torsdag 29 januari 2009

Raggskola för nördar

Älskade nördkillar! Ni är helt jävla underbara! Ni har intressen och mål, ni är smarta, ni är pålitliga och speciella. Ni finns där man behöver er och ni är inte så jävla fixerade vid er egen image - att verka snygga och coola. Ni är fantastiska!
Så, varför hör jag ändå så ofta er klaga över att ni inte har flickvänner eller inte kan prata med tjejer? Är det så att Magic the Gathering, Ubuntu Linux eller kvantfysik i sig är sådana turn-offs att alla flickor utan att tveka går i kloster vid blotta tanken på dem? Nej, jag tror inte det. Låt mig försöka reda ut ett par missförstånd.

"Tjejer tycker att Linux är avtändande"
En av mina vänner, som är skicklig basist, konstaterade lugnt att han inte får ligga trots att tjejer i allmänhet verkar gilla musiker. Jag flinade och förklarade att "det är för att du bryr dig mer om basen än om brudarna".
Det är väl i sig ingenting avtändande med varken basister eller fri mjukvara-aktivister, men om du vill få tjejer är det en bra idé att visa dem lite uppmärksamhet. Det är spännande med killar som har intressen, men inte särskilt sexigt att slåss med ett operativsystem om din lediga tid.

"Det är bara idioter som utnyttjar tjejerna som får dejta"
Många nördar verkar ha een bild av att alla kombinationer av "snygg tjej" och "vilja ha sex" är obehagligt, sexistiskt och rent tölpigt beteende. Själva däremot "respekterar de tjejerna". Men snälla, fastna inte i schyssta killen-rollen. Om du vill ha en romans med henne kommer inte hundra koppar te kunna förmedla det, eller hur många gånger du än låter henne gråta på din axel. Visst, tjejer tycker om förstående vänner och te, men tjejer tycker om att hångla också. Och de där buffliga killarna som får brudar, får dem ofta för att de signalerar att de vill ha dem.

"Tjejer är inte som killar"
Folk som är ovana vid kontakt med jämnåriga individera v det motsatta könet - främst 14-åriga pubbekillar och spelnördar - verkar ofta få för sig att vi är något slags främmande varelser från en annan planet, eller så. Alltså blir tjejer automatiskt rätt läskiga.
Vi är människor vi också, som killar fast med bröst liksom. Och jag lovar, mina bröst är inte en särskilt stor del av min personlighet. Tjejer är rätt lika killar egentligen, vi tycker också om att ha roligt och vi är inte så svåra att prata med om man bara försöker.

"Populärkultur är för obildade människor"
Allvarligt talat - allmänbildning är sjukt sexigt! Det är mycket lättare att prata med folk om de förstår vad man pratar om. Det kommer inte att skada din image att du låtsas om att du vet vad moderna företeelser som Facebook, Blondinbella och Idol är. Du behöver inte låtsas tycka om dem, men du vet vad det är.
Efter att du har fått föreläsa om vikten av öppen källkod eller hur neutroner flyttar sig, så kan det vara en bra idé att prata om någonting lättare - eller kanske låta henne få en syl i vädret. Och det blir lättare om du förstår vad hon pratar om.

Det behöver inte vara svårt att prata med tjejer egentligen. Var glad, du är bra!

måndag 26 januari 2009

Hen tjafsar om pronomen igen.

Här kommer ännu ett sånt där långt, äckeldrygt och språknördigt inlägg, så att ni är förvarnade...

Ibland kommer jag till insikt om att jag läser svenska på heltid, fastnar i tanken och tänker "fan, vad nördig jag är". Inte nog med att jag kan sitta och diskutera hur man med korrekt stavning på IRC ackommoderar divergent mot den rådande jargongen eller förklara skillnaden mellan semantiska och grammatiska genus gång på gång, dessutom så fastnar jag på sådana saker och kan komma på mig själv med att bli galet irriterad när jag ser folk ha språkdiskussioner utan att vara särskilt insatta i ämnet.

