torsdag 28 augusti 2008

Ett språksocialt experiment

Jag har rätt spännande kurslitteratur just nu. I förmiddags satt jag i en av cafeteriorna i skolan och läste "Språksociologi" av Jan Einarsson. I ett av kapitlen där behandlar han språkets betydelse för identiteten.

Han berättar bland annat om minoritetsspråkstalare, och tar som exempel en åttaårig turkisk invandrarpojke i en skola i Holland. Pojken pratar turkiska med en klasskamrat som också behärskar språket, även om denne svarar på holländska. Han kan också brista ut i en radda turkiska ord när han blir arg. Och när de andra barnen sjunger holländska sånger så kan han brista ut i en turkisk sång. Det pojken gör är helt enkelt att han fjärmar sig från majoritetsspråket och visar upp sitt eget språk, som han är stolt över och som är en del av hans identitet. Därefter tar Einarsson upp minoritetsspråkstalare (med en studie från Quebec som exempel) som i motsats till den här pojken anammar majoritetsspråkstalarnas uppfattning
om det egna språket. Anser de engelsktalande kanadensarna att man låter mer driftig, lång och beslutsam på engelska än på franska, så börjar de fransktalande kanadensarna också att göra det. Etc.

Hur som helst, så blev jag väldigt nyfiken på att undersöka det här. Jag är uppvuxen i en relativt enpråkmig miljö, och mitt förstaspråk är svenska. Jag talar samma språk som majoriteten av befolkningen i det samhälle jag är uppvuxen i. Man kan väl alltså säga att jag är majoritesspråkstalare. Det har förmodligen präglat min språkliga identitet mer än vad jag vet om, eftersom jag inte känner till någonting annat.
Det jag har lust att göra (och som borde fungera eftersom skolan är ansluten till diverse utbytesprogram), är att läsa en eller två terminer av min utbildning i Finland. Jag kan göra det på svenska på Helsingfors Universitet eller Åbo Akademi. Jag har inget intresse av att studera på ett språk jag inte behärskar.

Det har jag intresse av är ju däremot att då plötsligt bli minoritetsspråkstalare. Som svensk kommer jag att bli del av det fåtal procent av den finländska befolkningen (6-10% såvitt jag minns), som har svenska som modersmål. Och det vore ju onekligen intressant att se hur min språkliga identitet skulle förändras av den kontrasten. Att plötsligt inte vara normen i samhället.
Det är onekligen värt att tänka över.

Bankbok

Nordea gjorde min dag idag. Jag var i stan för att köpa kurslitteraturen som jag behöver till imorgon eller egentligen till igår, då, och gick in på banken för att ta ut pengar från mitt sparkonto. Kvinnan bakom disken knapprar lite på sin dator, och säger "Det är en bankbok kopplad till det här kontot, har du den med dig?". Detta gjorde mig ju givetvis ställd, då jag inte sett röken av min bankbok på säkert tolv-tretton år, och var övertygad om att dessa tingestar voro utdöda för länge sedan. Så var dock inte fallet, och följaktligen fick jag tillbringa en halvtimma på Nordea medan hon förlustanmälde min bankbok, avslutade kontot den varit kopplad till, och fört över pengarna på ett nyöppnat sparkonto.

När jag skrev på förlustanmälan över min bankbok fanns där på papperet en mycket lustig formulering. "Jag är införstådd med att banken kommer att anmäla förlusten i Post och Inrikes tidningar". Nog för att hon garanterade att de inte skulle göra det, eftersom jag hade så pass lite pengar på kontot (mitt "körkortskonto"/"lägenhetskonto" bestod av 3700kr, varav hälften jag satt in själv), men jag kan ändå tänka mig den här annonsen, som en kvarleva från en annan tid.

En bankbok, tillhörande fröken Anneli Henriksson, anmäles förlorad. Hon uppger sig ha förlorat den i samband med städning, uppskattningsvis under den första halvan av 1990-talet.

