lördag 28 juni 2008

Den heliga svartsjukan


Jag satt på kansliet och skrev en relationer- och sex-spalt till Sverok Stockholms tidning Zworq.

Bland annat tog vi med frågan "Min pojkvän har en in-character-flickvän i sin rollspelsgrupp, som spelas av en annan tjej. Jag känner mig obekväm med det här. Kan jag lita på min pojkvän?"

När man sitter på Helgon.nets forum så möts man väldigt ofta av liknande frågor (om än mer av typen "min kille ska gå på balen med sin tjejkompis" eller "hon pratar med andra killar"), och alldeles för ofta går standardsvaret ut på att man som flickvän ska prata med sin pojkvän, få honom att förstå hur man känner och respektera det - och därför inte umgås med sin tjejkompis.

Det här verkar vara ett fenomen i form av en helig svartsjuka. Det är helt okej att hålla på sin partner och hindra den från att umgås med andra, eftersom man själv är svartsjuk och det skulle kunna få relationen att spricka. Och istället för att då begränsa sina egna känslor, försöka tänka rationellt och sluta vara svartsjuk, så ska man begränsa sin partners handlingsfrihet. För det får man i ett förhållande. Det verkar till och med höra till.

Jag har ganska svårt att förstå det här, med att man låter en så dum känsla som svartsjuka ta så mycket legitim plats. Litar man på människor, varför ska man då vakta på dem? Och litar man inte på varandra, ska man verkligen vara tillsammans då?

Okej, jag är också en väldigt svartsjuk person. Jag har ganska oroväckande tendenser åt det hållet, när jag hittar en person som jag ser som mitt intresse, så vaktar jag i regel på henne/honom och blir ganska avig till henoms övriga beundrare eller tänkbara sådana. Samtidigt så skulle det aldrig falla mig in att börja göra en grej av det. "
Jag tycker inte om att du umgås med dem, för då blir jag svartsjuk!". Eller alltså, att över huvudtaget låta den känslan ta plats. Jag har den, ganska ofta till och med, men det är snarare någonting jag föraktar mig själv för. För det är ju så löjligt, att sitta och vakta på folk på det där sättet. Det är ju som att man inte kan acceptera att andra har en egen vilja, som kanske inte alltid följer ens egen, men som måste få ha första prioritet. Och det är ju konstigt.

tisdag 17 juni 2008

Varför är du så uppklädd?

Mitt heminternet gick ned i lördags natt och har inte fungerat sedan dess. ComHem är inte världens mest tjänstvilliga bolag så jag ska inte räkna med att ha det tillbaka förrän någon gång efter sommaren heller, tyvärr.
Internetbristen förde dock en bra sak med sig, eftersom den fick mig att komma igång och städa i mitt rum - och nu är det äntligen inflyttat där. Det är en bra sak. Möblerade om en massa också, när jag ändå var i farten.

I morse när jag satt på min säng och klädde på mig (ungefär samtidigt som fasadrenoverarna började spruta grå puts på fasaden precis utanför fönstret och därför gjorde mig väldigt medveten om att jag just klädde på mig), så slog det mig en sak. Hur är det jag går klädd egentligen? Som en docka! Och jag som ändå inte skulle på några viktiga ärenden, utan bara iväg till Sverok Stockholms kansli för att låna internet i ett par timmar...

Det där är en sak som jag skäms för lite, att de flesta av mina kläder gör intrycket av att jag är en sådan där som bryr sig väldigt mycket om vad hon går klädd i. Ni vet, som har gått in i sin walk-in-closet och valt minutiöst, vilken söt klänning som får henne att se sötast ut. Som kontrast till alla spontana, naturliga tjejer i jeans och t-shirt. Det intressanta är att det är lite tvärtom. Jag har nästan bara dockkläder, så när jag tar det som ligger överst på stolen i mitt sovrum så blir det i regel en sån där fånig, gullig klänning. Det är när jag har jeans och t-shirt som jag har ansträngt mig och försökt leta upp passande kläder.

