måndag 29 september 2008

Spelet: Läs, så får du ligga mera?

Tu Lajvs ordförande, Jennie, läser etnologi och forskar på normer kring kön och sexualitet och hur de upphävs under lajv. Jag finner ämnet oerhört fascinerande. På det senaste lajvet jag var på så bestämde jag mig för att pröva ett eget experiment på ämnet.
Jag spanade ut lämpligt offer, en sådär ganska på, maskulin, kille (givetvis hånglandes med en söt flicka i knät), och bestämde mig för att jag skulle ägna kvällen åt att sno hans tjejer. Tio minuter senare satt den söta flickan i mitt knä, och likaså med de två andra vars uppmärksamhet jag stal. Jag betvivlar att samma sak skulle fungera ute på krogen, men just på lajv gick det utmärkt.

När jag berättat om det här för lajvare i min bekantskapskrets så säger de i regel, samstämmigt "åh, bra gjort, rätt åt honom!". Till slut har jag blivit ganska nyfiken på varför det är så rätt åt just den här killen, så jag frågade. Och fick svaret "Alltså, han är imponerad själv över hur mycket brudar han får. Och läser The Game seriöst!"

The Game, alltså. Ständigt denna bok.
The Game: Penetrating the Secret Society of Pickup Artists är en bok av Neil Strauss, som helt enkelt verkar gå ut på hur du raggar upp brudar. För engångsligg, givetvis, det är förhoppningsvis ingen som tror att man får en flickvän genom att följa bokens tips. Det finns få böcker som så många berättat så mycket om för mig.
Antingen ser man på den som ett värdelöst skämt, eller så är den en fantastisk bok som ger en ökat självförtroende och en jäkla massa sex. Åsikterna verkar vara många.

Jag vet precis hur man raggar upp mig. Jag måste bara ta och läsa den där boken, för att se om Neil Strauss också vet.

lördag 27 september 2008

Fånga hennes intresse!

Du är kille, 20+, och dräggar omkring på diverse communities. Du klickar omkring bland användarnas presentationer, och får plötsligt syn på en söt, ung tjej. Hon har en snygg ansiktsbild, och du bläddrar snabbt vidare till hennes galleri. Där finns flertalet bilder på denna unga pärla, som skrattar mot kameran. Riktigt snygg! Du bestämmer dig för att ta kontakt med henne...

TråkigKille K33 säger:
Hej!
mmm...... du ser trevlig ut......
Kram!

Hon loggar in på communityn. Ser hur mail-ikonen blinkar i högra listen och tänker "åh, mail, vad spännande!". Hon öppnar, läser ditt meddelande, och tänker "gah... tråååkigt!".
Men hon kan ju inte dissa dig helt, nu när hon fått mail, så hon svarar ju något artigt blaj om att hon säkert kan vara trevlig när hon inte drygar sig. Wow, du har kontakt!

Och det är här jag verkligen inte kan begripa varför du så tvunget måste köra med precis samma replik, som alla TråkigKille 20, 27 eller 33 kör med:

TråkigKille K33 säger
Tjena! läget med dig ikväll då?
Kram

Du pratar med en vilt främmande tjej. Det enda du vet om henne är att hon har en söt presentationsbild på Helgon, och kanske det som står i hennes presentation, om du nu bemödat dig om att läsa det. Varför måste du då komma med så tråkiga konversationsöppnare? Tja, läget? Det är sådant man frågar människor man redan känner, för att man redan känner dem. Det är sådant man frågar när man vill veta om det är läge att höra, ifall de kanske vet någon bra fest eller vill ha filmkväll. Det är inte någonting man fångar en tjejs intresse med.

Kom med någonting fyndigt istället, relatera till det hon skrivit om sig själv. Säg att du också föredrar Ibsen framför Strindberg, fråga om hon varit på något bra lajv på sistånde eller om hon pratar finska. Har hon hört Navid Modiris senaste projekt? Vad tycker hon om Poetry Slam?
Hon poserar med ett lyckligt leende under en sovjetisk officiersmössa. Varför har hon en sådan? Är hon kommunist? Brukar hon gå på kinkfester i den?

