När vi två blir en

Det finns en sak som irriterar mig vansinnigt mycket, när det kommer till hela relationsbiten. Och det är den här lilla detaljen, att många par förväntar sig att bli behandlade som en enhet.
"Min man och jag tycker...", "Min man och jag kommer på lördag", "Ja, vi tycker ju att det är så trevligt med..."

Och det här sättet att se på etablerade par verkar dessutom vara inte bara socialt accepterat, utan normerande. Jag tog en snabb titt i Magdalena Ribbings etikettspalt och hittade formuleringar av den här typen:

"(...) Men gästerna är ofta helt onödigt handfallna och mesiga - varför tackade du ja till ett bröllop dit din sambo inte bjudits? Du har ju din fulla rätt att tacka nej!"

"Min väninna har bjudit in mig på sitt 25-årskalas. Hon har däremot inte bjudit in min pojkvän. Är detta är något jag ska acceptera? Jag har läst de frågor som tidigare besvarats och enligt tidigare svar ska ett "etablerat par" alltid bjudas."

Och faktum är att det stör mig något så fruktansvärt. Det här, att det ses som oartigt att bjuda en del av ett par utan att bjuda den andra. Ribbing uppmanar de kvinnor som klagar över att deras etablerade pojkvänner inte blivit inbjudna, att tacka nej till tillställningarna med motiveringen att de inte vill gå på fest utan sina män. På fullaste allvar.

Jag har tidigare blivit överraskad när jag bjudit in min umgängeskrets på födelsedagsfest av typen "vi ser på film och bakar pizza ihop i min trånga lägenhet", och det visat sig i hallen att mina väninnor tagit med sig pojkvänner på eget bevåg, med motiveringar av typen "men han är ju min kille, han ingår ju i vänskapskretsen!". Killar som jag inte känner eller har så mycket till övers för anser jag mig ha full rätt att inte vilja ha i min lägenhet, på min födelsedag, men så lyder inte rådande etikett.

Om man nu är ett stabilt och etablerat par, kan man då inte klara att vara utan varandra för en kväll? Är det så svårt att ens partner roar sig medan man själv gör någonting annat? Så fort man gått och blivit etablerat par, måste man hänga ihop 24/7 då?
Jag beundrar det par i min yttre bekantskapskrets, som är gifta med varandra, men han studerar i Tyskland och hon i USA. Det är ingen av dem som offrar sin egen utbildning för att bli bihang åt den andra. I mina ögon är det rationellt och starkt av dem.

Och jag skulle vilja skicka in en fråga till Magdalena Ribbing, och höra om hur jag på artigast möjliga sätt förklarar för mina väninnor, att min vilja att umgås med dem inte nödvändigtvis innebär att jag vill umgås med deras pojkvänner. Det behöver inte innebära att jag har någonting emot killarna i fråga, men ibland har jag stor lust att umgås med mina vänner ensamma, utan bihang. Att då bli överraskad med "ja förresten, min pojkvän kommer också, vi ska möta upp honom om 10 minuter", är föga förtjusande.

Och så får ni en snuttbild på mig och Jojjo också. Vi är inte tillsammans alls, men mitt förråd av gulliga parbilder var begränsat. Och jag har glittriga kinder.

Kommentarer

Det är inte så konstigt i och för sig att man vill dela allt med dem man är kär i. Men det är nog väldigt tärande på ett förhållande om man ska vara med varandra hela tiden.

Jag skulle rekomendera följande inställning till vänner med sambo: Man får vara nykär, och är man nykär så är det OK om man nästan går sönder inombords för att man inte är i olika rum i lägenheten i mer än en kvart, det är inte konstigare än folk som skaffar ny kattunge och vill kela med den precis hela tiden. Men man kan inte vara nykär hur länge som helst. Jag tycker gott att man kan vara rak med sina vänner och säga "Jag förstår att du är nykär och att du inte kan hantera flera timmars separation, men i framtiden kan jag komma att vilja träffa dig utan att din partner är med".

Förresten börjar det bli på tiden för ett sekelskifteslajv för oss att åka på.
Anneli sa…
...eller när folk skaffar ett nytt datorspel och säger "Nej, jag vill inte ses den här veckan, jag ska spela!" :P

Jag förstår nog inte riktigt den här sitta ihop-grejen. Även när jag varit ordentligt förälskad i folk så har jag behövt ha egen tid, och kunnat bli galen på att inte bli lämnad ifred för att läsa eller ta det lugnt i en kvart. Men så är jag väl kanske typen som funkar bäst i distansförhållanden.

Fick svar av Ribbing förresten. Hon tyckte att det var väldigt själviskt att inte vilja bjuda pojkvänner jag inte känner.

Det arras alltför få sekelskifteslajv.
zith sa…
Ramlade in på din blogg och jag håller verkligen med dig!.
Sen är jag tveksam till hur ofta dom killarna egentligen vill hänga med ett tjejgäng...

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.