Som i den här diskussionen, som jag fick länkad till mig häromdagen. Det är ett utdrag ur en konversation där användarna Job och Xlator diskuterar könsneutrala pronomen. Jag fick den länkad av en vän med motiveringen att det var ett intressant inlägg i hen-debatten, men hade svårt att ta till mig vad som stod på grund av alla mer eller mindre bisarra argument som ur en språkstuderandes synvinkel inte är det minsta relevanta. Så jag funderade på att försöka bemöta dem.

Att ange kön i ett pronomen är lika retarderat som att ange till exempel hudfärg.
Tja... De flesta indo-europeiska språken har flera grammatiska genus som man delar upp substantiven i. Svenskan är lite speciell som har utrum/neutrum (den/det) som sina genus, men till exempel franskan, spanskan och italienskan delar upp sina ord i maskulinum och femininum, varpå den/det heter han/hon, helt enkelt. Att dela upp substantiv efter kön är alltså en del av många språks grundläggande struktur. En del svenska dialekter har kvar tregenussystem (han/hon/det). Det är alltså fullt naturligt ur en rent grammatisk synvinkel att ha olika genus på pronomenen.

Att använda hen avhumaniserar folk och är bara obehagligt.

Eh... nej. Vi har två grammatiska och två semantiska genus med respektive pronomen (den/det/han/hon) i svenskan. Hen följer samma mönster som han och hon, och är därför ett animat pronomen, till skillnad från den/det som inte används om levande varelser. Att kalla någon för "den" ser jag personligen som förolämpande, men "hen" är ett personligt pronomen.

Det finns tillräckligt med felaktiga språkbruk tagna rakt ur luften, vi behöver inte fler.
Det är svårt att tänka lite och ändå se "hen" som "taget rakt ur luften". Dels finns finskans "hän" som är just ett könsneutralt personligt pronomen och som det förmodligen är inlånat från. Dels blir det en korsning av han/hon som är personliga animata pronomen, och den som är könsneutralt. Slutligen är e en av de vanligaste vokalerna i svenska språket.

Man kan inte ignorera kön, det är en stor del av att vara mänsklig!
Det är ingen som påstår att vi skulle bli könlösa bara för att vi slutade använda han och hon som personliga pronomen. Som exempel har finskan bara ett genus, och både han och hon översätts till hän. För den sakens skull är inte könsrollerna mer flytande i Finland.

Språket behöver inte förändras för att folk ställer sig utanför samhällets påtvingade konventioner. Det är samhället det är fel på, inte språket.
Ja... men... ja men... nej. Samhället avspeglas i språket. Med fin fackterminologi kan man prata om att den globala kontexten kan läsas av i samtalskontexten och vice versa. Vi har de ord vi tycker behövs, och inte de som är överflödiga. Här har vi också den semantiska kopplingen mellan uttryck och innehåll: man kan inte uttrycka någonting som det inte finns språkliga medel för, och det finns inte språkliga medel för saker som inte finns att uttrycka.

Orättvisor och trista samhällsförhållanden kan absolut speglas i språket. Vi har dagisfröknar och brandmän. För inte alls länge sedan hade vi riksdagsmän också. Med varannan damernas i Riksdagen kändes det inte helt rätt. Idag har vi riksdagsledamoter - och vem klagar?
Det ryska ordet för att gifta sig, när en kvinna gör det, blir i översättning att gå ut bakom mannen. När man har jämställda förhållanden som ideologi så känns det mossigt att använda sådana ord.

Folk tycker uppenbarligen att det behövs ett könsneutralt pronomen, och det fyller en funktion. Vill man signalera att kön inte spelar någon större roll för berättelsen så gör man helt rätt i att uppfinna ett könsneutralt pronomen. Självklart behöver språket förändras efter folks behov. Det är vårat språk, vi får leka med det hur mycket vi vill!

söndag 25 januari 2009

Emovantar

Nu får ni ett fånigt klädinlägg här. Idag har jag sett ut som när jag var 15 ungefär, dock lite mindre kajalmissbrukande. Och eftersom Talyz tyckte att jag skulle blogga om mina ircvantar så gör jag det.