Och när hon misstänksamt frågar vem du är, säg inte
ööh, Micke/Henke/Mattias/Kalle/Bertil/Kurt.
Hon struntar i vad du heter. Hon får inte ut någonting av att svara på hur läget är. Om hon inte är väldigt emo och behöver uppmärksamhet, men det vill hon inte ha av dig. För tills motsatsen bevisad är du mest ett pucko som tycker hon är snygg.

Antingen slutar du störa de söta småtjejerna på internet. Eller så lär du dig att fånga deras intresse.

tisdag 23 september 2008

Såhär synd är det om mig

Älskade människor som spyr galla över sina liv på internet. Jag tänkte komma med mitt eget perspektiv, så kan jag hänvisa er hit i fortsättningen, och så slipper ni hata mig när jag lägger in det i era gnällmonologer.

Jag heter Anneli, jag är 18 år gammal, och bor i en hyrestrea i Flemingsberg med min mamma, syster och två tussiga kattungar.

Min mamma är muminmamman. Hon är jättemysig, bakar goda bullar, och hon litar på mig. Hon sätter inte upp regler för hur jag får bete mig, utan vädjar till mitt eget förstånd, och jag tycker om att ha det förtroendet, så jag följer den enda förhållningsregeln jag har och skickar sms på kvällarna för att tala om ifall jag sover borta eller är på väg hem. Dessutom har min mamma och jag en liknande världsuppfattning, kan prata om det mesta, och hon ser mig som en intellektuell individ och värdesätter mina åsikter.

Jag har sporadisk kontakt med min pappa, som är sjukpensionär och bor på landet. Han älskar nog mig och min syster, men han förstår sig nog inte riktigt på oss. Vi är uppvuxna i helt olika miljöer, har setts rätt sällan sedan jag var typ 10, och har väldigt olika värderingar. Ganska ofta har jag haft storgräl med min pappa och inte pratat med honom på ett halvår eller längre. Numera håller vi fred, även om vi är väldigt olika. Fast min pappa har fördelar också. Han är grym på att spela fiol, och man kan dansa vad som helst när det är han som för.

Jag är dålig på att ta kontakt med folk i miljöer jag inte riktigt känner mig bekväm i, men av någon anledning verkar folk uppfatta mig som social och trevlig. Jag har en hel hoper bekanta jag kan hänga med, och ett par vänner som jag ser som väldigt närstående. Jag tycker att det är trevligt att äta lunch ensam, och mår inte dåligt om jag inte hittar någon att göra det med i skolan.

Jag har varit olyckligt kär ett antal gånger. Mestadels i andra tjejer, gärna mina kompisar, åren mellan jag var 14 och 17, ungefär. Den senaste gången tillbringade jag ett år i samma vänskapskrets som kärleksobjektet i fråga och hennes pojkvän - som hon gärna sliskade fullt öppet med. Jag har aldrig skämts över min homosexualitet, men fått stå ut med rätt mycket skambeläggning kring den, från jämnåriga tjejer. Min mamma har tagit det väldigt chill, min pappa tror att jag är hetero.

Jag har haft ångest över min sexuella läggning
, när jag fyllde 17 och insåg att jag tände på killar. Jag har grubblat mycket i frågan och börjat kalla mig bisexuell. I samband med det identitetskrisade jag en del.

Jag har också haft ett gäng röriga relationer, förvirrade historier av typen kärlek-attraktion-inte förhållande, i kontrast till en och annan KK. Jag har dock inte alls haft så mycket sex som folk verkar tro. Jag har hånglat med fler lajvare än jag kan räkna. Mitt enda standardförhållande tog slut i januari. Jag gjorde slut, jag sörjer det inte. Mitt kärleksliv flyter på, jag orkar inte definiera det utan struntar i det. Jag är lite sexuellt frustrerad, men jag får närhet i tillräcklig mängd. Jag tycker om att vara singel.


Jag tyckte om gymnasieskolan, nu tycker jag om universitetet. Jag har alltid haft jäkligt lätt för studier, aldrig behövt plugga särskilt mycket, och hade 19,8 i snitt när jag gick ut. Mina lärare tycker i regel om mig. Jag är begåvad. Jag blev mobbad i mellanstadiet, men vem blev inte det? Det har runnit av vid det här laget.


