söndag 28 december 2008

A language of distance, et une langue pour la naïve

"Jag är inte samma person på svenska som på tyska", sa min kursare Doris en gång, när vi pratade om sambandet mellan språk och identitet.

En sak som fascinerar mig med alla språk jag talar, är att de på något sätt har varsin laddning. Språk är identitet, och även de språk som jag inte räknar som en del av min egen identitet, ger mig en ny självbild när jag använder dem. Jag har inte två fullständiga språk som Doris har, utan istället har jag ett modersmål och två främmande språk som jag använder i begränsade domäner.

Engelska använder jag ofta när jag tänker tillbaka på saker jag varit med om. På engelska kan jag redogöra för detaljerade händelseförlopp utan att lägga någon känsla i dem. Jag känner inte på engelska. Engelskan fungerar därför bra som ett verktyg för att distansera mig från saker. Saker jag rodnar när jag berättar om på svenska, kan jag tackla genom en översättning.
Att jag inte känner på engelska blev väldigt tydligt med en kille jag hängde ihop med ett tag. Så fort vi kom in på samtalsämnen om hur vi tänkte och kände om saker, så växlade han direkt till engelska. Jag svarade konsekvent på svenska, så vi kunde gå och ha långa samtal där vi pratade på varsitt språk, men ändå förstod varandra. Man använder det språk man känner passar bäst.

Och så har jag franskan. Min franska är mycket begränsad, men klart mer känsloladdad än vad engelskan är. När jag kommer på mig själv med att tänka eller mumla högt på franska, så är jag ofta på ett väldigt speciellt humör. Jeune et innocent, peut être aussi un peut naïve. När jag känner mig lite ung och oförstående, ofta inför just känslor, så kan jag gå över och börja prata med mig själv på franska. Dieu, est-ce que je tombe amoreuse? fungerar på något sätt bättre för att uttrycka känslomässig förvirring än vad Oj, håller jag på och förälskar mig? gör.

Svenskan kan jag sedan använda för att resonera kring problemen, tänka och känna efter hur jag verkligen känner. Men på franska blir jag alltid en smula yngre, bra mycket mera osäker och en dos rejält förvirrad.

lördag 27 december 2008

Manliga män buttfuckar

Det kliar i min inre språkvetare varje gång jag spelar spel med mina killkompisar. Anledningen är ett litet verb, klart inplockat från engelskan, som används så fort någon saboterar för någon annan i spelet. Verbet i fråga är att buttfucka.
"Men åh, nu buttfuckar du mig igen!"
"Känn dig buttfuckad!"

Analsexreferenser av den här typen verkar inte vara helt sällan förekommande i många mäns språkbruk. Alla vet vad uttrycket tappa tvålen i duschen syftar på och att det inte är någonting trevligt, och vem har inte hört någon klaga över att han blir rövknullad av chefen när det är för mycket på jobbet?

Med största sannolikhet bottnar det här i en föreställning om att analsex gör jävligt ont, och en rädsla av att bli utsatt för någonting så förnedrande som att bli penetrerad. Det är manligt att fjärma sig från så fjolliga saker som att vara mottagande part i sängen, och det är manligt att komma med brölkommentarer av typen höhö, analen är enkelriktad. Man är ju ändå en heterosexuell man som inte ägnar sig åt sånt där bajspackande. Samtidigt, så verkar det också vara grymt manligt att sätta på kvinnor på precis samma sätt.

I testosteronbrölandets högborg, Slitz, ägnar Stefan Jensen en artikel åt fenomenet, och skriver bland annat:
"Det största problemet med analsex har varken med rektalbristningar eller könssjukdomar att göra: Det är givetvis att övertala tjejen att ha det. Eftersom detta inte direkt är ett ämne man kallpratar om vid middagsbordet – och som i så fall bara skulle leda till det klassiskt irrationella kvinnoargumentet 'visst, om jag får köra upp en gurka i röven på dig' rekommenderar Jensen (...)"

Och jag är förmodligen en irrationell kvinna, för jag har lite svårt att förstå logiken i att förespråka analsex samtidigt som man är livrädd för att själv bli penetrerad av någonting. Om jag som kvinna förväntas tycka att det är jävligt skönt att bli tagen i tvåan, är det då konstigt att jag förväntar mig att en man skulle njuta lika mycket av samma behandling?

