fredag 28 november 2008

Vårt ack så simpla modersmål!

Idag har jag sovit bort halva dagen, det var skönt.
Sveroks riksmöte börjar ikväll, så bussen från Stockholm går om någon timma. Jag ska inte med ner till Linköping, jag jobbar den här helgen. Det hade varit en annan sak om jag haft ett fast jobb fler helger om året än fyra, då hade jag inte tvekat på att åka. Nu krockade det tyvärr.
Nåväl, det ska bli spännande att se vad som händer. Jag hoppas att de har trevligt och bestämmer bra saker!

Jag som läser svenska, kan inte riktigt låta bli att tycka att det här är jätteroligt:
Månskensdans: Sten Thaning: Svenskkurs i tre delar
När man nu har fått för sig att det är ett relativt enkelt språk man är modersmålstalare av. Den där är en gammal pärla, så det skulle förvåna mig om inte många redan läst den. Men om ni inte har gjort det, så gör det!

Nu ska jag baka chokladkaka

onsdag 26 november 2008

Lagen i egna händer

Idag sitter jag hemma, ströläser på internet och är precis klar med min hemtenta. Jag tror inte att det var tanken att det skulle bli en irriterad text om textens könsroller, men det blev det.

I dagens Aftonbladet ondgör sig John Nordling, filmproducent, över att fildelare laddat ner hans film "Låt den rätte komma in". Han har varit med och skrivit ett kritiskt brev till alliansens partiledare där han kräver införandet av IPRED-lagen.
"Man blir förbannad när någon snor ens grejer. I vårt fall råkar det vara i digital form. Men jag ser ingen skillnad på om någon snor min cykel på gatan" säger han till Aftonbladet.

Det där är ett av de argument mot fildelning som jag har svårast att förstå. "Det är ingen skillnad på att sno min film och min cykel". Förra gången jag blev bestulen på min cykel var det inte att någon annan cyklade på den utan att betala som gjorde mig ledsen. Det var att jag inte kunde cykla längre eftersom jag inte hade cykeln kvar.

Men Nordling och hans team blir ju inte av med "Låt den rätte komma in", eller med rättigheterna till den, eller biointäkterna, av att folk sitter hemma och ser filmen med sunkig kvalitet på sina laptops.
Sverige är ett litet språkområde, och det produceras väl inte så fasligt mycket svensk film. Det finns ett begränsat antal regissörer och ett begränsat antal skådespelare som kan leva på det här uppe. Inte nog med att vi inte är så många talare av språket, det finns dessutom en utbredd föreställning bland svenskar om att svenskproducerad film är dålig, tråkig och undermålig. Vilket jag tycker är synd, förvisso.

Men IPRED-lagen tycker jag är ännu mera synd. Den rimmar tokilla ihop med svenskt rättsväsende i övrigt. Om någon stjäl min cykel så jag har ingen rätt att spåra upp personen genom att hota dennes kompisar med böter, eller för den delen att föra ett register över cykeltjuvar. Istället överlämnar jag arbetet till polisen.

Nu sitter jag på begränsade ekonomiska resurser, och skulle inte kunna spåra upp och stämma cykeltjuvar på löpande band även om jag kände för det. Polisen skulle förmodligen inte ha tid eller pengar för att driva ärendet vidare heller, och jag hoppas faktiskt att de prioriterar andra brott. Men stora skiv- och filmbolag har resurser, och de har tid. Om de dessutom ska ha laglig rätt att ta lagen i sina egna händer och börja föra register över hemska brottsliga fildelare, då börjar det bli riktigt otäckt här.

Statligt brottsregister är en sak. Jag är medborgare i den demokratiska staten Sverige och kan tycka till om hur den är utformad. Om staten och polismakten har behov av ett brottsregister så får de gärna ha det för min del.
Men vilka har inflytande över storföretagen? Vilka ser till att deras register sköts på rätt sätt?

tisdag 25 november 2008

Föräldraroller

Idag har jag ägnat eftermiddagen åt att sitta och läsa ett kapitel ur Ulla Björklunds bok "Vänta barn: en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap" (2004) gång på gång på gång. Jag är varken gravid eller särskilt intresserad av det här med handböcker för föräldrar, men min skola får med jämna mellanrum den lysande idén att ge mig sådana texter att analysera.