Ircvantar, eller torgvantar, är egentligen rätt värdelösa att ha som vantar. De lämnar halva fingrarna bara, och det är fingrarna jag alltid fryser mest om, så de är inte så galet varma. Däremot kan man ha dem på sig under ett par tumvantar, så behåller man i alla fall värmen i händerna lite när man bestämmer sig för att ta av vantarna och börja bläddra i en tidning på tågperrongen på morgnarna.

Och dessutom är de galet bra att ha när man sitter vid datorn. Jag har rätt kass blodcirkulation i händerna, så de är väldigt ofta iskalla när jag sitter och datar. Ibland har jag handledsvärmare med pärlor på som min mamma har stickat, men idag växlar jag med de här ircvantarna. Man har full rörlighet i fingrarna samtidigt som händerna hålls något varmare än annars.
De kommer från Indiska förra året, och ser sjukt emo ut! De går nämligen så högt upp över handlederna att man kan gömma en massa skärsår under dem, om man nu skulle ha sådana.

Så här har ni mig som posar töntigt i mina emo-ircvantar.

Bloggare + tjej. Tjejbloggare

Idag skriver DN Söndag om den nya generationen feminister - tjejbloggarna.
Det handlar om unga tjejer som varvar sitt vardagsbloggande med kritiska inlägg om sexism och utseendefixering. De blandar "dagens outfit" med att kämpa mot skönhetsidealen. Tidningen kallar dem för en modern blogg-Grupp 08 (givetvis en referens till feministgruppen Grupp 8) Men allvarligt, låt mig gråta lite över det här...

"22-åriga Hanna Fridén är den informella ledaren för denna 'Grupp 08' (vars medlemmar ofta är stockholmskor och vars antal växer likt slagslämparna i 'Fight Club'). En bra dag kan hon ha så många som 20 000 besökare. Här för hon en ständig kamp mot sjuka kroppsideal och ungdomlig tristess, lägger upp bilder av sig själv i olika kläder och kritiserar det hon ogillar."

Jag kände att det vore fel av mig att dissa Hanna Fridén som feministikon innan jag läst hennes blogg, så jag fick in på hennes blogg och läste ett par sidor ner, och allvarligt: på vilket sätt är det här den nya generationens feminism? Fridén är väldigt vacker och lägger upp mycket snygga bilder på sig själv, hon vardagsbloggar om sina kläder, vad hon gör, flytningar, utekvällar, ragg, och klagar över att folk tror att det hon skriver är en modeblogg - men var är de knivskarpa feministiska analyserna? Var är det som gör Hanna Fridén till en förebild?

En annan av de unga tjejerna som i DN omnämns som bloggfeminist är Annika Marklund (som är dotter till Liza Marklund och som jag själv bara känner igen som kommunistbruden i Populärmusik från Vittula), vars blogg återfinns här. Inte heller Marklunds blogg innehåller några djupare analyser, första sidan fylls av bilder på henne själv, ett inlägg om väldoftande badvatten och reklam för hennes förhoppningsvis mer kvalitativa krönikor i Aftonbladet. Uppenbarligen är Marklund ung och smart och problematiserar smalidealet bland unga tjejer - och ja, det ligger uppe ett par inlägg om retuschering och anorexi - men problematiserar gör de knappast. De lyfter upp ett problem men bryr sig inte om att göra mer än raljera över det.

Tjejbloggare, alltså. Morgondagens feminister. Unga, smarta och visar Dagens outfit. Jag inser trött att till och med Blondinbella producerar mer politiskt och intellektuellt material än vad jag hittar hos denna Grupp 08. Men uppenbarligen är det såhär tjejer måste göra för att bli framgångsrika bloggare. Lägg upp många bilder på dig själv, var snygg, och varva "idag åt jag sallad och hade röd tröja på mig" med ett och annat "jag tycker det är fel att tjejer förväntas vara så smala".
Men på vilket sätt är det här smart? Och på vilket sätt är det en feministisk manifestation att visa upp sin nya designerkofta?