Ja se dagens ungdom! De städa och de städa, och se icke skillnad på vad som är viktigt att spara på, och vad som bör avlägsnas från det välskötta hemmet. Hafven I, kära läsare, edra bankböcker kvar?

måndag 25 augusti 2008

Det är detaljerna som gör det

Idag när jag gick upp åkte jag till min gymnasieskola och hämtade ett par klädesplagg, som en gammal skolkompis lånat av mig. Resten av mitt sista riktiga sommarlovs sista dag tillbringade jag på biblioteket. Lånade ett par böcker om Selma Lagerlöf, antologin Svenska kärleksbrev och Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. En inte helt dålig skörd.
Eftersom jag ska på lajv i nästa helg så passade jag på att prova ut kläder som passar rollen också, den här kvällen. Jag har alltid spelat henne i samma klänning, men jag tänkte att det vore ståndsmässigt och passande att ha ett ombyte med.

Jag insåg att det blir lite problem när man brukar spela en karaktär i tight, mörkröd klänning, och plötsligt försöker sätta på henne en stor, blå kjortel. Det passar helt enkelt inte rollen riktigt. Kjorteln är uppsydd för en annan karaktär, och finns i min lajvgarderob för att jag ville ha ett rejält ylleplagg att ha på lajv under de kallare årstiderna. Jag lyckades till sist katarinifiera den med en sidensjal, ett bälte och en hätta.
Sedan provade jag hennes vanliga röda klänning också, men utan accessoarerna, och insåg att den skulle göra sig fint på en kvinna av folket på ett 1700-talslajv. Med mig i utslaget hår var den en helt annan klänning, än med Katarina i hätta och sjalar. Mycket spännande. Jag insåg att det viktigaste i den här karaktärens klädstil inte är snittet, utan just detaljerna. En fin sjal, en brosch, självklart en mössa etc. Till skillnad från min karaktär Eelina Tätting, där det viktigaste är färgerna. Har hon inte minst tre-fyra olika färger i sina kläder är det inte bra nog. Särskilt inte på vinterlajv när man kan ha många olika plagg på sig.

Jag har inte råd att sy upp nya kläder inför varje lajv jag åker på, så oftast använder jag ett ihopplock av gamla kläder, och lägger till någon ny prägel på det. Det är alltid rätt kul att ta fram kläder till en ny roll. De säger så mycket om personen. Särskilt de små detaljerna. Det är detaljerna som gör det.

Nästa grevinna

Jag sitter och skriver på en karaktär inför vampirelajvet Divina Resurrecta, som kommer att vara i Stockholm nu i september. Eftersom det är vänner och bekanta till mig som arrangerar, så tänkte jag svälja min ovilja till vampyrlajvande och ge det en chans till. Och så hade de ju en roll till mig.

Jag tycker verkligen att det är komiskt, att min roll på det här lajvet har den fullständiga titeln Den högst ärbara alder grevinnan Elisabet af Sparve, marquis och furstinna av Stockholms domän. Dels, så har jag en hel jävla radda med titlar. Dels så spelar jag ännu en grevinna Elisabet. Och det här är de bitarna av karaktären som jag inte fått bestämma själv. Det var iofs samma sak på Selmalajvet. Jag tolkade Elisabet Dohna, men just hennes namn och titel var förbestämda (ihop med bakgrund, personlighet och relationer, wihu!). Hur som helst så referar jag just nu till dem som Elisabet I och Elisabet II. Jag som tyckte att milda, rara, genomgoda, djupt religiösa och glada unga grevinnan var en utmaning. Den här nya unga damen är en ung grevinna på 300 år!
Kvinnor med tjusiga namn eller social status är lite min grej just nu tror jag. Utöver grevinnorna så spelar jag, om två veckor, fröken Katarina Adriansdotter Bielke i TuLajvs Airedánkampanj. Katarina är raka motsatsen till Elisabet I. Hon är en bitch. Med vassa armbågar, vass tunga och ett mycket nedlåtande sätt tar hon sig fram. Hon slickar uppåt och sparkar nedåt. Dessutom är hon rasist, sexberoende, sönderstressad och knarkar. Om inte annat så är det väldigt roligt att spela på den onda sidan ibland. Det finns mycket få sympatiska drag i Katarina, men hennes beteende blir för mig fullständigt logiskt när jag spelar henne. Charmen med lajv.