Och borde det inte kännas konstigt egentligen, att först beklaga sig över hur rövknullad man blir av chefen på jobbet, för att sedan gå hem och ge sambon samma behandling mellan lakanen?

torsdag 25 december 2008

God jul

Då var julen avklarad för det här året, och den har förflutit ovanligt lugnt och stillsamt. Till skillnad från rätt många av mina vänner och bekanta, verkar det som, tycker jag faktiskt att den här högtiden är rätt trevlig. I år har vi firat hemma med bara den närmaste familjen: jag själv, systern, mamma och kattungarna.

Katterna har aldrig firat jul förr, och vi hade Piff och Puff-lajv här natten före julafton, när granen var nyklädd och några upptäckt hur många roliga, blanka, runda kattleksaker som hängde i den! Ett par dagar senare har fem kulor gått sönder, och resten hänger utom räckhåll på grenarna högt upp. Istället är det stillsamt krig på julgransmattan.

Ett par dagar före julafton åkte jag på en rejäl omgång halsfluss. Köpte penicillin till mig själv i julklapp, men kan vara social i omgångar om jag går på en rejäl dos alvedon. Det känns inte så fasligt illa att vara sjuk på jullovet faktiskt, det ger mig en legitim anledning till att sova till sent på eftermiddagen. Imorgon ska jag dock vara lite nyttig och arbeta för min lajvförening, varefter vi ska vara mysiga och dricka glögg på Sverokskansliet. Glögg är en sådan dryck som jag gärna skulle dricka året runt, om den gick att få tag på. Kryddat, varmt, alkoholfritt vin är lite för trevligt för att bara konsumera under årets kalla månader. Särskilt på lajv gör det sig faktiskt utmärkt. Jag tror att jag ska passa på i slutet av säsongen att köpa på mig ett par flaskor. Inte ens Systembolaget har särskilt bra utbud av glögg när det inte är vinter.

Men jaja, jag har haft det trevligt på det stora hela, lugnt och skönt och mår helt okej. God jul!

måndag 22 december 2008

Av alla bisarra namn

Häromkvällen postade en användare en rätt rolig länk i IRC-kanalen jag hänger i (#sverok@quakenet). Det var frågan om en namngenerator, där man kunde skriva in föräldrarnas namn för att få tips på barnens. Uppenbarligen var generatorn statistiskt baserat på något sätt, ju vanligare namn föräldrarna har desto ovanligare blir barnens. Tyvärr är den inte helt bra, utan förhoppningsvis under utveckling. Bland annat så får man bara ett namnförslag per kombination av föräldrarnas namn. Jag lekte med den lite, och konstaterade att den ville ha mina föräldrars unge till att heta Heidi. Jag gillar inte riktigt det namnet, och är glad att jag har sluppit det. Kombinationen av mina morföräldrars namn resulterade i rekommendationen Helena, vilket jag tyckte var rätt sött, med tanke på att det är min mammas och mitt gemensamma andranamn, och ett namn jag tycker väldigt mycket om.
Sajten som har hand om namngeneratorn, Svenska Namn, länkar direkt till forumet på Allt för föräldrar. Det är ganska underhållande att gå in och kika på vad dagens småbarnsföräldrar har för namnfavoriter.

Med jämna mellanrum kommer det upp notiser i tidningarna om föräldrar som inte fått sina namnförslag beviljade av Skatteverket. Som föräldrarna som ville döpa sin dotter till Luleå, vilket ansågs vara skadligt för barnet och dessutom inte passande som namn. Däremot är det inga problem med att heta Paris, London eller Kiruna - som ju också är namn på städer, och som bärs av ett varierande antal svenskar.

En bekant till familjen satt i somras och ondgjorde sig över nämnda föräldrar, och undrade på fullaste allvar hur man kan vara så elak mot ett barn att man ger henne tredjenamnet Luleå. Jag har svårt att se problematiken, det klingar trots allt lite gulligt. Då har jag betydligt svårare för alla märkliga kombinationer som småbarnsföräldrarna på Allt för föräldrar vill döpa sina ungar till. Favoritkombinationen hittils är hon som ville döpa sina tvillingar till XANDER Silas Maximilian Lancelot och DRACO Heath Sebastian Jude.

