onsdag 29 oktober 2008

Liten, snäll och oskyldig

Det är fascinerande det här hur man kan låta ironisk och på så sätt få folk att inte tro på ett ord av vad man säger.

Jag har ihärdigt hävdat ett bra tag, att jag bestämt är liten, snäll och oskyldig. Jag vet inte riktigt hur det började, jag tror det började någon gång i samband med att jag började gå runt i dockkläder. När jag hävdade att jag vill ha en bahytt "för man ser så snäll och oskuldsfull ut i dem!" och Alex påpekade att "jag bara spelar svår", kanske...
Eller så var det ännu tidigare, det minns jag inte. Hur som helst så har det där blivit en del av jargongen som jag kör med vissa delar av min umgängeskrets. Jag heter Anneli och är liten snäll och oskyldig. Eller oskyldigheten personifierad, för den delen. Ibland är jag även, på samma tema, femton år och okysst.

Det roliga är, att bara för att jag uppger mig för att vara någonting som så uppenbart inte är sant (femton år och okysst), så verkar alla fullt övertygade om att jag inte är snäll och oskyldig heller. Och jag har insett, att ju mer jag ihärdigt hävdar att jag visst är det, desto mer övertygade blir folk om motsatsen. Jag låter helt enkelt elakare och slampigare för varje gång jag hävdar att jag är liten, snäll och oskyldig.
Och det finns egentligen inte så värst många i den kretsen som har bevis för att jag inte skulle vara det. Det är väldigt få som jag ägnat mig åt någon form av fysisk intimitet med, och det har jag gjort i enrum med personerna. Följaktligen borde ingen kunna komma med antaganden som går ut på att jag inte skulle vara ganska snäll och oskyldig.

Jag skulle tro att det faktum att jag pratar om sex på ett ganska öppet sätt gör att jag framstår som mycket mer sexuell än vad jag är. Jag har väldigt svårt att tro att min sexualdrift skulle vara större eller mer påträngande än någon annans. Men jag erkänner att jag har den.
Det, i kombination med oskyldig-jargongen, verkar ge ett visst, ganska ironiskt intryck.

måndag 27 oktober 2008

Förutfattade meningar är ju mycket roligare

I yngre tonåren drömde jag om att bli journalist. Jag tycker mycket om att skriva, och som journalist får man ju göra det på heltid. Dessutom läser folk det man skriver. Jag jobbar bättre under tidspress och jag tycker om att hitta nya historier. Alltså tycker jag om att höra människor berätta saker och utnyttja dem litterärt.

Därför föll det sig naturligt att till gymnasiet välja Samhällsprogrammet med inriktning Media. Jag tycker om humaniora och tänkte att det vore dumt att läsa ett yrkesförberedande program som Media istället för ett studieförberedande som Samhälls.
Och redan första terminen så kom jag till en fantastisk insikt.

Jag hatar att skriva tidningstext.
Det är förskräckligt tråkigt, ska vara medryckande och sakligt men inte poetiskt målande. Ska skrivas opersonligt och inte alltför krångligt, men inte innehålla några regntunga känsloyttringar i inflätad imperfekt, rimflätor eller ord som egentligen inte finns.
Krönikor och kåserier klarar jag av. Blogga tycker jag om. Men ge mig i uppgift att skriva en nyhetsartikel, och jag lider igenom det.
Det är inte det att jag inte kan. Det är det att jag inte vill.

När jag gick gymnasiet ansåg jag att grammatik var sexigt. Eftersom bristen på den är så totalt oerotisk. Sedan började jag läsa på universitetet och hittade en fin delkurs vid namn Grammatik i Text, 6,5hp. Och jag insåg att grammatik är som matematik, logiskt och torrt och mest upprabblande av en massa tråkiga regler. Mönster och struktur. Och inte det minsta erotiskt. Det är undantagen som är charmiga. Själva grammatiken handlar bara om att ordna in alla ord i lådor.

Det var mycket roligare på den tiden jag trodde att journalistik var kul och grammatik erotiskt.

söndag 26 oktober 2008

He's got a girl in Paris

He's got a girl in Paris
He's got a girl in Rome
He's even got a girl in the Vatican dome
He's got a girl right here

He's got a girl right there
And he's got a girlfriend everywhere

Idag sitter jag pål YouTube och tittar på Lou Begas video "I got a girl". Jag har faktiskt svårt att inte tycka om den. Den är en mindre orgie i den där retroestetiken som jag är väldigt svag för (och som bland annat återfinns i Cristina Aguileras video till "Candyman"), den kryllar av vackra flickor och den känns så där charmigt oseriös.

Dessutom tycker jag att den har ett ganska intressant budskap i all sin enkelhet. Hela sången går ut på att Bega (som spelar charmig pilot i videon) reser världen runt och skaffar brudar överallt. Han har en flickvän i varje världsdel och varje stad också för den delen. Simply, he's got a girlfriend everywhere.

Och det kan ju tyckas vara lite smått slampigt sådär, men det är nog lite därför jag tycker om början på den här videon också. Det är ett par av flickvännerna som leende förklarar de citerade raderna där ovan (medan de viftar med cigarettmunstycken, tar på sig nylonstrumpor och annat tilltalande). Det är liksom inte tal om att de skulle tycka illa om det här beteendet. Lou Bega samlar tvärtom sitt lilla harem av kvinnor från hela världen som dansar leende och sjunger om hur många tjejer som vill ha honom. Det där är ett spännande fenomen.

Egentligen handlar ju nämligen hela låten om att Lou Bega är rätt lösaktig av sig, vilket han skryter om med glimten i ögat. Och det problematiseras ju på inget sätt, att han har en flickvän i varenda stad han besöker. Det verkar till och med vara ett väldigt praktiskt arrangemang. När han är i Rom besöker han sin italienska flickvän och när han är i Alaska sin eskimåflickvän. Alltid någon som tar emot honom istället för ett enstaka trist distansförhållande när han reser jorden runt.