Det spännande här är väl egentligen inte vad jag går klädd i, utan varför jag tycker att det är lite skämmigt att alltid se lite uppklädd ut. Och det har väl att göra med den vanliga bilden av kvinnan som bryr sig om sitt utseende. Ni vet, gillar att shoppa, går upp klockan sju på morgonen för att hinna sminka sig och fixa håret, har alltid matchande väska. Och det är inte en kvinnobild som är värd att se upp till. Tänk att någon kan lägga så mycket tid bara på sitt eget utseende. En tjej som lägger ned mycket energi på hur hon ser ut har mycket svårare att bli sedd som intellektuell, än en tjej i det som låg överst i lådan. Ful och smart eller dum och snygg? Hon bryr sig ju bara om sitt utseende!
Dessutom verkar det vara ett fenomen som uteslutande rör tjejer. Jag har träffat få personer som uppgett att de tagit en uppklädd kille på mindre allvar än en i jeans och t-shirt. Snarare verkar män i kostym automatiskt ha mera pondus. Inte nog med att han är smart - han är välklädd också! Wow!

Kan det ha att göra med att kvinnligt shoppande i regel ses som nöjesbetonat, och att kvinnors månande om sitt utseende ses som någonting de också gör av rent nöje. Eller för att behaga, göra sig själv till ett objekt. Medan när män klär upp sig så är det klart att det handlar om att de vill göra ett seriöst intryck. Att klä upp sig för nöjes skull är ju inte manligt.

Övervakning

Jag borde förmodligen visa min djupa sida och skriva om den högaktuella FRA-lagen, som riksdagen kommer att rösta om imorgon. Jag har nog aldrig sett ett så välbevakat riksdagsbeslut, särskilt inte där hela pressen verkar vara emot. Tidningarna rapporterar "så lätt kan förslaget fällas", alternativt. "svårare att rösta emot FRA sedan det här alliansmötet". För-sidans retorik bygger på ett odefinierat hot från Terroristerna.
Men å andra sidan så finns det folk som kan göra det bättre än jag, som Leo, och då får de göra det istället.

måndag 9 juni 2008

Perche tutti sono italiani? Io capisco poco.

Ikväll kraschade min hårddisk igen (Windows XP är av ondo, men ack så bekvämt!). Efter att ha installerat om hela operativsystemet själv (500kr billigare och med gratis Norton Internet Security som inte följde med den gången jag bad en kille på Elgiganten att göra det åt mig), så belönade jag mig själv med en hallonsmoothie. Det fick mig osökt att tänka på Gallerian i Stockholm, där jag i förra veckan av misstag betalade 40kr för en precis likadan.
En sak som jag verkligen stör mig på i Gallerian är alla matställen som hakat på den rådande italienska trenden. Om någonting ska vara riktigt modernt, så kan man ge sig fan på att det heter coola saker på italienska, och gör det inte det, så har det åtminstånde en moderiktig italiensk touch på menyn.
Montis glassbar (nej förlåt, det är inte en glassbar, det är en gelateria), har förvisso den godaste glassen i den här delen av stan (jag är inte alls så glad för yoghurtstället som alla andra verkar vara), men att hela menyn står skriven på italienska är sådant som gör mig rätt irriterad. Och onekligen nyfiken på hur personalen skulle reagera om jag kom fram och beställde una coppetta di gelato, non, più grande grazie, con tri gusti, limone, mela verde e fragole, per favore. Det är ungefär samma fundering som jag har så fort jag går förbi en kaffebar, där det vanliga bryggkaffet är refererat till som caffè americano.

I början av maj så skulle min mamma bjuda mig och en vän på lunch. Det var ganska dåligt väder, och jag var väldigt sugen på paj. Gärna ost och skink-paj, det känns väldigt standard. Dessvärre så hamnade vi i gallerian, på det där fiket som inte har ett namn på italienska, men den enda paj de hade var fylld med zuccini och soltorkade tomater. Kan ha varit mozzarella i den också, serverades med ruccola.

Jag börjar tro att jag är den enda stockholmaren som inte tycker om det italienska köket. Jag hatar soltorkade tomater, jag är inte så glad för deras bruk att servera pastan okokt och köttet efter allt annat (jag har bott i en italiensk familj i Genova, jag vet vad jag pratar om). Jag tycker inte om espresso, okej, det är gott med starkt kaffe men det går inte att sitta och prata över en sådan, och jag vill inte beställa en insalata con prosciutto, formaggio e pomodori. Jag vill bara ha en sallad.

söndag 8 juni 2008

Litterär begåvning

Emottog följande sms från en killkompis:

"Läste en bok med en väldigt beskrivande lesbisk sexakt. Den fick mig att känna mig otillräcklig i min sexuella identitet... bara för att jag är kille!"

