det här är egentligen inte en modeblogg...

...egentligen inte. Jag fick bara lust att rapportera från soliga Huddinge, där jag traskar omkring med bleka, håriga ben i sommarvädret.

Det är en typisk detalj som alltid har orsakat mig en del huvudbry; hur det kommer sig att alla tjejer har släta, bruna ben första dagen det är soligt ute. Det kan väl inte vara så att de alla solar i solarium hela april? Särskilt som de inte ser ut som negativ i ansiktet, utan bara har lite klädsamt bruna ben.

Jag insåg inte förrän någon gång nu i våras att det är nylonstrumporna som gör det! Att det är därför Lindex säljer så mycket tunna strumpor av den sorten som går sönder direkt, i nyanser som solbrun och kamel. Finns det kaffelatte också? Jag har alltid undrat vad de egentligen är bra för.

I sommar ska jag spana på killars ben, för att se om de också är sådär slätt och skönt bruna och hårbefriade. Jag kanske ska börja på en gång!
Och så ska jag nog ned till Lindex efter skolan och köpa mig ett par kamelstrumpor. Till studentklänningen.

... uppenbarligen så är det light amber färgen heter. Ljus bärnsten... låter snyggt.

tisdag 27 maj 2008

"Ett våp med stora bröst - det är inte jag!"

Tidningarna rapporterade häromdagen om Carolina Klüft, som i samband med en idrottstävling i Skottland blivit karikyrerad som en blond kvinna med Pippiflätor och stora bröst. Detta gjorde Klüft förbannad. "Ett våp med stora bröst - det är inte jag!".

Nåväl, Carolina Klüft har inte pippiflätor och inte iögonfallande stora bröst heller, det kan jag hålla med om, så del två av hennes uttalande har jag ingenting att anmärka på. Men den första biten fick mig att fundera. Ett våp med stora bröst.

Ett våp är, enligt Nordstedts svenska ordbok, en person (kvinna) som beter sig våpigt. Att vara våpig är detsamma som att vara rädd och tafatt (särsk. om kvinna).

I de sammanhang där jag oftast använder ordet inkluderar det även att hon är en typiskt svag, och lite sjåpig kvinna, som är rädd för saker för att hon inte behärskar dem (exempelvis att byta glödlampor eller installera digitalboxar). Ett våp är också lite enfaldigt, man kan inte anklaga henne för att vara intelligent.

Om man tittar på karikatyrbilden är det ingenting med den, mer än de enorma brösten, som går att associera till våpighet. Hon har praktiskt flätat hår (om än att de står upp á la Pippi Långstrump, förmodligen för att associera till Sverige). Hon är klädd i idrottskläder, med praktiska gymnastikskor, och håller armen i en typisk Starke Adolf-gest. Inte heller det särskilt våpigt. Det måste alltså vara brösten som gör det.

Frågan är då om det finns någon form av samband mellan kvinnors intelligenskvot och deras kupstorlek. Om man tittar på bilder av kvinnliga nobelpristagare i kemi, så kan man konstatera att varken Marie Curie, Irène Joliot-Curie eller Dorothy Crowfoot Hodgkin hade iögonfallande stora byster. Sätt dem i kontrast till den stereotypa bimbon, vars intelligens få har så höga tankar om (här personifierad av Big Brother-Elita).

Det kanske är möjligt att rita en graf över hur kvinnors intelligenskvot sjunker i samband med deras stigande bystmått. Det verkar finnas ett samband. Frågan är hur man tar reda på hur den grafen ska se ut. Är det någon som vågar försöka sig på en formel?

Vuxenhet

En snabb titt på de båda kända vuxenpoängsräknarna på internet (vuxenpoang.se och vuxenpoang.com) gjorde gällande att vuxen är man om man har fritidshus, partner och prenumererar på en dagstidning. Även sådant som att man betalar TV-licens, äter kakor och bullar, dricker svart kaffe och tittar på Så ska det låta på fredagkvällarna genererar poäng. För att inte tala om bilen och körkortet!

Jag tar studenten snart, sedan blir jag officiellt arbetslös tills jag får intagningsbeskedet från Stockholms Universitet i sommar. Jag har i alla fall sökt vidareutbildning, en ganska rejäl sådan. Det kanske är vuxet, att inte säga "ööh, jag ska typ jobba", som svar på frågan om vad man ska göra till hösten. Det blir kombinationsutbildningen (magister- + lärarexamen), med huvudämnet svenska. 4,5 år. Fast det där studentlivet längtar jag faktiskt efter. Det kanske inte är så vuxet det heller, men det är onekligen en uppgradering.


