måndag 28 december 2009

Dagens outfit

Jag vet, det här är inte en stilblogg. Men jag måste bara få visa upp mina nya sexiga underkläder. Jättesköna under klänningen på vintern. Kanske får jag användning för dem på ett lajv någon gång.

Don't you always fake it?

Ett par gånger den här vintern har jag snubblat över fuskpälsar som jag varit tvungen att fråga om de verkligen inte är riktiga. Senast på Lindex, som hade en rätt trevlig liten pälsmössa i 100% akryl. Just pälsmössor och liknande plagg kan jag tycka är riktigt söta, i rätt sammanhang, så det är bra att man slipper stödja pälsindustrin för det.

Det verkar vara rätt många år sedan som de stora konfektionskedjorna slutade med pälsdetaljer i sina kläder. Naiv som jag är har jag antagit att man kan se äkta päls som ett big no no i konfektionsplagg. Det finns trots allt så mycket bra fuskpäls som ser riktig ut. Och det är så pass många som är högljudda motståndare till pälsindustrin, både veganer och vanliga dödliga.

Så döm om min förvåning när jag och min syster besökte Stockholm Quality Outlet idag för att hitta en julklapp åt henne. De flesta butikerna var tyvärr rätt dyra och rätt tråkiga, men ett par trevliga hittade vi. Det märkligaste var dock butiken Hollies, som kändes fullproppad med Drottninggatan-budgetmode, märken som var inne på 90-talet och Odd Molly-plagiat. De hade ett gäng ganska söta kappor som jag antog var i fuskpäls, så det var snudd på äckligt att läsa lapparna och se texten "100% rabbit".

Jag trodde faktiskt inte att det var så pass accepterat med päls i kläder, och särskilt inte i kläder som ser budgetkonfektion ut. Fler kommer säkert ihåg stormen när Kate Winslet fotades i päls utan att veta om det, och då var det ändå glamourbilder. Är det några som envisas med att bära stora pälsar, borde det ju vara östermalmstanter och lyxhustur, inte vanliga unga svenska fashionistas.

lördag 26 december 2009

Alla får ligga!

När jag beklagade mig över att så många tjejer (och även killar) anser att sex mellan tjejer inte är riktigt sex, så fick jag en missnöjd kommentar som jag kände igen rätt många människor jag pratat med i.

"Lite av ett lyxproblem kanske? Hur många har förutsättningarna att pröva sig fram öht? I många såna här diskussioner verkar det vara så oerhört enkelt att få sex, man liksom väljer vad man vill uppleva, att lyckas få någon att vilja ha sex med en ingår inte i ekvationen. Kanske lite enklare för en snygg utåtriktad tjej än exempelvis en finnig blyg och introvert kille."

Eftersom jag umgås ganska mycket med just nördkillar så måste jag påpeka att jag har träffat på kritiken ganska ofta. Oavsett om det är i form av "tjejer vill ändå inte ligga med killar som kör Linux" eller "Du kan tjata om öppna förhållanden och polygami och sånt, men det är ingen som vill ligga med mig i alla fall". Just när det handlar om att prata sex verkar det vara förvånansvärt lätt att ta på sig en martyrstatus och förvänta sig att alla andra ska anpassa diskussionen - jag har hört "jag är oskuld så ni får sluta prata om sex!" också.
Men måste inte även lyxproblem räknas som problem värda att diskutera? Hela klimatfrågan tenderar ju att bli lyxproblem när man pratar om den, och "Hur många har förutsättningarna att skaffa sig en bil över huvudtaget? Tänk på alla fattiga." ingår inte riktigt i en diskussion om miljöbilar. Då fungerar det inte. Det fungerar inte om man ska sluta diskutera oschyssta arbetsvillkor med motiveringen att alla inte ens har arbete heller. Eller att sluta diskutera dåligt sex eftersom vissa inte ens får ha sex alls...

Sen så tror jag inte riktigt på att det är en omöjlighet för blyga finniga killar att få ligga med tjejer heller. Eller för blyga finniga tjejer att få ligga med killar. Egentligen är jag ganska säker på att det mest handlar om att våga prata med folk och våga visa att man är intresserad.
Trots allt, om jag räknade bort alla jag legat med som varit blyga, mindre vackra eller med ohjälpligt nördiga eller intellektuella intressen, så skulle mitt fultal ligga på ett minimum. Och troligtvis rätt många andras också.
Min raggskola för nördar återfinns här, för er som minns den.

torsdag 24 december 2009

Årets God Jul

Sådär ja. Nu sitter jag insvept i en ny rysk ullsjal och har uppfyllt mina plikter för den här julafton. Ska sova på mammas soffa inatt, och imorgon blir det till att åka till Uppsala och hälsa på pappa på Akademiska. Sen är julen slut för i år.

Riktig gran slår fortfarande plastgran. Den här doften alltså!
I år har min mamma och Ellica kattsäkrat granen, så inget Piff och Puff-lajv.

Min pojkvän har rymt från julen och är lycklig på sitt håll. Jag leker med släkt och vänner, har fått ett gäng tekoppar och en roman av Simone de Beauvoir, ätit en massa god julmat två dagar i rad, och åkt pulka med ett gäng tonåriga kusiner.

God jul!

onsdag 23 december 2009

Tjejsex och riktigt sex

DNs Insidan har upptäckt att allt fler unga väljer att inte kategorisera sig som hetero-, bi- eller homosexuella, och diskuterar fenomenet att det är mycket mer accepterat för tjejer att ha samkönat sex än för killar. Här är gårdagens, och dagens här.

Tydligen är det slående högt att 31% av de unga tjejerna uppger att de oftast är attraherade av män, men har känt attraktion även för andra kvinnor. 13% av dem har haft både hetero- och homosex, och 22% av tjejerna i studien hade haft cybersex med personer av båda könen.

Föga förvånande är siffrorna för killarna i studien mycket lägre. Någon som DN pratar med påpekar att tjejer har större handlingsutrymme än killar just när det kommer till samkönat sex, eftersom män är mer homofoba än kvinnor, men riktigt intressant blir det inte förrän Pelle Ullholm får ordet.

"Det är inte lika definierande för en kvinna att tända på en annan kvinna och ha sex med henne, säger Pelle Ullholm:

– Sex mellan tjejer betraktas tyvärr inte som riktigt sex. Ingen penetration antas förekomma, därmed förminskas sexet."

Jag har bloggat om det här förut. Om att sexuella aktiviteter mellan kvinnor inte ses som riktigt "på riktigt", utan bara är demonstrativ fördomsfrihet. Både resten av samhället och tjejerna själva verkar ha den attityden förvånansvärt ofta. Det handlar mer om att visa att man är frisläppt och öppen för förslag, än att man egentligen skulle tända på kvinnor, verkar det som. Inte riktigt hångel. Inte riktigt sex. Bara tjejsex ju.

Och visst, jag har träffat ett par killar som gör samma sak. Bara killhånglar lite på fyllan för att det är roligt, eller är nakna tillsammans bara för att de känner för det, utan att definiera det som sexuellt. Bara killhångel, inte på riktigt.

Men jag skulle inte dra slutsatsen att nu, 2010, är det ute att definiera sin sexuella läggning och fritt fram för alla sexuella praktiker. Dagens ungdom kanske prövar olika saker och experimenterar, men det där "tjejsexet" är fortfarande inte fullt accepterat som "riktigt sex". Det är fortfarande en bra bit kvar.

Titta, jag och mina vänner loltjejhångelposar också. Vi är så fail!

tisdag 22 december 2009

254 likadana klänningar

Jag borde verkligen skriva klart en artikel som har deadline på annandagen, just därför slösurfar jag på internet och hamnar på sidor med kläder. Jag gillar vanligtvis kläder. Igår var jag på Påkläderiet och hittade en fantastisk klänning som var 3 cm för trång i ryggen, och kom därifrån med ett par sekelskiftesmamelucker istället. Underbara plagg.

Idag, i alla fall, hamnade jag på Nelly.com, som verkar ha en massa olika märken och stilar och därför kanske åtminstånde lite spännande. De har smällt upp på förstasidan att det inte är för sent att beställa hem sin nyårsblåsa för att få den innan tolvslaget.
Men allvarligt...

Vad är meningen med att ha 254 festklänningar, om alla är precis likadana?

I år ska det uppenbarligen vara svart, snävt och lårkort. Är man vågad kan klänningen ha en midja eller lite fall, men det är inget måste. Den kan också ha en liten ärm, men ska helst låta bli.
Vill man inte ha "lilla svarta" finns färgerna mesrosa, beige, grå och gråbeigelila att välja mellan. Jag är dock rädd att det skulle kunna klassas som otrendigt. Och nu har min beskrivning täckt upp 95% av alla festklänningar på sidan.

Titta själva!

måndag 21 december 2009

Den osminkade sanningen

Just ja, förr fanns en tråd på Sveroks forum där folk uppmanades att visa bilder på sina datorhörnor. Jag hade inte tillgång till kamera, men påpekade att den i regel innehåller bland annat ett par snygga kaffemuggar, vilket fick folk att skrika om datorhörne-styling.
Så nu publicerar jag min datorhörna på bild!


Den stylade versionen...

Och den osminkade sanningen.

söndag 20 december 2009

Snart jullov äntligen

Idag har jag jobbat sista dagen för året på Kapsylens julmarknad, och fått med mig massa trevliga saker hem. Nu har jag kommit hem, ätit en avokado och slagit in ett par julklappar. Någon vidare julstämning har vi inte i hemmet än - även om jag har försökt tappert med julstjärnor.

Det här är ett sånt där dagboksinlägg eftersom intresserade släktingar, typ min mor, tenderar att vilja veta hur jag har det och inte kommer hit och hälsar på så fasligt ofta. Hon kanske märker på bilderna att vi har nya spetsgardiner från IKEA (som Hell hatade i början och jag tycker är rätt trevliga).

