Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2008

Liten, snäll och oskyldig

Bild
Det är fascinerande det här hur man kan låta ironisk och på så sätt få folk att inte tro på ett ord av vad man säger.

Jag har ihärdigt hävdat ett bra tag, att jag bestämt är liten, snäll och oskyldig. Jag vet inte riktigt hur det började, jag tror det började någon gång i samband med att jag började gå runt i dockkläder. När jag hävdade att jag vill ha en bahytt "för man ser så snäll och oskuldsfull ut i dem!" och Alex påpekade att "jag bara spelar svår", kanske...
Eller så var det ännu tidigare, det minns jag inte. Hur som helst så har det där blivit en del av jargongen som jag kör med vissa delar av min umgängeskrets. Jag heter Anneli och är liten snäll och oskyldig. Eller oskyldigheten personifierad, för den delen. Ibland är jag även, på samma tema, femton år och okysst.

Det roliga är, att bara för att jag uppger mig för att vara någonting som så uppenbart inte är sant (femton år och okysst), så verkar alla fullt övertygade om att jag inte är snäll och oskyldig hel…

Förutfattade meningar är ju mycket roligare

I yngre tonåren drömde jag om att bli journalist. Jag tycker mycket om att skriva, och som journalist får man ju göra det på heltid. Dessutom läser folk det man skriver. Jag jobbar bättre under tidspress och jag tycker om att hitta nya historier. Alltså tycker jag om att höra människor berätta saker och utnyttja dem litterärt.

Därför föll det sig naturligt att till gymnasiet välja Samhällsprogrammet med inriktning Media. Jag tycker om humaniora och tänkte att det vore dumt att läsa ett yrkesförberedande program som Media istället för ett studieförberedande som Samhälls.
Och redan första terminen så kom jag till en fantastisk insikt.

Jag hatar att skriva tidningstext.
Det är förskräckligt tråkigt, ska vara medryckande och sakligt men inte poetiskt målande. Ska skrivas opersonligt och inte alltför krångligt, men inte innehålla några regntunga känsloyttringar i inflätad imperfekt, rimflätor eller ord som egentligen inte finns.
Krönikor och kåserier klarar jag av. Blogga tycker jag om. Men ge …

He's got a girl in Paris

Bild
He's got a girl in Paris
He's got a girl in Rome
He's even got a girl in the Vatican dome
He's got a girl right here
He's got a girl right there
And he's got a girlfriend everywhere

Idag sitter jag pål YouTube och tittar på Lou Begas video "I got a girl". Jag har faktiskt svårt att inte tycka om den. Den är en mindre orgie i den där retroestetiken som jag är väldigt svag för (och som bland annat återfinns i Cristina Aguileras video till "Candyman"), den kryllar av vackra flickor och den känns så där charmigt oseriös.

Dessutom tycker jag att den har ett ganska intressant budskap i all sin enkelhet. Hela sången går ut på att Bega (som spelar charmig pilot i videon) reser världen runt och skaffar brudar överallt. Han har en flickvän i varje världsdel och varje stad också för den delen. Simply, he's got a girlfriend everywhere.

Och det kan ju tyckas vara lite smått slampigt sådär, men det är nog lite därför jag tycker om början på den här videon ock…

Mina alltid lika älskade hormoner

Det är ett intressant fenomen, det här med hormonella cyklar. Jag vet inte i vilken utsträckning män har dem, förmodligen lägre, men vi är rätt många kvinnor (jag själv inräknad), som växlar humör och sinnesstämning beroende på vilken tid i månaden det är. Allt detta tack vare våra fantastiska menstruationscyklar.

Jag brukar slippa rätt mycket av det klassiska eländet. Jag blöder inte så att jag svimmar, jag har inte bedövande mensvärk så att jag måste sitta inne med en kudde på magen och en stor kaka mjölkchoklad. Jag är inte heller särskilt outhärdlig när jag väl har mens. Det är bara de här fantastiska 4-5 dagarna innan, varje månad, som alltid är lika spännande.

