Föräldraroller

Idag har jag ägnat eftermiddagen åt att sitta och läsa ett kapitel ur Ulla Björklunds bok "Vänta barn: en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap" (2004) gång på gång på gång. Jag är varken gravid eller särskilt intresserad av det här med handböcker för föräldrar, men min skola får med jämna mellanrum den lysande idén att ge mig sådana texter att analysera.

Och nu är jag sådär trött och uppgiven på dagens samhälle igen. Jag är student, jag är ung, naiv och idealistisk. Jag har förhoppningar om sådant som jämställdhet mellan könen och likabehandling. Och Ulla Björklund lyckas att med sina fina råd till blivande föräldrar, i all välmening, få mig att ge upp allt hopp om mänskligheten ännu en gång.

Hon börjar med att förklara för båda föräldrarna om den stora omställningen som en graviditet innebär. Texten är full med garderingar och osäkerhetsmarkörer; "kanske kom graviditetsbeskedet som en chock" och "det kan vara lätt att kvinnan och mannen hamnar i otakt med tankar och känslor under graviditeten".
Sedan övergår hon till att prata med den blivande mamman. I en mild föräldraton förklarar hon att det kan vara jobbigt med humörsvängningarna och att kvinnan kan bli besviken på att hennes man inte förstår henne, och behöver någon att prata med när hon är sådär allmänt emotionell som gravida kvinnor uppenbarligen har en tendens att vara. Men det måste ju förstås inte vara så, det bara kanske är det.

Och sedan, sedan, då kommer stycket till de blivande papporna!
Och där slutar Ulla Björklund plötsligt att vara en mjukt förstående mödrahälsovårdsöverläkare (ja, det heter så, snacka om långt sammansatt substantiv...) och börjar istället att förmana dem. Nu är det dags att bli pappa. Det är viktigt att du stöttar din kvinna, som kommer att förändras en massa psykiskt och fysiskt, eftersom hon ju bär ert gemensamma barn.

De blivande papporna uppmuntras att lindra kvinnans besvär. Bland annat så kan han hjälpa till genom att sköta matlagningen när hon mår illa. Han uppmanas också till att fundera på huruvida han vill vara barnets kompletterande extramamma, eller försöka hitta en egen pappaidentitet. Obs. "försöka". Det nämns inte med ett ord i stycket om kvinnan, att hon ska fundera på vilken roll hon vill ha för barnet. Det är väl självklart att det är mamman som är barnets primära förälder?

Slutligen finns en mycket diskret inpackad vädjan till papporna att spendera tid med barnet, eftersom det är tid som blir kvalitet. Barn och arbete går inte riktigt alltid ihop, så papporna uppmanas, mycket diskret, att i samspråk med mamman förhandla fram ett sätt att vara hemma med barnen. Ta ut sin del av föräldraledigheten, liksom.
För han vet väl att hans barn håller på att utvecklas och har förväntningar på honom?

Kort sagt är den här beskrivnigen rätt full av heteronormativt biologistiskt slemäckel. Mamman är barnets primära förälder, det är så självklart att kvinnan har en given mammaroll att man inte ens behöver ta upp den. Pappan kan ju fundera på om han vill bli ett komplement till henne eller försöka skaffa sig en egen roll. Dessutom förutsätter hela kapitlet att barn bara skaffas av heterosexuella vuxna som lever i äktenskapsliknande förhållanden, där hon sköter hushållet och han gör karriär.

Sverige, 2000-tal, jämställda samhälle, var är du?

Kommentarer

Xhakhal sa…
"På semester, återkommer när Ebba von Sydow skjutits."

... eh. Ingenting. Jag avskyr sådana där böcker -_-'
Mårten sa…
Kul att höra att vi lever jämställt.

Jag förstår inte pappor som inte vill vara hemma med sina barn.

Den dagen jag blir far så vet jag att jag skulle kräva att få dela på föräldraledigheten.

Men det är inte för än vi slänger och bränner denna typ av könsklyftökande litteratur och börjar jobba med jämställdheten på barn nivå som vi kommer komma någonvart. Inte idag, inte imorgon men kanske om ca 30 år så.
Hans Lundahl sa…
Raising up Mommy - när och om du får lust ...
Anonym sa…
Ha ha, jag skrattade gott åt detta. Vilket nog mest ska förstås som en försvarsmekanism från min sida över hur sorgligt sakernas tillstånd kan vara.

Nåval, är det någonstans hetronormaliteten fortfarande regerar är det i ALLT som möter den blivande föräldern: Amning, föräldraledighet, blöjbyten, vem som söver barnet, osv osv. Information från mödravården, bemötande på föräldrarutbildning, tidningar, böcker. Att plocka upp exempel som i denna post är i princip att slå in en öppen dörr, föräldrar-barn-världen är fullkomligt nerlusad med sådant här.

När min fru och jag gick på föräldrautbildning brukade jag roa mig med att nedteckna störda citat på detta tema, typ "Det finns ju inga vetenskapliga belägg, men alla vet ju att amning är helt outstandig"

Fö, Mårten, du verkar vara en fin kille. Vad kräver du mer av din partner? Förstår du mammor som vill börja jobba snabbt efter förlossningen?
Disa sa…
Kära nån, jag föreslår att du ser "Pregnant man", underbar dokumentär. Upplyftande när någon vågar göra något sådant, men samtidigt nedrivande när man får höra om vilka trakasserier de utsätts för.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det