Framförallt tycker jag att det är lite lustigt med folk som väljer namn som absolut inte fungerar på svenska. Varken Heath eller Jude kan väl anklagas för att följa svenska uttalsregler, och om det är språket som ungarna kommer att växa upp på, så är det väl en fördel om namnen går att uttala. Jag vet själv hur irriterande det är att vistas utomlands, där namnet Anneli är totalt obegripligt. När jag jobbade i Frankrike fick jag nöja mig med anything containing Anna and a Lee.

Jag tyckte också lite synd om den mamma som var förtjust i långa, tunga och romantiska namn, och funderade på att döpa sin son till Leopold. Problemet var ju att folk kommer att kalla pojken för Leo. Och det är ju inte alls samma namn! klagade den blivande modern. Men är det inte lite självklart att folk med långa namn kommer att få dem förkortade? Min kusin Eleonora kallas sällan någonting annat än Ellinor, eller ännu hellre Elle. Min bror Leonard har aldrig kallats någonting annat än just Leo. Och när jag träffade på ett syskonpar med de mycket otympliga namnen Maximilian och Alexander var det väl inte tal om att de hette någonting annat än och Max och Alex. Det är väl sådant som man som förälder med en förkärlek för långa namn får acceptera.

fredag 19 december 2008

Fulpoäng

Det här med fulpoäng är en typisk jämförelse som kommer upp med jämna mellanrum när man sitter i en blandad bekantskapskrets och pratar om sex, jag tror att det är ofrånkomligt. Och jag tycker att de är ganska fascinerande på ett sätt. Det handlar liksom om att omsätta sin promiskuösitet till en siffra.

Om det är någon som inte vet hur man räknar ut fulpoäng så finns det två sätt. Antingen så räknar man ut differensen i ålder mellan sig själv och den person man legat med som ligger längst bort i ålder, varefter man multiplicerar den siffran med antalet personer man har haft sex med. Alternativet är att man tar åldersskillnaden mellan den yngsta och den äldsta person man gjort det med, gånger antalet personer då.
Är man lat så använder man en uträknare.

Det intressanta är ju att de här siffrorna egentligen inte säger någonting alls om personers sexuella liv och leverne. De skenar iväg som sjutton om man råkar ha haft en sexpartner som är mycket äldre eller mycket yngre. Då får du räkna med att det där engångsligget med en 35-åring som du hade när du var 16 år och dum förföljer ditt fultal hela resten av livet. Dessutom är det rätt svårt att få något som helst grepp om vad som är vanliga siffror, och följaktligen säger din fulpoäng ingenting om ifall du har haft ovanligt många partners eller ovanligt få heller.

Slutligen finns ingen riktig definition på vad som räknas som sex i fultalssammanhang, som godkänns av alla. Personligen tycker jag att det är ganska löjligt att, som sajten, inte räkna handsex eller oralsex som sex. Men eftersom folk inte är överens blir det också en felkälla.

Jag tror egentligen att hela fulpoängsgrejen är till för att kunna kasta i ansiktet på folk att de minsann är slampigare eller fulare än vad man själv är. Men tja, om man nu känner för att se på sina sexpartners som något slags troféer så kan det nog vara roligt att samla på sig många poäng.

torsdag 18 december 2008

Bara demonstrativ fördomsfrihet

En av mina manliga bekanta satt för ett tag sedan och beklagade sig över hur svårt vissa tjejer har för att tolka signaler som betyder romantiskt intresse från hans sida. Om man överöser henne med små romantiska gester hela tiden, bjuder henne på middagar och ser på klassiker tillsammans, så borde hon kanske förstå att det handlar om romantik, och inte bara något slags vänskapligt sexuellt tidsfördriv.

Det här är ännu mer intressant när det kommer till många tjejers attityder till samkönat flörtande. Jag undrar om det är något slags följd av det allmänt kända faktumet att många män tycker att det är sexigt när två kvinnor är intima med varandra som är boven.