Jag är vid god hälsa, har aldrig legat på sjukhus (undantaget månaden efter att jag föddes). Förutom en lätt pollenallergi så är jag frisk. Har inga ledsjukdomar, bristsjukdomar, genetiska sjukdomar, är inte döv, blind, astmatiker, deprimerad eller har någon hjärntumör. Jag är inte beroende av nikotin, alkohol eller tyngre droger. Jag har aldrig haft en depression, skurit mig i armarna ytterst sparsamt. Jag har aldrig rymt hemifrån, liftat, knarkat, haft destruktivt sex med äckliga äldre män, blivit utnyttjad, rånad, misshandlad eller knivmördad. Jag har aldrig haft anorexi, bulemi, dyslexi eller diskalkyli. Jag är inte skoltrött. Jag tycker om mitt liv.

Det är helt enkelt inte så jävla synd om mig. Jag vet att det sänker min trovärdighet, men det är så det är, och jag ska inte klaga.

söndag 21 september 2008

Svensk språkvård och engelskt inflytande

Jag har tentat Dagens Språksamhälle, och skrivit en essä. Och sånt är kul att publicera. Tycker jag.

Svensk språkvård och engelskt inflytande
I en artikel (1997) beskriver den finlandssvenska språkforskaren Marika Tandefeldt vad hon ser som en språklig konflikt på uppseglande. Det handlar om engelskans inflytande på det svenska språket. Tandefeldt är inte orolig över modeord och engelskpåverkad slang, men som del av en språklig minoritet är hon väl medveten om och oroad över risken för domänförluster. För att ett språk ska hållas levande räcker det inte med att talarna ges lagstadgad rätt att använda det, det måste vara attraktivt och gångbart i alla domäner.


Många använder engelskans internationella gångbarhet som främsta förklaring till varför den tar över fler och fler domäner. Jag tror dock inte att det är hela sanningen, utan vill gärna referera till Trudgills teorier om prestige. Det är förknippat med hög social status att tala bra engelska. En invandrare med amerikansk brytning blir aldrig bemött med samma skepsis som en med arabisk eller finsk. Engelskan är ett maktspråk.

Därför överrapporterar många svenskar sin förmåga att prata engelska. Hur ofta hör man inte svenska ungdomar säga ”jag är mycket bättre på engelska än på svenska!”, trots att de aldrig vistats i en miljö med engelska modersmålstalare?

Tandefeldt berättar om studenter som upmanas att skriva sina uppsatser direkt på engelska, om än en torftig och hemsnickrad sådan. Risken finns, att det studenterna skriver på snarast är ett interrimspråk; i sin strävan efter att behärska det främmande språket skriver de vad de kan skriva, inte vad de vill skriva (Einarsson 2004). Detta leder till att de underskattas av engelska modersmålstalare.

De skandinaviska länderna har en stark tradition av ömsesidig språklig förståelse. Detta, i kombination med en gemensam kultur har lett till en stark språklig gemenskap. Men i interskandinavisk kommunikation finns en mängd problemkällor, främst rörande skillnader i ordförråd och uttal (Börestam-Uhlmann). Det är därför vanligt att skandinaver sinsemellan använder engelska som ett lingua franca.

De flesta människor har en tydlig koppling mellan språk och identitet, språk och grupptillhörighet. Jag har själv, när jag arbetade i Frankrike, stannat svenskar på gatan bara för att uttrycka min förtjusning över att de talade samma språk som jag. Liksom Tandefeldt tror jag därför att bruket av engelska skandinaver emellan gör att vi tappar vår nordiska samhörighet.

En domänförlust leder i regel till språklig utarmning. Här måste skolans roll vara att stötta och vårda elevernas svenska modersmål. Den mesta tvåspråkighetsforskningen visar, att för att kunna utveckla ett starkt andraspråk så måste man ha ett starkt förstaspråk.