Idag har jag varit och gymmat också. Jag kanske inte har blivit någon superstark och megasnygg hjälte-babe, men däremot tycker jag att jag börjar märka att ryggen och axlarna är starkare. Jag har inte lika ont i dem längre, och när jag väl är på gymmet och anstränger dem är det så skönt att se sig i spegeln och upptäcka att axlarna inte hänger framåtsjunkna. Det är som att jag förvandlas från fet nörd till kurvig kvinna, och jag tror att det är en rätt bra sak. Det känns så i alla fall. Och det är ju bra.

(Så länge jag inte börjar bli lika självsäkert narcissistisk som snubben jag såg på gymmet idag, i rosa shorts som var kortare än ett par vanliga boxerkalsonger. När han inte tränade med vikter vilade han sig i en väl uttänkt pose, eller såg sig själv i spegeln och log slemmigt och italienskt. Hjälp!)

Imorgon ska jag ta en second hand-runda med Jojjo som är i stan. Och så har jag sista dagen på min kurs, och ska passa på att införskaffa julens alla sköna böcker. Men tro inte att det blir deckare! Jag ser fram emot (*host*) Herta Müller, Marcel Proust, James Joyce och Franz Kafka. Nej, det är inte alls pretentiöst.

fredag 18 december 2009

The Uniform Project

För ett rätt bra tag sedan hörde jag talas om The Uniform Project i någon tjejtidning. Det är en bloggare som startat ett projekt som går ut på att hon ska bära samma lilla svarta klänning varje dag i ett helt år. Tjejtidningen lyfte upp det för att visa på att Den Lilla Svarta fungerar i alla sammanhang, men när man tittar på bloggen så är det en kommentar till upphovskvinnans barndom i Indien, där skolbarnen har uniform och hittar på en massa olika sätt att visa upp sin originalitet trots den.

Samtidigt som hon visar dagens outfits samlar hon in pengar till fattiga indiska barns skolgång.
Ett rätt intressant projekt. Me like!

Att leva som man lär

Jag snubblade över en blogg tillhörande Albykollektivet, där ett gäng av mina gamla bekanta från Tu Lajv bor. Att läsa deras text om sig själva gjorde mig rätt imponerad, de har bildat ett kristet kollektiv för att "gestalta Jesu kärlek med hjälp av ett öppet hem."
Jag som inte är troende skulle nog ha problem med att bo i ett kollektiv där vi bad för varandra en gång i veckan, men jag tycker att det är rätt imponerande med folk som lever som de lär.
Inför klimatmötet i Köpenhamn intervjuade DN ett gäng ur den svenska delegationen, bland annat biträdande chefsförhandlare Agnes von Gersdorff. Faktarutan som hörde till artikeln finns tyvärr inte med i nätupplagan, men utöver de vanliga frågorna om familj, ålder och position så fanns frågan "så bidrar jag själv mot klimatpåverkan". Gersdorff äter inte kött, handlar mest second hand och har ingen bil. Alltså är jag beredd att ta henne på allvar som klimatförhandlare.
De andra personerna som intervjuades av DN var mer på nivån "jag försöker att inte köra så mycket bil", och är det någonting som jag blir lite less på så är det det. När det inte bara är folk i min direkta omgivning, utan även politiker och tjänstemän som jobbar med klimatfrågan dagligen som inte riktigt är beredda att ställa om sin livsstil. Jag har träffat folk som sagt "jag är bra på ecodriving, så jag får äta hur mycket kött jag vill!" när vi diskuterat klimatpåverkan. Och folk som håller med i protester mot konsumtionssamhället, men inte kan tänka sig att handla sina kläder second hand.

Jag har såklart också mina laster, och ligger definitivt inte på samma nivå som min hippie till brorsa, men jag skulle inte sitta och tala om för andra att det är viktigt att de skär ner på sitt inrikesflygande, köttätande, flaskvattendrickande och privatbilkörande om det var saker jag själv ägnade mig åt i stor utsträckning.
Men visst, jag har diskmaskin, jag köper på tok för mycket kaffe i engångsmuggar och jag har ingen koll alls på om tillverkarna av mina kokta kikärtor och billiga margarin har schyssta villkor. Men jag försöker i alla fall.
Och beundrar dem som försöker ännu hårdare.

torsdag 17 december 2009

Visionen, feat. Gustav Fridolin. Dada.

miljonprogrammen. vattenresurserna.
vi oljeberoendet Tänk
hålla Tänk
börjar rustar Det mer klimathotet,
medan ångest med
upprymd hoppas på mycket
bryter där

Tänk
som lite
För känner all
att det med rälsen itu
mig
10-talet och och andra
läggas kom- om behöver
lägger många det Jag är
hus- gör om.
och nu tänk
ska ge. ta
jobb om vad den 2.

upp
vi
vi
gör


---

HUR MAN GÖR EN DADAISTISK DIKT
tag en tidning.
tag en sax.
välj ut en artikel lagom lång för er dikt.
klipp ut den.
klipp omsorgsfullt ut varje ord i artikeln.
lägg alla orden i en påse.
skaka den försiktigt.
tag sedan upp urklippen ett efter ett.
skriv av dem noga precis som de kommer.
dikten blir lik er själv.
och nu är ni författare, oändligt originell och förtrollande sensibel
men ingenting för vanligt sunt förnuft.

(Tristan Tzara)

onsdag 16 december 2009

Vanilla ice ice baby!

Sist jag försökte diskutera med folk på BDSM-communityn Darkside lyckades folk dra slutsatsen att jag är mer än lovligt vanilj (alltså utövare av konventionellt sex utan rep och piskor och liknande), utifrån min åsikt att det inte är artigt av främmande män att kalla mig för fröken.

Jag tänker inte sluta tycka att det är felaktigt att använda 1800-talstitulering utan vidare i samtal med främmande människor. Om man nu inte förespråkar 1800-talets syn på könsroller och titelhierarkier egentligen, är det närmast rollspel att börja med det.

Om man verkligen tycker att man som dominant man har rätt att kalla unga tjejer för fröken (eller slyna för all del) utan samtycke, så förespråkar man ju verkligen 1800-talskönsroller. Och då är jag kanske bara för vanilj när jag inte accepterar det.

I sådana fall är jag stolt och vanilj.
Och då kanske det motiverar det här tröjtrycket, som jag har varit sugen på en tid.

Annars kanske det bara är så att jag har lust att göra ett statement av min sexuella identitet på samma nivå som killarna som brölar om att de ska ha tröjor med texten "stolt straight!" på. Då kan jag i alla fall lugna mig med att majoriteten av de som ser mig ha den på mig (och själva är vanilj) tror att jag bara gillar glass.

lördag 12 december 2009

Feel-good och förenklingar

Jag ska till jobbet imorgon och borde sova för flera timmar sedan, men jag sitter uppe och filar på intervjufrågor till mitt andra jobb, ett personporträtt till Signaler från Sverok. Jag funderar på hur politiska frågor man får ställa, vad som anses vara god ton, och är lite orolig att det som egentligen förväntas av mig är ett feel good-reportage.

Saker blir sällan särskilt roliga när det ska förenklas och skrivas feel-good. Å andra sidan kanske det är vad målgruppen vill ha? Vilken är målgruppen? Vad är syftet? Får jag välja själv eller ska jag gå på mina fördomar?

För ska jag gå på dem så blir det feel-good och förenklingar. Jag gillar inte när folk förenklar saker.
Jag har följt bloggdiskussionerna om Elin Woods golfklubbejakt och Tigers affärer. Tanja skriver och länkar vidare till ett gäng, för den intresserade. Det jag fastnade på var folket som förespråkar öppna relationer men är noga med att fördöma otrohet. Som Niklas Hellgren skriver:
"Vantrivs man med parsamheten får man bita ihop, omförhandla förhållandet eller avsluta det, inte gå bakom ryggen på sin/sina partner."

Jag har hört relationsanarkister/folk med öppna förhållanden/polymänniskor säga det där rätt många gånger. "Omförhandla då!", "Bit ihop eller omvandla förhållandet", "Bli poly, raring!"
Och trots att jag själv rätt länge har hatat monomänniskor som säger "ni gör det för enkelt, tänk på verkligheten, svartsjuka och sånt", så får jag lust att klaga och säga "det är inte så enkelt!".
It takes two to tango.

Om jag bestämde själv, så skulle vi kanske ha lite mer privatliv, kanske egna rum, ett öppet förhållande. Men vi är två i mitt förhållande, så jag har en person till att rätta mig efter, som inte är beredd att öppna sitt hem för en massa random älskare, vilket jag kan förstå.

Och de där omförhandlingarna får man göra varje dag. De ständiga kompromisserna om disk, inköp av toapapper, nöjen, räkningar, tider, släckta lampor, jobb, uppskattning, studier och älskande. Jag kan inte bryta min del av avtalet när det kommer till hur vi betalar räkningarna. Jag kan inte bara bryta min del av avtalet när det kommer till hur vi inte har sex med andra heller.

Bit ihop, omvandla, vara otrogen eller avsluta. Inget av alternativen fungerar. Vissa är dåliga, andra bara inte genomförbara.

Jag tycker om er relationsmänniskor som inte skriver feel-good-inlägg.
Men förenkla inte monogami heller. Det är mycket svårare än det verkar.

måndag 7 december 2009

Dagens upptäckter

Jag köpte gymkort för två månader sedan för att Hell övertalade mig. Sedan jag avslutade Idrott och Hälsa A på gymnasiet har min fysik sakta blivit sämre och sämre. I höstas hade jag ordentligt ryggont hela tiden och kunde knappt bära en ryggsäck. Då började jag gå på gymmet.
Sedan så har jag snällt masat mig dit två gånger i veckan och tyckt att det varit ganska jobbigt och inte särskilt kul, fast idag vände det.
För första gången har det varit kul att gymma! Jag upptäckte att min kropp klarar lite mer nu än för två månader sedan, att även om jag inte har någon toppfysik så är den på väg upp. Och efter passet var jag så grymt nöjd, kände mig stark och i form och pigg. Fysiskt utpumpad men glad och med mer energi än innan. Det är alltså så det ska kännas efter träningen. Det var alltså det jag missade i skolan!
Epic!