För när man sätter sig i knät på en individ av det motsatta könet, kanske kysser honom på munnen eller lite på halsen, använder kroppskontakt och småtafsar, då är det alltid tecken på ett sexuellt intresse. Genom den sortens uppträdande visar man att man är attraherad av personen i fråga, och attraktion kan mycket väl leda till sex om den är besvarad. Men så fungerar det visst inte när det handlar om samkönad interaktion, eftersom många tjejer av någon underlig anledning har för vana att förstå det som att allt från oskyldigt rodnande flörtande, via tafsande till rent grovhångel, bara är tecken på att man är fördomsfri och wannabisexuell - men inte ska ses som sexuella inviter.

Eller så är det den här fina heteronormativa föreställningen om att kvinnor inte riktigt har någon egen sexualitet, utan ska spela svåra och vänta på att bli erövrade av män. Om en kvinna tar initiativet gentemot en man är hon följaktligen en slampa och billig. Låt gå, men när en kvinna tar initiativet gentemot en annan kvinna, då är hon bara oseriös. För det finns ju ingen man som kan erövra i sammanhanget!

onsdag 17 december 2008

Det handlar nog om image

En av de mer centrala tjänsterna på Facebook går ut på att lägga upp bilder på sig själv och sina vänner, tagga folk på korten, för att man sedan ska kunna gå in via deras profilsidor och se bilder på dem. En trevlig funktion när man vill spionera lite på sina vänner eller hitta de där bilderna som de helst skulle glömma. Fantastiskt roligt är det när man hittar bilder på folk ur sin bekantskapskrets, som gärna framställer sig själva som hårda, macho öldrickare, där de är fjorton år gamla med för lång pannlugg och tröja som är kort i ärmarna. Facebook, alltså.

I och med att bilderna är så pass centrala, så handlar ju mycket av intrycket man gör på Facebook om vilka bilder som finns upplagda på en själv. Jag blev lite full i skratt när jag tittade igenom det femtiotal bilder på mig som ligger uppe, och konstaterade att bilderna där jag ser ut som jag brukar i mitt vardagsliv lyser med sin frånvaro.

Jag bläddrar igenom mitt galleri och hittar följande mer eller mindre komiska outfits:
Anneli på midsommar, i Svärdsjödräkt och med långt rött hår som flyger i vinden.
Jag i aftonklänning av turkost paljettyg, på min studentskiva
Jag som hobbyalternativ på klassfestlajvet förra hösten
Jag som snusmumriken, på väg till ett vinterlajv
Anneli på Selma Lagerlöf-lajv, i bahytt och lösmage
Jag på 40-talskabaré i hatt med flor

Det handlar om image. Det handlar visst väldigt mycket om image. Jag kan därför inte låta bli att tycka att det är galet roligt att så många bisarra outfits har hamnat på Facebook, och att de säger så galet lite om hur jag egentligen ser ut.
Förhoppningsvis får folk åtminstånde intrycket av att jag är cool och kreativ.

tisdag 16 december 2008

Slängpolska

Jag älskar att dansa slängpolska. Det är en fantastiskt trevlig dans, man blir inte alltför yr men rör sig på roliga sätt, och den är perfekt att samtala, konspirera eller flörta samtidigt som man dansar. Nu på söndag måste jag verkligen försöka ta mig iväg till Skeppsholmsgården och hoppas att jag hinner dansa med min vanliga danspartner en kväll till innan han flyttar. Det är rätt kul när man är samdansad med folk, så det är mitt helgprojekt tror jag.

Idag har jag lekt vidare med Spotify och hittat en galet medryckande slängpolska. Det rör sig om polska nr 23 efter Byss-Kalle. Jag hittade dessutom noter på internet utan någon värre ansträngning. Den ser ut att kräva en hel del fingerfärdighet, men jag tror att jag kan klara det med lite övning. Det blir till att ta fram fiolen och öva lite, antar jag. Det här är en utmaning för mig! Och det är också kul.