Så bra vill jag också kunna skriva!!

Förnedrande penetration

Jag var inte helt säker på om det här inlägget skulle få handla om kommunistsymboler, Dan Andersson eller helgontroll, så jag frågade folk på IRCen. Där rådde den allmäna meningen "Nej, skriv om analsex!", och eftersom jag är en ung kvinna i övre tonåren som måste göra som stora starka killar säger åt mig, så blir det så.


Bakgrunden är en diskussion jag läste på Helgon.net för ett par dagar sedan, där en kille funderade på det här med att bli tagen analt av en kvinna med strap-on. Han konstaterade att "Själv ser jag det som den ultimata förnedringen för mig som undergiven kille", och där bröt en spännande diskussion ut. Om varför det skulle vara den ultimata förnedringen för en kille att vara undergiven i sängen. Och handlar det då bara om undergiven som "bli penetrerad", eller räknas det som förnedrande och undergivet även att bli riden (det verkar ju vara en väldigt vanlig ställning)?.

Framförallt var det tjejer som lade sig i tråden och undrade. Om det är förnedrande att bli penetrerad, är det inte då förnedring varje gång en kvinna har samlag?
Eller om det nu bara är förnedrande att vara den som är undergiven, i regel underst, då måste ju missionären vara det ultimata förtrycket! Kvinnoförnedrande, det är vad den är!

Det är förmodligen något slags machokultur, en könsrollsgrej, som gör att män kan reflektera över att vara den mottagande parten i ett samlag som "den ultimata förnedringen". Grundat i att mannen alltid förväntas vara den aktiva, den drivande. Ni vet, den djuriske mannen som inte riktigt kan kontrollera sina drifter, och som alltid vill knulla. Han kan ju inte vara passiv heller!

En rätt löjlig roll, faktiskt.

Jag är kåt

Jag satt på IRC nu ikväll (#sverok@quakenet) och konstaterade att det mesta jag säger börjar med ordet "jag". Jag pratar betydligt mer om mig själv än om den jag pratar med. Jämt.

Det verkar å andra sidan vara ett beteende som är väldigt vanligt, sådär ganska allmängiltigt i den kultur jag lever i. Stockholm, 2008, internet. Ta bara en sådan sak som att bloggandet har blivit en folkrörelse, att bloggare blir lyssnade på, att man kan tjäna pengar på sitt bloggande - bara ordet blogga, liksom! När jag började med sådant här 2002 så hette det "lunardagbok".

Vi är helt enkelt väldigt många människor som är väldigt mediekåta, och Internet är ju ett fantastiskt medium, som ger oss möjligheten att ventilera våra åsikter kring allt från den ekonomiska situationen i Vitryssland till färgen på våra nya hipsters. Man behöver inte längre vara viktig, välutbildad eller ha rätt kontakter för att få ut sina åsikter till en bred massa.

Och den här bloggtrenden ger förmodligen oss som sitter på internet och skriver en dos gott självförtroende också. Vi är sådana som tycker om att höra våra egna röster, lite spegelonanister sådär. Det är ingen som kräver att vi ska ha någonting vettigt att säga heller för den delen(Blondinbellas senaste inlägg behandlade Ben&Jerrys-glass!!). Jag tror att det handlar mest om att det finns obegränsat med utrymme för oss att hävda våra egon, och att vi vet att utnyttja det.

En bekräftelseindustri är det väl, det här med bloggandet. Alla vill ha uppmärksamhet, för det ger status, pengar, njutning. Alla är mediekåta, och eftersom media är så lätttillgängligt så syns det. Jag kanske också är kåt? Jag suktar förvisso inte efter någon medial berömmelse för min skarpsynta blogg, men jag njuter visst av att se mina egna ord i tryck.

lördag 7 juni 2008

va ere för problem asså??!!