Den här månaden har de bjudit på känslan av övergivenhet, att alla hatar mig och är emot mig. Dessutom en hel del frustration, för att folk beter sig illa. Egentligen sällan värre än vanligt, men när jag är på det här humöret så krävs det pyttelite för att sänka mig. Jag blir gärna lättretlig och raljerande, så att folk ser …

Det är en viss skillnad på ironisk och nedlåtande

Idag stötte jag ihop med ett gammalt ex på SU. Det var sexdagarna, och jag satt och lyssnade på Tanja Suhininas prat om polyamori. Ett rätt intressant samtal, även om det inte problematiserade hela poly-grejen ett dugg, utan var ganska stenhårt reklaminriktat. "Varför skulle jag inte kunna både äta kakan och ha den kvar?" var kontentan.
Jag tror att de flesta av er som läser här har rätt bra koll på mina åsikter och inställning kring polyamori, så det kan jag ta i ett annat inlägg. Nu var det någonting annat jag skulle skriva om.

Ja, hur som helst, stötte jag ihop med ett gammalt ex. En sån där person som jag behållit en rätt bra kompisrelation med även efter att vi gjorde slut i januari. Vi tillbringade ett antal semesterveckor ihop i somras, och brukar ha en del intressanta konversationer.
Han var där med sin flickvän och en av deras gemensamma vänner, och jag gick ju såklart fram och hälsade. Och märker genast, genast att han är obekväm med att ha mig och dem på samma ställe…

Storebror betalar!

Idag, när jag avslutat min lunch och begav mig hemåt från stan, så kom jag på mig själv med att lättat tänka "vad skönt att jag får CSN på fredag!". Och det är ju knappast en ovanlig tanke. Men sen så när jag började fundera på vad CSN är, så blev det till sist ett ordentligt uppslag.

Den senaste tiden har folk i min umgängeskrets klagat ovanligt mycket på staten. Det är storebror hit och 1984 dit. Den där staten alltså, den är ond och den är ute efter att sätta dit dig. Lämna inte ut ditt personnummer till någon, för då kan Farbror Staten kartlägga dig!

Vissa människor tenderar att se personnumret som någonting närmast heligt. De fyra sista siffrorna är någonting man ska skydda med sitt liv. Annars kan Storebror ta reda på en massa snask om dig. Om man samkörde alla Sveriges dataregister skulle man nog få reda på både att jag läser vid Stockholms Universitet, att jag befattar mig med BDSM-utövare och att jag är en sån där lajvare. Med mera.

Men tja, just idag är jag faktiskt r…

När vi två blir en

Bild
Det finns en sak som irriterar mig vansinnigt mycket, när det kommer till hela relationsbiten. Och det är den här lilla detaljen, att många par förväntar sig att bli behandlade som en enhet.
"Min man och jag tycker...", "Min man och jag kommer på lördag", "Ja, vi tycker ju att det är så trevligt med..."

Och det här sättet att se på etablerade par verkar dessutom vara inte bara socialt accepterat, utan normerande. Jag tog en snabb titt i Magdalena Ribbings etikettspalt och hittade formuleringar av den här typen:

"(...) Men gästerna är ofta helt onödigt handfallna och mesiga - varför tackade du ja till ett bröllop dit din sambo inte bjudits? Du har ju din fulla rätt att tacka nej!"

"Min väninna har bjudit in mig på sitt 25-årskalas. Hon har däremot inte bjudit in min pojkvän. Är detta är något jag ska acceptera? Jag har läst de frågor som tidigare besvarats och enligt tidigare svar ska ett "etablerat par" alltid bjudas."

Och faktum …

Matakuten

Den senaste trenden i svensk TV fascinerar mig verkligen.
För ett par år sedan var det dokusåporna. Robinson, Baren, Farmen, Big Brother, Paradise Hotel, Temptation Island, Riket, hela köret. Stäng in ett gäng "vanliga människor" på random ställe och se vad som händer. Gruppsykologi på bästa sändningstid.
Sedan blev det plötsligt tyst. Det enda jag kan komma på som påminner om en dokusåpa i dagens tv-tablåer är Top Model, som går på TV3 med jämna mellanrum.

