Min sorgliga enspråkighet

Rätt ofta, under min uppväxt i Flemingsberg och särskilt mina år i Visättraskolan, har jag känt mig fattig. Inte på grund av att min familjs ekonomi skulle vara så mycket sämre än någon annans i området, det handlar inte om pengar, men om språk. På min skolgård i låg- och mellanstadiet pratades det väldigt ofta spanska, persiska, finska och diverse andra språk, men själv tillhör jag den minoritet som är sorgligt enspråkig.

I måndags anordnade Humanistiska föreningen Finlandspub, som jag besökte med en vän. Anledningen till arrangemanget var Finlands självständighetsdag i lördags, som firades med karelska piroger, Koskenkorva och livemusik. Boel Westin pratade om Tove Jansson, mycket trevligt. Men åter igen så kunde jag inte låta bli att känna mig sådär lite fattigt enspråkig, när stora delar av pubbesökarna pratade finska sinsemellan, och jag satt ju där och förstod inte ett ord.

Jag funderar på om jag skulle kunna läsa finska på kvällstid, på något sätt, vid sidan av mina svenskstudier. Jag måste ju läsa en termin litteraturvetenskap för att få ut min examen, och då kan jag ju egentligen lika gärna göra det på Åbo Akademi, så får jag dessutom tillfälle att byta språkmiljö, vilket jag är grymt sugen på. För att komma in på en utbildning i Åbo utan att ha en studentexamen (som är avskaffad i Sverige sedan sextiotalet) krävs dock kunskaper i både modersmålet och det andra inhemska språket.

Flytten och det språksociologiska experimentet känns inte helt orealistisk i alla fall. Jag pratade häromdagen med en bekant, Emil från Vasa, som är nere i Stockholm och gör praktik just nu. I vanliga fall läser han någon teaterutbildning på svensk högskola i Österbotten. Jag försökte få Emil att förklara för mig vad som är svårt med att flytta till andra sidan Östersjön bara sådär, men han begrep inte ens vad jag oroade mig för. Det är ett bra tecken. Det enda han kom på som borde bli problematiskt är just språket. Och ja, min sorgliga enspråkighet skulle med största sannolikhet bli ännu sorgligare om mitt enda språk skulle råka vara minoritetsspråk i samhället jag lever i.

Som det ser ut nu så har jag bara ett språk, jag har till och med bara en sociolekt, till skillnad från min syster som är tvedialektal och kan växla mellan vårdad stockholmska och rinkebysvenska. Den växlingen klarar inte jag, så jag får väl trösta mig med att den enda dialekt jag tagit in är att se som en högstatusvariant i samhället jag lever i.

Kommentarer

StingRay sa…
Du kanske inte kan komma in den vanliga vägen på Åbo Akademi, men du kan antagligen ta dig in som utbytesstudent via något av de två-tre utbytesprogram som finns på SU.

Då har du rätt till svenskt studiebidrag och -lån, samt i regel ett mindre stipendium.
Anneli sa…
I like that! :)
Tiikeri sa…
Precis. Möjligheter finns alltid att komma in i Abo. Det förstod i alla fall jag det som när jag spenderade en vecka med intensiv finska där. Det finns redan flertalet utbytesstudenter i staden.
Do it. Det är en upplevelse man har med sig i hela livet och värt varande sprakförvirring man kan fa för sig att göra. =)

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?