Katarina kommer jag att dumpa efter Kalla Fötter nu om två veckor. Sedan får det räcka med storpolitik, stress och psykopati. Ska jag spela mer i Hernedalkampanjen så vill jag spela, tja, en poet och en drömmare, en bondspelman. En kvinna av folket (eller varför inte spinna på mitt tema och ha en avdankad adelsdam?). En Elsa Andersson! Och det kommer väl att bli mitt livs mest krävande roll det också, på sitt sätt. Trots allt kräver det att jag får liv i det där instrumentet som bor i min bokhylla.
Men jag har börjat tjuvstarta lite, i ärlighetens namn. Musicerade med mina föräldrar igår och nu är jag frälst på folkmusik igen. Det gäller att utnyttja tillfället.

onsdag 20 augusti 2008

Okej sex?

I samband med skolstarten skickas 15.000 exemplar av pocketboken "Okejsex.nu - var går gränsen?" ut till svenska gymnasieskolor, rapporterar dagens DN. Kampanjen okejsex.nu satt uppe i tunnelbanan förra året, de hade tecknade bilder med olika obekväma situationer på affischerna, och en informativ hemsida, där de bland annat lagt upp berättelser om kränkande, sexuell behandling från alla inblandades synvinklar.

Mycket av kampanjen verkade gå ut på att få folk att inse att sexuella övergrepp inte alltid begås av onda, mörka främlingar (ni vet, våldtäktsmännen och pedofilerna som media skriker om), att gränsen mellan okej sex och inte okej sex är väldigt flytande, och att alla parter alltid måste vara med på det hela. Tjatsex är i regel dåligt sex.

Jag hade en diskussion på temat med en manlig bekant, som formulerade det hela väldigt självklart:
"Vill jag inte ha sex, så tänker jag inte ha sex." Punkt.

Varför är inte det en självklarhet för så många fler?

tisdag 19 augusti 2008

Svensk musik

Ibland när man sitter och leker på YouTube i brist på sitt eget mediebibliotek, så blir man verkligen sugen på att analysera folks attityder till traditionell svensk musik.

Jag inledde med att leta efter trevlig polskemusik (min uppfostran har gjort mig väldigt svag för spelmansmusik hur gärna jag än förnekar det), och hittade en trevlig polska, fjällnäspolska eller någonting sådant. Självklart (i och med att det är YouTube) komplett med en video som visar vackra bilder på svenska landskap och gårdar, och så en text om att "vår traditionella svenska musik kommer snart att försvinna, eftersom invandrarna tar över vårt land. Rösta in SD i riksdagen!".
Postaren har uppenbarligen inte tänkt på att anledningen till att svenskar i allmänhet inte lyssnar på spelmansmusik snarare är att den är gammalmodig och omodern, än att invandringen skulle ha med saken att göra. Samma sorts texter hittar man enkelt om man försöker lyssna på den svenska nationalsången (helst framförd på nyckelharpa, såklart), på YouTube. Folk tycker uppenbarligen om att använda den sortens traditionella musik som jag är uppvuxen med i propagandasyften. Bevara Sverige Svenskt, låt oss bära svenska flaggan på våra kläder och ut med alla invandrare. Wihu!

Det här gör mig rätt irriterad, får jag erkänna. Om det här är vad unga svenskar vill förknippa med traditionell svensk musik, så tänker jag inte vara med på tåget. Och tja, sist jag dansade var det till en polska. Jag tycker om nationalsången, och hemma hos mig bor det en fiol och tre nyckelharpor.