Och nu är jag sådär trött och uppgiven på dagens samhälle igen. Jag är student, jag är ung, naiv och idealistisk. Jag har förhoppningar om sådant som jämställdhet mellan könen och likabehandling. Och Ulla Björklund lyckas att med sina fina råd till blivande föräldrar, i all välmening, få mig att ge upp allt hopp om mänskligheten ännu en gång.

Hon börjar med att förklara för båda föräldrarna om den stora omställningen som en graviditet innebär. Texten är full med garderingar och osäkerhetsmarkörer; "kanske kom graviditetsbeskedet som en chock" och "det kan vara lätt att kvinnan och mannen hamnar i otakt med tankar och känslor under graviditeten".
Sedan övergår hon till att prata med den blivande mamman. I en mild föräldraton förklarar hon att det kan vara jobbigt med humörsvängningarna och att kvinnan kan bli besviken på att hennes man inte förstår henne, och behöver någon att prata med när hon är sådär allmänt emotionell som gravida kvinnor uppenbarligen har en tendens att vara. Men det måste ju förstås inte vara så, det bara kanske är det.

Och sedan, sedan, då kommer stycket till de blivande papporna!
Och där slutar Ulla Björklund plötsligt att vara en mjukt förstående mödrahälsovårdsöverläkare (ja, det heter så, snacka om långt sammansatt substantiv...) och börjar istället att förmana dem. Nu är det dags att bli pappa. Det är viktigt att du stöttar din kvinna, som kommer att förändras en massa psykiskt och fysiskt, eftersom hon ju bär ert gemensamma barn.

De blivande papporna uppmuntras att lindra kvinnans besvär. Bland annat så kan han hjälpa till genom att sköta matlagningen när hon mår illa. Han uppmanas också till att fundera på huruvida han vill vara barnets kompletterande extramamma, eller försöka hitta en egen pappaidentitet. Obs. "försöka". Det nämns inte med ett ord i stycket om kvinnan, att hon ska fundera på vilken roll hon vill ha för barnet. Det är väl självklart att det är mamman som är barnets primära förälder?

Slutligen finns en mycket diskret inpackad vädjan till papporna att spendera tid med barnet, eftersom det är tid som blir kvalitet. Barn och arbete går inte riktigt alltid ihop, så papporna uppmanas, mycket diskret, att i samspråk med mamman förhandla fram ett sätt att vara hemma med barnen. Ta ut sin del av föräldraledigheten, liksom.
För han vet väl att hans barn håller på att utvecklas och har förväntningar på honom?

Kort sagt är den här beskrivnigen rätt full av heteronormativt biologistiskt slemäckel. Mamman är barnets primära förälder, det är så självklart att kvinnan har en given mammaroll att man inte ens behöver ta upp den. Pappan kan ju fundera på om han vill bli ett komplement till henne eller försöka skaffa sig en egen roll. Dessutom förutsätter hela kapitlet att barn bara skaffas av heterosexuella vuxna som lever i äktenskapsliknande förhållanden, där hon sköter hushållet och han gör karriär.

Sverige, 2000-tal, jämställda samhälle, var är du?

fredag 21 november 2008

Tuggummidans

Jag har erkänt dålig musiksmak. Följaktligen får jag lyssna på lite vad som helst utan att behöva oroa mig för att folk ska anklaga det jag lyssnar på för att vara oseriöst, mesigt, hjärndött eller töntigt.

Jag har förvisso en del musik i mina spelningslistor som jag skulle klassa som bra musik också, men den senaste veckan har dominerats av sådant som förmodligen kan klassificeras som dåligt. Jag har nämligen gått och blivit nostalgisk.

Det finns trendig nostalgimusik. Där innefattas alla sextioltalsrockbanden och sjuttiotalets ordsmeder. Den mesta gamla punken räknas hit också - den är inte ett tecken på dålig smak. Beroende på vem man frågar kan till och med vissa 80-talsband räknas som rumsren och trevlig nostalgi. Och sedan så har vi nittiotalet, som bara är vulgärt, hemskt och fruktansvärt.

Bara för att ge er ett par smakprov, så tänkte jag ägna resten av det här inlägget åt YouTube-länkar. Det här är ett urval av vad jag lyssnat på idag, och som är låtar jag faktiskt kommer ihåg från lågstadiet.