Att söka jobb är något av det läskigaste jag vet. Det här med att sitta och skriva ned en CV över hur bra man är på olika saker, som någon sedan läser och lägger undan i ett postfack. Dessutom blir jag förbannad när de inte hör av sig och bekräftar att de tagit emot ens anmälan, men att man inte får tjänsten. Har jag ägnat ett par timmar åt att skriva ett snyggt CV, så kan de copypasta in ett Nej tack.

Just nu tjänar jag mina extraslantar på att skriva artiklar för Signaler från Sverok, alternativt att jag då och då håller en föreläsning om lajv eller liknande. Just mitt lajvande och mitt sverokengagemang är det som gett mig extrapengar det senaste året.


Förvisso ses det som lite fult att ta betalt för saker man gör i egenskap av lajvare, tror jag. Folk (i synnerhet eventbolag!) tror gärna att man är så glad för att visa upp sin hobby att man ställer upp på lite vad som helst, i ganska många timmar, mot en biobiljett eller en symbolisk femtiolapp. Gärna ska man få reda på jobben med tre dagars varsel också. Sådant känner jag mig faktiskt vuxen när jag inte accepterar. Och jag känner mig sjukt vuxen när jag blir sedd som vilken frilansare som helst. Som när Sollentuna Fria Gymnasium gav mig ett par tusenlappar för att hålla en föreläsning om lajv. Jag var osäker på hur många hundra jag kunde kräva, men det var inte tal om att jag var skolungdom som kom dit för att jag gillar lajv. Jag var föredragshållare. Sådant tycker jag om!

Igår kände jag mig också vansinnigt vuxen. Så fort jag fyllde 18 skaffade jag sån här internetbank. Och igår, när min lön från Signaler kom in, så var det första jag gjorde att sätta mig och betala min telefonräkning! Det blev inga pengar kvar. Jag är lite stolt faktiskt.

måndag 26 maj 2008

Kyrkogårdar

I torsdags kväll avled min kisse, Selma, efter att ha halkat ut från ett fönster, med ett fall på tio meter. Hon kröp in under en container så att vi inte fick tag på henne, slutade svara på tilltal, och sedan när brandkåren äntligen kom en halvtimma senare, så var hon alldeles död. Jag har varit ledsen och gråtit och tjurat och klagat och haft mig, men sen när vi, kring halv tolv, insåg att vi inte kunde ha en död katt liggande i lägenheten över natten, och ringde upp djursjukhuset för att komma dit med henne, så greps jag av världens ångest. Det handlade om det här med kremering och hantering av döda, så det tänkte jag att det här inlägget skulle handla om.
Jag blev så orolig att de skulle kasta bort henne. Sådär, lägga henne i en container någonstans. Så jag krävde att få tillbaka askan. Det kostar en del extra, men jag vill ha min katt. Och begrava henne uppe i Svärdsjö.

Vi ringde min moster Ingela i fredags morse och berättade vad som hänt, och hon höll med utan att vi behövde säga det. Det är klart att kisse ska vila uppe i Svärdsjö. Det var ju hennes favoritplats. Jag vill gräva ned henne på ett mysigt ställe där. Kanske under någon av vinbärsbuskarna, eller borta vid ladan. Det är viktigt att vi inte sprider askan, för mamma blev alltid så orolig när Selma var bortsprungen någonstans. Om man gräver ned den i jorden så vet vi ändå var vi har henne sen.

När jag dör så måste de kremera mig. Och anledningen att jag inte tänker gå ur svenska kyrkan är att jag vill ligga på en fin kyrkogård. Det är viktigt. Få saker gör mig så deprimerad som fula eller trista kyrkogårdar. Som Montparnasse i Paris. Så många gravar, men ändå måste det kännas så ensamt att ligga där. För allt är grått och av sten. Jag tycker om svenska kyrkogårdar, med gräs och träd och buskar och blommor. Så ska det vara, liksom. Jag tycker mycket om kyrkogårdar. Däremot ska min katt inte ligga på en sådan. För henne får man gräva ned var man vill, och då ska det ju vara på en plats som hon tyckte mycket om.