Men också högre instanser måste hjälpa till att stärka svenskans ställning. Redan för sex år sedan föreslog den statliga utredningen Mål i mun (2002) att svenskan ska bli officiellt huvudspråk i Sverige. Någon sådan status har den inte idag.

Svenskan har däremot status som ett av EUs officiella språk (tack vare Finland). Det innebär att svensktalande har rätt att använda sitt modersmål i kontakter med EU och att svenska politiker har rätt att prata på svenska i EU-parlamentet. Det här är en rättighet som utnyttjas alltför sällan. Genom att inte nyttja sin rätt signalerar svenska politiker att den inte behövs. Genom att inte tala sitt språk skriver man ner det, både i sina egna och i andras ögon (Tandefeldt 1997). Svenskarna i EU signalerar för dryga 9 miljoner talare att vårt språk inte är fint nog för maktens domäner. Jag vill inte se det. Jag vill se svenska politiker hävda sin rätt och prata på vårt modersmål i EU-parlamentet.


Litteratur:
Tandefeldt, Marika. Språkmöten i Norden, kontakt, konkurrens och konflikt. (ur: Boström, Rut (red.). Den nordiska mosaiken: språk- och kulturmöten i gammal tid och i våra dagar: Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1997.)

Einarsson, Jan. Språksociologi (Studentlitteratur 2004)

Börestam Uhlmann, Ulla. Språkligt detektivarbete. Om problemkällor i interskandinavisk kommunikation. (ur: Thelander, Mats m.fl. (red.). Samspel och variation. Språkliga studier tillägnade Bengt Nordberg på 60 årsdagen. Uppsala: Institutionen för nordiska språk, 1996)

onsdag 17 september 2008

Immersion

Jag har hittat ordet förresten, det som jag inte hittar riktigt i eskapism-inlägget och som jag letade en massa efter.

Immersion

Det är vad Knutpunktsfolket kallar det.

Ja, jag har bröst. Nej, du får inte klämma.

Nackdelen med att ha sexualitet som ett av de ämnen man gärna diskuterar, och att diskutera med heterosexuella män...

När mina heterosexuella killkompisar pratar om sexualitet, sitt sexliv eller drar obscena skämt, så passerar det nästan obemärkt. Som just prat om sexualitet, sitt sexliv eller ett obscent skämt. Så fungerar det uppenbarligen inte när man är tjej och vill vara med i diskussionen.

Den senaste veckan har jag blivit rejält störd på att jag som person automatiskt sexualiseras när jag diskuterar sexualitet på ett teoretiskt plan. Jag tycker om att kunna säga "ja, jag har också suttit vid datorn och haft sex samtidigt" eller "jag kom just ut ur duschen" i en övrigt icke-sexualiserad kontext, utan att genast få kommentarer om mina bröst eller om mina manliga motdiskutörers sexuella fantasier.

Man kan kanske tycka att jag får skylla mig själv som påpekar att jag är nyduschad, eller som med jämna mellanrum nämner mina bröst (i regel när vi pratar om just bröst). Men å andra sidan så har jag tidigare hört folk (av det manliga könet givetvis) säga saker som "jag ligger naken ovanpå täcket och det är jättevarmt här!" utan att någon bryr sig det minsta eller ger uttryck för sina sexuella fantasier om skribenten i fråga. Och jag ser ärligt talat ingen skillnad på "jag ligger naken för det är varmt" och "mina bröst är täckta av handduk för jag har duschat". Egentligen.

Är det för att jag är tjej och folket jag diskuterar med är heterosexuella män? Eller är det helt enkelt för att jag är tjej? Jag skulle inte kommit på tanken när inlägget "jag ligger naken..." kom upp, att svara med en kommentar av typen "/me petar på NNs nakna överkropp", trots att jag finner personen som skrev det attraktiv, men däremot är det helt okej att som svar på min kommentar om bröst i handduk svara med "/me klämmer lite på Annelis bröst". Då känns det där heterosexuell-argumentet tämligen meningslöst.
Det kanske snarare handlar om attitydproblem, eller så är det här skillnaden mellan killar och tjejer på internet.

tisdag 16 september 2008

Köttfri september - halvvägs

God morgon. Jag ska iväg till skolan om 40 minuter ungefär, och sitter just nu och syr framför datorn. På spisen puttrar det som kommit att bli min mest ätna maträtt den här veckan och förra. Den är enkel, god, och sköter sig själv. Dessutom är den lätt att variera. Så idag får ni nog ett recept.