Jag tyckte mest att jag kände igen den väldigt väl också, jag har dansat till den på Skeppis den där gången när Sonus spelade och det var fantastiskt bra, det är jag rätt säker på. Sedan när jag pratade med Karl Victorin så lät han igenkännande och sa "men den spelade vi ju på Selma-lajvet också". Alltså har jag med rätt stor sannolikhet dansat slängpolska till den här myslåten i bahytt och lösmage!
Jag har en utmaning till mig själv över jullovet alltså. Nu gäller det bara att jag skaffar en ny e-sträng också, sedan jag råkade ha sönder den gamla. Detaljer!

måndag 15 december 2008

Kameran fungerar

Det är svårt att inte känna sig elegant i vintagekläder. Den här helgen har jag sprungit omkring i en massa sådana, eftersom jag först var på neoburlesk cabaret med ett par vänner, och sedan dagen efter åkte till Uppsala på 1940-talslajv. Efter en heldag med metallspännena från strumpebandshållaren skavande mot låren, så är jag ganska glad för uppfinningen strumpbyxor.
Nu har jag en kort blogg-och-ircpaus, annars så har jag ett par rejält tighta deadlines de närmaste dagarna. Det är en artikel för Signaler som ska in imorgon, och så är det en hemtenta: samtalsanalys, som ska in på onsdag. Till råga på allt har jag fem kapitel praktisk retorik att läsa in mig på och ett protokoll att skriva.
Jag har nog ledigt resten av kvällen, när man är för trött och rörig får man ingenting skrivet ändå.

Förra veckan bjöd på en del emotionell inkontinens och bisarra känslosvallningar, som jag tacklar genom ren ignorans. Det fungerar oväntat bra. Estradpoesin är väl inte hundraprocentigt sanningsenlig, men jag är nöjd med den.

Och så har jag upptäckt Spotify! My my, det är en bra tjänst!

Femton år och okysst

Jag leker estradpoet när jag är hemma utan internet.

Det här är en text om det där med förälskelser och att bli uppraggad och allt sånt där. Min vän David brukar säga ”svep henne av benen, så blir hon din för alltid”, men sveper du mig av benen så blir jag bara omkulldragen. Och lite sådär tonårig och romantiskt känslosam. Och det kanske är mysigt att vara ung och romantisk...

men med den identiteten kommer osäkerheten
nervositeten och naiviteten.
Blir verbalt inkompetent, emotionellt inkontinent
där rök integriteten, jag är helt transparent.
Jag blir oerfaren, ung, jag blir femton år och okysst
respondera på mig snälla, jag blir sjuk när det är knäpptyst!
Analysera mig och se, jag är så utlämnad mentalt
att allt du gör är kollosalt och varje fel katastrofalt.

Ger man sig in i leken ska man vara rationell
och trygg och interaktionell, jag har valt bort emotionell.
Ska inte stamma tyst och rodna, inte famla med mitt hår,
inte tråna som i ensamhet, och sucka när du går.
För det är alteriteten i interaktionen
som styr attraktionen och blir erosionen
som bryter mig i flarn, för jag är inte resistent
jag sökte mumrikar som barn, ackommoderar konvergent.

Vill gärna vara i din närhet, men jag kan inte förstå
vad det är i allt du gör som verkar tilltala mig så.
Tala med mig som sig bör, och fortsätt njutbart fascinera,
imponera, intressera, men jag orkar inte mera.
För du har blivit personen som drar ur mig tryggheten,
självsäkerheten och erfarenheten
gör mig ung och dum och svärmisk, men visst känns det som ett hån
för den identiteten har jag vuxit ifrån.

torsdag 11 december 2008

Mamelucker

Imorgon ska jag på neoburlesk kabaré med ett par av mina vänner, och på lördag är det Vändpunkter, 40-tals-teaterlajv i Uppsala. Jag håller på för fullt och leker och tittar på kläder, och det börjar kännas som att jag är på väg att nå ett mål i min vintagegarderob. Jag har nämligen en massa fina kläder. Häromdagen provade jag mig gladligen igenom följande fina plagg.
Strumpebandshållare, nylonstrumpor med söm, spetsunderkjol, linne, en swingklänning med stor cirkelkjol, svarta handskar, hatt med flor och snörkängor. Jag kände mig vansinnigt elegant.