Som kontrast kan vi ju kika lite snabbt på vad utlänningar verkar förknippa med svenska språket och svensk musik. Här har jag fastnat för ett intressant fenomen. Det är tyskar som håller på med medeltids- och folkmusik, och som man med jämna mellanrum stöter på (i regel i lajvarkretsar). Jag tänker på band som Cultus Ferox, Poeta Magica och In Extremo. De verkar i regel tycka att svenska låter coolt och exotiskt.

I det här klippet gör det tyska medeltidsmetalbandet en version av den gamla svenska balladen "Herr Mannerlig". Sångaren är bedrövligt dålig på svenska, men de har ändå valt att sjunga den på orginalspråk istället för att göra en översättning. Samma band har även gjort en annan medeltidsballad, Vänner och Fränder.
Jag hittade inget YouTube-klipp med Poeta Magicas versioner på "skänklåt" och "kom nu gubbar", men det är lika bra att jag skonar er.

Jag vet inte vad det är med svenskan som gör att den uppenbarligen passar bra för medeltidsmusik. Förmodligen anser tyskarna att svenska låter rent och vikingasant på något sätt. Och tja, vi har en lustig språkmelodi och en massa spetsiga vokaler som de inte kan imitera. Så alltså, svensk folkmusik är för nationalister och svensk medeltidsmusik för vikingar. Bra att veta.

Sen finns ju de som också verkar tycka att svenska är coolt, fast av andra anledningar. Det amerikanska rockbandet Gosta Berling, till exempel, som spelar smådålig indierock och tycker det är coolt med stumfilmer. Jag var tvungen att lyssna igenom låten som heter Little Garbo. Det låter svenskt, i lagom mycket otakt, och tja, det är ingenting jag skulle lyssna på egentligen. Om det inte var för namnet.

De har i alla fall smak nog att sjunga på engelska. En eloge för det.

söndag 17 augusti 2008

Gösta Berlings saga

Unga grevinnan sover till klockan tio om morgonen och vill var dag se färskt bröd på frukostbordet. Unga grevinnan syr tambursöm och läser poesi. Hon förstår intet av vävning och matlagning. Unga grevinnan är bortskämd.
Men unga grevinnan är glad och låter sin munterhet lysa över allt och alla. Man förlåter henne så gärna den långa morgonsömnen och det färska brödet, ty hon slösar med välgärningar mot de fattiga och är vänlig mot var man.
- Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga (1891)

Ikväll kom jag hem från ett så himla tufft lajv, I Selmas spår - Gästabudet på Fors. Föreningen Arfold arrangerade, med stöd från Stiftelsen Selma Lagerlövs litteraturpris. Idén bakom från början var att, med anledning av Selma Lagerlöfs femtioårsjubileum, göra Selma i ett nytt medium. Teater, böcker, serier, etc. är redan gjort. Men ett Selmalajv? Jag har aldrig varit med om någonting liknande.

Vi drog vissa paralleller till lajvet En stilla middag med familjen som hölls förra sommaren, men som var ännu mer experimentellt än det här lajvet (och efter vad jag har förstått, mycket uppskattat). Det baserade sig på fem nordiska relationsdramer och var en hybrid mellan lajv och teater. Gästabudet på Fors var ett renodlat lajv, som inte experimenterade så mycket med själva spelet som En stilla middag, men som med största sannolikhet var mer lättillgängligt. Jag skulle tro att gästabudet hade en större andel förstagångslajvare också.

Den stora likheten är väl att båda lajven är baserade på fiktionella verk. Istället för att skriva sin egen lajvroll från grunden, så har deltagaren fått göra en tolkning utifrån de ramar som fiktionen har gett rollen. Ett par av personerna i Gösta Berlings saga har flera kapitel som handlar om dem, medan andra bara beskrivs i ett par meningar. Beroende på roll hade deltagarna alltså mer eller mindre att arbeta med. Och eftersom alla deltagare läst boken som lajvet baserade sig på, så blev det också så att alla spelade med mer eller mindre öppna kort. Vi hade ju läst varandras historier, och det gav mycket när det kom till att lära känna de andra karaktärerna. Många lajv jag varit på har bråttats med problemet att människor som känt varandra i hela livet inte vet någonting om varandra. Här slapp vi det.