Det svåraste med att äta vegetariskt är två saker;
Dels är utbudet av mat mycket mindre än vad det med kött i är. Särskilt när man äter ute eller i skolan. Jag var inne på Pressbyrån i A-huset på lunchrasten i förra veckan och letade efter en baguette eller liknande (det är alltid sån väldig kö på matställena, så man väljer det där det är minst kö). Det fanns inte en enda som det inte var kött, eller kyckling, eller åtminstånde räkor eller tonfisk på. Det fanns sallad, men numera så har de ju slutat med nyttiga, matiga pastasallader på många ställen och börjat med mjäkiga grönsallader istället. Och det ville jag inte ha.
Följaktligen tar jag med mig matlådor till skolan numera. Det fungerar över förväntan, och i förra veckan avnjöt jag nog både min rispytt, vegolasagne, pasta med rött guck och pasta med vitt guck och ädelost. Mycket trevligt.

Dels måste jag faktiskt tänka på vad jag äter. Det är inte svårt att göra det hemma, vi har helt enkelt inte haft något kött hemma på ett par veckor. Men däremot när man är ute, och blir sugen - "åh, jag vill verkligen ha sushi!", och så kan man inte äta det för att det är fisk på. Det känns rätt tråkigt. Ibland blir jag verkligen sugen på kyckling också, men konstaterar att "nej, det får jag äta i oktober". Jag räknar inte med att bli vegetarian permanent på det här försöket.
Häromdagen råkade jag få i mig ett sexpack chicken nuggets innan jag kom ihåg att det var köttfri september och att sådant är oönskad föda. Jag får väl skylla på att jag var lätt berusad.

Samtidigt går det bra, särskilt här hemma märker jag inte av några komplikationer alls med att vi har gått över till vegetarisk kost. Min syster grumsar lite, men inte så farligt. Vi har ätit en massa goda saker, särskilt helgmaten är över förväntan. Istället för slentrianmässig lövbiff med klyftpotatis och en massa smör, så har vi ätit panerad ost, rotsaker i ugn med goda röror, och en annan massa gott.
Nu ska vi se hur andra halvan av månaden fortgår.

Annelis enkla rispytt (1-2 portioner)
1,5 dl basmatiris
3 dl vatten

En skvätt matolja
Curry
2 vitlöksklyftor
En lagom bit ingefära
Buljongtärning

ca 150g konserverad majs
Bönor eller annat gott efter tycke och smak

Börja med att grovhacka vitlöken och ingefäran.
Fräs dem i oljan i botten av en kastrull, tillsammans med curry och riset. Det står på förpackningen att riset ska bli genomskinligt, men det har jag aldrig sett att det kan bli.
Häll på vattnet, det kommer att fräsa till och sedan börja koka ordentligt.
Lägg i buljongtärningen, rör om, sätt på locket och dra ned värmen till ettan, eller slå av den helt.
Koka riset som vanligt, i ca 10-15 minuter.
När det inte är så mycket av koktiden kvar, bara några minuter, häller du i majs och bönor i kastrullen. Rör om, på med locket, och låt stå i ett par minuter till.

Serveras med fördel med tsatsiki.

söndag 14 september 2008

Society of Creative Escapism

Jag blev så förvånad igår när jag slog upp wikipediaartikeln "Eskapism". Den är kort, två-tre rader bara, och hinner på de raderna förklara att en eskapist är någon som framställer sig själv såsom den fantiserar om, istället för att säga som det är i verkligheten. Dessutom hinner artikeln definiera eskapism som lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd.

