Det är en viss skillnad på ironisk och nedlåtande

Idag stötte jag ihop med ett gammalt ex på SU. Det var sexdagarna, och jag satt och lyssnade på Tanja Suhininas prat om polyamori. Ett rätt intressant samtal, även om det inte problematiserade hela poly-grejen ett dugg, utan var ganska stenhårt reklaminriktat. "Varför skulle jag inte kunna både äta kakan och ha den kvar?" var kontentan.
Jag tror att de flesta av er som läser här har rätt bra koll på mina åsikter och inställning kring polyamori, så det kan jag ta i ett annat inlägg. Nu var det någonting annat jag skulle skriva om.

Ja, hur som helst, stötte jag ihop med ett gammalt ex. En sån där person som jag behållit en rätt bra kompisrelation med även efter att vi gjorde slut i januari. Vi tillbringade ett antal semesterveckor ihop i somras, och brukar ha en del intressanta konversationer.
Han var där med sin flickvän och en av deras gemensamma vänner, och jag gick ju såklart fram och hälsade. Och märker genast, genast att han är obekväm med att ha mig och dem på samma ställe.
Eftersom vi är på sexdagarna, så prövar jag en sådan konversationsöppnare. "Du, jag tänkte på det här med svartsjuka, det här tycker jag är ett intressant fenomen..." och blir avsnoppad direkt. "Du har sagt det förut, typ... sex gånger"
"Det har jag inte alls det, den här grejen kom jag på i förrgår, eftersom jag kom på mig själv med att tänka såna där obehagligheter som 'förbruka sin rätt att vara svartsjuk'. Visst låter det heldumt?"
"Eh..."
Jag minns med ens vad jag är känd som. Jag är ju den struliga, elaka exflickvännen som absolut inte förstår mig på monogami. Jag är hopplös i romantiska sammanhang och jag har en extremt förvirrad sexualitet. Och jag låter ju inte det minsta mindre sexuellt förvirrad när jag står där och försöker föra en konversation, så jag får ju ur mig;
"Fast nej, jag ska sluta bry mig om sånt där nu. Jag lever i celibat för närvarande."

Och så får man en sån där fantastisk blick, som säger "yeah right, du?!". Det är givetvis ingenting han säger till mig, men det syns så tydligt hur han liksom stelnar till och blir rejält kylig, ger mig en nedlåtande blick och slänger en menande åt sina vänner. Självklart vägrar han att försöka gå vidare på någon konversation med mig.
Jag irriterar mig på den där blicken, tänker inte tolerera att någon som jag haft en relation med står och öppet visar avsmak för mig inför sina polare, så jag frågar ett irriterat "vad?" och får ännu en sån där illa dold nedlåtande blick till svar. "Va? Inget."
Är det en sak som stör mig något så fruktansvärt, så är det människor som har åsikter om mig men som inte vågar ta dem med mig personligen. Om man vill bli av med mig är det betydligt lättare att förklara det, än att behandla mig illa inför sina vänner och hoppas att jag fattar vinken.

Jag har ingenting emot att vara känd som den elaka exflickvännen med ett struligt kärleksliv. Jag har en rejäl dos självironi och kan själv skratta rätt bra åt saker som "tja, hon var lesbisk, sen blev vi ihop och då blev hon plötsligt relationsanarkist istället!". Jag har själv berättat med rätt mycket suckar, skratt och ironi om förra gången jag hamnade i säng med en person som jag inte tänkt den tanken om (och den stora mängden bisarra omständigheter och "så gör man inte" som gör det hela rätt underhållande). Det är inga problem, det är goda historier.
Däremot blir jag fan så förbannad när folk tar emot mina historier utan någon distans, och använder mina sexuella utsvävningar för att göra sig roliga på min bekostnad eller se ner på mig. Det är en viss skillnad på självironi och kallt förakt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.