Idag har jag funderat på hur denna eleganta ensemble skulle kunna tonas ner för att användas med framgång när jag spelar journalist på Vändpunkter, jag gräver omkring i min garderob efter en något mera nedtonad klänning. Har i alla fall hittat en proper blus och en annan hatt, utan flor.

Idag har jag också inhandlat ett par mamelucker, guds gåva till kvinnorna, för att slippa frysa ihjäl av glipan mellan strumpebandshållaren och nylonstrumporna. Dessutom hittade jag dem på Lindex och inte dyrt.

Bilder på hela härligheten kommer när min digitalkamera behagar samarbeta med mig igen. Förhoppningsvis. Jag känner mig hur som helst rysligt elegant. Vintagekläder har den effekten.

måndag 8 december 2008

Min sorgliga enspråkighet

Rätt ofta, under min uppväxt i Flemingsberg och särskilt mina år i Visättraskolan, har jag känt mig fattig. Inte på grund av att min familjs ekonomi skulle vara så mycket sämre än någon annans i området, det handlar inte om pengar, men om språk. På min skolgård i låg- och mellanstadiet pratades det väldigt ofta spanska, persiska, finska och diverse andra språk, men själv tillhör jag den minoritet som är sorgligt enspråkig.

I måndags anordnade Humanistiska föreningen Finlandspub, som jag besökte med en vän. Anledningen till arrangemanget var Finlands självständighetsdag i lördags, som firades med karelska piroger, Koskenkorva och livemusik. Boel Westin pratade om Tove Jansson, mycket trevligt. Men åter igen så kunde jag inte låta bli att känna mig sådär lite fattigt enspråkig, när stora delar av pubbesökarna pratade finska sinsemellan, och jag satt ju där och förstod inte ett ord.

Jag funderar på om jag skulle kunna läsa finska på kvällstid, på något sätt, vid sidan av mina svenskstudier. Jag måste ju läsa en termin litteraturvetenskap för att få ut min examen, och då kan jag ju egentligen lika gärna göra det på Åbo Akademi, så får jag dessutom tillfälle att byta språkmiljö, vilket jag är grymt sugen på. För att komma in på en utbildning i Åbo utan att ha en studentexamen (som är avskaffad i Sverige sedan sextiotalet) krävs dock kunskaper i både modersmålet och det andra inhemska språket.

Flytten och det språksociologiska experimentet känns inte helt orealistisk i alla fall. Jag pratade häromdagen med en bekant, Emil från Vasa, som är nere i Stockholm och gör praktik just nu. I vanliga fall läser han någon teaterutbildning på svensk högskola i Österbotten. Jag försökte få Emil att förklara för mig vad som är svårt med att flytta till andra sidan Östersjön bara sådär, men han begrep inte ens vad jag oroade mig för. Det är ett bra tecken. Det enda han kom på som borde bli problematiskt är just språket. Och ja, min sorgliga enspråkighet skulle med största sannolikhet bli ännu sorgligare om mitt enda språk skulle råka vara minoritetsspråk i samhället jag lever i.

Som det ser ut nu så har jag bara ett språk, jag har till och med bara en sociolekt, till skillnad från min syster som är tvedialektal och kan växla mellan vårdad stockholmska och rinkebysvenska. Den växlingen klarar inte jag, så jag får väl trösta mig med att den enda dialekt jag tagit in är att se som en högstatusvariant i samhället jag lever i.

söndag 7 december 2008

Hej tvåpartisystem

Oppositionspartierna offentliggjorde idag att de siktar på att ta fram ett gemensamt valmanifest till valet 2010, och siktar på att bilda en rödgrön koalitionsregering efter nästa val. I dagens DN hånar Jan Björklund Lars Ohly, som han hävdar kommer att bli alliansens främste valarbetare, eftersom vänsterpartiet drar den rödgröna koalitionen åt vänster.

Däremot anser Jan Björklund att det är bra och skönt för väljarna att nu både det blåa blocket och det rödgröna skriver gemensamma valmanifest och satsar på koalitioner. Vi börjar alltså närma oss ett tvåpartisystem i Sverige, inget tvivel om saken, och jag är tämligen säker på att det är en utveckling jag inte tycker om.