Det här gjorde mig jätteförvånad, och jag måste väl bara säga att "nej, jag håller inte med!".
Nordstedts svenska ordbok definierar ordet som "undflyende av verklighetens problem". Det är den ständigt återkommande verklighetsflykten vi har att göra med. Och som vanligt så är ju den någonting dåligt som borde problematiseras. Under uppslagsordet verklighetsflykt står det "försök att undfly verkligheten (p.g.a. att den tycks alltför trist, problematisk e.d.)".
Så där har vi det, jag och mina lajvande verklighetsflyktingar till vänner har problem. Det är synd om oss. Våra liv är problematiska, och dessutom ljuger vi och fantiserar om dem.

Men är det verkligen så?
Jag skulle väl säga att jag ägnar mig åt eskapism i hög utsträckning när jag är på lajv. Jag är inte alls ute efter att få fram snygga, förplanerade scener, episka strider och sådant. Jag vill inte döda drakar och ha blank rustning. Jag är ute efter att gå in i en annan persons tankar så helt och hållet att jag glömmer bort mitt eget jag. Det är då lajv är som bäst, när jag lyckas med det. När illusionen är så komplett att man inte märker förrän efteråt att ens egen person inte har varit närvarande.

I regel händer detta inte hela lajvet. Det finns alltid saker som bryter illusionen, det är alltid saker man måste tänka på, intriger som ska lösas, folk som ska interageras med. Men har jag tur, så är det ett par scener per lajv, när mitt off-jag inte finns närvarande. Känsloladdade scener där mina roller framkallat sådana känslor hos mig att jag helt ryckts med själv. Jag har hyperventilerat, gråtit och skrikit på lajv. Jag har varit totalt paralyserad av skräck. Jag har varit en förtvivlad älskande och en marionett. Mitt off-jag med mina offvärderingar och känslor har varit totalt undanträngt. Och jag älskar det. Det är de stunderna jag lajvar för.

Men gör det mig till en sjuklig eskapist? En problematiserad verklighetsflykting? Eller är jag ett bortskämt i-landsbarn som söker spela på lidande och förtvivlan eftersom jag aldrig fått uppleva det på riktigt?
Eller kan man kalla det för kreativ eskapism, kanske? När vi söker nå bortom våra egna jag och våra egna verkligheter, i studie- eller underhållningssyfte. Vi vidgar våra vyer, helt enkelt.

torsdag 11 september 2008

Ominstallation

Det känns ganska bra egentligen, att komma hem från en onsdagsmiddag på Sverok Stockholms kansli, och sätta igång med att installera om sin dator. Nu har jag återställt XP, blivit av med hela min hårddisk och börjat om på nytt. Det finns typ inga program utom Mozilla Firefox just nu, men det kommer väl.

Medan jag väntade på att min hårddisk skulle raderas så satte jag dessutom igång med att laga mat, så nu har jag en matlåda att ta med mig till skolan imorgon. Det blir rispytt med curry, ingefära, majs och haricots verts. Jag vill egentligen ha gul, alt. rödlök och röd paprika i den, men vi hade ingenting hemma så jag improviserade med konservburkarna. Och gott blev det. Smakar rätt kryddigt och indiskt.

Jag tror att elamister äter ris kokt med kryddor.

onsdag 10 september 2008

Medeltidsmusikfestival

Jag brukar inte vara helt förtjust i inkopierade grejer, men det här är en sak som jag verkligen hoppas blir av och blir trevlig. Så, jag gör reklam jag också.

Fredagen den 19 september välkomnar Tu Lajv och Studiefrämjandet Söderort till medeltidsmusikfestivalen Carpe Cantum på Moriaberg, kl 18.00-01.00.
Patrask, Patriarkus, Själ m.fl. uppträder, medeltidsinspirerad mat säljes på värdshuset och medeltida danser lärs ut.

Inträde: vuxen: 50 kr, barn, student och pensionär: 20 kr, medeltidsklädda kommer in gratis!Arrangemanget är helt alkoholfritt!

Vi behöver funktionärer! Alla funktionärer får 100-300 kr och gratis mat, kontakta fredrik@tulajv.se.

Hemsida: http://www.medeltidsmusikfestival.se
E-mail: carpecantum@tulajv.se

Arrangemanget stöds av Botkyrka Kommun och Stockholms läns Landsting.

sprid ordet

måndag 8 september 2008

Ja, nu är jag ytlig...