Nu tror jag inte att man ska se Lou Begas video som något seriöst inlägg i den ständigt pågående och spännande diskussionen om mänskliga relationer, men däremot så funderar jag på om det inte finns ett par vettiga korn i den.

Alla de här tjejerna som tillsammans kvittrar om Begas kvaliteteter som pick up artist, de har trots allt vissa likheter med diskussioner som förekommit i min bekantskapskrets. Som när tre av sex närvarande tjejer vid bordet under visst fnitter kommer på att de legat med samma kille och finner det hela ganska underhållande. Sådant händer. Jag har haft rätt intressanta diskussioner på relaterade teman med folk.
Jag måste dock ta och fundera på hur det skulle se ut om könsrollerna var de omvända. Skulle en tjej kunna spela Begas roll, eller skulle hon bara bli sedd som en madrass, alternativt att man skulle kunna ha överseende med hennes sexuella utsvävningar? Jag har lite svårt att tänka mig ett gäng killar sitta på samma sätt. Men jag kan ha fel.

Och tja, det är den enda formen av distansförhållande som jag tror skulle ha en chans att fungera i längden. "Vi är ihop när vi ses, men inte resten av tiden". Det känns som en ganska praktisk lösning när man råkar attrahera eller förälska sig i folk som bor något hundratal mil bort.

fredag 24 oktober 2008

Mina alltid lika älskade hormoner

Det är ett intressant fenomen, det här med hormonella cyklar. Jag vet inte i vilken utsträckning män har dem, förmodligen lägre, men vi är rätt många kvinnor (jag själv inräknad), som växlar humör och sinnesstämning beroende på vilken tid i månaden det är. Allt detta tack vare våra fantastiska menstruationscyklar.

Jag brukar slippa rätt mycket av det klassiska eländet. Jag blöder inte så att jag svimmar, jag har inte bedövande mensvärk så att jag måste sitta inne med en kudde på magen och en stor kaka mjölkchoklad. Jag är inte heller särskilt outhärdlig när jag väl har mens. Det är bara de här fantastiska 4-5 dagarna innan, varje månad, som alltid är lika spännande.

Den här månaden har de bjudit på känslan av övergivenhet, att alla hatar mig och är emot mig. Dessutom en hel del frustration, för att folk beter sig illa. Egentligen sällan värre än vanligt, men när jag är på det här humöret så krävs det pyttelite för att sänka mig. Jag blir gärna lättretlig och raljerande, så att folk ser anledningar till att bråka på mig också.
Dessutom är jag i regel oerhört sexuell. Har jag ingen att ha sex med, så är jag sexuellt frustrerad istället. Och det brukar inte hända så vansinnigt ofta annars.

En mer intressant detalj är att jag plötsligt upplever att mina smak- och luktsinnen blivit småkonstiga. Jag kan ta en klunk kaffe och säga "oj, den här smakar konjak!" eller en brödbit med honung och påpeka att den smakar mycket mera majskolv med smör när honungen kom på. Sådant har jag gjort de senaste dagarna. Dessutom har mitt svalg smakat cigarettrök (trots att jag varken rökt eller umgåtts med rökare), människor på t-banan har slagit emot mig med starka väldofter, och jag har blivit regelrätt upprörd när saker på stan luktat illa. De intrycken är starkare än vanligt.

PMS-besvären gör mig med jämna mellanrum stressad också. "Borde inte jag ha fått mens nu?", "kommer den inte snart?" och "vad fan har jag gjort för dumt nu då?". Jag har börjat markera noga i min kalender när jag faktiskt har den för att kunna säga åt mig själv att "men du, om den är regelbunden så kommer den först om fyra dagar, ta det lugnt". Men det blir ändå att man, ganska ofta, är morbidt paranoid och nervös tills dess, i alla fall i de månader man varit sexuellt aktiv på något sätt. Då sitter man alltid och lovar sig själv att sluta slarva och bli avhållssam.

Dessutom så brukar själva mensen vara ett bra tecken på att PMSen är över, och det är ju både lugnande och skönt. Så det känns alltid lika bra när man börjar känna av mensvärk.

Idag vaknade jag och fick nog av hur skitigt det är här hemma. Smutsen och stöket är allmänt ångestgenererande. Nu har det dessutom stått en säng på högkant i mitt rum och väntat på att flytta in i ett par veckor. Idag var det dags. Så jag gick upp och släpade med stor möda ut min gamla 90-säng. Det var rätt mycket saker ivägen som gjorde mig fly förbannad, men jag har inte kunnat städa ordentligt heller eftersom den där nya sängen tar upp all plats. Ingen orkar det här hemma just nu.
Stöket är ångestgenererande, dels för att det är stökigt, och dels för att jag inte orkar göra någonting åt det utan låter det växa ännu stökigare.

Under min säng, längst in i hörnet, hittade jag en pöl kattpiss som luktade förjävligt. Det gjorde mig också rätt ilsken. Elsa och Inez är oftast rumsrena. Nu hoppade de runt och lekte på golvet. Husdjur kan göra mig vansinnigt provocerad. De stökar ned och smutsar ned, välter saker och förstör, men inte kan de hjälpa till att städa för det. De bara busar och leker när andra städar.
Och sedan klarade jag inte att städa längre utan satte mig på en ihoprullad bäddmadrass och försökte övervinna det stora hindret "gå och hämta dammsugaren".
Jag lagade mat istället. Det var 19 timmar sedan jag åt någonting ordentligt då så jag tyckte att jag skulle få i mig någonting. Typ... nudlar. Och micropopcorn till efterrätt.

När Inez klättrade upp och försökte stjäla min mat så kastade jag henne tvärs över bordet och ned på golvet. Jag brukar göra det, då slutar de nosa på maten och går iväg. Fast nu började jag gråta över hur synd det är om den stackars katten som får utstå sådan behandling.