Dagens första upptäckt: Träning frigör endorfiner som gör att det är kul att träna.

I närheten av Friskis&Svettis på Kungsholmen där jag brukar träna ligger det ett PrisXtra. De är väldigt billiga jämfört med lokala Konsum, och eftersom jag är lönearbetande i adventshelgerna passade vi på att handla dyrt diskmedel: någonting vi har sagt länge att vi ska göra men inte tyckt varit värt. Så vi köpte en påse Finish för tre gånger av vad en påse av Coop Xtras maskindisk kostar. Och allvarligt! Jag trodde inte att vår diskmaskin kunde diska så rent! Det billiga bränner fast i disken, lämnar den halvklar eller värre än vad man stoppade in den. Det här var verkligen skinande rent.

Som Hell uttryckte det: "Jag har upptäckt skillnaden mellan bra och dåligt maskindiskmedel. Det är som skillnaden mellan Polens kavalleri och Tysklands tanks -39".

Dagens andra upptäckt: Dyrt diskmedel är värt pengarna!

Det här har varit en trevlig dag.

onsdag 2 december 2009

Inga betyg utan undervisning

Tanja skriver och ondgör sig över det ständiga tjatet på fler idrottstimmar i skolan, istället för mer undervisning på timmarna. Jag förstår till fullo hennes irritation.

Under högstadiet och gymnasiet antog jag att det inte spelade så stor roll hur duktig man var i de estetisk-praktiska ämnena, bara man gjorde sitt bästa och hängde med. Min idrottslärare på högstadiet gav mig godkänt på nåder i slutet av nian när jag börjat ta med mig gympakläderna och inte öppet uttryckte min ovilja inför ämnet. Efter att ha deltagit i en drös obligatoriska moment fick jag godkänt för den visade närvaron.

Först i gymnasiet började jag tycka att skolgympan var uthärdlig. Läraren ägnade rätt gott om tid i början åt att försäkra mig om, att det var just vi idrottshatare som var den stora utmaningen för honom. Och att om jag bara deltog och gjorde mitt bästa så skulle det vara bra nog. Så jag började delta på lektionerna. Jag spelade bollsporter med resten av klassen, försökte lära mig åka skridskor när resten åkte hinderbanor på tid, tog en rask promenad kring joggingspåret utan att fuska, och så vidare. Eftersom ingen pedagogik att tala om tillämpades på lektionerna (där eleverna delas upp på lag och skickas ut att springa runt på en bollplan mera som regel än undantag), och ingen talade om grundläggande grejer som konditionsträning, så får jag erkänna att det kom som en stor besvikelse i slutet av året när jag fick godkänt, samma som året innan, och inte mer.

Jag kunde inte springa en kilometer. Jag kunde inte dyka. Jag kunde inte åka skridskor. För ingen hade lärt mig.

Min musikundervisning i högstadiet bestod av att vi tittade på musikvideos tillsammans. Sedan satte vi oss vid varsin keyboard eller gitarr och fick lära oss grundläggande ackord: C, D, Am, G. Proven bestod i att spela dessa i rätt ordning och byta tillräckligt snabbt. Kunde man fingerplocka fick man MVG.

Musiklärarna ville dock skilja agnarna från vetet och beslutade att för att få MVG på kursen var man tvungen att skriva en egen låt och framföra den för klassen. Vi kunde fyra ackord, inte den minsta grundläggande musikteori. Vi visste inte vad en tonart var eller hur man tar ut rätt ackord till en melodi. En del av oss kunde läsa noter eller hade gehör, de flesta inte. På uppspelningsdagen spelade tre elever upp sina låtar för klassen. Samtliga gick eller hade gått i musikklass. En av dem hade spelat piano på fritiden i 7 år.

Exempel av den typen gör mig tveksam till vad andra anser att de estetisk-praktiska ämnena egentligen är bra för. Om det inte bara är jag som tror, att det viktigaste är att man gör sitt bästa och deltar i undervisningen. Att musikundervisningen är där för att alla ska ha hållit i ett instrument och idrotten för att alla ska röra på sig.

Men om det inte är så, utan tanken i själva verket är att betygen i de ämnena ska spegla de kunskaper som vi tillägnat oss under undervisningen...

Hur kan det då vara försvarbart att inte lära ut samma saker på lektionerna som man sedan genomför kunskapstester i? Om min förmåga att dyka från bassängkanten ska betygsättas, så får skolan lov att lära mig dyka. Är det min förmåga att göra genomtänkta arrangemang till melodier och framföra dessa som ska betygsättas, får skolan lov att lära mig grundläggande ackordanalys innan dess.
Annars borde betygen i Idrott och hälsa, Bild och form och Musik slopas helt.

torsdag 26 november 2009

Intelligent reklam!

Nu känner jag mig lite snuvad på de perfekta julklapparna här.

Det sitter nämligen helt underbara affischer uppe i tunnelbanan, jag såg dem på Centralen häromdagen och blev helt glad. Kulturbutik.se visar upp julklappsböckerna!

Jag hade verkligen velat ge bort Kokbok för militanta köttätare till min styrelsekamrat Gotland. Jag är väldigt nyfiken på Swingers at sea - säkra partnerbyten till havs och ifall den handlar om valar eller människor med båt, och skulle nog gärna läst Herregud, jag var ju bara ung och naiv! av Judas Iskariot bara för sakens skull. Det är inte varje dag böcker väcker så mycket uppmärksamhet.

Jag var så inne i att det var perfekta julklappsböcker att jag blev riktigt besviken när jag gick in på sidan och upptäckte att reklamböckerna bara var just reklam, och inte finns på riktigt.
Det hade ju varit så himla roligt!
Lyckad PR i alla fall.

Bilderna är direktlänkade och ärligt snodda från http://boktoka.se

onsdag 25 november 2009

Metablogg

Jag gillar inte metadiskussioner, eller metabloggande för den delen. Att blogga om bloggosfären är nog det hemskaste jag vet - i alla fall sedan jag försökte ta reda på vad grejen med de mest sökta orden på bloggportalen var, och insåg att nästan alla inlägg om dem var listor på "mest sökta på bloggportalen just nu". Totalt värdelöst.

Men ibland har jag lust att dela med mig av lite rolig information, som typ vad folk söker på när de hittar den här bloggen. Och stannar på den.

Sex och lajv verkar onekligen vara en het kombo. Inklusive sökkombinationer som sexiga+medeltida+lajv eller bara lajv knulla, knullas de på lajv, sex lajv och lajv sex. Däremot blir jag lite ängslig för sökkombinationer som lajv måste man knulla. Finns det folk som är oroliga för det?
Jag vet inte riktigt vad Sverok skulle säga om att den fina spelhobbyn blir förväxlad med annat snusk i sökkombinationer som gillar att rollspel slampa heller, men underhållande är de.

Jag tycker att det är roligt att glädja vissa andra av er. Ni som söker på intressanta grejer och verkar hitta vad ni letar efter. Som immersion lajv, mig ett svenskt pronomen eller finskans hän.

Vissa verkar inte ha lärt sig hur man söker på internet ordentligt i skolan, utan tror att Google has all the answers ska tolkas bokstavligt. Hela meningar, frågor och påståenden är marigt i kombination med sökmotorer. Men jag ska nog göra en FAQ, för nästa gång:

knullas de på lajv?
Ja. Därmed inte sagt att alla knullar eller att man måste knulla. Men kom igen, det åker tonåringar på lajv. Och par.

Où sont les neiges d'antan betyder?
"Var är snön från ifjol", på franska. Citatet kommer ur François Villons ballad om forna tiders kvinnor.

Nördar får inga tjejer
Tell my boyfriend!

Få D i betyg på universitetet
Betyder att du är godkänd, men inte så mycket mer. Kolla betygskriterierna för den aktuella kursen.

Hur köper man biljett till Berlin Night Express i Berlin?
Man besöker Deutsche Bahns kontor på Hauptbahnhof, och köper den av dem. Det funkar bra. Det blir mer problematiskt om man har köpt biljetten av SJ men inte hämtat ut den. Svenska tågbiljetter går inte att hämta ut i Berlin. Ring SJs kundtjänst så löser det sig.

Hur får man pippiflätor att stå?
Jag vet inte. Ståltråd?

Är engångsligg slampigt?
Jag gillar engångsligg... men så är jag nog att definiera som slampig också. Så jag vet inte.

Och slutligen
jeau de rolles, jeu-de-roles, jeu des roles o.s.v.
Hej! Jeu de rôles är den rätta stavningen. Kul att ni hittade hit i alla fall!

Kreativt och utvecklande med cybersex

Hanna Fridén skrev i Expressen om cybersex förra veckan. Självklart blev det ramaskri. Att en ung kvinna går ut och skriver om chattsexet hon hade som 12-åring på ett positivt sätt fungerar helt enkelt inte, när politiker och media vill framställa internet som ett pedofilt smörgåsbord där barn blir utnyttjade på löpande band.

Det känns inte som så värst länge sedan som översexualiseringen av samhället var ett aktuellt diskussionsämne. Är det dags för backlashen nu, eller? När det är så viktigt att tala om att 13-åringarna minsann inte är några unga kvinnor utan oskyldiga barn som måste skyddas (från internet och RFSU och jag-vet-inte-allt)?