Jag förstår inte hur det ska kunna vara så svårt att stava, och uttala mitt namn rätt. Särskilt fascinerande är det med människor som jag bara kommunicerar med i skrift, och som ändå envisas med att stava mitt namn Annelie. Det är inte så jag stavar det, och jag blir alltid sådär lite småirriterad när jag ser det i skrift. Sex bokstäver, hur svårt är det?

Jag har lite större förståelse för folk som inte uttalar det korrekt. Själv uttalar jag mitt namn med trycket på första stavelsen, Ann:eli. Det är så min pappa uttalar det (mamma använder både den varianten och mera stockholmska Anneli:. Det överensstämmer inte helt med de riksspråkliga normerna, men det är så jag vill ha mitt namn uttalat. Går folk med på att Erikor ibland heter Erika och ibland Érika, så kan de väl köpa mitt uttal också?
Det är inte som att mitt namn är direkt ovanligt...

Verklighet som fiktion

Jag är en hemsk och manipulativ människa.

Förra året läste jag en gymnasiekurs som hette Litterär Gestaltning. Vi skrev prosa, dramatik och poesi, läste varandras texter, handledde och gav konstruktiv kritik. Och vi arbetade stundom under en ganska extrem tidspress. På tisdagen delades veckans uppgift ut. Inlämning fredag morgon. Läsning under helgen, textsamtal på tisdagen. Och en tisdagsuppgift kunde vara "skriv en novell!" eller "skriv en pjäs!". En pjäs, på tre kvällar. I kombination med resten av skolarbetet. Som ni förstår, så var man i behov av att komma på bra grejer och göra det snabbt.

Följaktligen fick jag författarglasögon. Sedan den kursen har jag börjat se min verklighet som novellstoff. Jag tar mina upplevelser och förvandlar dem i ord tills de blir litteratur. Tills de blir någonting jag kan använda i en novell någon gång. Till slut kan jag inte riktigt minnas mina upplevelser, som om de var mina. De har blivit scener. Prosa. Någonting jag läst, eller skrivit.
Ibland har jag gjort rätt fula saker också. Som när jag mer eller mindre förförde en skolkamrat för att försöka tränga in i hans psyke och använda stoffet till mina litterära projekt. Det blev dock tröttsamt i längden. Och inte vidare sympatiskt. Så sådant ska jag sluta med.
Nåväl, att jag utnyttjar andra för mina skrivarprojekt är bara ett delproblem. Det som gör mig till en hemsk och manipulativ människa är att jag verkligen utnyttjar mig själv också. Och att jag har börjat se min verklighet som fiktion. Jag har alltid ett anteckningsblock med mig för att kunna skriva ned scener, ögonblick och betraktelser på tunnelbanan. Och jag manipulerar mig själv som tusan. Jag funderar över mina egna känslor och mina egna tankar tills jag inte är säker på om jag verkligen känner, eller om jag bara formulerar mig som jag gör för att det låter snyggare. Jag kan sitta och tänka "jag är ju förälskad, shit vad hemskt!" tills jag inser att 1) jag inte är förälskad, och 2) om jag vore det, vore det inte hemskt. Det bara låter finare med förhandsdömd förälskelse än med slentrianmässig relationsanarki. Och passar sig bättre i en roman om dagens ungdom.

Fru Mandel av Ifrit

I helgen har jag varit på lajv igen. Den här gången var det Kalla Fötter, arrangerat av Tu Lajv, och ägandes rum i Tumba. Det var extremt mycket mygg, regn och lera, men hade sina ljusa stunder, helt klart. Jag tänker inte recensera lajvet i det här inlägget, för det tror jag inte ger så mycket för folk som inte var där. Däremot så tänkte jag återge en del funderingar och häftiga grejer rörande sådant som kön och sexualitet, som jag fick eller uppfattade på lajvet.