Till skillnad från vid förra valet kommer det förhoppningsvis ändå att finnas två definierade alternativ, antingen röstar man vänster, eller så röstar man höger. Det är alltid något. Men samtidigt ställer jag mig väldigt skeptisk till att lägga en röst på vänsterpartiet - bara för att hjälpa sossarna till makten. Det finns en poäng med att vi har fler politiska alternativ än två, en rätt viktig demokratisk poäng, och det passar bra om vi nu ska prata om valfrihet.

Jag har också svårt att tro att en rödgrön koalition kan dra fler väljare till vänsterblocket. Socialister vill inte bli förknippade med nyliberala högersossar, och socialdemokrater vill inte bli förknippade med kommunister så värst ofta heller.

Så nej, det här är en utveckling jag inte tycker om.

lördag 6 december 2008

Som en oas i stadens larm och brus

Under adventshelgerna varje år står jag i fiket på Kapsylens Julmarknad. Min moster Ingela bakar bullar och ostgifflar (de är berömda, det har stått om dem i DN). Jag brygger kaffe, är trevlig mot kunder, diskar och klär chokladkakor med blockchoklad. Det är ett trevligt jobb på det stora hela.

Kapsylen, ett arbetskooperativ på Tjärhovsgatan i Stockholm, känns ganska mycket som en oas i julhets-Stockholm. Fiket är galet billigt, alltid hem- och nybakat, julmarknaden består av keramik och hantverk. Förra veckan kunde jag inte motstå att inhandla en handtryckt top med den första kvinnan i rymden, idag blev det en palestinasjal (importerad från Palestina av ett par medlemmar i huset). Ett par gånger har jag blivit rejält förvånad av att utländska turister (förra veckan ett trevligt tyskt par) hittat upp till julmarknaden, vi känns inte så värst kommersiella eller ens särskilt utåtriktade. Så det blir liksom ganska lugnt, trevligt och allmänt mysigt.

Idag däremot, så har det varit allt annat än lugnt utanför Kapsylen. På väg till jobbet möttes jag av poliser i piketbussar och neonfärgade västar. Det är 6 december, Salemmarschen, och tydligen var det aktivistsamling i Kapsylens källare, på Kafé 44. Strax efter att jag passerat stängdes gatan av, och folket efter mig blev kroppsvisiterade. Vi var väldigt sugna på att gå ner och be poliserna som tryckte i valvet att tända marschaller och sopa när de ändå var där. Det gjorde vi dock inte.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska obehagligt att bli stoppad på väg till jobbet av polispiketer.

Nåväl, nästa vecka är det ingen Salemmarsch så nästa vecka kan ni förmodligen besöka mitt jobb utan att besväras av ordningsmakten. Jag rekommenderar en billig fika, om ni ändå befinner er på Södermalm.

Veckans tips, alltså:
Kapsylens julmarknad, Tjärhovsgatan 44
Keramik, hantverk, fik. lördag, söndag 12-17. Adventshelgerna.

torsdag 4 december 2008

Men se, då nalkas Lucia

Den senaste veckan har jag ströläst tidningaras rapportering om killen i Motala som inte fick bli Lucia, trots att han vunnit skolans omröstning med sisådär en 50% av rösterna.

Många av mina manliga bekanta skulle nog skaka på huvudet åt hela grejen, undra varför det är viktigt eller konstatera att killen nog inte borde ha kandiderat från början. Trots allt är ju Lucia en fin, svensk tradition och Sankta Lucia var ju kvinna.
Fast det där är ju egentligen ganska konstigt. Det svenska Luciafirandet har ju egentligen ingenting med det sicilianska helgonet att göra. Det har inte varit utbrett alls förrän på 1900-talet, men verkar ändå vara en av svenskarnas mest omstridda och traditionsbundna högtider - efter midsommar då. Julen är alla så överens om att den nuförtiden handlar om kommersialism och att mysa med familjen framför Kalle Anka, men Lucia är ju ändå en fin tradition, lite sådär lagom pseudoreligiös men ändå folkligt förankrad. Kanske är det därför som folk får för sig att allting måste följa en väldigt bestämd ordning just då.