Herregud, ja. Det är tur att jag har så pass mycket självironi att jag kan skratta åt det här mellan deppattackerna. Och så är jag givetvis en uppmärksamhetshora med för lite personlig integritet som dessutom lägger upp eländet på internet.

torsdag 23 oktober 2008

Det är en viss skillnad på ironisk och nedlåtande

Idag stötte jag ihop med ett gammalt ex på SU. Det var sexdagarna, och jag satt och lyssnade på Tanja Suhininas prat om polyamori. Ett rätt intressant samtal, även om det inte problematiserade hela poly-grejen ett dugg, utan var ganska stenhårt reklaminriktat. "Varför skulle jag inte kunna både äta kakan och ha den kvar?" var kontentan.
Jag tror att de flesta av er som läser här har rätt bra koll på mina åsikter och inställning kring polyamori, så det kan jag ta i ett annat inlägg. Nu var det någonting annat jag skulle skriva om.

Ja, hur som helst, stötte jag ihop med ett gammalt ex. En sån där person som jag behållit en rätt bra kompisrelation med även efter att vi gjorde slut i januari. Vi tillbringade ett antal semesterveckor ihop i somras, och brukar ha en del intressanta konversationer.
Han var där med sin flickvän och en av deras gemensamma vänner, och jag gick ju såklart fram och hälsade. Och märker genast, genast att han är obekväm med att ha mig och dem på samma ställe.
Eftersom vi är på sexdagarna, så prövar jag en sådan konversationsöppnare. "Du, jag tänkte på det här med svartsjuka, det här tycker jag är ett intressant fenomen..." och blir avsnoppad direkt. "Du har sagt det förut, typ... sex gånger"
"Det har jag inte alls det, den här grejen kom jag på i förrgår, eftersom jag kom på mig själv med att tänka såna där obehagligheter som 'förbruka sin rätt att vara svartsjuk'. Visst låter det heldumt?"
"Eh..."
Jag minns med ens vad jag är känd som. Jag är ju den struliga, elaka exflickvännen som absolut inte förstår mig på monogami. Jag är hopplös i romantiska sammanhang och jag har en extremt förvirrad sexualitet. Och jag låter ju inte det minsta mindre sexuellt förvirrad när jag står där och försöker föra en konversation, så jag får ju ur mig;
"Fast nej, jag ska sluta bry mig om sånt där nu. Jag lever i celibat för närvarande."

Och så får man en sån där fantastisk blick, som säger "yeah right, du?!". Det är givetvis ingenting han säger till mig, men det syns så tydligt hur han liksom stelnar till och blir rejält kylig, ger mig en nedlåtande blick och slänger en menande åt sina vänner. Självklart vägrar han att försöka gå vidare på någon konversation med mig.
Jag irriterar mig på den där blicken, tänker inte tolerera att någon som jag haft en relation med står och öppet visar avsmak för mig inför sina polare, så jag frågar ett irriterat "vad?" och får ännu en sån där illa dold nedlåtande blick till svar. "Va? Inget."
Är det en sak som stör mig något så fruktansvärt, så är det människor som har åsikter om mig men som inte vågar ta dem med mig personligen. Om man vill bli av med mig är det betydligt lättare att förklara det, än att behandla mig illa inför sina vänner och hoppas att jag fattar vinken.

Jag har ingenting emot att vara känd som den elaka exflickvännen med ett struligt kärleksliv. Jag har en rejäl dos självironi och kan själv skratta rätt bra åt saker som "tja, hon var lesbisk, sen blev vi ihop och då blev hon plötsligt relationsanarkist istället!". Jag har själv berättat med rätt mycket suckar, skratt och ironi om förra gången jag hamnade i säng med en person som jag inte tänkt den tanken om (och den stora mängden bisarra omständigheter och "så gör man inte" som gör det hela rätt underhållande). Det är inga problem, det är goda historier.
Däremot blir jag fan så förbannad när folk tar emot mina historier utan någon distans, och använder mina sexuella utsvävningar för att göra sig roliga på min bekostnad eller se ner på mig. Det är en viss skillnad på självironi och kallt förakt.

tisdag 21 oktober 2008

Storebror betalar!

Idag, när jag avslutat min lunch och begav mig hemåt från stan, så kom jag på mig själv med att lättat tänka "vad skönt att jag får CSN på fredag!". Och det är ju knappast en ovanlig tanke. Men sen så när jag började fundera på vad CSN är, så blev det till sist ett ordentligt uppslag.

Den senaste tiden har folk i min umgängeskrets klagat ovanligt mycket på staten. Det är storebror hit och 1984 dit. Den där staten alltså, den är ond och den är ute efter att sätta dit dig. Lämna inte ut ditt personnummer till någon, för då kan Farbror Staten kartlägga dig!

Vissa människor tenderar att se personnumret som någonting närmast heligt. De fyra sista siffrorna är någonting man ska skydda med sitt liv. Annars kan Storebror ta reda på en massa snask om dig. Om man samkörde alla Sveriges dataregister skulle man nog få reda på både att jag läser vid Stockholms Universitet, att jag befattar mig med BDSM-utövare och att jag är en sån där lajvare. Med mera.

Men tja, just idag är jag faktiskt rätt nöjd med staten. Den kan gärna få in mitt personnummer på listorna över en lajvförenings medlemmar, eftersom den finansierar mitt lajvande! Jag skulle inte dela ut pengar till en obestämbar massa på 5-100 personer att göra obestämd lek för.

Och inte nog med att staten finansierar mitt lajvande och mitt föreningsliv... sedan ett par år har staten även finansierat: mina biobesök, skivor, böcker, vintageunderkläder, sushiluncher, latte, fikor, okynnesfikor, tågresor, strumpor, baskrar, likörer, kuddar, lapptäcken, lajvkläder, lajvavgifter, fester, krogbesök, kondomer, kanelbullar, tyllkjolar, vantar, brodergarner, thailuncher, chokladdonuts, anteckningsblock, tuschpennor, akvarellfärger, julklappar, såpbubblor och onsdagsmiddagar.