Vilken 13-åring är inte nyfiken på sex? Vilken vuxen tror att det går att hindra sin nyfikna tonåring från att sexchatta, läsa sexnoveller, titta på porr eller busringa telesexförsäljare? Om 13-åringarna är intresserade kommer de att hitta information om sex i alla fall. Och då kan man väl tycka att det är bättre att hålla på med c6 (som det hette när jag var 13) eller lära sig vad som är viktigt när man har analsex i skolundervisningen, än att knulla med äldre killar som bjuder på sprit och lära sig allt om sex av free6.com?

När jag var 12-13 var det en naturlig del av de chattar man hängde på på den tiden, att folk ville ha c6. Detta var helt textbaserat, och något man höll på med i privatfönster. På ZTVs chatt censurerades ord som kuk, fitta, hora och knulla. Jättebra, då fick man en chans att utveckla sitt ordförråd också.

Jag kan inte annat än hålla med Hanna Fridén. Jag hade knappast kunnat hitta ett bättre sätt att få utlopp för en pockande sexualitet, när jag var ung och olovlig, än genom att chatta ihop sexfantasier med folk. Ett rätt avdramatiserat sätt att få reda på saker om sex genom. Eftersom textbaserat sex kräver lite mer för att vara erotiskt än vad moderna företeelser som cam- och telesex gör, var det dessutom krävande för språket och kreativiteten.

Jag vägrar att gå med på att textbaserat nätsex är något hemskt som ungdomar ska skrämmas bort från och skyddas mot. Ärligt talat, är det utvecklande och ett rätt ofarligt sätt att utforska sin sexualitet på. Och jag kan faktiskt inte bry mig om risken att personen jag textar med egentligen är en snuskgubbe på 56 eller fyra fnittrande femtonåriga killar vid en dator. Vem har sagt att de naiva 12-åriga flickorna på samma chattar verkligen är sådana?

De flesta människor drömmer väl om att leka med roller ibland, och vara någon annan? Både i sexuella situationer och i alla andra sociala sammanhang. Internet är ett riktigt bra verktyg för just det rollspelet.

tisdag 24 november 2009

Kärlek och erotik

Det är en sak som jag inte riktigt begriper med par som varit stadigt monogama i halva sina liv. Är det så att de lyckas vara nya och spännande för varandra varje dag? Eller gör de helt avkall på erotiken i sina liv, och nöjer sig med en lugn och slentrianmässig myskärlek?

Jag kan inte riktigt komma ifrån att se kärlek och erotik som motpoler till varandra. Erotisk laddning är det där elektriska fältet som ligger i luften runt människor som man dras till, och vill komma närmare rent fysiskt. Jag har alltid uppfattat just oförutsägbarhet som väldigt erotiskt - att ana, men inte veta, vart just den här situationen kommer att leda. Just det där spännande som gör att man vill ha mer och mer för att se vad som kommer att hända sedan.
När man kan en person utan och innan är det inte riktigt erotiskt längre. Det är inte lika spännande att kyssas när man är säker på att man får. Att stå i hissen med blodet pulserande i hela kroppen och vänta på att få komma in och kasta av varandra kläderna är inte lika spännande och erotiskt när det är samma vanliga gamla kläder, säng och rutin.

Kärlek, å andra sidan, kan man inte känna för någon man inte känner. När det handlar om trygghet och tillit och veta att man har varandra och inte kommer att stötas bort. Å andra sidan måste man liksom känna varandra utan och innan för att komma in i det där stadiet när man gör vad som helst och ställer upp för den andra. Det fungerar inte som hetsig förälskelse.
Och det innehåller förvisso mycket varmt ludd och leenden och glädje, men inte på det erotiska och spännande sättet, utan på ett mer rutinmässigt vis. Jämnt och bra.

Så jag förstår inte riktigt hur folk lyckas kombinera de två. Hur man i ett monogamt förhållande kan få en smekning över ryggen att ge darrningar i hela kroppen och högre puls, om det är samma ömsinta smekning som det alltid är.

Hej hej Sverok!

I helgen var jag på Sveroks riksmöte, och eftersom det var flera personer på mötet som sa "jag har läst din blogg" så tänkte jag att jag skulle hälsa lite till er. Och prata lite internpolitik.

Jag tycker att det är självklart att man som vald till någonting inom förbundet ska kunna stå för sina åsikter. Jag gillar inte när grupper (som ombuden, valberedningen eller förbundsstyrelsen) kör med partipiska och går ut med en enad åsikt i alla frågor. Det är fult att låtsas att man är en homogen grupp när man inte är det.

Alltså välkomnar jag förbundsstyrelsens forum där man kan snacka med ledamöterna, för att det ibland kommer upp rätt tydliga personliga åsikter. Jag uppskattar när folk står i talarstolen och säger vad de tycker, och ännu mer om de har en åsikt som avviker från gruppens.

Egentligen vill jag att ombudens röster ska registreras och offentliggöras, så att jag som röstande förening kan se att personerna jag röstade in för att de verkade vettiga verkligen var det, och röstade på ett sätt som jag gillade. Och för att jag då kan välja att inte rösta på dem nästa år.

Jag misskötte själv det här i år, när jag valde att inte gå upp i talarstolen och debattera min åsikt före valet av förbundsstyrelse. Resten av valberedningen ansåg att jag borde reservera mig mot förslaget som vi lade gemensamt, vilket jag lät bli eftersom det bestod av bra folk - trots att jag inte gillade sammansättningen. Jag kompromissade genom att inte reservera mig, inte debattera, och rösta Holger. Som inte blev invald men fick mitt stöd.

Jag är missnöjd med årets riksmöte som gick förkastligt till rent demokratiskt, men ändå ovanligt pepp. Jag avgår som valberedare till årsskiftet - mitt jobb är slutfört. Jag avgår också ur Sverok Stockholms styrelse efter vårt årsmöte. Men för en gångs skull är jag riktigt sugen på att fortsätta engagera mig internpolitiskt.

Jag gillar bredd och heterogenitet i förbundet. Jag gillar tillgänglighet och öppenhet och kommunikation. Jag vill ta fram profilmaterial och arbeta med den grafiska profilen. Jag vill att Sverok ska vara ett välkomnande och attraktivt förbund. Och jag ser fram emot att höja rösten många gånger mer.

fredag 20 november 2009

Centerpartiet och vänsterspökena

Vad är det med de små allianspartierna och att bli tämligen desperata såhär ett år före valet. Göran Hägglund har lekt populistretoriker och värnat om Verklighetens Folk (som jag vid det här laget är så trött på att jag funderar på att köpa hem en bag-in-box och joina rödvinsvänstern).

Och Centerpartiet är om möjligt ännu mer desperata. Var fick de plötsligt luft ifrån? Och varför slänger de ur sig en massa dumheter på löpande band?

Som det underbara uppmärksammandet av Berlinmurens fall, kampanjen "Varning för röd gubbe" - som går ut på att smutsa ner Vänsterpartiet och sprida rädsla för kommunister. Asfint. De har också satt ihop ett regeringsförslag som jag lätt skulle rösta på om det gick att rösta på regeringen. Med små röda gubbar över alla vänsterpartister så att vi direkt ska kunna se att här är kamraterna från VPK.

Det är rätt illa att folk försöker använda Ryssen Kommer som argument mot allt vänster om Socialdemokraterna. Ja, Vänsterpartiet har varit fullt av revolutionära kommunister. Moderaterna har varit anti allmän rösträtt, barnbidrag, a-kassa och för dödsstraff. Centerpartiet diggade rasbiologi och att skydda den svenska folkstammen mot mindervärt utländskt inflytande. För länge sedan.

Ola Larsmo skriver i DN att Centerpartiet borde sopa rent framför sin egen dörr först. Jag håller med.

Eller så kan alla försöka ta dagens politiska debatt för vad den är idag, och inte för vad våra riksdagspartier gjorde för 60 år sedan.

torsdag 19 november 2009

Jag ska aldrig mera underskatta MS Paint

När hårddisken på min trotjänarinna Selma kraschade för sjätte gången utan förvarning i vintras, och Elgigantens serviceavdelning vägrade tillhandahålla någon annan service än att installera om Windows XP, kalla det utanför garantin och kräva mig på pengar för det, fick mina datorinstesserade vänner nog. En ny hårddisk införskaffades åt mig och Ubuntu installerades. Sedan dess har jag följaktligen blivit med ett gäng open source-program som fungerar lika bra som sina proprietära kollegor. Som X-Chat istället för mIRC och Open Office istället för MS Office.

Programmen jag däremot aldrig vänjer mig vid är bildbehandlarna. GIMP (GNU Image Manipulation Program skulle jag gissa på) är ett hemskt program! Det har samma funktioner som Photoshop, och är säkert rätt bra. Men det är så inihelvete krångligt! Jag har gjort flera försök och failat på sjukt enkla saker. Som att göra en bild med en vettig text på. Eller att flytta en del av bilden och klippa in en bild från urklipp bredvid på ett snyggt sätt. Sådant tar fem sekunder i goddamn Paint!

Tux Paint är ett gulligt och pedagogiskt ritprogram för barn. Det är ett härke att hitta sina sparade filer efteråt, men det har fantastiskt mycket kul funktioner. Och allt man ritar i Tux Paint blir så ofrånkomligt konst-pretto. På ett kul sätt.
Tyvärr kan det inte ersätta MS Paint när det kommer till simpel bildredigering, som att flytta runt objekten lite, göra en bildtext eller beskära ett foto lite snabbt.

Ubuntu har lärt mig att aldrig mera underskatta MS Paint.

Bilderna har jag ritat. Damen i MS Paint och borgen i Tux Paint. Till den förstnämnda använde jag dock en tablet.

måndag 16 november 2009

Vad har omnom med saken att göra?