Av kommentarerna på framförallt Toy Boxs videos, så verkar det inte vara helt klart för många att det faktiskt inte är Aqua-ripoffs det rör sig om. Tvärtom, det finns en hel musikgenre, benämnd Bubblegum Dance, som både Aqua, Toy Box och liknande band faller inom. På Bubblegum Dancer hittar man allt och mer därtill om den sortens musik.
Jag ska dock inte glömma att all härlig skräpmusik inte kommer från förra millenniet. Jag är vansinnigt svag för tuggummitechno, men allehanda fjantpop, schlager och remixar duger egentligen fint. Ta det inte på för stort allvar, lyssna och skratta istället. Gör sig fint i kombination med en skål blandat godis och såpbubblor!

torsdag 20 november 2008

Stolt jävla slampa

Åh, snälla, alla ni älskade bittra killar mellan 15 och 25 som sitter på nördsajter på Internet och låter er sexuella frustration gå ut över omgivningen. Idag har jag bara en sak att säga till er.

Det är inte mitt fel att ni inte får ligga, så sluta ta ut er bitterhet på mig!

På ett av alla konstiga forum jag är medlem på, så kom någon in på ämnet "slampiga lajvare". Det har jag avhandlat tidigare här, och brukar generellt sett inte vara helt förtjust i att höra. Vi gör det inte i skogen så jävla ofta som folk verkar ha bilden av. Men den här gången så lyckades en bitterkille få mig att försvara bilden av lajvare som ärkeslampor med näbbar och klor.

Han inleder med att räkna upp en lista på dygdiga lajvare, följt av formuleringen "Visst finns det jätteslampiga lajvare, men de är inte nödvändigtvis representativa för hobbyn i stort. De vill säkert vara det, och många verkar missa att det finns lajvare som inte är det, och många är nöjda med det ryktet, trots att det påverkar oss andra också. Jag börjar faktiskt bli trött för att bli kallad slampa och odygdig bara pågrund av att jag är lajvare, på grund av att det finns ett stort gäng högljudda slampor som råkar lajva."

...ett stort gäng högljudda slampor som råkar lajva.
Jag börjar allvarligt talat bli förbannat trött på när bittra killar som får för lite sex låter sin bitterhet gå ut över mig, genom att i tid och otid tala om att de minsann inte har sex utan är dygdiga och duktiga till skillnad från oss slampor. Det "går ut över honom" att jag slampar, eftersom det får folk att tro att han kanske också har sex ibland. Ve och fasa.

Jag är vansinnigt trött på att sitta på IRC, när varenda gång jag nämner sex, relationer eller relaterade ämnen, får tillbaka en kommentar av typen "man måste faktiskt inte ha sex, livet är bra ändå!" eller "ditt liv verkar kretsa runt sex!".
Det är en effektiv teknik när det är saker man själv inte sysslar med, att börja med att systematiskt anklaga och skuldbelägga dem som faktiskt ägnar sig åt saken. När jag och människor i min omgivning omtalas som "högljudda, odygdiga slampor" så blir jag ärligt talat förbannad.

Och jag tänker inte skämmas över att jag har mer sex än vad vissa instängda, bittra nördkillar har. Så länge ni klagar över oss jävla slampor, så lovar jag att vara en stolt slampa!

tisdag 18 november 2008

Vardagserotik

Jag läste ett gäng gamla dagboksinlägg som var rejält erotiska. Följaktligen konstaterade jag att det inte är särskilt svårt att skriva en sexscen så att den blir erotiskt laddad. Men eftersom jag tycker om utmaningar, och tycker att det är spännande med erotisk litteratur, så gav jag mig in på att "nu ska jag beskriva ett vardagsföremål så erotiskt det bara går". Skitfånigt, givetvis, men gillar man att leka med språk så gör man.
Följaktligen; Macbookporr

((Disclaimer: Nedanstående innehåll är inte menat som en seriös erotisk text utan är snarare ett fånigt skämt. Äkta erotiska texter publicerar jag inte på den här bloggen))

"Det var svårt att inte darra på händerna när jag lade fingrarna mot det vita lilla spännet. Med ett tunt knäpp öppnades den, och blottade hela sin härliga insida för mig. Mina fingrar strök sakta över de mjuka kurvorna, trycktes prövande mot den blanka, vita plasten.

Jag kände hur min andedräkt långsamt blev tyngre när jag lade fingrarna mot tangentbordet, och sakta, prövande, tryckte ned tangenterna en i taget. De fjädrade helt perfekt mot mina fingertoppar, knapprandet från dem blev ett ackompanjemang. En lugn rytm som försiktigt stegrades i takt med mina händers fumlande och mina förskräckt dunkande hjärtslag. Vartenda ett av dem höjde sig i bröstet, fick varmt blod att pulsera ut till kroppens alla hörn i rytmiska stötar. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande.

Två av mina fingrar flyttade sig försiktigt ned till touchpaden. Den var len och mjuk, och jag smekte den försiktigt, liksom av rädsla för att skada detta magnifika som kommit till mig. Värmen strålade ut under mina händer. Jag kunde inte låta bli att le med hela kroppen.
Min MacBook var fantastisk."


Ibland har jag tråkigt, ge mig nya dumma utmaningar så har jag någonting att göra.

måndag 17 november 2008

Queer i mumindalen

I dagens Aftonbladet ondgör sig Stefan Ingvarsson över att Mumintrollet hela tiden kastas i armarna på Snorkfröken, när det är uppenbart hur queer mumindalen egentligen är. Ingvarssons artikel är på sina ställen på tok för insinuant och övertolkande, men han har en bra grundpoäng.

En av de sakerna jag oftast stör mig på, när jag ser den tecknade muminserien eller drickslar kaffsla ur mina muminmuggar, vilket jag gör rätt ofta, är just det - hur mumintrollet och snorkfröken alltid framställs som ett så självklart kärlekspar. De avbildas på den rosa muminmuggen med hjärtan på, och i det tecknade avsnittet där Mumintrollet vaknar av att vintern kommit, så sover Snorkfröken sött i sängen bredvid honom. Det är så allmänt fel.

När man läser muminböckerna är det svårt att inte lägga an ett queerperspektiv. Ta Toffslan och Vifslan, de närmast oskiljaktiga varelserna, som sover tätt ihop i en byrålåda, och pratar på ett eget språk som ingen annan förstår. Det spelar dock ingen roll, de vet ju själva vad det handlar om. I Trollkarlens Hatt (1948) förvarar de kungsrubinen i sin kappsäck, den stora röda skatten som de försvarar från Mårran. När de i slutet av boken visar upp ädelstenen försjunker hela Mumindalen i tyst begrundan, och tycker sig se det allra vackraste, djärvaste och finaste de någonsin varit med om inne i dess flammor. Det är inte svårt att läsa rubinen som en metafor för Kärleken.
I Boel Westins biografi över Tove Jansson kommer det dessutom fram, att Toffslan och Vifslan var smeknamn för Tove Jansson själv, och kärleken Viveca Bandler.

På samma sätt är det svårt att inte lägga märke till, att Mumintrollets stora kärlek egentligen inte är Snorkfröken, utan Snusmumriken. Det är när mumriken försvinner på vintrarna som trollet är otröstligt, och det är uppenbart hur mycket tillgivenhet och beundran han känner gentemot Snusmumriken. Den kärleken är så otvivelaktigt mycket djupare och mer innerlig än den han känner för Snorkfröken.
Fler än Stefan Ingvarsson ser en romans mellan mumintrollet och Snusmumriken. Philip Their jämför i Hufvudstadsbladet "Trollkarlens hatt" av Tove Jansson med "En förlorad värld" av Evelyn Waugh och drar samma slutsats.

En sak som alltid fascinerar mig när jag läser muminböckerna, är hur mycket jag ofta ändå känner igen mig själv och människor i min omgivning i dalens invånare. Jag och en kompis brukar ofta skratta åt oss själva, när vi inser hur mycket som Toffslan och Vifslan vi egentligen framstår. Toffslan och Vifslan på nya äventyr, Toffslan och Vifslan avslutar varandras meningar och fnittrar mycket tillsammans.

Och visst har jag flera gånger känt mig som ett mumintroll, som längtar efter Snusmumriken. Jag känner så tydligt igen min starkaste tonårsförälskelse i trollet, i den där innerligt vänskapliga och kärleksfulla beundran av en människa, och visst har jag varit ledsen de gånger då Snusmumriken fått behov av distans och gett sig av på egna äventyr. Känslan jag får av Mumintrollet och Snusmumriken är en sådan innerlig kärlek. Om den må vara platonsk eller sexuell tycker jag faktiskt inte alls är relevant.