Jag är student helt enkelt. Om ett par år ska jag bli samhällsnyttig är tanken, men just nu lever jag med rätt gott samvete på staten.

måndag 20 oktober 2008

När vi två blir en

Det finns en sak som irriterar mig vansinnigt mycket, när det kommer till hela relationsbiten. Och det är den här lilla detaljen, att många par förväntar sig att bli behandlade som en enhet.
"Min man och jag tycker...", "Min man och jag kommer på lördag", "Ja, vi tycker ju att det är så trevligt med..."

Och det här sättet att se på etablerade par verkar dessutom vara inte bara socialt accepterat, utan normerande. Jag tog en snabb titt i Magdalena Ribbings etikettspalt och hittade formuleringar av den här typen:

"(...) Men gästerna är ofta helt onödigt handfallna och mesiga - varför tackade du ja till ett bröllop dit din sambo inte bjudits? Du har ju din fulla rätt att tacka nej!"

"Min väninna har bjudit in mig på sitt 25-årskalas. Hon har däremot inte bjudit in min pojkvän. Är detta är något jag ska acceptera? Jag har läst de frågor som tidigare besvarats och enligt tidigare svar ska ett "etablerat par" alltid bjudas."

Och faktum är att det stör mig något så fruktansvärt. Det här, att det ses som oartigt att bjuda en del av ett par utan att bjuda den andra. Ribbing uppmanar de kvinnor som klagar över att deras etablerade pojkvänner inte blivit inbjudna, att tacka nej till tillställningarna med motiveringen att de inte vill gå på fest utan sina män. På fullaste allvar.

Jag har tidigare blivit överraskad när jag bjudit in min umgängeskrets på födelsedagsfest av typen "vi ser på film och bakar pizza ihop i min trånga lägenhet", och det visat sig i hallen att mina väninnor tagit med sig pojkvänner på eget bevåg, med motiveringar av typen "men han är ju min kille, han ingår ju i vänskapskretsen!". Killar som jag inte känner eller har så mycket till övers för anser jag mig ha full rätt att inte vilja ha i min lägenhet, på min födelsedag, men så lyder inte rådande etikett.

Om man nu är ett stabilt och etablerat par, kan man då inte klara att vara utan varandra för en kväll? Är det så svårt att ens partner roar sig medan man själv gör någonting annat? Så fort man gått och blivit etablerat par, måste man hänga ihop 24/7 då?
Jag beundrar det par i min yttre bekantskapskrets, som är gifta med varandra, men han studerar i Tyskland och hon i USA. Det är ingen av dem som offrar sin egen utbildning för att bli bihang åt den andra. I mina ögon är det rationellt och starkt av dem.

Och jag skulle vilja skicka in en fråga till Magdalena Ribbing, och höra om hur jag på artigast möjliga sätt förklarar för mina väninnor, att min vilja att umgås med dem inte nödvändigtvis innebär att jag vill umgås med deras pojkvänner. Det behöver inte innebära att jag har någonting emot killarna i fråga, men ibland har jag stor lust att umgås med mina vänner ensamma, utan bihang. Att då bli överraskad med "ja förresten, min pojkvän kommer också, vi ska möta upp honom om 10 minuter", är föga förtjusande.

Och så får ni en snuttbild på mig och Jojjo också. Vi är inte tillsammans alls, men mitt förråd av gulliga parbilder var begränsat. Och jag har glittriga kinder.

Matakuten

Den senaste trenden i svensk TV fascinerar mig verkligen.
För ett par år sedan var det dokusåporna. Robinson, Baren, Farmen, Big Brother, Paradise Hotel, Temptation Island, Riket, hela köret. Stäng in ett gäng "vanliga människor" på random ställe och se vad som händer. Gruppsykologi på bästa sändningstid.
Sedan blev det plötsligt tyst. Det enda jag kan komma på som påminner om en dokusåpa i dagens tv-tablåer är Top Model, som går på TV3 med jämna mellanrum.

Istället översvämmas tv-tablåerna av de här nya experthjälpsprogrammen. Vanliga svenskar öppnar sina hem och får hjälp med allehanda situationer i program som Rent Hus, Lyxfällan, Design: Simon & Tomas, Supernanny, Uppdrag:Familj, o.s.v.
Det kommer två experter hem till folk och hjälper dem till ett lyckligare, bättre liv. Allt blir så enkelt med experternas metoder, de fixar och donar och lämnar lyckliga, harmoniska människor bakom sig.

Idag såg jag Matakuten på TV4. Lite samma koncept, men här handlade det om tre proffskockar som tog sig an varsin skola, för att se till att göra skolmaten mer näringsrik och högkvalitativ. Med fasa såg jag kocken Paul undervisa lågstadiebarn i att fiskpinnar inte är riktig mat, för att det är mera bröd än fisk i dem. Med ännu mera fasa såg jag Bert Karlsson hålla föräldramöte där föräldrarna lärde sig hur förkastligt det är med pulvermos. Kostrådgivaren (eller kocken eller något) Carola förfasade sig över de föräldrar som inte tyckte att pulvermoset var särskilt äckligt. Och slutligen var det kocken Melker som försökte få elever och matpersonal på Säbyskolan i Salem mer engagerade. Han satte upp en förslagslåda för vad man ska döpa matsalen till utanför den, och stormade in och avbröt lektioner (samt kritiserade läraren i tv) när någon rivit ned den.

Egentligen är det intressant att sådana här program säljer, och hur produktionsbolagen försöker framställa de här experterna som något slags skänk från ovan. Det är klart att det inte är svårt att ha ett välinrett och vackert hem när man har pengar och energi till det Det är klart att det går att laga gourmetmat när man har en väl tilltagen budget, men på >10kr/portion går det inte. Dessutom förstår jag verkligen inte det konstruktiva i att lära lågstadiebarn att fiskpinnar och pulvermos inte är duglig mat. Det är den maten som skolan har råd med.
Och jag har full förståelse för de stressade och trötta småbarnsföräldrar som steker falukorv och kokar snabbmakaroner efter en lång arbetsdag och hämtning av kinkiga barn på dagis. Att skicka in en kostexpert att prata om vikten av fullkorn, väl tillagad mat och färska grönsaker är en ren provokation.

