Såhär synd är det om mig

Älskade människor som spyr galla över sina liv på internet. Jag tänkte komma med mitt eget perspektiv, så kan jag hänvisa er hit i fortsättningen, och så slipper ni hata mig när jag lägger in det i era gnällmonologer.

Jag heter Anneli, jag är 18 år gammal, och bor i en hyrestrea i Flemingsberg med min mamma, syster och två tussiga kattungar.

Min mamma är muminmamman. Hon är jättemysig, bakar goda bullar, och hon litar på mig. Hon sätter inte upp regler för hur jag får bete mig, utan vädjar till mitt eget förstånd, och jag tycker om att ha det förtroendet, så jag följer den enda förhållningsregeln jag har och skickar sms på kvällarna för att tala om ifall jag sover borta eller är på väg hem. Dessutom har min mamma och jag en liknande världsuppfattning, kan prata om det mesta, och hon ser mig som en intellektuell individ och värdesätter mina åsikter.

Jag har sporadisk kontakt med min pappa, som är sjukpensionär och bor på landet. Han älskar nog mig och min syster, men han förstår sig nog inte riktigt på oss. Vi är uppvuxna i helt olika miljöer, har setts rätt sällan sedan jag var typ 10, och har väldigt olika värderingar. Ganska ofta har jag haft storgräl med min pappa och inte pratat med honom på ett halvår eller längre. Numera håller vi fred, även om vi är väldigt olika. Fast min pappa har fördelar också. Han är grym på att spela fiol, och man kan dansa vad som helst när det är han som för.

Jag är dålig på att ta kontakt med folk i miljöer jag inte riktigt känner mig bekväm i, men av någon anledning verkar folk uppfatta mig som social och trevlig. Jag har en hel hoper bekanta jag kan hänga med, och ett par vänner som jag ser som väldigt närstående. Jag tycker att det är trevligt att äta lunch ensam, och mår inte dåligt om jag inte hittar någon att göra det med i skolan.

Jag har varit olyckligt kär ett antal gånger. Mestadels i andra tjejer, gärna mina kompisar, åren mellan jag var 14 och 17, ungefär. Den senaste gången tillbringade jag ett år i samma vänskapskrets som kärleksobjektet i fråga och hennes pojkvän - som hon gärna sliskade fullt öppet med. Jag har aldrig skämts över min homosexualitet, men fått stå ut med rätt mycket skambeläggning kring den, från jämnåriga tjejer. Min mamma har tagit det väldigt chill, min pappa tror att jag är hetero.

Jag har haft ångest över min sexuella läggning
, när jag fyllde 17 och insåg att jag tände på killar. Jag har grubblat mycket i frågan och börjat kalla mig bisexuell. I samband med det identitetskrisade jag en del.

Jag har också haft ett gäng röriga relationer, förvirrade historier av typen kärlek-attraktion-inte förhållande, i kontrast till en och annan KK. Jag har dock inte alls haft så mycket sex som folk verkar tro. Jag har hånglat med fler lajvare än jag kan räkna. Mitt enda standardförhållande tog slut i januari. Jag gjorde slut, jag sörjer det inte. Mitt kärleksliv flyter på, jag orkar inte definiera det utan struntar i det. Jag är lite sexuellt frustrerad, men jag får närhet i tillräcklig mängd. Jag tycker om att vara singel.


Jag tyckte om gymnasieskolan, nu tycker jag om universitetet. Jag har alltid haft jäkligt lätt för studier, aldrig behövt plugga särskilt mycket, och hade 19,8 i snitt när jag gick ut. Mina lärare tycker i regel om mig. Jag är begåvad. Jag blev mobbad i mellanstadiet, men vem blev inte det? Det har runnit av vid det här laget.


Jag är vid god hälsa, har aldrig legat på sjukhus (undantaget månaden efter att jag föddes). Förutom en lätt pollenallergi så är jag frisk. Har inga ledsjukdomar, bristsjukdomar, genetiska sjukdomar, är inte döv, blind, astmatiker, deprimerad eller har någon hjärntumör. Jag är inte beroende av nikotin, alkohol eller tyngre droger. Jag har aldrig haft en depression, skurit mig i armarna ytterst sparsamt. Jag har aldrig rymt hemifrån, liftat, knarkat, haft destruktivt sex med äckliga äldre män, blivit utnyttjad, rånad, misshandlad eller knivmördad. Jag har aldrig haft anorexi, bulemi, dyslexi eller diskalkyli. Jag är inte skoltrött. Jag tycker om mitt liv.

Det är helt enkelt inte så jävla synd om mig. Jag vet att det sänker min trovärdighet, men det är så det är, och jag ska inte klaga.

Kommentarer

Hans Lundahl sa…
Liknande (förhållande till) morsor, frånvarande farsor, lätt för studier, olyckligt kära åtskilliga ggr i tjejer (sedan 14 års ålder i mitt fall) ... lärares gullegris under skoltiden ... vi ha en del likheter.
Tiikeri sa…
Vilket bra och öppet inlägg. Wunderschön!

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?