Jag är inte den sortens högstadievegetarian som skriker ut till alla i min omgivning att jag faktiskt inte äter kött. Förvisso kommer det upp på tapeten när jag umgås i ett sällskap som pratar om mat, men jag har inga problem med att hålla med om att ugnsstekt fläskfilé med potatisgratäng och rödvinssås är fantastiskt gott. Eller att varmkorv är underskattad snabbmat. Vi verkar vara rätt många vegetarianer som håller med om att kött är väldigt gott. Det är inte därför vi har valt att inte äta det.

Jag hatar inte köttätare. Jag har svårt att tänka mig att någon jag känner skulle hata köttätare, med motiveringen att de äter döda djur. Lite äckligt, sure, men värt att hata, nä.
Det jag hatar är däremot högstadieköttätarna. Som i regel inte går kvar på högstadiet, men tyvärr har kvar den där mentaliteten. Och måste skrika ut till alla i sin omgivning att de äter kött, för att kött är gott, och struntar i om det är dåligt för djuren eller klimatet eller hälsan eller någonting annat. Och som dessutom gärna slänger in lite idiotiska kommentarer om hur mycket de ogillar vegetarianer, eftersom vi äter upp djurens mat.

När en skribent på Sveroks forum häromdagen bad om tips på vegetarisk mat, eftersom han ämnade skära ned på sin köttkonsumtion, fick han det intelligenta svaret:
"Möjliga förslag till vegetarisk kost: Gräs, sallad, bark, tång, pastasallad med kyckling (så lite kött så det räknas inte), blåbär, gamla torkade krukväxter som du har tröttnat på, hö. Det finns 1000 möjligheter. Jobbigt för folk runt omkring som måste börja planera sina måltider runt dig för att du bara äter grönsaker."

Resten av tråden är just nu två sidor i ungefär samma tonfall, med en stor mängd "vegetarisk mat är mumbo jumbo och jag skiter i om det är klimatsmart eller nyttigt!".

Och jag fattar verkligen inte!
Vad är grejen med att tråka vegetarianer för att vi väljer bort att äta omnom kött? Är det ungefär samma sak som när folk tråkar nykterister - att man egentligen har lite dåligt samvete inför dem för att de avstår från trevliga saker? Eller är det någon machogrej - att riktiga män äter kött? Förhäver sig vegetarianerna genom att inte äta Mamma Scans och annat som ingår i den svenska folksjälen?
Är det för bekvämligheten att slippa laga vegetariskt alternativ som man kämpar med näbbar och klor, eller är vegetarianerna jobbiga och antinormativa?

Är det så viktigt att slippa laga dubbla rätter för att någon är vegetarian, så skulle jag rekommendera att laga vegetariskt till alla. Det tillvägagångssättet har jag haft långt innan jag slutade äta kött. Å andra sidan verkar högstadieköttätarna (i alla åldrar) anse att det antingen är att äventyra deras hälsa eller pracka på dem en otäck politisk uppfattning, att inte servera animalier till dagens alla måltider.

Jag ber er: Ni får gärna äta era fläskkarréer och oxfiléer och köttpatéer ifred. Men låt bli att tråka mig och mina linssoppor. Och känn er inte undanträngda och tvingade att skrika "kött är gött!" varje gång någon ber om ett vegetariskt recept. Snälla!

söndag 15 november 2009

Hålla käften och vara tacksam

I finanskrisens spår, lagom till att alla Stockholms hyresrätter är sålda till folk som vill göra bostadskarriär eller prioritera sitt boende som det heter, är det dags för 89-91 års babyboom att flytta hemifrån och ta sig ut på arbetsmarknaden.

Regeringen höjer studiebidraget med 40kr nästa termin. Samtidigt sänker de prisbasbeloppet. Förra året fick vi inflationstäckning, det är inte varje år.
När Metro intervjuar ungdomar om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en latte".

Centerpartiet föreslår att man ska kunna anställa ungdomar i ett år efter att de avslutat sin utbildning på såkallad ungdomslön, 2/3 av en normal minimilön. Som om det inte räckte med den stora underklassen av 11-månadersvikarier. Och som om någon tror att ungdomarna kommer att få vara kvar på arbetsplatsen när de börjar kosta skälig lön? Eller kommer att kunna försörja sig på den lönen när allt annat bara blir dyrare.
När Metro intervjuar ungdomar om vad de tycker om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en fot in på arbetsmarknaden".

När jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet och blev utskickad till att praktisera, obetald heltid, på ett fritidshem orelaterat till mina framtida yrkesplaner och utan möjlighet till framtida anställning blev jag förbannad. När jag beklagar mig inför ungdomar på praktiska program ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en chans till extrajobb".

Och alla vet att CV och utbildning inte räknas på arbetsmarknaden, att du ska bygga upp ditt nätverk under studietiden och vara beredd att jobba 150% för 15k i månaden. Att allt handlar om kontakter egentligen och att alla arbetsplatser vill ha erfaren personal fast det inte finns någon chans att få erfarenhet.

Och samtidigt kommer det rapporter och diskussioner om Y-generationen. Vi som är födda på 80-talet, som vill jobba med media och prioriterar frihet framför ansvar. Och äldre sitter och funderar på varför vi hellre vill få jobb genom en idol-audition än genom ett CV, varför vi älskar att byta runt mellan ströjobb och flytta runt mellan andrahandsbostäder och kompisars soffor. Ligger det i vår natur?

Och jag är verkligen rädd för den dagen jag kommer ut på arbetsmarknaden och förväntar mig att min gedigna utbildning kommer att ge mig jobb. För jag vill inte gå på någon öppen audition för att kanske få ta plats längst fram i ett klassrum. Och jag vill inte ha ungdomslön och timvikariat.

Jag vill inte stå med mössan i handen och niga och säga "tack snälla disponenten!". Jag vill inte hålla käften och vara tacksam.

tisdag 10 november 2009

Och allting som du trodde på - det gäller inte mera!

Igår var det precis 20 år sedan Berlinmuren föll. Det är typisk sådan där historia som är så nära men ändå så långt bort. Tidningarna, TV och radio har uppmärksammat rätt ordentligt och jag har varit lite ledsen att jag inte äger någon TV. Hela grejen fascinerar mig nämligen något oerhört.

När jag började lågstadiet 1997 var DDR ett minne blott. Våra kartböcker i skolan hade Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och förenade Tyskland. Muren föll i november 89, två månader innan jag föddes. Så det är fascinerande långt bort för att ändå vara så pass närliggande historia.

Dessutom är det en liten detalj, som stör mig något så innerligt, och som jag hänger upp mig på.

"3 oktober 1990
DDR uppgår i Förbundsrepubliken och upphör att existera
"

Upphör att existera? Hur kan ett land som folk har växt upp i bara upphöra att existera? Det är hela grejen som jag hänger upp mig på. Det går inte att jämföra med vår barndoms Clock-restauranger och Blåvittglass som inte heller existerar längre. Det är trots allt ett helt land, med ett politiskt system och en massa medborgare, som inte existerar längre. Eller tja, östtyskarna finns ju kvar, men det måste kännas konstigt att landet de växte upp i inte finns kvar.

När det dessutom är en ideologisk grej att reducera gamla öst till Stasi, Trabi och Ampelmann. När ostalgi är farligt och det inte går att nämna Östtyskland utan att slänga in "kommunismen är en förtryckande ideologi och medborgarna blev övervakade av staten". Jag läste en artikel i Skol
rlden häromdagen, som var ställd över att svenska tysklärare åkte på fortbildning i tysk grammatik och marxism-leninism där nere, helt enkelt för att svenska staten kunde gå med på att "det är trevligt med kulturutbyte" utan att ta hänsyn till att DDR var en kommunistisk stat.
Stasi, Tr
abi och Ampelmann.

Landet du växte upp i existerar inte längre.
Det vore så värt att basera ett lajv på.

torsdag 5 november 2009

Ge mig mina två timmar tillbaka

Ibland kan man inte låta bli att bli rejält arg på alla tidstjuvar som dyker upp i vardagen och tar sig friheter. Framförallt tar sig friheten att bestämma över min tid och vad jag ska ägna den åt.

Som en föreläsare jag har på institutionen för litteraturvetenskap, som skriver ner sina föreläsningar på sådär en 11 sidor, och kopierar upp dessa i 100 ex till sina studenter. När dessa är samlade i auditoriet ställer han sig längst fram vid katedern och läser upp sina 11 sidor innantill, utan att titta upp från papperet i två timmar. Vid föreläsningens slut delar han ut de uppkopierade papperena till klassen.

Eftersom föreläsningarna till stor del handlar om att droppa namn på tyska intellektuella och deras verk, och jag inte kan stava tyska, så hänger jag inte alls med i högläsningen. Jag frågade alltså den aktuella föreläsaren om han har en pedagogisk poäng i att inte dela ut sina anteckningar förrän efteråt. Han svarade med att "om jag delar ut dem innan, så kommer ni ju bara att läsa innantill".
Vad jag inte kan förstå är varför det är bättre att han ska stå och läsa innantill för ett okoncentrerat auditorium, än att jag får papperet och antingen kan följa med i det han säger eller läsa innantill själv i min egen takt, med omtagningar där jag behöver. Jag vill ha mina timmar tillbaka.

När jag väntar på pendeltåget vid Stockholms Södra efter denna föreläsning kommer det en man och sätter sig bredvid mig på bänken. Jag är försjunken i mitt ritblock och på det stora hela inte vidare inbjudande - ändå ska han promt konversera mig, med ett inledande
"Hello, how are you"
"Bored, tired, distracted..."
"You tired from walking ey, or you come from school?"
"From school, and sorry, but I don't feel like talking"
Och då blir han grymt irriterad över att jag är så ohövlig, när he just greeted me och börjar svamla en lång radda med tired from school, själv är han tired from walking. Och vad jag inte fattar är varför det är så självklart att det är jag som är ohövlig som inte vill ägna honom min uppmärksamhet, och inte han som stjäl min tid.