Nej, en eloge till köksbossen Raja på Säbyskolan fräste till och förklarade det onödiga i att ha tre personer stående och hacka lök en hel förmiddag, bara för att det nödvändigt ska vara färskt.

tisdag 14 oktober 2008

Den sexuella kompassen

Man är alltid lika bright när man väntar på kollektiva färdmedel.

Idag har jag funderat kring det som folk i allmänhet omtalar som Dåligt Sex, och kring huruvida majoriteten av det som folk kallar för dåligt sex egentligen är sådant, eller om det egentligen grundar sig i bristande kompabilitet mellan de inblandade parterna. Att de för tillfället står på helt olika sidor av den sexuella kompassen (layouten är skamlöst stulen från Facebook-applikationen The Political Compass).

Begreppet passion kan tyckas vara en bov i sammanhanget. Vissa verkar mena att passionerat sex är detsamma som känslomässigt sex, medan jag efter en stunds funderingar bestämde mig för att lägga dem på olika axlar. Och att den sexuella kompassen på det stora hela gjorde sig bäst med två olika sådana.
På x-axeln ser ni graderingen emotionellt-fysiskt. Det rör sig helt enkelt om huruvida det finns romantiska känslor mellan de involverade parterna, eller om de har sex för den fysiska tillfredsställelsens skull.
Y-axeln behandlar istället det sexuella umgängets karaktär. Det impulsstyrda sexet är ofta kort, koncentrerat, och syftar till att snabbt tillfredsställa ett behov. Det passionerade innehåller långa förspel och går ut på att båda parter ska njuta så mycket som möjligt. Passionerat-impulsstyrt, alltså.

Jag placerade ut ett par punkter på kompassen för att med ett par exempel göra det hela lite klarare.
Punkt A befinner sig högt upp mot Passionerat och långt åt vänster vid Emotionellt. Här pratar vi rosenblad och levande ljus. Punkt A-sexet är långsam, passionerad älskog mellan människor som verkligen manifesterar sin kärlek på det sättet.
Punkt B är mer Passionerad än impulsstyrd, men ligger inne på det Fysiska fältet. Här hittar vi till exempel ett bra engångsligg, som följd på avancerad förförelse, eller ett par KK. B-sexet innehåller ordentligt förspel och genererar orgasm åt personer som är ute efter just det.
Punkt C är Emotionellt, Impulsstyrt sex. Exempelvis lätta-på-trycket-sex med en ny partner som man byggt upp attraktion för, för att senare kunna ägna sig åt mer avancerat umgänge. Upplevs i regel som bra och givande men glöms snabbt bort igen.
Punkt D ligger långt ute på den fysiska skalan, och är även inne på det impulsstyrda fältet. Här hittas ett typiskt engångsligg, tillfredsställande, flyktigt och utan djupare känslomässiga intentioner. D-sexet syftar helt enkelt mest på att få tillfredsställelse själv, och jag har hört det refereras till som "ömsesidig onani".

Väldigt ofta hör man folk som har åsikter om hur sex "ska" vara. "Det ska vara speciellt!" eller "Killar som glömmer förspelet är såå jobbiga!". Ni har förmodligen alla hört det. Det irriterar mig lite, för jag har svårt att tro att människor placerar sig i en ruta och håller sig där. Jag tycker heller inte om att lägga någon värdering i de olika rutorna. I alla fall jag själv fungerar så, att jag ibland vill ha A eller B-sex, och ibland tycker att C-sex är fullt tillfredsställande. D har också förekommit, för den delen. De flesta människor verkar växla lite mellan rutorna, och föredra olika sorter i olika perioder.

Det jag tror att de flesta fallen av dåligt sex handlar om, är att parterna helt enkelt inte vill riktigt samma sak. Om jag uppfattar ett ligg som typ C (som kan bli A nästa gång!), medan min partner är ute efter B-sex (och inte mekaniskt impulsstyrt sex), så är det självklart att någon av oss (eller båda) kommer att gå missnöjd ur situationen och tycka att det hela var mediokert, tråkigt eller otillfredsställande.

Helt matematiskt

Jag tentar äntligen av Grammatik i Text, 6hp, på måndag. Sedan får jag förhoppningsvis börja ägna mig åt någonting mer kreativt och mindre regelbundet ett tag, vilket vore skönt. Som jag tidigare konstaterat så är grammatik inte särskilt erotiskt, när det kommer till kritan (på tal om erotik och matematik så har jag en teori om sex som måste upp här sen, men inte just nu).
Under den här kursen har jag lärt mig, att grammatik och matematik egentligen är precis samma sak. Det är logiskt, det följer regelbundna mönster, och när man väl har knäckt koden så är det vansinnigt enkelt och dödligt tråkigt.

Den senaste veckan har ägnats åt satsanalys. Man tar en mening, och så stoppar man in den i ett huvudsatsschema. Tillåt mig att demonstrera:
Jag tentar äntligen av Grammatik i Text, 6hp, på måndag
Denna mening kan styckas isär och plockas in i satsschemat på det här sättet:
Fundament: Jag
Finit verb: tentar
Subjekt: <- (en pil ritas för att visa att subjektet i meningen, "jag", flyttat till fundamentet)
Satsadverbial: äntligen (anger ofta talarens attityd till satsen)
Verbpartikel: av
Objekt: Grammatik i Text, 6hp (Vad tentar jag av? Hela nominalfrasen ska in i samma ruta.)
Övrigt adverbial: på måndag (När?)

Ibland blir det lite krångligare, med bisatser och samordnade satser, men på det stora hela är det här vad jag sysselsätter mig med. Jag har knäckt koden vid det här laget, och kan ofta gå på bara min språkkänsla när jag ordnar in satser. Det är i regel väldigt logiskt.