Förmultnelse är jag livrädd för. Jag är inte rädd för att jag kommer att dö en dag, men däremot är det otäckt att tänka på kroppar som ligger nedgrävna i jorden och långsamt förmultnar. Jag vill inte vara med om det, jag vill inte tänka på det heller. Men om man kremerar kroppen först, så känns det mera symboliskt att begrava askan. Om vi har en själ, så inte ligger den i askan. Det är mera som en symbol för kroppen. Utan att kroppen för den delen måste ligga och bli uppäten och förmultnad och hemskt. Så kremering tycker jag om. Det känns skönt.
Och så måste man begrava på vackra platser. Jag förknippar inte kyrkogårdar med döden egentligen, det är mera som en vila.

Vissa kyrkogårdar kan jag sitta på länge och bara titta, för att jag tycker att de är fascinerande. Det är vackert. Protestantiska kyrkogården i Chamonix-Mont-Blanc var en sådan. Det var ett litet kapell vid järnvägsstationen, och på gården stod det sex-sju gravar från förra sekelskiftet. Turister, förmodligen, som dött i olyckor i bergen, och på den tiden var det nog svårt att frakta hem kropparna. Så på den kyrkogården stod texterna på engelska och tyska. Någon hade varit försvunnen i många år innan de hittat kroppen. Den kyrkogården var enkel, men fascinerande. Jag tyckte om det protestantiska lilla kapellet i Chamonix.

Kyrkogårdar måste vara trivsamma, för man får inte begrava människor var som helst - men man är skyldig dem att begrava dem på sköna platser.

onsdag 21 maj 2008

Kommunens spärrfilter; vol. 2

Jag kan ju tillägga att jag i och med mitt matande av spärrfiltret i förra inlägget inte längre kan blogga på skoltid. Jeu de rôles är blockerat, med en av de mer imponerande förteckningarna över förbjudet innehåll som jag sett hittils på de här datorerna. Se bifogad bild:


Weighted phrase limit exceeded
Category: Pornography, Custom weighted phrases 1 - Custom blocked content, Online Auctions, Cell Phones, Proxies, Games, Ring Tones, Gambling, Clothing

Sedan när är Clothing en förbjuden kategori, och var berör jag den? Särskilt intressant eftersom såväl hm.se som ellos.se är fullt tillåtna sajter...

I all välmening

Jag sitter på en sån där lektion utan planering. Vår lärare pratar betyg med en elev i taget, och resten av oss har två timmar att slå ihjäl med valfri lek. Efter att ha läst mina lajvforum och fortsatt på mitt evighetsprojekt till novell, så bestämmer jag mig för att spela det löjligt simpla onlinespelet Fly the Copter. Jag lär mig aldrig sådana webadresser i huvudet, men tänker att en vanlig Googling ska hjälpa mig.

Här konfronteras jag med ett vanligt litet hinder, som gör livet lite spännande för alla oss som använder kommunens internet ett par gånger i veckan. Kommunens spärrfilter!
I all välmening skyddar det här filtret oss mot allt ont. Pornografi, onlinespel, vapen, mobiltelefoner, onlineauktioner, socialt nätverkande, våra egna fotoarkiv eller allt annat som kan få barn att slösa bort tid.
Det är alltid lika spännande att se vilka sidor som blir blockerade, och av vilken anledning. De här kategorierna är stundtals helt absurda.

Jag är, ärligt talat, förvånad över att jeu-de-roles.blogspot.com inte är blockerad under kategorin pornography, weighted phrases, French pornography. Trots allt använder jag orden "sex" och "sexualitet" på flera ställen. På den tiden helgon.net fortfarande gick igenom spärrfiltret fick man ofta problem med att läsa forumen. De kryllade ju av grovt pornografiska formuleringar av typen "jag tycker att det är fel att kvinnors bröst ses som sexualiserade på ett annat sätt än mäns".
livejournal.com är banned: social networking, medan blogspot.com uppenbarligen inte har problemet med nätverkande.

Ett intressant faktum är att youtube.com från början blockerades med motiveringen peer to peer, varpå någon (förmodligen kommunens medielärare som använder youtube i undervisningen) klagade, och blockeringen hävdes. En månad senare var sidan låst, med motiveringen kids wasting time (!).

När jag googlar på guns blir den första träffen impactguns.com. Den här sidan är komplicerad, den innehåller enligt kommunens spärrfilter en hel del: Weapons, games, cell phones, ring tones, child abuse, och Online Auctions. Däremot går både vapensajten delsbovapen.se, och auktionssajterna ebay.com och tradera.com igenom spärrfiltret utan problem. Det är alltid lika spännande att leka med spärrfiltret.