Jag funderar på om det är det som skiljer Jeu de rôles från framgångsrika tjejbloggar. Jag försöker att skriva om intellektuella ämnen snarare än dagens outfit, och jag tar för givet att ni är totalt ointresserade av att läsa om min jakt på rena underkläder, min nya fluffklänning eller mitt senaste engångsligg.

söndag 18 januari 2009

Tröjtryck!

Idag tänkte jag passa på att lyfta fram en designer som jag tycker gör så fantastiskt charmiga tröjor. Eva-Kajsa Nordenborg, alias Lady Kabash, har en riktigt trevlig serie tröjor med feministiska tryck.

Kvinnliga ikoner, superhjältar, vardagshjältar och symboler är temat. Lady Kabash har valt ut en hoper starka, coola historiska kvinnor och tryckt dem på tröjor. Alla tröjorna är dessutom handtryckta och av riktigt bra kvalitet. Jag har svårt att inte tycka väldigt mycket om dem.

Det här är min Frida Kahlo-tröja. Frida Kahlo var en mexikansk konstnär, och tillhör väl faktiskt allmänbildningen. Den här är lite extra häftig för att det är fastsydda blommor på tröjan i håret på Frida. Jag fick den i julklapp i år och tycker väldigt mycket om den här tröjan.

Nu i skrivandets stund har jag på mig en annan av Lady Kabashs tröjor. Det är en röd en med kosmonauten Valentina Teresjkova - den första kvinnan i rymden. Teresjkovas rymdfärd är än idag den enda rymdfärd som haft en alltigenom kvinnlig besättning.

Nu hittade jag ett foto på min Teresjkova-tröja, smakfullt buren ihop med pudelkjol. Den är klarröd och har texten "First woman in space, Valentina Teresjkova, 16th of June 1963, Vostok 6".

Den underbara tröjan med cyklarna hade ni fått se en av mina egna bilder på, om det inte var för att minneskortet till min kamera bestämt sig för att vara obstinat och spårlöst försvunnet (sitter inte i datorn, inte i kameran, så jag vet inte riktigt hur det gått till). Jag hade den på mig väldigt mycket i somras. Cykelsuffragett heter motivet, och jag hittade det ungefär samtidigt som jag började hamna i planeringstagen för Upp till Kamp!, lajvet jag planerade som projektarbete.

Jag är kort och gott såld på Lady Kabashs tröjor. Nu är jag inne på min tredje, och jag har faktiskt bara gott att säga om dem. Modellen sitter bra och passar fint ihop med mina övriga kläder, trycken är precis lagom kultursnobbiga för att ändå vara helt okej, och de känns väldigt bra att gå runt i. Att Lady Kabash dessutom säljer disktrasor med texten Killar Kan! är ju knappast ett minus.

Nästa gång jag har tid och pengar och traskar förbi butiken Under på Tjärhovsgatan 19 i Stockholm så kommer jag förhoppningsvis att komma därifrån med ännu en tröja. Jag är väldigt sugen på den med Ada Lovelace, begåvad matematiker som skrev det som idag räknas som världens första datorprogram. Den här tröjan är lite lagom hobbynördig, med tryckt html-kod på sig. Dessutom är den galet snygg!

Vill ni titta mera på Lady Kabash tröjor, så finns hemsidan http://www.ladykabash.se

fredag 16 januari 2009

Finkulturell silvertejp

På varenda lajvforum jag hänger på, så brukar det med jämna mellanrum komma in unga nybörjare och ställa frågor om lajv till oss som redan är fast. Den sortens frågestunder blir tyvärr ganska entoniga i längden, då de alltid behandlar samma ämne:
Hur stora svärd man får ha på lajv, hur gammal man måste vara för att få ha stora svärd, och vilken roll som kan passa bäst att spela om man vill ha så många stora svärd som möjligt.