När man tillbringar ett par timmar om dagen på internet (eftersom jag inte har något liv) så stöter man ofrånkomligen på väldigt många människor som är väldigt duktiga på att nonchalera allt vad skriftspråkliga normer heter. Det är ett ganska intressant fenomen egentligen, särskilt som min huvudsakliga internetanvändning kretsar kring ett par olika diskussionsforum.

När man sitter och skriver till folk över internet så har man inte så mycket att gå på, gällande vilka de är som personer. Det är alltså svårt att döma personer efter utseende, dialekt, ålder, sexuell läggning, handstil eller utbildningsnivå. Det man har framför sig är det personen skriver, hur det är skrivet, och eventuellt en liten bild eller en upplysning om kön och ålder. Och eftersom vi människor verkar tycka om förutfattade meningar, eller bara att tolka ut så mycket som möjligt ur en textmassa, så spelar självklart det här med skriftspråket en ganska stor roll i sammanhanget.

Disclaimer: Jag har ingenting emot dyslektiker, de får väl vara det om de vill så länge de inte rör mig. Flera av mina nära vänner är dyslektiker - och de är snälla i alla fall!

En sak jag ofta reagerar på är att, så ofta frågan om folks bristande färdigheter i att placera ut skiljetecken och versaler, samt att stava rätt, kommer på tal så är det någon som utbrister "men hallåå, de e inte så lätt asså tänk på dyslektikerna!". Och det är ju onekligen ett intressant inlägg i diskussionen. Dels för att det är effektivt - vi som sitter och klagar över folks språkbruk vill ju inte bli anklagade för att ha någonting emot funktionshindrade, och dels för att det slår emot sig självt - om jag som har ett bra språk inte förstår vad du skriver, hur ska någon som har svårt för att läsa och skriva kunna förstå det då? Tänk på dyslektikerna själv.

Det är i regel inte hälften så störande när människor inte kan stava till "dyslexi", "interpunktion" och "diskussion", som det är när de stavar fel på "också", "eller", "mig" och "är".

Det jag undrar om folk riktigt hänger med på, är att det är deras egen trovärdighet som går förlorad i samband med att de skriver slarvigt och informellt på diverse diskussionsforum.

Antingen så signalerar man "jag kan inte skriva bättre än såhär - alltså är jag dum/ung/outbildad", och därför lägger är det okej för andra att lägga mindre vikt vid det man säger. Eller så signalerar man "jag är för lat för att skriva ordentligt - alltså tar jag inte den här diskussionen på allvar". Om man själv signalerar att man inte tar diskussionen på allvar, varför ska någon annan då göra det?

Samma sak reagerar jag på när jag läser jobbannonser. Jag avvisar direkt annonser med formuleringar av typen "sommar jobb som telefon säljare" (där lönen är två delad och består av grundlön samt trevlig provisions möjlighet!). Om jag ska anstränga mig för att knåpa ihop en snygg, korrekt CV för att få jobbet, så tycker jag mig kunna kräva att arbetsgivaren knåpar ihop en snygg, korrekt platsannons först. Jag tappar fullständigt förtroendet för annonser av den här typen. Tänker de ens ge mig betalt? Är det en bluff?

Om ens skriftspråk är det enda man har att visa upp, varför inte bara putsa det lite? Inom retoriken så ses ju talarens image som en väldigt viktig del. Varför begriper inte folk att skribentens image är samma sak?

Fotnot: Jag skriver inte på akademiska när jag chattar, jag använder en del smileys och felaktig interpunktion. Men inte när jag vill framstå som seriös och förväntar mig att få respekt som en kunnig person.

måndag 2 juni 2008

Ménage-a-trois? Non.

I lördags hade jag studentmottagning för diverse släktingar och vänner till familjen, och råkade uppenbarligen göra majoriteten av dem mycket förvirrade.

Jag har två nära killkompisar, som båda var med på mottagningen, och det var det som gjorde släkten något fundersam. "Vad har du egentligen för relation med dem?!"

Detta är uppenbarligen en väldigt viktig, och ständig aktuell fråga. Flera människor jag pratat med vittnar om samma sak. Vilken sorts relation man har till folk är väldigt viktigt, ständigt aktuellt, och går inte att bara negligera på det sättet som jag visst gör.

