A language of distance, et une langue pour la naïve

"Jag är inte samma person på svenska som på tyska", sa min kursare Doris en gång, när vi pratade om sambandet mellan språk och identitet.

En sak som fascinerar mig med alla språk jag talar, är att de på något sätt har varsin laddning. Språk är identitet, och även de språk som jag inte räknar som en del av min egen identitet, ger mig en ny självbild när jag använder dem. Jag har inte två fullständiga språk som Doris har, utan istället har jag ett modersmål och två främmande språk som jag använder i begränsade domäner.

Engelska använder jag ofta när jag tänker tillbaka på saker jag varit med om. På engelska kan jag redogöra för detaljerade händelseförlopp utan att lägga någon känsla i dem. Jag känner inte på engelska. Engelskan fungerar därför bra som ett verktyg för att distansera mig från saker. Saker jag rodnar när jag berättar om på svenska, kan jag tackla genom en översättning.
Att jag inte känner på engelska blev väldigt tydligt med en kille jag hängde ihop med ett tag. Så fort vi kom in på samtalsämnen om hur vi tänkte och kände om saker, så växlade han direkt till engelska. Jag svarade konsekvent på svenska, så vi kunde gå och ha långa samtal där vi pratade på varsitt språk, men ändå förstod varandra. Man använder det språk man känner passar bäst.

Och så har jag franskan. Min franska är mycket begränsad, men klart mer känsloladdad än vad engelskan är. När jag kommer på mig själv med att tänka eller mumla högt på franska, så är jag ofta på ett väldigt speciellt humör. Jeune et innocent, peut être aussi un peut naïve. När jag känner mig lite ung och oförstående, ofta inför just känslor, så kan jag gå över och börja prata med mig själv på franska. Dieu, est-ce que je tombe amoreuse? fungerar på något sätt bättre för att uttrycka känslomässig förvirring än vad Oj, håller jag på och förälskar mig? gör.

Svenskan kan jag sedan använda för att resonera kring problemen, tänka och känna efter hur jag verkligen känner. Men på franska blir jag alltid en smula yngre, bra mycket mera osäker och en dos rejält förvirrad.

Kommentarer

Gealach sa…
Jag har funderat åt samma håll, trots att jag undervisar i både engelska och franska kan jag inte påstå att jag behärskar dem på samma sätt som svenska.

Jag känner också att jag blir flera år yngre på franska, har inte tänkt på det förrän jag läste det du skrev, men det faktum att jag inte kan uttrycka mig lika nyanserat gör att det blir svårt att få fram exakt vad jag menar.

Att det sedan gått alldeles för lång tid sedan jag var i Frankrike och fick chans att prata "på riktigt" gör ju inte saken bättre. Att undervisa på högstadiet utvecklar inte heller min egen franska utan gör att den står och stampar på samma ställe...
Mårten sa…
Hm. Intressant tanke.

Jag kan ibland komma på mig själv att tänka på Engelska.

Bland annat så när jag skulle skriva ett brev som sen blev ett blogg inlägg så började jag tänka på engelska och det liksom forsatte in i själva inlägget.
Anonym sa…
Jag har lättare för att vara social på engelska då jag inte på samma sätt skyr att tala om trivialiteter. Det är himla fint faktiskt!
Hans Lundahl sa…
på svenska låter jag barnsligast, på engelska har jag gammalmodigast och på franska slangigast ordförråd, samt att min tyska är mer begränsad än den käns som (men jag låter bra mycket mer afslappnad på tyska)
Hans Lundahl sa…
kan noteras att jagb tänker ofta på de tre förstnämnda språken, mer sällan på tyska

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det