Okej, det finns en hel del tidstjuvar som jag släpper in lite för gärna. Som Sims 2 och planlöst lolsurfande. Men det har jag i alla fall valt själv.

fredag 30 oktober 2009

International shipping

Jag hatälskar Ebay! Alla dessa amerikaner som reenactar Civil War och lägger upp underbara kreationer billigt på Ebay. Jag älskar dem. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite illa om dem också, bara för att frakten ligger på mer än kläderna och så är det tull på det. Kan ingen vara utbytesstudent i USA ett år och köpa hem fina kläder till mig?

Som den här saken. Blommig bomullsklänning, tredelad, fantastiska detaljer, 37USD.
Det är löjligt billigt. Just nu.
Jag kan inte riktigt avgöra om den skulle fungera i storleken eller inte. Tyvärr är den nog för stor. Men titta! Titta!

onsdag 28 oktober 2009

Tenta bör man, annars kör man

Det är fascinerande hur upptagen av annat man alltid lyckas vara när det är dags för hemtenta. Plötsligt ska man skriva på ett föredrag om lajv som man ska hålla imorgon. Och man ska hitta en skrivare. Och man ska ta hand om all tvätten, och skura, och laga diskmaskinen.
Och så ska man skriva blogginlägg och nöjesläsa och spela Sims 2 och kramas i sängen, och dessutom ska man skaffa gymkort och fatta att det är bra att börja träna!

Träna bör man, annars dör man, eller något...

Imorgon ska jag lämna in tentan, hålla en föreläsning om lajv (Tullinge bibliotek 18.00, fri entré) och sedan är det dags att börja läsa igen. Jag ska nog ta och börja på Brott och Straff nu, som jag inte fick läst i somras. 11/11 ska den vara utläst, så det är dags.
Och så håller jag på att bli galen av att läsa City och Metro och till och med Bokus jäkla nyhetsbrev, när de hajpar att Sofi Fahrman har gjort författardebut med en bok som heter Elsas Mode och handlar om Stureplan och mode. Täcks inte de områdena tillräckligt i media?

tisdag 27 oktober 2009

Åh, ni fantastiska män!

Sedan jag började läsa bloggar som berör teman som genus, sex och sociala roller - alltså det som jag tänkte att Jeu de rôles skulle ha som huvudtema trots mina ständiga avstickare om tvättstugor och pärlplattor - så har jag med jämna mellanrum stött på män som kallar sig radikalfeminister, och utan att riktigt kunna placera det börjat känna ett lätt obehag inför dessa. Ungefär ett sådant som man känner inför Läkare utan gränser-värvare eller juridikstudenter på SUs bibliotek.

Så småningom har jag börjat komma underfund med, vad det är som gör att jag känner en stark motvilja inför killar som uttrycker sin beundran för och medhåll med Gudrun och Tiina, och skriver saker som "Det jag mer utförligt menar kan vara feministiskt i sex är att i de flesta fall fokusera på att uppvärdera sexualiteten hos den individ/det genus/kön vars sexualitet i allmänhet värderas lägst - dvs kvinnan (i tex ett tvåsamt hetero-knull)." (här)

Det är inte egentligen de krystade formuleringarna "individ/genus/kön" och "tvåsamt hetero-knull" för att ingen ska kunna anklaga en för att vara normativ. Det är inte att han vill uppvärdera kvinnans sexualitet. Det är inte att han är intresserad av feminism och genusfrågor (genusmedvetenhet och jämställdhetsideal är sådant som jag uppskattar hos män).

Det är den inneboende självgodheten som verkar bo i alla män med samma ideologi. Det är de schyssta killarna som tycker att det viktigaste är att tjejen har det bra, eftersom män i och med sitt kön automatiskt förtrycker kvinnor. Det är killarna som dogmatiskt hävdar att "gentlemannabeteende är förtryck" och är stolta över att inte bära mina kassar. Det är killarna som skriver debattartiklar om hur män kollektivt borde se sitt ansvar och sluta förtrycka kvinnor. Och som själva är så fantastiskt duktiga eftersom de vet att de som män har en privilegiad ställning gentemot kvinnorna, och ändå arbetar aktivt för att slippa den. Det är grabbarna som först känner sig skuldmedvetna över att vara födda till vita, heterosexuella medelklassmän, och sedan inser att de kan tvätta bort sin skuld genom att bejaka sin kvinnliga, feministiska, queera sida, och önska sig mindre pengar. Och som därmed solidariserar sig med de underprivilegiade grupperna och är bättre än alla andra män.

Och självgodhet är aldrig sexigt.

Det här är inte ett angrepp personligen riktat mot oscar, som skrev citatet ovan. Jag har träffat betydligt fler schyssta killar, men det där var bara ett så bra, talande exempel.

måndag 26 oktober 2009

Dagens hushållsbestyr

Idag har jag varit pysslig och haft tvättstugan igen. Den här gången har jag tvättat ungefär trehundra mörklila och lavendelgrå handdukar med kinesiska tecken på. Jag vet inte riktigt var de kommer ifrån, om det är någon av Hells tidigare medboende, och jag vet inte vad det står på dem heller. Hoppas att det är något meningslöst. Kanske "handduk" eller "fyra små rätter".

När jag kom tillbaka från tvättstugan och tänkte unna mig en timma med Sims 2 innan tenta och annat viktigt måste prioriteras så upptäckte vi att Fortum ledsnat på att vi saknar elavtal och stängt av vår hushållsel. Jag har inte tänkt på hur mörk den här lägenheten egentligen är tidigare. Fönster mot gård och nedre botten. Dock blev den grymt mysig med en massa levande ljus från IKEA överallt. Det kan man alltid göra när man inte orkar städa - släcka och tända ljus istället.
Nu har vi i alla fall tecknat ett elavtal.

Jag vill verkligen ha en kapphängare. Och undrar var jag kan få tag på en.

Och så vill jag ha vackra gardiner och en röd hylla i taket ovanför Lenin med plats för alla teburkar och jox som jag vill ha eftersom vi har sisådär 12 sorters löste just nu. Och borde kanske snart börja se mig som inflyttad och sluta fundera över alla vackra och fiffiga lösningar jag vill ha.
Å andra sidan är det väl lite hela grejen med lägenheter, att det liksom aldrig blir klart?

onsdag 21 oktober 2009

Spikmattan

Idag har jag fallit för frestelsen efter någon månad av "det här är säkert dumt egentligen, men jag är så sugen på att testa". Jag gick till boutique Eden och köpte en spikmatta. En sån där som heter gurumatta eller shaktimatta eller någonting sådant. Man förstår inte riktigt skillnaden på de olika, men just den här var billig.

Jag har velat av och fram i någon månad. Kvällstidningarna publicerar "spikmatte-bluffen!" och visar på att de inte har någon bevisad effekt mot varken huvudvärk eller depression. Krönikörerna hyllar den och hävdar att den stressade medelklassmorsans liv aldrig kommer att bli detsamma igen. Att ligga med små plastpiggar inkörda i ryggen ska tydligen vara något slags mirakelkur.

Och jag har dels ett par trasiga axlar och en dålig rygg, och dels är jag grymt fascinerad av den smala gränsen mellan ont ont och skönt ont. Viss smärta är fantastiskt njutbar och annan bara obehaglig. Så jag tänkte att eftersom medelklassmorsorna älskar spikmattan och tycker att den är så skön, så måste den ju ligga i kategorin njutbar smärta.

Hell tyckte mest att den gjorde ont.
Jag tycker att den är himmelsk. Det gör jätteont. Och är jätteskönt. Och blir varmt och pulserar i varenda muskel i ryggen. Så hittils är jag väldigt nöjd. Det blir nog mera liggande på spikmatta framöver.

söndag 18 oktober 2009

Vilken klassresa!

För snart ett dygn sedan åkte jag ersättningsbuss hem från en fest, småfull och frusen i för kort kjol och utklädd till flickscout. Ni vet en sån där rätt eländig nattbuss som skumpar fram, full med trötta och småfulla stockholmare en lördagnatt.

Nu sitter jag på X2000 mellan Göteborg och Stockholm. Dagen har ägnats åt valberedningsmöte med Sverok. Jag åker i första klass eftersom det inte gick att boka andra när vi fick för oss att ha mötet. Och det är sådär fascinerande lyxigt som allt är som man inte är van vid.
Jag sitter ensam på ett stort, brett säte utan granne. Jag har ett alldeles eget elurtag och gratis internet ombord (med bra täckning). Alltså utnyttjar jag att jag tog med mig min laptop i morse.

Sedan så är det så kul när man åker/bor flott jämfört med när man inte gör det. Alla bjudgrejer som de inte utfordrar pöbeln med. Jag har snott ett par basic hörsnäckor med ok ljudkvalitet eftersom jag inte har några egna. De delar ut dem så att man kan lyssna på radion. Det finns radio i alla stolar. Och så finns det kaffe, te, vatten och dagstidningar. Jag har hört ryktas om frukt men inte sett någon.

Det här känns lite som när man bor på hotell (sällan!) och snor tvålarna i badrummet bara för att man får det. Inte för att de duger så mycket till som tvättutrustning, men bara för att det är lite lyxigare så.

Sexköp och lyxfruar

Jag sitter på ett tåg på väg till Falkenberg där jag ska på valberedningsmöte för Sverok över dagen. Det här är alltså en sån där underbar dag när jag spenderar 8 timmar på tåg (och knappt 7 timmar på plats där nere).

Tvärs över gången läser en kvinna Expressen. Idag publicerar de så märkliga saker, att jag var tvungen att leta upp det på internet.
"Sexköpslagen borde göra lyxfruar olagligt" skriver professor Bo Rothstein. Han pekar på en besynnerlig detalj i sexköpslagen som går ut på att det är olagligt att vid ett enstaka tillfälle betala för sex, men däremot inte att göra det kontinuerligt. Om man gör som rika män genom historien och håller sig med älskarinna, som man installerar i någon lägenhet, ger fickpengar och i gengäld förväntar sig sex ett par gånger i veckan, så är det alltså inte olagligt.