På varenda lajvforum jag hänger på finns det också ett stort antal lajvare som varit med ett tag, och förmodligen suckar lika tungt inombords som jag gör varje gång de här frågorna dyker upp, för att sedan långsamt inleda en utläggning om att lajv inte handlar om att slåss, att det är bättre att spela en roll utan vapen när man är 12 år, och att man alltid ska fråga arrangören för det specifika lajvet man ska på om vad som gäller. Fråga arrangören, fråga arrangören, fråga arrangören, och du måste inte ha vapen. Det är väl en rätt sammanfattande FAQ.

Jag kan inte vara arg på de här vapenkåta tolvåringarna någon längre stund. De har trots allt fått sin bild av lajv förmedlad någonstans ifrån, och det finns ju en anledning till att de tror att lajv handlar om att boffra orcher med plastkorvar i skogen. De människor som jag blir tämligen irriterad på är de som försöker vara tillmötesgående gentemot nybörjare och barn, och på kuppen passar på att utnämna sig själva till något slags experter, som har ensamrätt på tolkningen av ordet "lajv".

På lajv spelar man skogsvarelse eller svartfolk. På lajv har man svärd. På lajv finns det en god sida och en ond sida. Och om man inte vill kriga på lajvet, så får man istället hitta den magiska stenen! Man behöver absolut inte ha så avancerade kläder eller rollspela, men latexvapen är bättre än silvertejpssvärd.

Argumentet som man oftast hör för att presentera den här sortens lågkvalitativa lajv för nybörjare är helt enkelt att "det är det nybörjarna vill ha". Barn ska inte tvingas skådespela eller leva sig in i något slags realism på lajv, utan det är klart att de ska spela krigare och prinsessor. Det är sådant barn tycker är roligt. Men personligen blev jag vettskrämd första gången jag gick in på en lajvförenings hemsida och tänkte att det här med lajv verkade spännande. Min bild efter en stunds läsning var "det där verkar jättesvårt, det är ju bara en massa KP! Jag kommer aldrig klara av att lajva". Som flicka, 13 år, ville jag leka att jag levde på medeltiden - spela en liten föräldralös flicka eller någonting - men absolut inte slåss.

Jag kom aldrig iväg på det där Enhörningslajvet, men ett par år senare är jag fullfjädrad lajvare. Pretto kanske folk skulle säga, förvisso, men hellre det än boffertomte. Och faktum är att det är min fulla övertygelse att "nybörjarlajv" av den lågkvalitativa sorten inte alls hjälper folk in i hobbyn, utan tvärtom är rätt destruktiva. Glappet mellan nybörjarlajven och mer seriösa arrangemang blir ibland så stort, att den som börjat med lågkravslajvande kommer att behöva ett par år av sådant innan den vågar ta klivet in till de ambitiösa lajven, istället för att börja på ett hyfsat seriöst lajv och förstå grundläggande saker som "vara inlajv hela tiden" och "ha korrekt utrustning" redan från början.

Så lajvare, snälla. Kan vi för vår hälsas skull och allas vårt bästa sluta beskriva lajv som någonting man utövar med latexsvärd i skogen? Vi binder bara ris om vår egen rygg. Lajv är en konstform och en kulturyttring, säg det istället. Och säg det med stolthet!

onsdag 14 januari 2009

Omarkerade kön och stereotypisering

Varför bär så många företagsledare damunderkläder?
Det här med att markera eller inte markera kön för att få fram en neutralitet är svårare än man tror. Jag tror att det är fler än jag som får upp bilden av Göran, 52, i spets-bh i huvudet när de hör den frågan, istället för att tänka att "jamen såklart, många företagsledare är kvinnor!"

Jag har läst en artikel av Lena Lind Palicki i 2007 års utgåva av Språk och stil - tidskrift för svensk språkforskning, där hon granskar en lärobok i samhällskunskap för gymnasieskolan. Den aktuella boken, Attityd, är uppdelad i tre delar: socialt liv, ekonomi och politik. Den har den uttalade motivationen att vara jämställd och problematisera genusfrågan. Palicki har utgått från kriterier som UNESCO satte upp när de granskade barnlitteratur och läroböcker för ett par år sedan.