Någonting säger mig, att det är det faktum att båda mina vänner är av hankön som komplicerar det hela. Hade jag haft två tjejkompisar som jag klängt på, så hade mina släktingar inte höjt på ögonbrynen - trots att jag är ganska öppen med att jag inte är heterosexuell. De flesta av mina kvinnliga vänner-ragg-kärlekar har introducerats för familjen utan att någon vågat ställa den där klassiska frågan; "vad är det mellan er egentligen?". Inte heller har jag fått den frågan i vänkretsen, trots den gången när jag och en tjejkompis hånglade upp varandra fullt öppet. Däremot, om jag går omkring med armarna kring mina killkompisar på det här sättet, så är stora delar av min omgivning sprickfärdig av nyfikenhet sedan.

Hade det bara varit en, så hade han garanterat varit officiellt titulerad som "Annelis pojkvän!" dagen efter. Då hade min släkt inte varit ett dugg förvirrad, utan tagit för givet att så är fallet. Nu tisslades det en hel del, ett par påpekade till och med öppet att de var väldigt nyfikna på vad det var för någonting mellan oss.
Är de inte svartsjuka på varandra? Har ni något slags mènage-a-trois? Är du säker på att ni bara är vänner? Ni påminner om den där filmen med prästen och rabbinen! etc...

Jag antar att jag ska skylla på heteronormen.
Och jag önskar att det här med relationer kunde vara så enkelt som Dr. Andie gärna vill ha det till.

Överpixlad, påklädd och könlös

Maxis The Sims 2 är alltid ett spännande spel att analysera. Det verkar råda väldigt delade meningar om huruvida det är ett bra spel eller inte - expediten på Game i Huddinge förlöjligade mig totalt när jag ville köpa en Sims-expansion, och hardcore-spelarna verkar anse att det är ett töntspel utan något spelmoment. Samtidigt diskuteras det med jämna mellanrum Sims i positiva ordalag på spelförbundet Sveroks irc-kanal.

Sims 2 är ett amerikanskt spel med en huvudmålgrupp på flickor i 13-årsåldern. Det kanske kan förklara delar av den dubbelmoral, som är utmärkande för en stor del av spelet.


I Sims får inga dåliga, omoraliska saker förekomma. Simmarna är könlösa, liksom Barbie och Ken, men det blev ändå moralpanik när simsspelare lyckades ta bort överpixlingen som blir när simmarna duschar eller badar nakna. När simmarna går på toaletten så har de alla kläder på, men är ändå överpixlade, för säkerhets skull.

Det finns självklart ingenting som heter sex i spelet. De könlösa simmarna utövar däremot ofta och gärna Myspys (eng. WooHoo). Att ha ett one nights stand eller en snabbis med en främling går inte, simmarna måste vara kära för att ha myspys. Samtidigt finns det simmar som har romantisk ambition - vilket går ut på att ligga runt så mycket som möjligt. En sim kan här ha som livsdröm att "ha 20 förhållanden samtidigt" eller för all del "ha myspys med 20 olika simmar".
Polygami i all ära, simmarnas naturliga tillstånd är dock att vara svartsjukt monogama och de blir rasande om de kommer på någon de själva haft myspys med med att så mycket som titta på en annan sim.
Självklart går det inte heller att mörda, våldta eller tortera andra simmar, men man kan få slå dem om de legat med ens kille (censurerat, såklart!). Det finns heller ingenting som alkohol i Sims, trots expansionen Nattliv, där flertalet nattklubbar serverar mixade fruktjuicer. Inte heller droger finns i spelet, trots den vattenpipsliknande såpbubbleblåsaren som gör simmarna blir höga och får dem att sväva omkring i taket.

Jag experimenterade lite med Sims för att se hur kinky jag kan få spelet. Självklart är incest tabu, men jag har lyckats få till följande släktträd:

Edith, Komei och Kim lever i ett polyförhållande. Alla älskar alla.
Edith och Komei har två söner - Dan och Elias.
Kim och Komei har en dotter - Inez.
Kim och Dan har en son - Leo.

Inez har alltså tre bröder, varav två är far och son till varandra. Och Dan har barn med en kvinna som bytte blöjor på honom som liten!


Nåja, nu ska jag spela vidare med Eliane, som har robotfetisch. Hon byggde en robot häromdagen, och har passionerat myspys med den under täcket på vinden.