Det som gör mig osäker och trött på grammatikseminarierna är inte satserna. Det är det faktum att mina kursare ställer en massa frågor, som jag tycker är konstiga. De övar in en massa regler (predikativ följer på vara heta bliva kallas, och placeras in i objektsrutan), och blir förvirrade när de inte kan applicera en viss regel på en viss sats. Hade vi varit matematiker så hade de memorerat formelsamlingen, många av dem. Och jag har märkt, att ju mer jag lyssnar på frågor om regler, desto mer osäker blir jag. För de flesta av de där reglerna har jag glömt för länge sedan. Dessutom smittar den allmäna osäkerheten av sig på mig, och jag vågar inte riktigt lita på min språkkänsla.

Om jag hade självdiciplin så skulle jag sätta mig och radda upp alla regler för nominalfraser, prepositionsfraser, efterställda attribut, att-bisatser, som-bisatser och övriga adverbial som jag kan, eller inte kan, och sedan skulle jag memorera dem. Nu är tyvärr inte självdiciplin min starka sida (jag tror jag ska önska mig det i julklapp), och därför kommer jag att sega fram till tentan. Jag inser aldrig vad det är jag inte kan förrän jag sitter där och inte kan det.

Nu sitter jag mest och känner mig som tillbaka på gymnasiets Matte B. Jag slutade läsa matematik efter B-kursen. Jag förstår varför.

måndag 13 oktober 2008

Att agera utanför lådan

Idag får ni en dikt som jag skrev förra året när jag kände mig riktigt provokativ och jävlig.

Jag ska göra uppror emot min generation
Jag ska göra uppror emot er revolution
Jag ska inte bli någon glassig advokat
Jag ska inte bli någon häftig rockartist
Jag ska inte bli någon vässad journalist
Kanske ska jag bli en tråkig byråkrat.

Jag ska skaffa Volvo, villa, vovve, fru och barn
Sova hela natten, vara uppe hela dan.
Jag ska bli en astöntig kopia av din mamma.
Jag ska inte flytta utomlands och bli nåt stort
Jag ska inte skämmas över allt jag inte gjort,
Jag ska le och säga, att det gör väl mig detsamma.

Jag ska kyssa Jante ömt godnatt varenda kväll
Jag ska vara städad, duktig, välartad och snäll
Jag ska vara delaktig i en provokation.
Jag ska bli så medelsvensson, lycklig och så grå
Jag ska stå i utkanten och bara titta på
I en tacksam orginalitetsdemonstration.

Jag har funderat mycket de senaste veckorna, på det här med att inte rätta sig in i leden. Det verkar vara en allmän drivkraft hos min generation. Man får inte bli Svensson, man får inte skaffa sig ett 9-5-jobb, och en kärnfamilj. Det är ett öde värre än döden att fastna i en trea i Rågsved med man, 2,5 barn och en hund. Om man dessutom röstar på Socialdemokraterna, är allmänt politiskt korrekt, och somnar framför teven på fredagkvällen med ett glas vin framför Doobidoo, då förtjänar man ju nästan ett nackskott.

Ganska ofta känner jag ett behov av att inte vara sådär gråbeige. Jag vill gärna sticka ut bara lite. Göra saker i det offentliga rummet som inte brukar vara där, typ gå i lajvkläder på stan eller blåsa såpbubblor på arga medelålders tanter. Jag tycker om spontaniteter, om ögonblicksbeslut och att plötsligt promenera iväg åt ett helt annat håll än vad jag tänkte för att det fanns någonting roligt där.

Vissa gånger har jag väl synsätt som skiljer sig mer eller mindre radikalt från den allmäna normens. Jag tycker att hela hetero-mono-normativiteten är förkastlig, den stör mig som sjutton. Just nu kallar jag mig relationsanarkist för att det känns bäst.
Och jag känner irrationell, stark olust inför naturvetenskaper och är livrädd för tanken på att världen bara skulle bestå av atomer och ingenting mer. Jag tycker om att utforska min verklighetsuppfattning, skulle gärna göra det på lite mer extrema sätt. Sådana saker.

Men samtidigt så finns det gånger när jag väldigt gärna rättar mig in i ledet. När jag blir vuxen och vaccinerad och är klar med min akademiska utbildning, så ska jag skaffa mig ett välbetalt förvärvsarbete och så småningom en sekelskifteslägenhet med trägolv, där jag ska bo med mina katter. Jag ska vara flitig och trevlig, men ibland avbryta min vardag med små trevliga weekendresor till Europas storstäder. Någon gång kanske jag skaffar mig en sambo av valfritt kön och en unge att baka bullar till och vara muminmamma åt. Men det får dröja ganska många år tills dess.

Och gör den framtidsplanen mig till en tråkig, mainstream torrboll som inte kan tänka utanför lådan, så får jag väl vara det då. För den där lådan som folk pratar om, i uttryck som "think outside the box", är förmodligen lika begränsande åt båda hållen. Och att sitta fast utanför den, i rollen som den rebelliska som gör tvärt emot i alla lägen för att protestera mot systemet, skulle jag tycka var ett ännu värre öde.

torsdag 9 oktober 2008

Mina slampiga, begränsande kläder

Idag har jag okynnesshoppat. Dels för att jag ska på DeKabarét med min favoritkompis och vara snygg nästa helg, och dels för att jag tycker det är så fantastiskt elegant, vackert och erotiskt med 50-talspinuppor, och därför bara har längtat efter ett tillfälle att köpa kläder värdiga en sådan.

Först inhandlades ett par strumpbyxor med söm från Åhlens. Jag har aldrig någonsin ägt ett par så tunna strumpbyxor och är livrädd för att de ska gå sönder, kommer att behöva bomullsvantar när jag tar dem på mig.