Att basera ett lajv på en bok på det sättet visade dessutom upp och lyfte fram den kulturella aspekten på vår hobby. Lajvdagen inleddes med en guidad visning på Mårbacka, Selma Lagerlöfs hem. Den här gången lekte vi inte bara med verkligheten, utan vi levandegjorde ett kulturarv.

I en tråd på Lajvsverige.se:s forum ondgör sig Fredrik Vargas om att "the larp development in Sweden has stopped". Han saknar sin ungdoms bofferlajv, eftersom han anser att dagens lajvsverige kört fast i klichéer, krav och okreativitet. Jag håller inte med Fredrik Vargas, förvisso, men om jag vill att lajvsverige ska utvecklas åt ett håll, så är det inte åt bofferhållet. Däremot är lajv som Gästabudet på Fors gärna välkomna att gå i täten för den utvecklingen.

onsdag 13 augusti 2008

Lär dig sy med Anneli


Hej, jag heter Anneli. Jag är en sån där lajvare. Och som vi alla vet så syr alla lajvare sina egna kläder. Alltså borde de vara relativt bra på det.
På fredag ska jag på lajv. Eftersom jag inte hade någon skjorta/blus som inte är en jättekort och jättepyttigt handbroderad folkdräktsblus så tänkte jag att det var lika bra att sy en. Och eftersom jag är så snäll och en sån mediehora så tänkte jag att ni skulle få se hur jag gjorde det också. Som en sån där hantverksblogg!

Det här är min moster Ingelas symaskin. Det är en gammal Huskvarna som uppenbarligen lyssnar till namnet Dag Vag. Det är i alla fall vad som står på den. När man fått sin mamma att hjälpa en att klippa delar, så tar man fram Dag och försöker få honom att börja sy. Det fungerar inte om man inte kan trä en symaskin ordentligt. Jag kan inte trä en symaskin ordentligt. Det finns en liten detalj som heter trådspänning som jag glömde.
Man ber sin mamma att fixa.

En annan sak som är väldigt viktig när man syr är att man har en töntig piratscarf runt huvudet, så att man inte ska få hår i ansiktet. Dessutom ser man töntig ut då, och med tanke på hur fail jag är så är det ganska passande.
Att pressa sömmar är viktigt. För det behöver man ett strykjärn. Vårt strykjärn bor på diskbänken, ihop med gammal disk, plastflaskor och just nu en sån där planta med färsk basilika. Runt sådana plantor är det plast. Flytta på basilikan innan du sätter igång strykjärnet, annars blir det smält plast på det. Och då måste man vänta en lång stund medan plasten torkar innan man kan pilla bort den och göra det man skulle göra från början.
Sedan skrattar man åt det hela, drar igång en skiva med norsk folkrock, och sätter igång med att nåla. Det går ganska smärtfritt, förutsatt att man kommer ihåg att man ska nåla med rätsidorna mot varandra, och sy på avigsidan. Det är nämligen den som är insidan. Och sömmar på utsidan är ett mode som garanterat inte är medeltida, och dessutom är garanterat fult. Blir det sådana ändå är det bara att sprätta som gäller...

Så småningom så lyckas man nästan tota ihop de där fyra rektangulära bitarna med de fyra kilarna som sitter i sidan, för att jag ska kunna stoppa upp mig och spela gravid på lajvet. Det är Henrik Dohnas unge, inte Göstas, tro inget. Och då lovar man en av sina lajvarvänner att lägga upp hela sitt failande på sin blogg också, så att jag verkligen har bevis på att jag inte kan sy.

Slutligen hänger man upp det hela på en galge, så att modern kan beundra plagget imorgon bitti. Därefter petar man i sig sitt Kåvepenin, och sätter sig med en dator i knät.