Hur gick det med Fly the Copter då? De tio första googleträffarna ansåg spärrfiltret vara alltför adult för mig, att ägna mig åt på skoltid.

torsdag 15 maj 2008

Vårt behov av verklighetsflykt

Den sista uppsatsen jag skrev i svenskan. Nationella i SvB, HT07. Uppgiften hette "Vårt behov av verklighetsflykt" och gick ut på att vi skulle komma med en teori om varför vissa flyr verkligheten in i fantasylitteratur eller rollspel.

---

När ordet ”verklighetsflykt” kommer på tal handlar det ofta om ungdomar som håller på med levande rollspel, skriver fan fiction eller läser fantasyböcker. Vi är verklighetsflyktingar som ska teoretiseras och problematiseras. Är verkligheten för svår för oss?

I år är det tio år sedan Didi Örnstedt i boken ”De övergivnas armé” (Nordstedts, 1997) målade ut rollspelande ungdomar som svikna stackars barn som en dag skulle ta ut sin hämnd på samhället. Idag betraktas boken av de flesta som ett skämt, men fortfarande känns tongångarna igen i viss mån. Vi är inga psykfall med hämndbegär längre, men uppenbarligen saknas det någonting i våra liv, när vi måste söka oss till fiktiva världar. Varför problematiseras mitt ”behov” av att klä upp mig i medeltidskläder och delta i levande rollspel, eller att jag uppskattar filmer som ”Pirates of the Caribbean” (2003) och ”Stardust” (2007)? Jag har inga åsikter om varför andra har behov av att se ”Morden i Midsomer” eller spela korpvolley. Och hur realistiskt är det att den lilla byn mist tre invånare i veckan nu i säkert tio års tid?

Alla är vi väl överens om att det är viktigt med fantasi? Det får vi lära oss från barnsben. Jag undrar vad det är som gör att människan någonstans mellan barn och vuxen blir uppmanad att sluta fantisera själv och börja konsumera andras fantasier. Är det vårt logiska, rationella människoideal som bestämmer att bara det som kan förklaras vetenskapigt är verkligt, och bara det verkliga är existensberättigat?

I filmer som ”Narnia – Häxan och lejonet” (2006), liksom i den litterära förlagan av C S Lewis, kompromissar man med den vuxna publiken. I slutet av filmen tumlar barnen ut ur klädskåpet – bara ett par minuter efter att de klev in i det. Här förklaras på så sätt att barnens äventyr i Narnia bara var en dröm, en fantasi. I ”Pans Labyrint” (2007) struntar regissören Guillermo Del Toro i en sådan kompromiss.

”(…) i övrigt förblir tolkningen öppen: är det ett ovanligt fantasifullt flickebarns flykt från en värld som blivit alltför hård, eller händer det ’på riktigt’? Det är rasande skickligt.” skriver Astrid Söderbergh Widding imponerat i SvD (Svenska Dagbladet, 9.2.2007)

Att utforska fiktiva världar, vare sig man väljer att väva samman dem med verkligheten eller hålla dem strängt åtskilda, är ingenting vi borde förvånas över att människor gör. Det är stimulerande på många sätt, och jag tror att det är nyttigt att se utanför de snäva ramarna ”fantasi” och ”realism”.

Till och med vår statliga television har hakat på. Tv-serien ”Sanningen om Marika” är ihopvävd med verklighetsspelet Conspirare (www.conspirare.se). ”Det finns bara en regel; låtsas att det är PÅ RIKTIGT”, står det på seriens hemsida.
I en fiktiv värld som man själv bygger upp från grunden och sedan använder i exempelvis ett levande rollspel har man dessutom total frihet. Sociala experiment som ”hur skulle det se ut med tre genus istället för två?” eller ”ett medeltida samhälle utan religion, går det?” ger intressanta resultat som skulle vara omöjliga att uppleva annars. Vi flyr egentligen inte verkligheten, vi leker med den.

tisdag 13 maj 2008

Sexualitet

I går satt jag och skrev på ett arbete i psykologi och naturkunskap, som en av mina mer förskräckliga lärare fått mig till. Det hela handlade om homosexualitet, och vad det är som styr människors sexuella preferenser.