Om man utgår från att sexköp är att kontrollera och förtrycka kvinnors sexualitet, som lagen gör, så måste det ju vara värre att göra det på regelbunden basis än som en engångsgrej. Så långt hänger jag med i Rothsteins argumentation. Och om man ser det så att problemet med sexköp är att det inte är sex på lika villkor, eftersom den ena personen har överlägsna ekonomiska medel, så är det inte så märkligt att dra parallellen till äldre, välbeställda män med yngre, vackra hustrur.

Däremot drar Rothstein en underlig slutsats:
Att vi måste stärka sexköpslagen, så att unga kvinnor slutar bli utnyttjade av rika män i ojämställda relationer. Rothstein drar parallellen mellan prostitution och allsköns beroendeförhållanden lite för långt. Som om den gubbsjuke regissören skulle sluta ligga med sina unga skådespelare. Som om Anna Ankorna inte skulle leta upp sina miljonärer i alla fall. Som om de prostituerades ställning skulle stärkas över huvud taget. De arbetar trots allt i en branch där debattörerna översätter "service minded" (som det heter i alla andra brancher) till "utnyttjad".

Rothstein påpekar att det såklart finns relationer där parterna är ekonomiskt ojämställda men ändå verkar sexuellt jämställda, och anser att det bör bedömas från fall till fall. Svenska staten bedömer ju redan om uppehållstillståndssökandes äktenskap är av sann kärlek eller bara en täckmantel för att få komma in i landet. Alltså borde svenska staten utreda alla par som vill gifta sig trots inkomstklyftor. Är äktenskapet kärlek över klassgränserna, är kvinnan en lycksökerska eller är hon ett offer för prostitution. Det skulle staten kunna utreda.

Eller så kan svenska staten låta bli att lägga näsan i blöt, och ta till sig policyn att sex mellan samtyckande, vuxna individer inte är fel. Alltså är det dumt att försöka skärpa sexköpslagen för att hindra sexuella relationer mellan människor som har olika inkomst (eller olika kön, ålder, arbeten, bakgrund, status eller andra maktfaktorer).
Att gubbar som sitter på makten försöker att utnyttja unga tjejer utan makt sexuellt är snarare ett attitydproblem än något som staten borde utreda.

Chew tobacco like a man

Tanja skrev (för ett bra tag sedan) om tjejer som skryter om att de bara har killkompisar. Det är definitivt en kategori man har stött på med jämna mellanrum genom åren. Tjejerna som är väldigt noga med att de minsann inte är intresserade av sånt där som tjejer håller på med. Ni vet, dricka latte och backstabba varandra.

Jag tycker nästan att en ännu mer intressant kategori är tjejerna, som bestämt hävdar att de egentligen är manliga. Om inte manliga män, så åtminstånde inte-som-andra-tjejer-och-definitivt-inte-kvinnliga. Särskilt spännande blir det när det sitter sminkade tjejer med långt hår och kjol (typiskt kvinnliga attribut) och säger att de bara är kvinnliga på utsidan. (De spelar ju datorspel och tar sina konflikter rakt ut). Eller för all del tjejerna som gör sitt bästa för att se ut som tolvåriga japanska pojkar och gärna vill bli definierade som sådana också. Inte för att de är trans, men för att det är coolare att vara en japansk pojke än en svensk tjej. Jag kan inte hjälpa att det ringer en varningsklocka i huvudet. "Varning, taskig kvinnosyn!"

På samma sätt blev jag rätt arg innan jag slutade spela rollspel helt, på ett par av mina (tjej-)kompisars sätt att alltid, oavsett genre eller setting, skapa varsin manlig rollfigur, som sedan fick idka hett bögsex vid sidan om sin ordinarie verksamhet. Det hade väl varit en sak om hela poängen med rollspelet var att det är kul med yaoi, men alla de här killarna hade välutvecklade personligheter och en högre mening. När jag frågade varför det så sällan fanns några kvinnor med i historierna blev svaren antingen "för att tjejer är tråkiga att spela" eller "det går inte att skapa en kvinnlig rollfigur utan att det blir kliché". Alltså återskapar man den där bilden med den inkvoterade tjejen som finns i så många spel och böcker, och lägger alla sina intressanta historier på manliga rollfigurer. För tjejer är ju så tråkiga att spela. Och åter igen börjar det bli varning för taskig kvinnosyn.

Trots att jag blir grymt arg på tjejer, som konsekvent nedvärderar andra tjejer genom att skryta om sina killkompisar eller tala om för alla att de egentligen är 100% okvinnliga, så kan jag inte riktigt låta bli dubbelmoral i frågan heller.

När jag umgås med gamla lajvarvänner, alla tar med sig sina respektive, och vi plötsigt upptäcker att det blivit parmiddag av hela träffen, så blir jag alltid lite ledsen när jag förväntas hänga med tjejerna (och prata om relationer medan killarna gör coola saker som att leka med vapenreplikor). Jag hoppas att det egentligen beror på att jag tycker att just de här killarna är roliga att prata med, men det känns onekligen lite unket.
Jag blev grovt sårad när vi satt och pratade om att vi borde bilda en herrklubb, med cigarrer och whisky och berätta mustiga historier, och min pojkvän utbrast "Du kan ju inte vara med, då är det ju ingen herrklubb!".

Och att dricka whisky är definitivt något slags måste för att bli en accepterad del av den manliga sociala kulturen. Man kan inte sitta på herrklubb och dricka en sliskig alkoholfri drink. Alltså blir jag lite stolt när jag gillar öl eller är med och shotar.
Det är ändå ett steg närmare att få vara med och leka med de coola killarna.

tisdag 13 oktober 2009

Spontanidrott någon?

Nu har Riksidrottsförbundet presenterat en ny utredning, som redovisar kostnaderna för föräldrar till idrottande barn. Ishockey är tydligen dyrast, följt av ridsport. DN har intervjuat föräldrar, som betalar ca 40 000kr om året för sin 9-årings ishockeyspelande.

Jag har börjat inse, att jag aldrig förstått hur dyrt det egentligen är med idrott, och hur mycket energi man både som utövande barn och förälder till det utövande barnet förväntas lägga ner. Det är ju egentligen sanslöst. 5400 kr per säsong i deltagaravgift, bara. Och sedan utrustning och shit på det.

Eftersom jag aldrig idrottade som barn, så har jag nog haft något slags naiv tro på att klubbarna faktiskt lånar ut utrustning till juniorerna. Ungefär som på skolgympan, där man kvitterade ut skridskor och klubbor och skydd när man skulle leka på hal is. Så fungerade det när jag spelade fiol på kommunala musikskolan i samma ålder. Man betalade en terminsavgift och fick hyra fiolen, så gjorde det inte så mycket om man insåg efter ett år att det inte var så mycket att satsa på.

Men så fungerar det tydligen inte med idrott, och jag förstår verkligen inte varför. När man är liten på låg- och mellanstadiet och vill prova en massa sporter, så begränsas det rätt hårt av att man förväntas lägga ner rätt många tusenlappar och flera dagar i veckan på alla aktiviteter man tar sig för. När jag på högstadiet fick för mig att jag skulle försöka hitta en träningsform som kunde ge mig lite välbehövlig motion någon gång i veckan utan att kräva elitsatsning var jag inne på att leta upp någon kampsport. Men det var samma sak där. Någon tusenlapp i kursavgift och en dyr dräkt på det. Det var ingenting jag var beredd att lägga ut om risken fanns att jag skulle hoppa av efter ett par veckor.

Jag tycker att det vore så epic bra om det fanns mera idrott och träning som man inte förväntades bli elitsportare av att utöva. Om kommunen kunde ha hockeyskola som fritidsverksamhet för några hundralappar, så att nioåringarna kunde gå en gång i veckan, låna skydd och klubba, och bara spela för att det är kul. Eller fotbollsskola, eller vilken annan sport som helst.

Jag saknar hela hobbyperspektivet när man kikar på idrott, även för barn. Det här med att man ska spela för att det är kul eller för att det är nyttigt att röra på sig. Jag saknar billigt och opretentiöst. Till och med hos scouterna (åtminstånde var det så i Flemingsberg där jag och min syster scoutade) har det blivit krav på att om man ska gå dit fler än tre gånger får man faktiskt ta och skaffa sig en uniform.
Vad hände med spontant och prova på och kul och nyttigt?

Jag och ett par vänner som insett att det är för dyrt för oss att börja på någon sport funderar på att dra ihop ett gäng och börja leka och motionera oss själva. Skulle det gå att ha ett korpenlag som spelar spökboll, killerboll och hämta flaggan? Skulle det gå att låna en gympasal en gång i veckan och leka av sig? Eftersom till och med nördar (eller särskilt vi) skulle behöva motion, men inte har några planer på att bli elitishockeyspelare för det.

måndag 12 oktober 2009

Berättelsen om den underbara tvättstugan

Det var en gång en liten flicka i alldeles för stora skor. Flickan levde vuxenliv i en norrförort till Stockholm, med diskmaskin och sambo och allt som hör till. Eftersom den lilla flickan och hennes pojkvän båda var studenter delade de på en liten etta med låg hyra hos en privatvärd.

I anslutning till den lilla ettan fanns en tvättstuga. Det fanns närmare bestämt två tvättstugor, men den här berättelsen ska handla om den ena av dem. Det var en mycket näpen liten tvättstuga, som inte var så stor och rymlig som tvättstugor brukar vara, utan inrymdes i en gullig liten klaustrofobisk skrubb i källaren.