Imorgon: Handfållning. Och det har jag fett med skills i, på riktigt! Jag ska leta upp en bild på den broderade och fixade yllekjorteln till er... så småningom.

Glad

Jag är på ett underligt humör, och har varit det i ett par dagar nu. Jag vet inte riktigt när det startade, men det håller i sig bra. Jag är glad!
På riktigt, glad, sådär så att jag tycker att det mesta är roligt och livet funkar och allt är bra. Och ändå är jag hemma och sjuk, rastlös, svettig och äcklig. Det spelar ingen roll, jag mår bra. Det är så konstigt.
Som igår, när jag var hos läkaren som konstaterade att jag har halsfluss (okej, så den här sjukan får jag inte skylla på lajvhobbyn)... när jag kom ut därifrån stod jag i en trappa på Huddinge sjukhus och bara skrattade åt det hela. Jag kunde inte sluta skratta. Det var underligt. Det var en väldigt underlig känsla.
Jag beter mig lite som om jag var förälskad, tror jag. Men det finns inget objekt för förälskelsen, utom kanske typ... jag vet inte. Hela tillvaron, livet, min omgivning, jag själv, alla människor jag känner och kanske dem jag inte känner också. Det är så allmänt. Och så roligt. Och jag har kul!

Idag ska jag kanske duscha, klä på mig och äta middag.

tisdag 12 augusti 2008

Kielet sydämässäni

Idag, när det var någon på Sveroks IRC-kanal som ville ha översättningshjälp från finska, så greps jag åter igen av den här känslan, att det är väldigt tråkigt att jag aldrig har lärt mig det språket. Jag är för orutinerad för att kunna lära mig det helt på egen hand. Jag har en lärobok för lågstadiet, med formuleringar av typen "Jani är en pojke. Vem är pojken? Det är Jani. Jani har en boll. Det är Janis boll" etc, och när jag läser den ihop med min finsktalande morbror så fungerar det rätt bra. Vi kommer flera kapitel och jag känner mig rätt stolt. Samtidigt så får vilken vardagsfinsk mening som helst mig att inse att det faktiskt är ett språk som jag inte har någon koll på. Och det är ju tråkigt.

Jag vet inte vad det är med finska. Det är en av de där pusselbitarna jag hittat genom åren och tänkt "den här passar bra ihop med mig, den sparar jag". Ibland får jag sådana pusselbitar av andra människor, ibland dyker de upp av sig själv. Identitetsbitar, kanske man kan förklara dem som. Finska känns lite så, som att det passar väldigt bra hos mig. Som att jag verkligen borde lära mig det.

Jag undrar hur det kommer sig egentligen. Det är någonting med finsktalande människor som gör att de automatiskt låter mer intressanta. Och att jag verkligen vill sitta och lyssna på deras samtal för att höra vad de säger, och kan jag urskilja ett ord eller två blir jag glad. Det är dock ännu värre med finlandssvenskarna. Det går inte att låta osympatisk på finlandssvenska! Det är jag helt övertygad om. Jag är helt såld på det. Det är någonting i språkmelodin som är så mjukt och vackert och melodiskt och genomtilltalande. Och som jag trivs väldigt, väldigt bra med.

När jag berättat för folk om den här Finlands-hypen så säger de gärna "tja, min kollega hade en finsk fru och då började han också gilla det där språket". Men grejen är att min förälskelse dök upp långt innan jag träffade några finländare (utom grannarna) över huvudtaget. Jag har en gång träffat en finlandssvensk kille som jag upplevde som dryg och tröttsam så länge vi pratade engelska med varandra, men så fort han insåg att jag var svensk och växlade till svenska han också så var han sååå cool och sååå snygg och sååå trevlig, helt plötsligt. Det är någonting i den där östsvenskan. Jag säger ju det. Jag undrar bara vad det är...


