Vårt behov av verklighetsflykt

Den sista uppsatsen jag skrev i svenskan. Nationella i SvB, HT07. Uppgiften hette "Vårt behov av verklighetsflykt" och gick ut på att vi skulle komma med en teori om varför vissa flyr verkligheten in i fantasylitteratur eller rollspel.

---

När ordet ”verklighetsflykt” kommer på tal handlar det ofta om ungdomar som håller på med levande rollspel, skriver fan fiction eller läser fantasyböcker. Vi är verklighetsflyktingar som ska teoretiseras och problematiseras. Är verkligheten för svår för oss?

I år är det tio år sedan Didi Örnstedt i boken ”De övergivnas armé” (Nordstedts, 1997) målade ut rollspelande ungdomar som svikna stackars barn som en dag skulle ta ut sin hämnd på samhället. Idag betraktas boken av de flesta som ett skämt, men fortfarande känns tongångarna igen i viss mån. Vi är inga psykfall med hämndbegär längre, men uppenbarligen saknas det någonting i våra liv, när vi måste söka oss till fiktiva världar. Varför problematiseras mitt ”behov” av att klä upp mig i medeltidskläder och delta i levande rollspel, eller att jag uppskattar filmer som ”Pirates of the Caribbean” (2003) och ”Stardust” (2007)? Jag har inga åsikter om varför andra har behov av att se ”Morden i Midsomer” eller spela korpvolley. Och hur realistiskt är det att den lilla byn mist tre invånare i veckan nu i säkert tio års tid?

Alla är vi väl överens om att det är viktigt med fantasi? Det får vi lära oss från barnsben. Jag undrar vad det är som gör att människan någonstans mellan barn och vuxen blir uppmanad att sluta fantisera själv och börja konsumera andras fantasier. Är det vårt logiska, rationella människoideal som bestämmer att bara det som kan förklaras vetenskapigt är verkligt, och bara det verkliga är existensberättigat?

I filmer som ”Narnia – Häxan och lejonet” (2006), liksom i den litterära förlagan av C S Lewis, kompromissar man med den vuxna publiken. I slutet av filmen tumlar barnen ut ur klädskåpet – bara ett par minuter efter att de klev in i det. Här förklaras på så sätt att barnens äventyr i Narnia bara var en dröm, en fantasi. I ”Pans Labyrint” (2007) struntar regissören Guillermo Del Toro i en sådan kompromiss.

”(…) i övrigt förblir tolkningen öppen: är det ett ovanligt fantasifullt flickebarns flykt från en värld som blivit alltför hård, eller händer det ’på riktigt’? Det är rasande skickligt.” skriver Astrid Söderbergh Widding imponerat i SvD (Svenska Dagbladet, 9.2.2007)

Att utforska fiktiva världar, vare sig man väljer att väva samman dem med verkligheten eller hålla dem strängt åtskilda, är ingenting vi borde förvånas över att människor gör. Det är stimulerande på många sätt, och jag tror att det är nyttigt att se utanför de snäva ramarna ”fantasi” och ”realism”.

Till och med vår statliga television har hakat på. Tv-serien ”Sanningen om Marika” är ihopvävd med verklighetsspelet Conspirare (www.conspirare.se). ”Det finns bara en regel; låtsas att det är PÅ RIKTIGT”, står det på seriens hemsida.
I en fiktiv värld som man själv bygger upp från grunden och sedan använder i exempelvis ett levande rollspel har man dessutom total frihet. Sociala experiment som ”hur skulle det se ut med tre genus istället för två?” eller ”ett medeltida samhälle utan religion, går det?” ger intressanta resultat som skulle vara omöjliga att uppleva annars. Vi flyr egentligen inte verkligheten, vi leker med den.

Kommentarer

toffslan sa…
Fantastiskt intressant, och bra slutsats såklart.

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän