Queer i mumindalen

I dagens Aftonbladet ondgör sig Stefan Ingvarsson över att Mumintrollet hela tiden kastas i armarna på Snorkfröken, när det är uppenbart hur queer mumindalen egentligen är. Ingvarssons artikel är på sina ställen på tok för insinuant och övertolkande, men han har en bra grundpoäng.

En av de sakerna jag oftast stör mig på, när jag ser den tecknade muminserien eller drickslar kaffsla ur mina muminmuggar, vilket jag gör rätt ofta, är just det - hur mumintrollet och snorkfröken alltid framställs som ett så självklart kärlekspar. De avbildas på den rosa muminmuggen med hjärtan på, och i det tecknade avsnittet där Mumintrollet vaknar av att vintern kommit, så sover Snorkfröken sött i sängen bredvid honom. Det är så allmänt fel.

När man läser muminböckerna är det svårt att inte lägga an ett queerperspektiv. Ta Toffslan och Vifslan, de närmast oskiljaktiga varelserna, som sover tätt ihop i en byrålåda, och pratar på ett eget språk som ingen annan förstår. Det spelar dock ingen roll, de vet ju själva vad det handlar om. I Trollkarlens Hatt (1948) förvarar de kungsrubinen i sin kappsäck, den stora röda skatten som de försvarar från Mårran. När de i slutet av boken visar upp ädelstenen försjunker hela Mumindalen i tyst begrundan, och tycker sig se det allra vackraste, djärvaste och finaste de någonsin varit med om inne i dess flammor. Det är inte svårt att läsa rubinen som en metafor för Kärleken.
I Boel Westins biografi över Tove Jansson kommer det dessutom fram, att Toffslan och Vifslan var smeknamn för Tove Jansson själv, och kärleken Viveca Bandler.

På samma sätt är det svårt att inte lägga märke till, att Mumintrollets stora kärlek egentligen inte är Snorkfröken, utan Snusmumriken. Det är när mumriken försvinner på vintrarna som trollet är otröstligt, och det är uppenbart hur mycket tillgivenhet och beundran han känner gentemot Snusmumriken. Den kärleken är så otvivelaktigt mycket djupare och mer innerlig än den han känner för Snorkfröken.
Fler än Stefan Ingvarsson ser en romans mellan mumintrollet och Snusmumriken. Philip Their jämför i Hufvudstadsbladet "Trollkarlens hatt" av Tove Jansson med "En förlorad värld" av Evelyn Waugh och drar samma slutsats.

En sak som alltid fascinerar mig när jag läser muminböckerna, är hur mycket jag ofta ändå känner igen mig själv och människor i min omgivning i dalens invånare. Jag och en kompis brukar ofta skratta åt oss själva, när vi inser hur mycket som Toffslan och Vifslan vi egentligen framstår. Toffslan och Vifslan på nya äventyr, Toffslan och Vifslan avslutar varandras meningar och fnittrar mycket tillsammans.

Och visst har jag flera gånger känt mig som ett mumintroll, som längtar efter Snusmumriken. Jag känner så tydligt igen min starkaste tonårsförälskelse i trollet, i den där innerligt vänskapliga och kärleksfulla beundran av en människa, och visst har jag varit ledsen de gånger då Snusmumriken fått behov av distans och gett sig av på egna äventyr. Känslan jag får av Mumintrollet och Snusmumriken är en sådan innerlig kärlek. Om den må vara platonsk eller sexuell tycker jag faktiskt inte alls är relevant.

Kommentarer

Andreas sa…
Jag läste texten på Aftonbladet och hittade en blogg där du kommenterat och länkat till Huvudstadsbladet. Sedan hittade jag din blogg. Och jag bara måste läsa Mumin-böckerna. Jag hatar när jag underskattar saker jag egentligen har potential att älska. I morgon ska jag till biblioteket, min kassa lön ger mig inget utrymme att på studs beställa böckerna på Adlibris.

Kram
Wilhelm sa…
Du ser helt klart på Mumin som jag ser på Pelle Svanslös fattar att det är något mycket, mycket djupt i böckerna fast dom flesta tror att det bara är vanliga barnböcker.

Jag borde nog ta och läsa mumin någon gång.
Mumintrollet är en vldigt innerlig och andaktsfull person. Att han har någon slags kärlek till snorkfröken känns uppenbart för mig, och den kärleken och kärleken till Snusmumriken finns det ingen motsättning i. Men framför allt är Mumintrollet ett barn, som är alldeles för ungt för att ha känslor som kan betraktas som sexuella. Jag tycker nog att man missar mycket om man inte tar hänsyn till hans mentala ålder när man gör sin läsning av honom. Mumintrollet är över huvud taget inte en sexuell person. Han förhåller sig kärleksfullt och andaktsfullt till många personer, inte bara snusmumriken och Snorkfröken.
Anneli sa…
Kristoffer: Jag håller med dig om att mumintrollets kärleksrelationer förmodligen inte är det minsta sexuella, han är trots allt ett mycket ungt troll. Men då är det ju ännu konstigare att kommersiella muminprodukter alltid satsar på att framställa honom och Snorkfröken som ett stereotypt kärlekspar.
StingRay sa…
Nu var det många, många år sedan jag läste Muminböckerna, men jag minns tydligt att jag noterade queerundertonerna redan som liten, även om jag inte visste vad de var då. Jag minns att jag slogs av att Mumin och Snorkfrökens kärlek verkade närmast påtvingad, och att han egentligen verkade ganska ointresserad. Det var något man reagerade på när man var fem-sex år och van vid Disney-historier där den manliga och den kvinnliga protagonisten alltid älskar varandra och får varandra i slutet.
Xhakhal sa…
Jag tror snusmumriken var min idol längre än Batman. En sådan vill jag också vara, någon gång. När jag blir stor kanske. Och hittar en grön hatt.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det