Förresten har mina pälsbollar fått namn nu. Det blev Elsa och Inez. Hej sötnos, vill du komma hem till mig och titta på mina... kattungar?

lördag 9 augusti 2008

Vad min hobby gör med mitt immunförsvar

Jag är, som gårdagens blogginlägg antyder, tillbakakommen från Medeltidsveckan i Visby, och har precis hunnit komma tillrätta när jag börjar upptäcka symptomen på den klassiska efterlajvssjukan. Det är en form av förkylning, oftast i kombination med halsont och feber, som i regel dyker upp dagen efter ett långt och bra lajv.
Jag har aldrig varit med om att jag inte blivit efterlajvssjuk, däremot har det varit mer eller mindre mycket. Efter Vintermarknad i Ala Rike i februari var jag borta i feberyra i en vecka. Dessutom verkar denna sjuka vara väldigt allmängiltig. Efter ett lajv gjorde jag en gång en omröstningsfråga, där jag undrade hur många som blivit sjuka vid hemkomsten. Kring 70% av lajvarna var antingen rejält förkylda eller hade lättare symptom.

Det är egentligen inte konstigt att vi blir sjuka som vi blir. Lajvare har en tendens att på lajv göra följande:
Klä sig för kallt
Sova för dåligt/kallt/hårt
Äta mat de inte är vana vid
Diska för dåligt
Inte sköta sin personliga hygien (hur ofta finns badmöjligheter eller tvättställ på lajv?)
Ha mer kroppskontakt med andra än vanligt (som att hångla eller sova i högar)
Dela på husgeråd i en stor utsträckning

Det är kanske inte konstigt att vårt immunförsvar pajar av kylan och att vi får en massa virus från andra lajvare som vi vanligtvis kanske inte hade fått i oss. Och därför blir vi sjuka.
Samtidigt så är det kanske bra för oss i längden att bete oss som vi gör. Många jag känner har vittnat om att de blivit magsjuka efter sina första lajv. Min mage bråkade nog också efter dem (kan iofs ha berott på att jag knappt åt och sov i en lada). Men nu efter ett par år märker jag aldrig av sådana symptom. Så kanske har jag fått bättre immunförsvar av alla dessa lajvare jag delar baciller med.

Sen tycker jag att det är spännande också, att ingenting på lajv känns särskilt ohygieniskt. Man märker inte hur man luktar (eldrök och svett) förrän på tåget hem. Men det får bli ett annat inlägg.

fredag 8 augusti 2008

Kattungar

Lite bilder måste det åtminstånde vara här... tycker jag.
Min pappa ringde i förrgår och frågade om jag ville ha hans senaste två kattungar, eftersom han själv inte kan ha dem kvar. Det bor just nu fem kissar där. Vem kan motstå?

Jag är ganska sugen på att döpa dem till Niila och Nils, men de är honor. Vad ska de heta istället?
Och så en bild.

Visby

Jag har inte sovit på 36 timmar eller någonting i den stilen (bortsett från timmarna under ett bord på färjan) och är därför ganska avslagen. Däremot är jag mycket nöjd med min medeltidsvecka trots att jag åkte hem i förtid. Kom ned med Sverok Stockholms styrelse som passade på att göra sig bekant med den bortglömda halvan av vårt distrikt. Onekligen var det rätt vecka för att träffa Sverokare i Visby, jag räknade till 32 lajvare som jag känner och stötte ihop med av en slump.

Det är ganska skönt ibland att smälta in i mängden, att vara en del av alla andra och ha samma kläder, samma nöjen, samma musiksmak etcetera. Inte sticka ut, men det ska vara en självvald gruppkänsla. Lajvardräggen i Visby är en sådan grupp som jag kan identifiera mig med. Och jag har inte känt mig så fel på länge som när jag gick runt på medeltidsmarknaden civilklädd. Några bilder har jag inte tagit, så jag får förlita mig på att mitt dräggande finns förevigat någon annanstans.