Det mest personliga är öppet för allmän opinion

Det finns tre saker, som det inte är helt korrekt att fråga ut folk om, och som man har full rätt att inte vilja berätta om eftersom de är så personliga. Jag pratar om religion, politik och sex.

Du måste inte prata om vilket parti du röstar på, en av grunderna med demokratiska val är att det inte är offentligt. Du har full rätt att slå vakt om din personliga integritet och inte berätta om din politiska åskådning. Dessutom är det ingen som förväntar sig att du ska tycka på ett visst sätt, som ren default.

Och så har vi din religiösa uppfattning. Den kan du liksom inte hjälpa, eftersom du förmodligen vuxit upp med den. Det är inte okej att klanka ned på andra för vad de tror på - för det är ju sant och riktigt för dem. Religionsfrihet är väldigt viktigt, liksom demokrati.
Och så har vi sexualiteten, den ständiga sexualiteten...

(Till er som läser den här bloggen och tycker att jag ska skriva mer om lajv och mindre om sex, kan jag upplysa om att nästa inplanerade lajv är Vändpunkter vid Lucia, och att ni då får ett lajvinlägg. Mitt sexliv planerar jag inte i förväg och därför dyker sexinläggen upp mer när jag har tråkigt).

Egentligen borde samma sak gälla för sexualitet som för politik och religion. Ens sexuella läggning är ingenting man själv riktigt styr över. Det borde vara grundläggande att inte behöva prata om sin sexuella läggning, och det borde inte finnas någon defaultinställning som man applicerar på alla som inte sagt någonting om den. Det borde inte heller vara allmänt accepterat att kommentera på andras sexualiteter i ordalag som "vidrigt", "sjukt", "förnedrande" eller "perverst", eftersom det folk tänder på förmodligen är det som känns sant och riktigt för dem.
Men så är det ju inte riktigt...

Jag har hört alltför många sorters sex refereras till i negativa ordalag, inte alltför sällan av människor som "aldrig skulle kunna tänka sig att prova på det själva!". Det handlar om allt möjligt; tidelag, hebefili, webcam-striptease, homosex, offentligt sex, analsex, voyeurism, BDSM, sexleksaker, prostitutionssex, engångsligg, vänsterprassel, oskyddat sex, lajvsex, wetsex, bukkake - egentligen lite vad fan som helst. Så länge det inte handlar om samtyckande heterosexuellt monogamt sex inom ett kärleksförhållande. Jag kan inte räkna antalet gånger som jag har läxat upp folk i min omgivning för att de refererat till andras sexuella preferenser som "motbjudande" eller "äckliga", eller åtminstånde "helt fel".

Och det räcker med att ta en snabb titt på valfritt internetforum där folk diskuterar sex (Med Helgon, ungdomar.se, Flashback och Allt för föräldrar som exempel). Man behöver aldrig leta länge för att hitta folk ventilera åsikter av den sorten.

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir mörkrädd av sådant.

torsdag 13 november 2008

Jag är fan inte tillgänglig

När man har hållit på med lajv en stund, särskilt om man dessutom är aktiv inom Sverok, så finns det en sak som man inte kan undgå att lägga märke till: Alla lajvare är jävligt promiskuösa.

Är man lajvare behöver man egentligen inte ha något sexliv över huvudtaget, för att räknas som promiskuös. Man är det i alla fall, per automatik, när man ägnar sig åt fantasiturism ute i skogen ett par helger per år. Vi är alltså lite som scouterna. Vi gör det i skogen!
Har jag hört i alla fall...

Det händer faktiskt inte alltför sällan att folk jag känner försöker reda ut sina vänners komplicerade sex- och relationskartor, suckar tungt när de inser att det är rätt svårt, och ursäktar det hela med: "äsch, de är lajvare..."

Och tja, jag har lajvat sedan jag var 14. Jag har hört alla-lajvare-är-slampor ganska många gånger nu. Och börjar faktiskt tröttna på det. Kanske borde jag ta och rita ett snabbt diagram över hur många utövare av varje av Sveroks hobbygrenar som jag legat med, för att visa att det inte alls är flest lajvare. Å andra sidan, så skulle jag ju då hänga ut mitt sexliv på internet, vilket skulle vara ännu ett fint bevis på att vi lajvare inte bara är promiskuösa utan exhibitionister också.