Det fick mig att sätta mig och fundera på det här med sexualitet och hur vi ser på den. Varför är det över huvudtaget en intressant frågeställning; "varför vissa människor blir homo- och andra heterosexuella"? Det får det här med sexuell läggning att låta som någonting väldigt definitivt och definierat. Ungefär som kön eller hudfärg. Och är det verkligen det?

Jag tänker nog på det här med sexuell läggning som någonting ganska flytande. När jag var liten, tänk upp till tolvårsåldern, så var jag, om jag var sexuell över huvudtaget, hetero. Jag var kär i de nördiga killarna i klassen och skrev fåniga kärleksbrev. Sen när jag var tretton förälskade jag mig i en tjej jag spelade rollspel ihop med. Därefter var jag övertygat lesbisk i fyra år. Först när jag var sjutton så började jag nosa på heterosexualitet, i form av ganska oskyldiga strul, och kom fram till att det inte var någonting för mig. Ett par månader senare hade jag pojkvän, och har nu praktiserat heterosexualitet i ett år ungefär. Samtidigt så känns det knappt rätt att definiera mig själv som bisexuell - för är jag inte gay innerst inne? Jag kanske är en flata som har sex med killar? Eller så är jag bara okräsen.



På samma sätt som jag har en ganska flytande gräns för vad som är vänskapligt och vad som är romantiskt eller sexuellt, så har jag en ganska flytande sexualitet. Just teorin "okräsen" vet jag inte om alla skulle uppskatta, men den kanske har en poäng. Jag har därför ganska svårt att förstå mig på varför folk forskar i olika sexuella läggningar, och varför psykologer försöker komma på teorier bakom varför vissa är homosexuella, men inte alla. Är det viktigt? Egentligen.



Min studentskiva var riktigt trevlig förresten, så det där ångestinlägget längre ned känns lite avlägset nu. På bilden målar jag en bläckfisk på Johannas navel i all vänskaplighet.

söndag 4 maj 2008

Lantlig auktoritet

I helgen besökte jag min pappa på landet utanför Uppsala. Han bor i ett relativt stort hus, med en rumänska (och just nu hennes son), tre vilda katter och en galen hundvalp. På många sätt blev det en kulturkrock, dels mellan rumänernas kultur och vår, och dels mellan resten och mig. Min pappa och jag krockar ofta rent kulturellt. Han är född och uppvuxen i en liten isolerad by på landet, är lågutbildad och auktoritär. Jag är uppvuxen i Stockholm, och min bild av arbetsfördelning, auktoriteter och könsroller stämmer inte direkt överens med restens. I've noticed.

Pappa har alltid varit väldigt auktoritär, något som märks extra tydligt när det bor en kvinna här. Han betalar mat och hyra, hon städar och diskar och sköter hushållet. Och har inte så mycket att säga till om. Jag begriper inte riktigt hur han har råd att försörja en kvinna och hennes son, samt fyra djur, på sina sjukpengar eller socialbidrag eller någonting i den stilen. Han är sjukskriven sedan tre år.


Det här krockar med mig, som anser att jag har en del att säga till om när det kommer till vad jag ska gå klädd i, när jag ska äta eller vad jag ska göra på kvällarna. Om jag säger att jag måste sitta och jobba, för att jag har en deadline på en artikel ganska snart, så tycker jag att det är anledning nog för att faktiskt få sitta med datorn utan att någon kikar över axeln på mig och frågar om jag verkligen inte spelar datorspel. När jag påpekat min artikel fem gånger sa pappa förvånat "jag visste inte att du skrev för en tidning!". Här blir man lyssnad på.




Sen så finns det en rumänsk tonåring här också. Jag strosade ned till frukosten iförd en stor sovtröja i går morse, och fick snabbt höra från min käre far att det inte var lämpligt (för Paul blir ju så frustrerad om jag går så lättklädd!). Jag menade att det var hans problem och att han fick låta bli att titta, men det var nog inte så lämpligt sagt. Pappa godkände inte min klänning heller utan klagade mycket över att jag inte har några långbyxor i min ägo - vi skulle ju jobba på vedbacken!
Och sen när vi jobbar ute på vedbacken så är det självklart att jag ska få det lättaste arbetet, och att trettonåringen i tid och otid kommer och frågar mig om ifall jag behöver hjälp. Jag ställde mig längst bak i ordningen och jobbade med att slänga upp färdigkluvna vedträn på högen. Av någon anledning fick rumänskan då för sig att "no, that's to heavy for Anneli".
Åh nej, jag är tjej, jag klarar inte att kasta ved!