Den heliga svartsjukan


Jag satt på kansliet och skrev en relationer- och sex-spalt till Sverok Stockholms tidning Zworq.

Bland annat tog vi med frågan "Min pojkvän har en in-character-flickvän i sin rollspelsgrupp, som spelas av en annan tjej. Jag känner mig obekväm med det här. Kan jag lita på min pojkvän?"

När man sitter på Helgon.nets forum så möts man väldigt ofta av liknande frågor (om än mer av typen "min kille ska gå på balen med sin tjejkompis" eller "hon pratar med andra killar"), och alldeles för ofta går standardsvaret ut på att man som flickvän ska prata med sin pojkvän, få honom att förstå hur man känner och respektera det - och därför inte umgås med sin tjejkompis.

Det här verkar vara ett fenomen i form av en helig svartsjuka. Det är helt okej att hålla på sin partner och hindra den från att umgås med andra, eftersom man själv är svartsjuk och det skulle kunna få relationen att spricka. Och istället för att då begränsa sina egna känslor, försöka tänka rationellt och sluta vara svartsjuk, så ska man begränsa sin partners handlingsfrihet. För det får man i ett förhållande. Det verkar till och med höra till.

Jag har ganska svårt att förstå det här, med att man låter en så dum känsla som svartsjuka ta så mycket legitim plats. Litar man på människor, varför ska man då vakta på dem? Och litar man inte på varandra, ska man verkligen vara tillsammans då?

Okej, jag är också en väldigt svartsjuk person. Jag har ganska oroväckande tendenser åt det hållet, när jag hittar en person som jag ser som mitt intresse, så vaktar jag i regel på henne/honom och blir ganska avig till henoms övriga beundrare eller tänkbara sådana. Samtidigt så skulle det aldrig falla mig in att börja göra en grej av det. "
Jag tycker inte om att du umgås med dem, för då blir jag svartsjuk!". Eller alltså, att över huvudtaget låta den känslan ta plats. Jag har den, ganska ofta till och med, men det är snarare någonting jag föraktar mig själv för. För det är ju så löjligt, att sitta och vakta på folk på det där sättet. Det är ju som att man inte kan acceptera att andra har en egen vilja, som kanske inte alltid följer ens egen, men som måste få ha första prioritet. Och det är ju konstigt.

Kommentarer

Jag tycker samtidigt att man måste respektera folk känslor. Jag tror inte att man kommer åt problemet med svartsjuka om man fötränger det. Men genom att respektera känslan kan man prata om den på ett mer odramatiskt sätt och inte göra en så stor grej av det. Men som du säger är det dumt att svartsjuka blivit legitimt, nästan lite fint. Att man är lite bättre om man är hemma med magont för att ens flickvän är med sina killkompisar. Blä för det.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?