Men tja, jag är tjej, jag är tonåring och jag erkänner gärna att jag har en sexualdrift. Jag tycker till och med att sex är ganska trevligt. Eftersom jag dessutom är lajvare, så behöver jag egentligen inte säga särskilt mycket för att väldigt många ska få för sig att de vet precis hur det står till med mitt sexliv. Alla detaljer.

Det här är en attityd som jag tyvärr mött lite för många gånger nu och blivit jävligt trött på.
Jag är lajvare, så jag är alltid villig.
Jag är tjej, så det är helt okej att objektifiera mig.
Och jag är tonåring, så givetvis är jag knullbar.

Jag tänker inte sluta skriva blogginlägg om sexualitet eller lägga upp bilder på mig själv på Internet (de är i regel rätt vardagliga och oskyldiga, dessutom). Jag tänker inte heller börja låtsas att jag är pryd, femton år och oskuld för det är jag inte. Men jag är fan inte tillgänglig för allmänheten, och de gånger jag är knullbar är när jag själv bestämt mig för att vara det. Punkt.

måndag 10 november 2008

Du är väl inte billig? - Du är ju gratis!

En sak som jag tycker är ganska fascinerande när man är aktiv i ideella föreningar, är att man så ofta förväntas att göra saker åt externa parter gratis - för man är ju ideell.

Jag sitter i styrelsen för en lajvförening, Tu Lajv, och för Sveroks Stockholmsdistrikt. Detta eftersom jag sedan ett par år tillbaka sysslar med lajv, och dessutom tycker om byråkrati och att engagera mig. Lite föreningsaktivitet är ju alltid trevligt.

Hur som helst, så händer det ganska ofta att vi blir kontaktade av olika externa parter, skolor, kommunen, bibliotek, som vill ha ett samarbete av något slag med oss. I regel går det ut på att de själva vill ha ett lajv eller någon som kan berätta om lajv, och tycker att vi ska ställa upp och göra jobbet åt dem. Jag har flera gånger blivit kontaktad av externa parter som vill att jag ska arrangera spårlajv för barn i elvaårsåldern, och ideellt då givetvis.

När man engagerar sig ideellt är det ibland rejält svårt att säga nej till folk som erbjuder en obetalt arbete. Man förväntas vara så intresserad av att sprida sin verksamhet, att man utan invändningar kan arrangera saker för bibliotek, skolor eller fritidsgårdar utan ersättning. Flera av mina föreningskamrater har drivit stora projekt helt ideellt, eftersom det i de här kretsarna ses som lite fult att säga att man faktiskt vill ha betalt för nedlagt arbete.

Jag vill inte ha pengar för att arrangera lajv - men jag arrangerar lajv främst för min egen skull. Det ska vara roligt. Och jag står gärna på mässor eller festivaler och marknadsför Sverok utan att få en krona för det, eftersom det är att sprida hobbyn som jag brinner för.

Däremot så är det allmänt otacksamt att dra i projekt som externa parter vill ha, och som man själv inte får någonting annat än jobb för. Jag vägrar principiellt att engagera mig i barnlajv eller att hålla föreläsningar på beställning, om jag inte får betalt för det. Att vara ideell är faktiskt inte detsamma som att vara gratis, och min tid är inte mindre värd än någon annans.

fredag 7 november 2008

Ordsmideri

Häromdagen hade jag en rätt intressant diskussion med en gammal klasskamrat, som håller på en hel del med hiphop. Han länkade till ett Youtubeklipp med en hiphopare och estradpoet med kommentaren "Du är nog den av mina bekanta som jag tror skulle uppskatta det där mest".

Det är en sak som jag tycker är rätt fascinerande med hiphop, och det är hur närbesläktad genren egentligen är med spoken word, eller estradpoesi. Det finns en hel del svenska artister som jag gillar, för att de verkligen har en gåva när det kommer till att leka med ord.
Vackra budskap i all ära, men jag blir imponerad först när de kombineras med avancerade rimflätor och rytmiska rader. Jag själv har försökt att skriva liknande poesi i omgångar, men inte riktigt lyckats med det. Jag faller alldeles för lätt tillbaka i traditionell poesi, med ett tydligt versmått.

