Kyrkogårdar

I torsdags kväll avled min kisse, Selma, efter att ha halkat ut från ett fönster, med ett fall på tio meter. Hon kröp in under en container så att vi inte fick tag på henne, slutade svara på tilltal, och sedan när brandkåren äntligen kom en halvtimma senare, så var hon alldeles död. Jag har varit ledsen och gråtit och tjurat och klagat och haft mig, men sen när vi, kring halv tolv, insåg att vi inte kunde ha en död katt liggande i lägenheten över natten, och ringde upp djursjukhuset för att komma dit med henne, så greps jag av världens ångest. Det handlade om det här med kremering och hantering av döda, så det tänkte jag att det här inlägget skulle handla om.
Jag blev så orolig att de skulle kasta bort henne. Sådär, lägga henne i en container någonstans. Så jag krävde att få tillbaka askan. Det kostar en del extra, men jag vill ha min katt. Och begrava henne uppe i Svärdsjö.

Vi ringde min moster Ingela i fredags morse och berättade vad som hänt, och hon höll med utan att vi behövde säga det. Det är klart att kisse ska vila uppe i Svärdsjö. Det var ju hennes favoritplats. Jag vill gräva ned henne på ett mysigt ställe där. Kanske under någon av vinbärsbuskarna, eller borta vid ladan. Det är viktigt att vi inte sprider askan, för mamma blev alltid så orolig när Selma var bortsprungen någonstans. Om man gräver ned den i jorden så vet vi ändå var vi har henne sen.

När jag dör så måste de kremera mig. Och anledningen att jag inte tänker gå ur svenska kyrkan är att jag vill ligga på en fin kyrkogård. Det är viktigt. Få saker gör mig så deprimerad som fula eller trista kyrkogårdar. Som Montparnasse i Paris. Så många gravar, men ändå måste det kännas så ensamt att ligga där. För allt är grått och av sten. Jag tycker om svenska kyrkogårdar, med gräs och träd och buskar och blommor. Så ska det vara, liksom. Jag tycker mycket om kyrkogårdar. Däremot ska min katt inte ligga på en sådan. För henne får man gräva ned var man vill, och då ska det ju vara på en plats som hon tyckte mycket om.

Förmultnelse är jag livrädd för. Jag är inte rädd för att jag kommer att dö en dag, men däremot är det otäckt att tänka på kroppar som ligger nedgrävna i jorden och långsamt förmultnar. Jag vill inte vara med om det, jag vill inte tänka på det heller. Men om man kremerar kroppen först, så känns det mera symboliskt att begrava askan. Om vi har en själ, så inte ligger den i askan. Det är mera som en symbol för kroppen. Utan att kroppen för den delen måste ligga och bli uppäten och förmultnad och hemskt. Så kremering tycker jag om. Det känns skönt.
Och så måste man begrava på vackra platser. Jag förknippar inte kyrkogårdar med döden egentligen, det är mera som en vila.

Vissa kyrkogårdar kan jag sitta på länge och bara titta, för att jag tycker att de är fascinerande. Det är vackert. Protestantiska kyrkogården i Chamonix-Mont-Blanc var en sådan. Det var ett litet kapell vid järnvägsstationen, och på gården stod det sex-sju gravar från förra sekelskiftet. Turister, förmodligen, som dött i olyckor i bergen, och på den tiden var det nog svårt att frakta hem kropparna. Så på den kyrkogården stod texterna på engelska och tyska. Någon hade varit försvunnen i många år innan de hittat kroppen. Den kyrkogården var enkel, men fascinerande. Jag tyckte om det protestantiska lilla kapellet i Chamonix.

Kyrkogårdar måste vara trivsamma, för man får inte begrava människor var som helst - men man är skyldig dem att begrava dem på sköna platser.

Kommentarer

Skulle du evt få ngt att göra med min begrafning, så ingen kremering, utan jordbegrafning: jag väntar på yttersta dagen och multnar eller icke efter Guds behag under tiden.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det