Society of Creative Escapism

Jag blev så förvånad igår när jag slog upp wikipediaartikeln "Eskapism". Den är kort, två-tre rader bara, och hinner på de raderna förklara att en eskapist är någon som framställer sig själv såsom den fantiserar om, istället för att säga som det är i verkligheten. Dessutom hinner artikeln definiera eskapism som lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd.

Det här gjorde mig jätteförvånad, och jag måste väl bara säga att "nej, jag håller inte med!".
Nordstedts svenska ordbok definierar ordet som "undflyende av verklighetens problem". Det är den ständigt återkommande verklighetsflykten vi har att göra med. Och som vanligt så är ju den någonting dåligt som borde problematiseras. Under uppslagsordet verklighetsflykt står det "försök att undfly verkligheten (p.g.a. att den tycks alltför trist, problematisk e.d.)".
Så där har vi det, jag och mina lajvande verklighetsflyktingar till vänner har problem. Det är synd om oss. Våra liv är problematiska, och dessutom ljuger vi och fantiserar om dem.

Men är det verkligen så?
Jag skulle väl säga att jag ägnar mig åt eskapism i hög utsträckning när jag är på lajv. Jag är inte alls ute efter att få fram snygga, förplanerade scener, episka strider och sådant. Jag vill inte döda drakar och ha blank rustning. Jag är ute efter att gå in i en annan persons tankar så helt och hållet att jag glömmer bort mitt eget jag. Det är då lajv är som bäst, när jag lyckas med det. När illusionen är så komplett att man inte märker förrän efteråt att ens egen person inte har varit närvarande.

I regel händer detta inte hela lajvet. Det finns alltid saker som bryter illusionen, det är alltid saker man måste tänka på, intriger som ska lösas, folk som ska interageras med. Men har jag tur, så är det ett par scener per lajv, när mitt off-jag inte finns närvarande. Känsloladdade scener där mina roller framkallat sådana känslor hos mig att jag helt ryckts med själv. Jag har hyperventilerat, gråtit och skrikit på lajv. Jag har varit totalt paralyserad av skräck. Jag har varit en förtvivlad älskande och en marionett. Mitt off-jag med mina offvärderingar och känslor har varit totalt undanträngt. Och jag älskar det. Det är de stunderna jag lajvar för.

Men gör det mig till en sjuklig eskapist? En problematiserad verklighetsflykting? Eller är jag ett bortskämt i-landsbarn som söker spela på lidande och förtvivlan eftersom jag aldrig fått uppleva det på riktigt?
Eller kan man kalla det för kreativ eskapism, kanske? När vi söker nå bortom våra egna jag och våra egna verkligheter, i studie- eller underhållningssyfte. Vi vidgar våra vyer, helt enkelt.

Kommentarer

Jag tycker att det du besktriver inte har med eskapism att göra. Jag skulle nog skriva under på både wikipedias och uppslagsbokens definition av eskapism. Jag håller dock inte med att lajv skulle per definition vara eskapism. Jag tror att drivkraften att åka på lajv liknar drivkraften som vissa har att åka till London över helgen eller något annat. Det handlar inte om en verklighetsflykt, något som skulle förutsätta att man nödvändigtvis vill bort från någonting, det handlar snarare om upptäckarlust. Kanske fantasiturism är ett bättre ord. Sen finns det ju lika många olika skäl att åka på lajv som att åka till London och jag älskar lajv trots att jag är helt ointresserad av att gå in i min roll så att jag glömmer mig själv

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?