Det där är en sådan sak som jag tror ska bli vinterns projekt. Att leka med inrim, slutrim och rytmik utan att för den sakens skull falla in i klassisk poesi.

Förra sommaren i Frankrike satt jag på rummet med Emil Jensens skiva Mellansnack i högtalarna. Nu i somras lyssnade jag och Niklas på Svenska Akademien, och en hel del Loke faktiskt. Och nu i vintermörkret så myser jag med Navid Modiri och Gudarna.

Jag blir sentimental så fort det blir morgon eller natt
Någon har stulit mitt hjärta, ersatt det med en atrapp
En mekanisk bomb som tickar hysteriskt mycket
Det här är ingen kärleksdikt - jag vet vad du tycker om det.

Visste du att: min favoritfärg är både grön och röd
hälften av mina dikter handlar om hur det är att vara död
eller olika sätt att dö på
jag har inte krockat i någon bil ens
visste du att jag bröt min arm två gånger och hatar penicillin?

Nu blev det här inlägget ingen hyllning till hiphopgenren, som det lät som från början. Jag sitter bara här rätt stilla och tänker att jag också ska bli ordsmed någon dag.

måndag 3 november 2008

Vilka är ni som läser det här?

Vanligtvis så handlar den här bloggen om mig. Jag babblar på om språk, sex och sociala normer, och antar helt fräckt att ni som läser mig på regelbunden basis gör det för att ni tycker att det är intressant.
Men jag har ju egentligen inte så vansinnigt bra koll. Så nu frågar jag er faktiskt:
Vilka är ni? Hur kommer det sig att ni läser min blogg? Och vad är mest intressant att läsa om - språk, sex eller sociala konstruktioner?

Jag är nyfiken ^^

Sammansatt svensk svenskalärare

Svensklärare eller svenskalärare? Vilken form är det som är rätt, och finns det egentligen någon som är fel? Vissa språkbrukare hävdar bestämt att allt annat än svensklärare är inkorrekt. Andra hävdar lika bestämt att svenskalärare är det enda som låter bra. Och är det någon skillnad på en svensklärare och en svensk lärare?

Grundläggande för alla svenska ord med sammansatta betydelser är att de också måste skrivas ihop. En svensk lärare kommer från Sverige, men kan undervisa i vad som helst, medan en svensklärare inte nödvändigtvis måste vara svensk, men undervisar i ämnet svenska. Men de här sammansättningarna vållar problem med jämna mellanrum, och diskussionerna om hur de ska skrivas tenderar att bli långa.

Huvudprincipen för svenska substantiv som slutar på -a eller -e är att slutvokalen försvinner vid sammansättningar. Det heter byxficka, flickkläder, stolpskott, pojklag och pennvässare. Ingen tvekan om saken. Inte heller råder några tveksamheter i sammansättningar där förledet svensk är ett adjektiv. Det heter svenskättling, svenskfödd, Svensktoppen och svensk-engelsk ordlista. Det är först när det kommer till sammansättningar med skolämnet svenska som förled som det blir oklart vilken form som är den korrekta.

I talspråk, särskilt hos den yngre generationen, är svenskalärare den normala formen. Den är dock betydligt vanligare i tal än i skrift. Google ger 58 500 träffar på "svensklärare" men bara 16 100 träffar på formen med bibehållet a.

Formen svenskalärare följer andra mönster från skolans värld. Ingen är väl obekant med vardagsord som gympalärare och mattebok? Trots att de slutar på –a och –e har de inte blivit stympade vid sammansättningen. De flesta andra ämnesnamn förblir oförändrade vid sammanfogningar. Det heter biologilektion och slöjdsal. Enligt samma mönster borde det heta engelskalärare och svenskaböcker. Det mönstret får dessutom visst stöd från sammansättningar med nybildningar eller lånord; villatomt, tangatrosa, pizzabagare, colaflaska.

Och formen svenskalärare finns faktiskt med i den senaste, trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, där den omnämns som vardaglig.

Det finns alltså inget enkelt svar, att det ena är rätt och det andra är fel. Däremot bör svensklärare, svenskböcker och svensklektion ses som de korrekta formerna i formellt skriftspråk.