Istället översvämmas tv-tablåerna av de här nya experthjälpsprogrammen. Vanliga svenskar öppnar sina hem och får hjälp med allehanda situationer i program som Rent Hus, Lyxfällan, Design: Simon & Tomas, Supernanny, Uppdrag:Familj, o.s.v.
Det kommer två experter hem till folk och hjälper dem till ett lyckligare, bättre liv. Allt blir så enkelt med experternas metoder, de fixar och donar och lämnar lyckliga, harmoniska människor bakom sig.

Idag såg jag Matakuten på TV4. Lite samma koncept, men här handlade det om tre proffsk…

Den sexuella kompassen

Bild
Man är alltid lika bright när man väntar på kollektiva färdmedel.

Idag har jag funderat kring det som folk i allmänhet omtalar som Dåligt Sex, och kring huruvida majoriteten av det som folk kallar för dåligt sex egentligen är sådant, eller om det egentligen grundar sig i bristande kompabilitet mellan de inblandade parterna. Att de för tillfället står på helt olika sidor av den sexuella kompassen (layouten är skamlöst stulen från Facebook-applikationen The Political Compass).

Begreppet passion kan tyckas vara en bov i sammanhanget. Vissa verkar mena att passionerat sex är detsamma som känslomässigt sex, medan jag efter en stunds funderingar bestämde mig för att lägga dem på olika axlar. Och att den sexuella kompassen på det stora hela gjorde sig bäst med två olika sådana.
På x-axeln ser ni graderingen emotionellt-fysiskt. Det rör sig helt enkelt om huruvida det finns romantiska känslor mellan de involverade parterna, eller om de har sex för den fysiska tillfredsställelsens skull.
Y-axeln b…

Helt matematiskt

Jag tentar äntligen av Grammatik i Text, 6hp, på måndag. Sedan får jag förhoppningsvis börja ägna mig åt någonting mer kreativt och mindre regelbundet ett tag, vilket vore skönt. Som jag tidigare konstaterat så är grammatik inte särskilt erotiskt, när det kommer till kritan (på tal om erotik och matematik så har jag en teori om sex som måste upp här sen, men inte just nu).
Under den här kursen har jag lärt mig, att grammatik och matematik egentligen är precis samma sak. Det är logiskt, det följer regelbundna mönster, och när man väl har knäckt koden så är det vansinnigt enkelt och dödligt tråkigt.

Den senaste veckan har ägnats åt satsanalys. Man tar en mening, och så stoppar man in den i ett huvudsatsschema. Tillåt mig att demonstrera:
Jag tentar äntligen av Grammatik i Text, 6hp, på måndag
Denna mening kan styckas isär och plockas in i satsschemat på det här sättet:
Fundament: Jag
Finit verb: tentar
Subjekt: <- (en pil ritas för att visa att subjektet i meningen, "jag", flyttat…

Att agera utanför lådan

Bild
Idag får ni en dikt som jag skrev förra året när jag kände mig riktigt provokativ och jävlig.

Jag ska göra uppror emot min generation Jag ska göra uppror emot er revolution
Jag ska inte bli någon glassig advokat
Jag ska inte bli någon häftig rockartist
Jag ska inte bli någon vässad journalist
Kanske ska jag bli en tråkig byråkrat.

Jag ska skaffa Volvo, villa, vovve, fru och barn Sova hela natten, vara uppe hela dan.
Jag ska bli en astöntig kopia av din mamma. Jag ska inte flytta utomlands och bli nåt stort
Jag ska inte skämmas över allt jag inte gjort, Jag ska le och säga, att det gör väl mig detsamma.

Jag ska kyssa Jante ömt godnatt varenda kväll Jag ska vara städad, duktig, välartad och snäll
Jag ska vara delaktig i en provokation.
Jag ska bli så medelsvensson, lycklig och så grå Jag ska stå i utkanten och bara titta på I en tacksam orginalitetsdemonstration.
Jag har funderat mycket de senaste veckorna, på det här med att inte rätta sig in i leden. Det verkar vara en allmän drivkraft hos min generatio…

Mina slampiga, begränsande kläder

Bild
Idag har jag okynnesshoppat. Dels för att jag ska på DeKabarét med min favoritkompis och vara snygg nästa helg, och dels för att jag tycker det är så fantastiskt elegant, vackert och erotiskt med 50-talspinuppor, och därför bara har längtat efter ett tillfälle att köpa kläder värdiga en sådan.