Varje vecka brukade den lilla flickan samla ihop alla hushållets smutsiga paltor i en blå IKEA-kasse, och ta den med sig till tvättstugan. Det var en mysig tvättstuga, som inhyste två tvättmaskiner och en torktumlare.

Den första veckan som den lilla flickan tvättade i tvättstugan, gjorde hon som hon brukat göra när de bodde vid Mariatorget. Hon fyllde maskinerna, tvättade, flyttade över sin tvätt till torktumlaren, och torkade den. Där hade det förfaringssättet fungerat bra, men så inte här. Efter en och en halv timma i torktumlaren, när tvätten fortfarande var fuktig, insåg den lilla flickan att nästa gång borde hon titta på tvättråden och inte tumla allting.

Den andra veckan som den lilla flickan tvättade i tvättstugan, tittade hon noggrannt på alla tvättrådsetiketter och torktumlade ingenting som inte borde torktumlas. Hon tog med sig alla jeans, klänningar och skjortor och gick in i det märkliga torkrummet. Det fanns inget riktigt torkskåp i den här tvättstugan, förstår ni, utan det var ett annat litet klaustrofobiskt rum med linor i taket som man kunde hänga upp sin tvätt på. I ett hörn stod en gammal dammig fläkt, som blåste ut varm luft i hela rummet när man satte igång den. Den lilla flickan hängde upp sin tvätt i taket och lät den hänga i en timma.
Efter en och en halv timma i torkrummet, när tvätten fortfarande var fuktig, insåg den lilla flickan att nästa gång borde hon tvätta alla stora saker först så att de kunde få extra lång tid på sig att torka, och sedan göra en tvätt på slutet för underkläderna.

Den tredje veckan som den lilla flickan tvättade i tvättstugan, sorterade hon ut alla sina stora plagg, klänningarna, badlakanen och sin pojkväns jeans och bandtröjor, och tvättade dessa först. När de var färdiga gick hon direkt in och hängde upp dem. Ju större plagg desto närmare fläkten, för att de skulle få mest varmt blås på sig. Sedan tvättade hon underkläder och strumpor och slängde in dem i torktumlaren.
Efter två och en halv timma i torkrummet, när den lilla flickan hade dragit över en stund på sin tvättid och insåg att hon verkligen borde gå och ta hand om sina kläder, var luften där inne oerhört kvalmig och våt. Självklart var också kläderna fuktiga. Den lilla flickan insåg att det var ett förbannat dåligt torkrum och började bli modstulen. Ingenting verkade hjälpa för att få kläderna torra.

Den lilla flickan gick hem och satte sig vid sin dator, och suckade tungt ut sin olycka.
Vad skulle hon ta sig till???

tisdag 6 oktober 2009

Illustrationer och konst

De senaste dagarna har jag suttit hemma och arbetat på ett gäng illustrationer. Det är Sveroks förbundstidskrift, Signaler, som beställningen gäller, och det är första gången någonsin som jag illustrerar för pengar. Eller tecknar för pengar över huvudtaget. När jag var 14-16 så var det vanliga förfarandet att man tecknade någon annans rollspelskaraktär mot att man fick en bild på en av sina egna. Art trades kallade vi det. Gratis var det. Och kul att rita någon annans karaktärer.

Så småningom började väl mina vänner rita mer avancerat, använda photoshop och börja tycka att det de gjorde kunde kallas konst, medan andra, liksom jag själv, lade av. I den första kategorin hamnar definitivt Jenny, som jag länkar för att hon är duktig. Just nu ställer hon ut på SF-bokhandeln, så det är nog så att Jennys bilder räknas som konst eftersom hon anser själv att de är det.

Att jag den här gången började fundera på vad konst är och om mina illustrationer kan anses vara konst hade att göra med att jag läste ovannämnda Jennys dagbok på Deviantart, där hon nämner just Signaler från Sverok och uppmanar folk att "grab it for the art". Och då började jag fundera. Om Jenny, som vi sett ovan, räknar sina bilder som konst (och får erkännande för det med utställningar, beställningsjobb etc), så borde hon ha rätt i att omskriva illustrationerna som hon gör för Signaler som konst (art). Men jag ritar ju fortfarande som jag gjorde när jag var 16. Jag gör teckningar, men skulle inte kalla dem för konst. Helt enkelt för att min enda ansats är "det är kul att rita", eller i fallet Signaler "jag får pengar för att illustrera min egen artikel". Fast å andra sidan, är vissa teckningar konst och andra inte när de används till samma sak?

Jag vet inte. Jag har suttit och varit asnervös över att varenda pennstreck jag kladdar ner ska tryckas i en upplaga på ett par tusen ex. Massproduktion av mina teckningar alltså. Gör det dem mindre värda? Eller är det så att jag mest ska luta mig tillbaka, sluta klaga och vara stolt över att jag för en gångs skull gjort bilder som inte kommer att hamna direkt ner i en tidskriftssamlare i min överfulla Billy?

torsdag 1 oktober 2009

Det är förtryck att begränsa min klädsel

De senaste dagarna har jag suttit och läst Metros insändarsida på pendeltåget, och sett hur diskussionen kring niqab eller inte niqab i skolan har gått varm. En insändarskribent ansåg att man ska hålla skolan fri från religion och därför inte tillåta dessa plagg, en annan menar att slöja är ett uttryck för kvinnoförtryck och därför måste förbjudas.

Jag anser definitivt att det är kvinnoförtryck att lagstifta om vad jag får ha på mig och inte. I ett demokratiskt samhälle har vi rätt att bära vilka kläder vi vill. Om jag vill ha jeans - låt mig ha jeans. Om jag vill ha långklänning - låt mig ha långklänning. Om jag vill ha turban - låt mig ha turban. Och om jag vill ha slöja så låt mig för guds skull bära slöja!

Det är hyckleri att säga att det man vill lagstifta bort är klädsel som är kopplad till religion, när såväl korssmycken som t-shirts med "Jesus is my homeboy" ofta syns i gatubilden, och i klassrummen, utan att falla offer för rop om förbud.

Jag håller med om att skolan inte ska utsätta sina elever för religiös påverkan, utan att det ska vara upp till eleverna att välja sin egen övertygelse. Men då måste man också respektera elevernas val. Om valet är slöja, så är det ett val lika gott som något annat. Vill man hjälpa sina elever att göra ett rationellt val utifrån sina egna preferenser är det man kan göra att informera dem om olika religiösa åskådningar på ett värderingsfritt sätt. Inte att vifta med förbudsskyltar mot eleverna som väljer att praktisera en eller annan åskådning.

Och att komma med argument som kvinnoförtryck är galet. Om något, så är det kvinnoförtryck att förbjuda en klädsel, som många kvinnor i Sverige väljer att ha på sig.
Bild härifrån.

torsdag 24 september 2009

Saker jag tycker är fina

När jag var i Paris sommaren 2007 hittade jag så mycket fina franska kort (i betydelsen erotiska vykort från förra sekelskiftet) i de där boklådorna vid Seine. Jag handlade inga då, och har försökt få vänner som varit nere att handla dem åt mig utan framgång. När jag var i Paris sommaren 2009 passade jag på att köpa mig ett par stycken. Nu har jag dem på väggen.

Tyvärr har jag ingen kamerasladd, så att jag kan visa hur fin min lägenhet börjar bli och hur söta mina franska kort (som hänger över sängen med ett indiskt rött sidenöverkast) är. Men väldigt fint är det i alla fall. Jag tycker om franska kort.

I köket har vi en vaxduk som är värdig en syrisk kioskägare. Den är i grunden vit men översållad med ett närmast vulgärt mönster av guldblommor som glänser snyggt i taklampans sken. Det låter hemskt när man beskriver det, men den är fin. Köpt i Rinkeby såklart. Jag tycker om vulgära vaxdukar.

Ovanför köksbordet har Hell hängt upp en svartvit skolplanch på Lenin som han tog från sin högstadieskola när de inte ville ha kvar den längre. På något märkligt vis passar han rätt bra ihop med den gräsliga vaxduken. Jag tycker om gamla skolplancher.

En annan sorts plancher som jag är svag för är gamla reklamplancher. Den mest klyschiga i kategorin måste vara "Tournée du chat noir" som verkar vara reklam för ett parisiskt café. Den ser man på alla ställen som säljer gamla reklamplancher. Men den är söt. Jag har ett par stora svenska vykort med reklam för Skultuna, Tretorn och Ögonkakao. Jag tycker om gamla reklamplancher.

Jag tycker extra mycket om gamla reklamplancher om de är målade av Alphonse Mucha. Fick jag tag på en sådan skulle jag ha den på väggen utan tvekan. Jag tycker om Mucha.

Jag vet inte om det är tur att mitt hem inte är sönderspammat med Muchaplancher och gammal fransk reklam. Jag har ett färgglatt, plastigt duschdraperi, IKEA-möbler och en massa instrument på väggarna också. Och två fulla garderober, tre ärvda bord och en massa pärlplattor. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig om jag gillar nutid, plast och lite kitch, 50-tal och tyll och roliga mönster eller sekelskifteselegans bäst. Å andra sidan så vore det så sjukt tråkigt om man valde en stil och gick in stenhårt för den. Jag mår ärligt talat lite illa när jag läser DN Bostad om danska par som skaffar sig ett torp som de inreder konsekvent i vitt, vitt, vitt och med designermöbler. Jag känner en person som är ursäktad för att ha ett hem som ser ut så. Fast bara en.

Jag skulle vilja ha sidor ur Elsa Beskow-böcker inramade på väggen också. Och en affisch av Nils Dardels "Crime Passionel" (som jag kontaktade Moderna Muséet om, men som skulle kosta mig 4k eftersom de måste fotografera om verket då). Och så vill jag ha en sänghimmel, en bakelittelefon (eller en röd dialog) och en bilmatta. Jag tycker om saliga blandningar.