En jämställd lärobok är inte stereotypiserande, den framställer inte det ena eller andra könet på ett stereotypt sätt. Den osynliggör inte det ena könet genom att bara berätta om kvinnor eller bara om män, och den är inte heller beslöjande, alltså låtsas den inte att förhållanden är mer jämställda än vad som verkligen är fallet.

Vidare har hon tittat på både omarkerade och markerade könskonstruktioner, alltså alla sådana när en individ refereras till, oavsett om det görs med könsbundet pronomen eller inte. Det står i läroplanen att skolan ska motverka traditionella könsmönster, men det funkar liksom inte att göra språket helt könsneutralt, referera till alla som hen och tro att man har en jämställd text, eftersom sådana omarkerade konstruktioner döljer att det finns en norm för vem som gör vad. Folk tenderar att tolka henom som en kvinna när hen är dagisfröken men som man när hen är företagsledare - varför man blir förvånad när företagsledaren bär spets-bh.

Palicki har alltså tittat på de här tre kriterierna och både på markerade och omarkerade könskonstruktioner, och vad har hon kommit fram till då?

Man kan inte säga att något av könen blir osynliggjort, utan det refereras lika ofta till kvinnor som till män. Däremot har de övervikt i olika delar. Socialt liv handlar mer om kvinnor, politik mer om män.

Stereotypiseringen är mer intressant. I bokens ekonomidel refereras det lika mycket till båda könen, men männen är bror, landshövding, bilmekaniker, sambo och brandman medan kvinnorna är hembiträde, husmor, änka, mamma, kurtisan och geisha (!).

Beslöjar gör boken inte, men i de omarkerade konstruktionerna och när man tittar på textens presuppositioner i alla stycken som behandlar och problematiserar genus, så ser man att den ändå alltid utgår från en heterosexuell kärnfamilj - och heteronormativiteten hjälper till att cementera könsstereotyperna.

Genusforskaren Yvonne Hirdmans två grundtankar med könshierarkin är följande: dels finns en isärhållandets princip som går ut på att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män. Dels finns en hierarki som säger att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Den kan kompletteras med den heterosexuella matrisen, som också utgår från isärhållandets princip. Kvinnor är kvinnor och ska bli kära i män. Män är män och ska bli kära i kvinnor. På det sättet cementerar heteronormativiteten de traditionella könsstereotyperna.

Så även om Attityd lyckas hålla en kvantitativ balans mellan kvinnor och män, så är den alldeles för fast i sin läroboksdiskurs för att kunna vara så proggressiv som den måste vara för att göra någon skillnad. Det finns vissa oskrivna regler för hur en lärobok ska se ut. Dessutom måste den sälja.
Och det här med feminism är helt enkelt inte kommersiellt gångbart.

söndag 11 januari 2009

Språkliga handikapp

Jag talar svenska flytande, alltså behöver jag inte tänka när jag pratar det, utan det kommer naturligt. På samma sätt skriver jag svensk QWERTY flytande när jag typar (skriver maskin). Jag har skrivit på dator sedan jag var 4 år gammal, och de senaste 6-7 åren har jag kunnat touchtypa det utan problem (skriva utan att titta på tangentbordet, alltså). Kanske därför blir jag så frustrerad, som en följd av att jag häromdagen beslöt mig för att lära mig typa Svorak.

Svorak är en svensk variant av Dvorak, som helt enkelt är en alternativ tangentbordslayout. Tanken är att det ska gå snabbare och vara skönare att skriva, som jag har förstått det. Det är lite synd att den är anpassad för engelskan, så att bokstäverna J och K som jag använder ofta i svenska inte är så lätta att nå, eftersom de inte är så vanliga på engelska. Men annars så tycker jag hittils att det är ganska skönt att skriva svorak, eftersom så många av tangenterna jag använder mycket sitter på mittenraden. Jag tänker ge det ett par veckor åtminstånde.