För en gångs skull inte ett intelligent och genomtänkt inlägg, jag tänkte mest droppa alla trevliga saker jag haft för mig under veckan. Tack människor jag känner och inte känner, för medeltidsvecka och boende, underhållning och gemyt. För öl och Patrask och hastig marsch på kullersten. För mat och för sällskap och körsbärsvin, varm och kall, engångsgrillar. Flintastek och eldshow, Kretin och Strandpromenaden, vattenpipa och en röd mantel. För sällskap på natten, naglar och tänder och runda vita stenar och vågor klockan fem på morgonen. Tack för den här veckan, jag kommer tillbaka nästa år.

söndag 3 augusti 2008

Att vara normen

Det är få gånger som jag läser blogginlägg och faktiskt blir irriterad - men idag har Sven på Manic Media tagit priset. I inlägget "sexualitetsrasism" ondgör han sig över att människor tar sig friheten att prata om heterosexuella människor som normen (eftersom det innebär att de pratar om Sven själv, i egenskap av heterosexuell).

Sedan jag var fjorton år och nylesbisk och övertygad har jag stött på åtskilliga heteros som blivit rent förbannade när man pratat om heterosexuella som kollektiv, eftersom de känt sig personligt förolämpade. Ofta har det handlat om rent strukturella analyser snarare än fördomar (det är en viss skillnad på "det heterosexuella, monogama förhållandet är norm i vår kultur" och "bögar är ju så bra på make-up!"). Det verkar som om väldigt många människor har svårt att se underliggande strukturer, helt enkelt. Det är som när man säger "i regel är det kvinnan som sköter den största delen av hushållsarbetet" och får svaret "min pappa diskar faktiskt varannan dag - och kan göra köttgryta!". Kan man verkligen vara så fast i sig själv, sina egna upplevelser och sin individualitet. Varför denna vägran att se helheten?

Ganska ofta har jag också fått kommentarer av typen "du får ha en tröja som det står 'Stolt flata' på, men om jag skulle ha en med texten 'Stolt straight' - då skulle du tycka att jag var en jävla rasist!". Och tja, jag skulle kanske inte kalla en kille (eller tjej) i en sådan tröja för rasist, men däremot kan jag inte påstå att det skulle vara särskilt imponerande. Om man tror att de två tröjorna är precis samma sak - de talar bara om vilken sexuell läggning man har - så har man missuppfattat en fundamental del i det här med pridekulturen, skulle jag säga. Och för all del en väldigt viktig poäng kring det här med minoritetsgrupper.

Ju mera norm man är, desto högre upp på skalan verkar man stå. Desto större rätt har man att tolerera andra människor. Det låter i de flestas öron helt konstigt när jag säger "Henric, jag har ingenting emot dig fast du är en vit, heterosexuell man", men däremot är det få som höjer på ögonbrynen när andra säger "jag har absolut ingenting emot lesbiska, jag känner flera sådana och de är jättesnälla!". På samma sätt som det är ganska vanligt (i ex. rollspelsmanualer) att man pratar om jämställdhet som "kvinnor får ha nästan alla yrken" eller "det är accepterat med kvinnliga soldater". Aldrig motsatsen. Aldrig "män får ha nästan alla yrken" - för det ses som självklart och underförstått. Genom att tolerera någon visar man att man står över personen i rang. Att tolerera en egenskap gör egenskapen mindre värd, mindre naturlig, mindre självklar. Män behöver inte tolereras, inte heterosexuella heller.

Du behöver inte ha en tröja med texten Stolt Straight, eller en heteroparad när du och dina heterovänner firar hur glada ni är över att vara hetero. Folk antar att du är heterosexuell tills bevisat motsatsen och du kommer aldrig att behöva lyssna på främmande människors åsikter kring vem du delar säng med. Du kommer aldrig att bli knivskuren för att du kysst någon på öppen gata. Folk kommer inte att ifrågasätta din förmåga som äktenskapspartner, förälder eller god kristen. Var glad för det.

Vissa av oss är inte riktigt där än. Så låt oss vara lite stolta och känna oss lite normala för en gångs skull. Happy Pride!