Det mest anmärkningsvärda var den grupp, som av en av de inblandade beskrevs som ett psykosocialt experiment. Vad händer om man tar ett gäng människor som känner varandra, och säger åt dem; "Droger är inte tabu, sex är inte tabu, du är inte dig själv. Gör vad du vill"? Givetvis spelade folk på drogpåverkan (lajvet var alkohol- och drogfritt ska jag väl poängtera för oroliga läsare, men diverse droger illustrerades av andra, ofarliga substanser). Givetvis hånglades det vilt, och visst hade folk sex mer eller mindre öppet. Och det jag reagerade mest på, såhär i efterhand, var vilken avdramatiserad attityd man fick till det hela. Jag sitter inne i kuddhavet och röker vattenpipa, slänger en blick över axeln och upptäcker att en manlig bekant ligger en halvmeter ifrån mig, med en tjej grensle över honom och halvt dolda under en filt. Och den spontana reaktionen är "jaha, de har sex. Och?". Det var ingen som uppmärksammade eller brydde sig om det, tvärtom, det var totalt avdramatiserat. I en annan kontext hade samma sak kunnat vara väldigt stötande och ses som förargelseväckande beteende. Det här uppfattade jag som väldigt fascinerande. Eftersom folk från början gått ut med att sex inte var tabu, så blev det inte heller det. Det visar ju bara på just kontextens betydelse.

En annan sak, som jag också blev imponerad över, var när det planerade bröllopet mellan adliga fröken Isabella Ifrit och banditen Egil Taios inte blev av. Enligt urgammal tradition i fiktionen, går det att avstyra en vigsel om någon avbryter ceremonin och utmanar den ena parten på envig till liv och död. Detta hände. Brudgummen blev utmanad av en fröken Mandel av Ekborgen, som dock på grund av sin graviditet inte kunde strida själv utan valde en förkämpe.
Hur som helst, hon vann och fick gifta sig med bruden. Och här kommer det häftiga;
Det var ingen som reagerade på att bruden gifte sig med en kvinna. Jag själv kom inte ens på tanken "det är ett homopar", utan det kändes så helt och hållet naturligt att de gifte sig. Och samma sak när jag hörde talas om att Mandel friat till bruden kvällen innan.
Där har homosexualiteten också blivit så pass avdramatiserad, att ingen bryr sig om det. Och det gör mig också riktigt imponerad. När saker som kan uppfattas som stötande (kom inte och säg att det här med samkönade vigslar inte är en infekterad fråga), knappt uppfattas alls, eftersom folk ser dem som helt normala.

Underbart.

måndag 1 september 2008

Köttfri september

Nina fick mig att gå med i en Facebookgrupp med namnet Köttfri september. Det är precis vad det låter som, gå med i gruppen och ät vegetariskt i september månad, trots att du vanligtvis är köttätare. Eller ät vegetariskt precis som du brukar i en månad.

Eftersom jag har en mor och en syster som jag äter tillsammans med dagligen, och det i regel är min mor som står för maten, kändes det som en angelägenhet att få med dem båda i projektet. Min mamma är helt på, så vi äter vegetariskt hemma i månaden som följer. Min syster var mera skeptisk till projektet. De båda äter dock skolmat med kött eftersom skolmatsalarna av någon anledning kräver inlämning av blanketter och begäran om specialkost, för att man ska få vegetarisk mat. Sådana krav har inte mina skolor ställt sedan sexan! I högstadiet fanns det vegetariskt som vem som helst fick ta av, i regel kikärtsgrytor med curry och ris, i regel godare än maten med kött. På gymnasiet fanns det vegmat, som i regel var ganska tråkig, men den fanns där. För vem som helst.

Så tycker jag att det ska vara. Två alternativ till skolmat, ett med kött och ett vegetariskt. Det kanske kostar lite mer för skolan, men jag tror det är en fördel i längden.
Nåväl, jag som inte får någon köttig skollunch tänkte passa på att utvärdera campus utbud av vegetariska luncher. I fredags åt jag smörgås med brieost och grillade grönsaker på Mackbaren i D-huset. Riktigt gott och riktigt mättande! 40 kronor.
Idag orkade jag inte med kön där utan köpte en brödbit med ost i en automat. 15 kr, man blev absolut inte mätt, men de större smörgåsarna var med kött allihopa.

Någon dag tror jag det ska bli linssoppa från cafét i A-huset. Och så ska jag bli bättre på det här med matlådor.