Det som stör min inlärning och gör mig rejält frustrerad är ungefär samma sak som hände när jag jobbade nere i Frankrike och pratade franska dagarna i ända. Plötsligt kan jag inte spontanskriva någonting eller bara typa på utan att tänka till ordentligt. Var sitter nu de där bokstäverna? För en utpräglad snabbskrivare är det sjukt störande! Jag börjar känna mig lite lagom dum, ungefär som när jag läser på ryska eller när jag pratar franska utan stöd, när jag skriver svorak.

Däremot har jag upptäckt efter en kvälls inbitet svoraktypande att jag får sjukt ont i handlederna av att byta tillbaka till QWERTY. Min laptop samarbetar inte riktigt med mig, eftersom touchpadens placering tvingar mig att hålla händerna lite för långt till höger, alternativt lägga handleden på touchpaden, när jag skriver Svorak. Men trots att jag får tillbaka en laptopanpassad fattning är QWERTY inte alls lika skönt att skriva.

Just nu hoppar jag veligt mellan tangentbordslayouterna. Det här inlägget är skrivet med hälften av varje ungefär. Min målsättning är att touchtypa Svorak i en någorlunda acceptabel hastighet. Önska mig lycka till.

torsdag 8 januari 2009

Pronomina

Nu måste jag avreagera mig lite här igen i ett oerhört kort och rätt onödigt blogginlägg:

En examen blir examina i plural. Jag läser för att få ut dubbla examina i slutet av min utbildning.
En tentamen blir tentamina i plural. Studenterna skriver fyra olika tentamina.

Men, ett pronomen böjs i plural till flera pronomen. Det heter inte pronomina!

Varför inte? Det är rätt irriterande...

Vad är grejen med Edward Cullen?

Strax före nyår, efter någon dryg veckas isolering som sjuk hemma i lägenheten, följde jag med en vän på bio och såg bioaktuella Twilight. Det är svårt att undgå att ha hört talas om den här filmen, trots allt är det frågan om en vanlig tjej, Bella, och hennes passionerade kärlek till en mörk, mystisk, fantastiskt sexig vampyr: Edward Cullen.

Historien är egentligen ganska enkel. Bella flyttar till småstaden Forks, som är så stereotyp-Norrland det bara kan bli på den amerikanska kontinenten. Hon börjar skolan och träffar den mystiske Edward, som är svårtillgänglig men vrålsnygg, och det börjar spira något slags kemi mellan dem. Hela familjen Cullen visar sig vara vampyrer, men vad gör väl det? Bella och Edward är plötsligt passionerat och oåterkallerligt förälskade i varandra.

Och efter två timmar i biosalongen, så kan jag inte låta bli att sitta där och småputtra av ren frustration, över den här passionerade kärleken som jag tydligen har sett på filmrutan. För är det någonting som den närmare hundra år gamla Edward gör filmen igenom, så är det att behandla Bella nedlåtande. Han föreläser för henne, han är mörk och svår och utgår från att hon minsann inte vet hur det känns att vara som han, och han behandlar henne stundom som ett barn. Det är Edwards version som är den korrekta, och Bella underkastar sig villigt för kärlekens skull. Hon lägger sig hela tiden i hans händer och låter honom ta hand om henne.

Förhållandet mellan Bella och Edward påminner mig lite om det mellan Rose och Jack i 1990-talets stora succé: Titanic. Liksom Bella är Rose en rätt egensinnig och stark kvinna i sig själv, som har intressen och åsikter, ett intellekt. Men på samma sätt som Bella när hon träffar Edward så kastar sig Rose så småningom direkt i armarna på Jack Dawson. Han får lotsa henne genom filmens hela andra hälft, genom bilar i bagageutrymmen och vattenfyllda korridorer, och på samma sätt som Bella är Rose villig att lämna sin familj bakom sig för att lotsas vidare av Jacks starka händer.