Min högstadieskola var vansinnigt konservativ på området. Det var flickrep där alla skolans söta ljusa sopraner repeterade klassiska julsånger, och det var pojkrep där en lagom blandning av målbrottskillar, mörka basar och trettonåriga gossopraner skulle fås att sjunga staffansvisor någorlunda enstämmigt. Slutligen fick en hoper flickor leka runt och vara tomtar, för att göra det hela lite mera lättsamt. Lucia röstades fram av tärnorna, hon måste vara tjej och måste gå i nian. Någon offentlig skolröstning hade vi lyckligtvis inte.
Vi flickor uppmanades att vara graciösa, söta och rena. Flätade hår, rena ansikten, glitter och ljus. Inget bråk från tärnorna. Den brokiga manskören ikläddes strutar och fick pinnar med guldstjärnor - varefter de stod längst bak i tåget och viftade med dessa i takt till musiken. Boys will be boys. Jag behöver inte redogöra för hur det här stack i ögonen på mitt fjortonåriga, altsjungande, vänsterintellektuella feminist-jag, eller alla turer fram och tillbaka och tjafs med musiklärarna vi hade. Att få tonåringar att följa "fina traditioner" är inte helt lätt och kanske inte heller särskilt önskvärt.

Jag vill istället lyfta fram ett positivt exempel, i min barndoms luciatåg på Visättraskolan i Huddinge. Jag tror aldrig att vi medvetet försökte skapa "mångkulturella luciatåg" eller någonting med en liknande PK-benämning. Däremot var musiklärarna och skolan väldigt bra på att faktiskt ge eleverna gehör för sina åsikter.
Att få på coola nästan tonåriga pojkar från förorten en dumstrut med stjärnor på kan vara tämligen omöjligt. Därför struntade vi i det, och hade tärnor av båda könen. Vi blev inte uppdelade efter vilka som skulle vara tysta, snälla och bli kvinnor, och vilka som skulle vara bråkiga, högljudda och bli män. Var det elever som inte ville sjunga hade vår fiffiga musiklärare alltid ett par tonboxar eller en blockflöjt åt eleven i fråga. När halva min klass i sexan med gemensamma ord förklarade att vi inte kände oss bekväma med "Kristus är född åt oss i Betlehem... kom låt oss tillbedja vår herre och Gud" ströks den sången helt sonika ur programmet. På det stora hela var de väldigt öppna för förslag och fördomsfria.

Och jag tror aldrig heller att jag har farit särskilt illa av att se lärarnas Luciarock för eleverna, när en 25-årig manlig vikarie med långt ljust hår och elkrona stod längst fram och fick eleverna att headbanga till Nu är det jul igen. Man måste få leka lite med fina traditioner, och levandegöra dem så att de blir någonting som målgruppen faktiskt vill ställa upp på.

Vinter i mumindalen

Herregud, människa, vad hände med dig på vägen? Du var kreativ och poetisk, livsglad. Du var anarkist, du var öppen. När blev du en integritetskränkt, förnumsig neurotiker? Du himlar med ögonen och tittar bort, svarar nonchalant. Du skryter och hävdar dig, skriker och är noga med att vara bäst, mest och duktigast. Du har sakta utvecklats till en renodlad elitist.

Och här sitter jag med min kommunistuppfostran, lika för alla; och min låga respekt för andras egendom. Och jag blir illa berörd och chockad när du pratar om den mycket viktiga skillnaden mellan privat Coca Cola och allmän. "Jag har ingen skyldighet att bjuda er på det som är MITT" - nej, men vad häde med generositeten, du? Är det moderatföräldrarna som förmanat dig? Man ska göra rätt för sig här i världen, jobba och inte snylta på andra. Man håller i sitt. Och här sitter jag och är samhällsparasit, går på CSN, har inte föräldrar som betalar mitt inackorderingsrum, kan inte flytta hemifrån än.

Du tillhör den andra sidan, du har blivit främmande, och det är en kränkning av din integritet när jag frågar vad du säger om mig bakom min rygg. Det har blivit vinter i mumindalen, du har blivit symbolen för allt jag inte vill stå för.

Ge mig ett ljus, en gruppgemenskap och en stor palestinasjal så jag har någonting att värma mig med i vintermörkret.