Därefter promenerade jag till Beyond Retro där jag mutade revolutionsromantikern i mig med en röd basker. Den är riktigt söt ihop med min röda, höghalsade kappa. Ska nog iofs pimpa den lite med en brosch, ett broderi eller någon liten rosett, har inte riktigt bestämt mig än. Där inhandlades också ett par av dessa högst intressanta underbyxor som går under benämningen Frilly Knickers. Det är som hotpants, med spets och volanger på! Mycket passande ifall man har en lite för kort klänning som råkar blåsa upp. Dessutom går de rätt bra att använda som de är, ihop med rätt strumpbyxor förstås.

På Beyond Retro hittade jag dessutom ett fantastiskt par nylonstrumpor. Märket What Katie Did (som bilderna kommer ifrån) är specialiserade på vintageunderkläder, fast i nytillverkning, och har precis sådana strumpor med söm som jag letat efter. Tyvärr kräver de strumpeband för att hållas uppe, så sådana får jag inhandla eller rota efter i moderns garderob.

När jag berättade om mina klädinköp på Sveroks irc-kanal hamnade jag i en intressant diskussion med en person där, som dels påpekade att strumpeband är väldigt porriga (då jag hävdade motsatsen), och som dels ansåg att klänningar är av ondo, eftersom de är begränsade och tvingar in kvinnor i obehagliga könsroller.

Jag tycker personligen att det är beklagligt att just strumpor och strumpeband är så förknippade med pornografi att de är svårburna i ett normalt sammanhang. Man slipper problemet med strumpbyxor som åker ned i grenen, de är snygga, och de är en utmärkt ursäkt för att få bära mamelucker. Dessutom tycker jag att det är beklagligt att min ganska traditionella klädstil får folk att associera till traditionella könsroller och upprätthållande av könsmaktsordningen.
Ganska många gånger genom åren har jag känt mig som en smådålig feminist och jämställdhetsförespråkare. Jag tycker att båda könen ska kunna ha alla yrken och få lika lön för lika arbete. Jag irriterar mig som fan på folk som hävdar att killar är starkare än tjejer eller att tjejers biologiska kall är att vårda, ta hand om andra och föda barn. På det stora hela tycker jag att det är fel att försöka förklara alla skillnader mellan män och kvinnor biologiskt, för att därmed kunna hävda att de skillnaderna är de naturliga och att alla som bryter mot dem begår brott mot naturen.

Samtidigt tycker jag om att sy och laga mat, är språkbegåvad och lågmäld, och klär mig i fluffiga kjolar, volanger och dockskor (som jag kan röra mig i utan problem). Jag har inga armmuskler att tala om, jag har dålig kondition och jag hatar teknik, sport och IT. När jag i 17-årsåldern dessutom började tända på killar så kände jag mig verkligen misslyckad. Jag passar ju så fint in på den traditionella bilden av den heterosexuella kvinnan!

Men sen så har jag insett, att det bara är löjligt att tro att jämställdhet är detsamma som att få kvinnor att bli lite mera traditionellt maskulina. Att vi ska frigöra oss från våra rörelsehindrande klänningar och klippa av oss våra obekväma, långa hår - så att vi inte fastnar i den traditionella kvinnorollen. Att kräva det är precis lika mycket att tvinga in folk i en obekväm könsroll, som det den heteronormativa matrisen gör.

Jag vet att det finns två könsrollsmönster som bestämmer hur män och kvinnor ska vara. Vi uppfostras in i rollerna sedan vi är små, hon ska vara passiv, söt och lydig, han ska vara aktiv, stark och dominant. Redan på dagis pratar personalen på olika sätt till barn av olika kön. Och sedan växer vi upp och börjar tro att de här skillnaderna är genetiska. Att de här sociala könen, genus, inte är samma sak som eller knutna till de biologiska könen, tycker jag är en fullt rimlig teori.

Men det där är väl också det viktigaste. Att man gör människor medvetna om att det inte finns begrepp som "okvinnlig" och "omanlig", eller att om det gör det, det inte är fel att vara endera, eftersom kvinnligt och manligt mest av allt är en social konstruktion. Så att människor kan bete sig som de vill, inte som det förväntas av dem.

Och så framförallt att tolerera andra människor och deras val, oavsett om de är genderbenders eller faktiskt tycker om sina traditionella fluffkjolar.

tisdag 7 oktober 2008

Efter föreläsning

Ibland är jag ganska tacksam att jag har slutat gymnasiet. Jag har så mycket mera tid numera.
Klockan är halv tre, tidig förmiddag men i mitt medvetande är det fortfarande morgon. Sitter i ett soligt vardagsrum med solsken i nacken (det är fint väder ute), och två kattungar som klättrar omkring, hjälper till att skriva på datorn eller försöker stjäla min lunch.

Och jag har redan varit i skolan klart för idag. Var där 10-12, insåg att jag börjar få bra koll på det här med fraser men att jag borde öva upp terminologin kring satsdelar. Framförallt de där, är det partikeladverbialen de heter, som jag hela tiden tappar namnet på.

Jag läser humaniora, alltså är jag en av de högskolestudenter som svenska staten lägger minst pengar på. Vi har i genomsnitt undervisning tre dagar i veckan, och då föreläsning två timmar åt gången. Nu när vi läser grammatik har vi seminarium tre-fyra gånger i veckan också, som verkligen behövs, men ändå är det absolut inte jämförbart med mängden timmar man får på gymnasiet.

Det är lite småjobbigt när det är mycket att läsa hemma. Jag har gått 11 år i skolan (nej, inte mer) utan att lära mig hur man pluggar hemma, och är sjukt dålig på att öppna böcker och komma igång. Har ingen diciplin. Men jag njuter ändå av att ha så pass mycket tid.
Hade jag inte haft undervisning, så hade jag förmodligen suttit i sovtröja någonstans, spelat datorspel och varit allmänt seg.

Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ställa mig på balkongen en stund. Det är absolut såpbubbelväder idag och jag hittade en flaska i min bokhylla. Dessutom kan man förvirra Inez med sådana.

söndag 5 oktober 2008

Nominalfraser och attributiva bisatser

Jag har länge hävdat att grammatik är sexigt, med motiveringen "bristande grammatik är ju en sådan turn-off!". Samma sak med interpunktion.
Men nu har jag pluggat grammatik i ett par veckor, och jag säger det att något mer oerotiskt är svårt att hitta. Grammatisk terminologi är en ännu större turn-off.

Oftast kan man bläddra igenom mina kollegieblock och ganska snabbt se hur intressanta föreläsningarna som jag antecknade på var. På intressanta föreläsningar är sidorna ganska rena, och fyllda med stödord och text. Inget klottrande i marginalerna. Likaså när jag läst och skrivit ned stödord från Jan Einarssons Språksociologi och andra erotiska böcker. Sådana som handlar om identiteter, kodväxling, flerspråkighet etcetera.
Sedan kommer ett seminarium där marginalen är full av mumintroll. Det blir lätt så på seminarier, det är så pass mycket dialog mellan enstaka studenter och läraren som man inte alltid har intresse av...
Och sen, sen... sen kommer grammatikföreläsningarna. Och där är det vältecknade helsidor med tortyrscener!

Den trötta unga studenten som har löss i håret
Det där är en nominalfras. Den består av huvudordet studenten, en framförställd bestämning: den trötta unga, som också är en adjektivistisk bestämning, och så en efterställd bestämning i form av en attributiv bisats: som har löss i håret. Bisatsen är en underordnad, en subjunktiv bisats, och innehåller i sin tur prepositionsfrasen i håret, där i är huvudord, och som i sin tur innehåller nominalfrasen håret, som är ett naket substantiv.

Som om det där inte räcker.
Det är inte en fullständig grammatisk sats, så då gör vi en sådan.
Den trötta unga studenten som har löss i håret, kliade sig tankspritt i huvudet med en penna.
Nu utökade jag frasen till en fullständig grammatisk sats. Den fick ett finit verb (kliade sig), som dessutom är ett reflexivt sådant, men däremot inte ett predikat för så heter det uppenbarligen inte längre. Den fick dessutom både ett direkt objekt (man får inte säga ackusativ), i form av en penna, och ett indirekt objekt (som inte heter dativ), huvudet. Dessutom kan man konstatera att det här är en väldigt formell, vänstertyngd mening, eftersom fundamentet (allt som står före huvudsatsens finita verb), består av hela nio ord (den trötta unga studenten som har löss i håret).

Meningen innehåller tre pronomen, två som är artiklar (den trötta, en penna), och ett personligt (sig). Dessutom är den relativt utbroderad med tre adjektiv (trötta, unga, tankspritt). Jag har alltid tänkt att tankspritt i det här fallet är ett adverb, eftersom det är bestämning till kliandet, men enligt min professor är det ett adjektiv med t-suffix. Däremot är "mindre" ett adverb i frasen lite mindre drygt den här gången, tack. Det bestämmer nämligen ett adjektiv.

Så, well, jag tar tillbaka allt jag sagt om att grammatik är sexigt. Det är det inte. Det är till och med nördigare än bordsrollspel.

lördag 4 oktober 2008

Dansar nykter

Igår kväll var jag på fjortisklubben Blå på Viper Room med Johanna. Vi hade en massa lust att dansa, och fjortisklubbar är lagom tillgängliga ställen att få utlopp för det på.
Schlager och 90-talshits är kanske inte vad folk skulle kalla för högkvalitativ musik, men det är plastigt, folk kan sjunga med i det, och de hade lagt på en väldigt skön bas på allt.
Fjortistjejer som ska ut lägger ned tid på att styla och sminka upp sig, för att de vill vara snygga på dansgolvet. Det ger mig en bra ursäkt för att få leka med smink och krafs. Igår körde jag på Indiska-fjortislooken, med en massa blinginga armband, målade slingor på armarna och glitterbindis i ansiktet. Ganska 90-tal och väldigt kul. Jag älskade den estetiken när jag var i 13-årsåldern. Numera är jag mest svag för paisleymönster.
Dessutom är människorna som går på sådana ställen sällan folk som jag känner att jag har så mycket gemensamt med eller behöver imponera på. Jag kan strunta i vad folk tycker om hur jag dansar, jag är inte där för deras skull.
Och som en sista fördel; fjortisdansställena ligger centralt och lättillgängligt. Det finns tunnelbana och McDonalds i närheten, och det är lätt att ta sig dit och hem. Nog för att äventyr långt ute i skogen i Stockholms norra förorter kan ha sin charm, men tillgänglighet is teh shit.

Så, vi kom dit, tog varsin cider och stod sedan på dansgolvet i två timmar oavbrutet. Det var inte ett dansgolv man kunde blunda och försvinna på, för mycket folk, men om man dansar som en lek, så blir det en lek, och bara roligt. Jag dansar jättefjortis, men jag tycker om det. Och så står man och hoppar och skakar rumpa till Wannabe med Spice Girls och Dansar aldrig nykter med Uggla.

Tidigare när jag har blundat och dansat och försvunnit i det så har jag funderat på hur det skulle skilja sig om man gjorde samma sak i lätt berusat tillstånd. Berusning fascinerar mig, jag dricker inte så ofta, men jag tycker det är intressant hur olika reaktioner man får på alkohol beroende på situationen i övrigt. Så nu har jag tagit reda på hur det är, och kommit fram till att det inte är någonting jag rekommenderar.
Jag är gärna berusad i dräggiga lajvares sällskap, och jag dansar gärna. Men jag har uselt balanssinne från början, och på ett fullt fjortisdansgolv var det ingen höjdare. Jag dansade bättre nykter, och hade roligare.

Nästa gång jag dansar ska jag ha bekväma skor (jag förstår inte brudar som dansar/stapplar i högklackat) och gå på socker istället. Kan mycket väl hända att det blir på Viper Room igen.