Kielet sydämässäni

Idag, när det var någon på Sveroks IRC-kanal som ville ha översättningshjälp från finska, så greps jag åter igen av den här känslan, att det är väldigt tråkigt att jag aldrig har lärt mig det språket. Jag är för orutinerad för att kunna lära mig det helt på egen hand. Jag har en lärobok för lågstadiet, med formuleringar av typen "Jani är en pojke. Vem är pojken? Det är Jani. Jani har en boll. Det är Janis boll" etc, och när jag läser den ihop med min finsktalande morbror så fungerar det rätt bra. Vi kommer flera kapitel och jag känner mig rätt stolt. Samtidigt så får vilken vardagsfinsk mening som helst mig att inse att det faktiskt är ett språk som jag inte har någon koll på. Och det är ju tråkigt.

Jag vet inte vad det är med finska. Det är en av de där pusselbitarna jag hittat genom åren och tänkt "den här passar bra ihop med mig, den sparar jag". Ibland får jag sådana pusselbitar av andra människor, ibland dyker de upp av sig själv. Identitetsbitar, kanske man kan förklara dem som. Finska känns lite så, som att det passar väldigt bra hos mig. Som att jag verkligen borde lära mig det.

Jag undrar hur det kommer sig egentligen. Det är någonting med finsktalande människor som gör att de automatiskt låter mer intressanta. Och att jag verkligen vill sitta och lyssna på deras samtal för att höra vad de säger, och kan jag urskilja ett ord eller två blir jag glad. Det är dock ännu värre med finlandssvenskarna. Det går inte att låta osympatisk på finlandssvenska! Det är jag helt övertygad om. Jag är helt såld på det. Det är någonting i språkmelodin som är så mjukt och vackert och melodiskt och genomtilltalande. Och som jag trivs väldigt, väldigt bra med.

När jag berättat för folk om den här Finlands-hypen så säger de gärna "tja, min kollega hade en finsk fru och då började han också gilla det där språket". Men grejen är att min förälskelse dök upp långt innan jag träffade några finländare (utom grannarna) över huvudtaget. Jag har en gång träffat en finlandssvensk kille som jag upplevde som dryg och tröttsam så länge vi pratade engelska med varandra, men så fort han insåg att jag var svensk och växlade till svenska han också så var han sååå cool och sååå snygg och sååå trevlig, helt plötsligt. Det är någonting i den där östsvenskan. Jag säger ju det. Jag undrar bara vad det är...


Förresten har mina pälsbollar fått namn nu. Det blev Elsa och Inez. Hej sötnos, vill du komma hem till mig och titta på mina... kattungar?

Kommentarer

Hans Lundahl sa…
har du profvat att läsa Mumin i finsk öfversättning?
Anneli sa…
Tja, jag har Trollvinter (heter Taikatalvi i översättning) men jag är för dålig för att läsa den :P

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det