Först inhandlades ett par strumpbyxor med söm från Åhlens. Jag har aldrig någonsin ägt ett par så tunna strumpbyxor och är livrädd för att de ska gå sönder, kommer att behöva bomullsvantar när jag tar dem på mig.
Därefter promenerade jag till Beyond Retro där jag mutade revolutionsromantikern i mig med en röd basker. Den är riktigt söt ihop med min röda, höghalsade kappa. Ska nog iofs pimpa den lite med en brosch, ett broderi eller någon liten rosett, har inte riktigt bestämt mig än. Där inhandlades också ett par av dessa högst intressanta underbyxor som går under benämningen Frilly Knickers. Det är som hotpants, med spets och volanger på! Mycket passande ifall man har en lite för kort klänning s…

Efter föreläsning

Ibland är jag ganska tacksam att jag har slutat gymnasiet. Jag har så mycket mera tid numera.
Klockan är halv tre, tidig förmiddag men i mitt medvetande är det fortfarande morgon. Sitter i ett soligt vardagsrum med solsken i nacken (det är fint väder ute), och två kattungar som klättrar omkring, hjälper till att skriva på datorn eller försöker stjäla min lunch.
Och jag har redan varit i skolan klart för idag. Var där 10-12, insåg att jag börjar få bra koll på det här med fraser men att jag borde öva upp terminologin kring satsdelar. Framförallt de där, är det partikeladverbialen de heter, som jag hela tiden tappar namnet på.
Jag läser humaniora, alltså är jag en av de högskolestudenter som svenska staten lägger minst pengar på. Vi har i genomsnitt undervisning tre dagar i veckan, och då föreläsning två timmar åt gången. Nu när vi läser grammatik har vi seminarium tre-fyra gånger i veckan också, som verkligen behövs, men ändå är det absolut inte jämförbart med mängden timmar man får på g…

Nominalfraser och attributiva bisatser

Bild
Jag har länge hävdat att grammatik är sexigt, med motiveringen "bristande grammatik är ju en sådan turn-off!". Samma sak med interpunktion. Men nu har jag pluggat grammatik i ett par veckor, och jag säger det att något mer oerotiskt är svårt att hitta. Grammatisk terminologi är en ännu större turn-off.
Oftast kan man bläddra igenom mina kollegieblock och ganska snabbt se hur intressanta föreläsningarna som jag antecknade på var. På intressanta föreläsningar är sidorna ganska rena, och fyllda med stödord och text. Inget klottrande i marginalerna. Likaså när jag läst och skrivit ned stödord från Jan Einarssons Språksociologi och andra erotiska böcker. Sådana som handlar om identiteter, kodväxling, flerspråkighet etcetera.
Sedan kommer ett seminarium där marginalen är full av mumintroll. Det blir lätt så på seminarier, det är så pass mycket dialog mellan enstaka studenter och läraren som man inte alltid har intresse av...
Och sen, sen... sen kommer grammatikföreläsningarna. Och dä…

Dansar nykter

Bild
Igår kväll var jag på fjortisklubben Blå på Viper Room med Johanna. Vi hade en massa lust att dansa, och fjortisklubbar är lagom tillgängliga ställen att få utlopp för det på.
Schlager och 90-talshits är kanske inte vad folk skulle kalla för högkvalitativ musik, men det är plastigt, folk kan sjunga med i det, och de hade lagt på en väldigt skön bas på allt.
Fjortistjejer som ska ut lägger ned tid på att styla och sminka upp sig, för att de vill vara snygga på dansgolvet. Det ger mig en bra ursäkt för att få leka med smink och krafs. Igår körde jag på Indiska-fjortislooken, med en massa blinginga armband, målade slingor på armarna och glitterbindis i ansiktet. Ganska 90-tal och väldigt kul. Jag älskade den estetiken när jag var i 13-årsåldern. Numera är jag mest svag för paisleymönster.
Dessutom är människorna som går på sådana ställen sällan folk som jag känner att jag har så mycket gemensamt med eller behöver imponera på. Jag kan strunta i vad folk tycker om hur jag dansar, jag är inte …