Och när jag lämnar biosalongen efter Twilight har jag lite svårt att smälta det här. Personligen skulle jag föredra att ha ett jämlikt förhållande, men för sådant verkar det inte riktigt finnas plats i vita dukens smäktande passionsdramer.

måndag 5 januari 2009

La vie est comme un boîte du chocolat

"Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man får". De bekanta orden känner säkert en hel hoper igen, de kommer från den lite småsöta filmen Forrest Gump. Och nu såhär i jultider kommer jag rätt ofta på mig själv att sitta med en Aladdinask, så då tänker jag på det citatet.

Det är egentligen inte så träffsäkert på Aladdinaskarna. Trots allt står det en förteckning över bitarna i locket. Och det är ju rätt praktiskt egentligen, att den finns. Då vet man vad man får och slipper otrevliga överraskningar. Å andra sidan så blir det så klart när det kommer med en förteckning, vilka chokladbitar det är som folk väljer bort. Som Körsbär i likör. Till och med Marabou själva vet att folk väljer bort den - det är alltid den som är kvar sist på det övre lagret i Aladdinreklamen.

Fast samtidigt så skulle ju inte Körsbär i likör finnas kvar, om det inte var folk som ville ha den. Jag är rätt glad för den, det är min favoritbit faktiskt. Så "Livet är som en chokladask, alla vill ha ut olika saker av det" kanske vore ett mer träffsäkert citat.

Idag hittade jag en chokladask i skåpet där någon fuskat och börjat på det undre lagret i förväg (för så får man göra på julen). Jag hittade fyra bitar Ägglikör, tre Likörtryffel och tre Körsbär i likör. Det äger att inte ha samma chokladsmak som resten av familjen!
Vilka är dina favoriter i Aladdinaskarna?

torsdag 1 januari 2009

The cell block tango

Pop!... Six!... Squish!... Uh uh!... Cicero!... Lipschitz!...

De senaste dagarna har jag suttit och lyssnat på musikaler, och eftersom jag råkar tycka att Chicago är en rätt trivsam musikal, så har jag petat in ett gäng låtar från film-soundtracket på min spellista i Spotify. Däribland en som jag finner ganska intressant: The Cell Block Tango. Länken går till texten.

Det jag tycker är intressant, om än på ett negativt sätt, med Cell Block Tango är att den förklarar fem av kvinnornas motiv till morden på sina män. Och de är onekligen ganska enkelspåriga. Av fem så är det tre av dem som har ihjäl sina män på grund av otrohet eller dubbelspel. En av dem förgiftar sin sambo eftersom han visar sig ha sex olika fruar vid sidan av. Velma skjuter sin man och syster när hon kommer på dem med varandra, och den sista av de muntra mörderskorna har ihjäl konstnären hon lever ihop med för att han ligger runt i hopp om att finna sig själv.

Eftersom det är kvinnorna själva som framför musikalnumret är det klart att hela låten handlar om att deras brott "förvisso är mord, men inte brott" eller att karlarna får skylla sig själva.

Jag kan tycka, att om man ska göra ett nummer som går ut på att legitimera brott, så kan man väl åtminstånde låta männen tillika mordoffren ha begått några motsvarande brott tidigare. Och nog finns det väl betydligt värre brott man kan begå mot en kvinna än att vara otrogen mot henne? Att otrohetsmotivet är så pass dominerande tycker jag faktiskt är ganska anmärkningsvärt. Är det ett brott som man kan utsätta någon för utan att denna blir ett offer (till skillnad från tja, misshandel, sexuella övergrepp?) eller är det helt enkelt någon manusförfattare som ser det som motiverat att skjuta sin karl för att han inte är exklusiv?

Nu ska väl givetvis inte Chicago ses som en seriös röst i någon diskussion om brott och straff, med tanke på att det är en musikal som handlar om att bli känd som brottsling, men det hindrar mig inte från att tycka att de här mörderskorna har något bisarra motiv.