Finkulturell silvertejp

På varenda lajvforum jag hänger på, så brukar det med jämna mellanrum komma in unga nybörjare och ställa frågor om lajv till oss som redan är fast. Den sortens frågestunder blir tyvärr ganska entoniga i längden, då de alltid behandlar samma ämne:
Hur stora svärd man får ha på lajv, hur gammal man måste vara för att få ha stora svärd, och vilken roll som kan passa bäst att spela om man vill ha så många stora svärd som möjligt.

På varenda lajvforum jag hänger på finns det också ett stort antal lajvare som varit med ett tag, och förmodligen suckar lika tungt inombords som jag gör varje gång de här frågorna dyker upp, för att sedan långsamt inleda en utläggning om att lajv inte handlar om att slåss, att det är bättre att spela en roll utan vapen när man är 12 år, och att man alltid ska fråga arrangören för det specifika lajvet man ska på om vad som gäller. Fråga arrangören, fråga arrangören, fråga arrangören, och du måste inte ha vapen. Det är väl en rätt sammanfattande FAQ.

Jag kan inte vara arg på de här vapenkåta tolvåringarna någon längre stund. De har trots allt fått sin bild av lajv förmedlad någonstans ifrån, och det finns ju en anledning till att de tror att lajv handlar om att boffra orcher med plastkorvar i skogen. De människor som jag blir tämligen irriterad på är de som försöker vara tillmötesgående gentemot nybörjare och barn, och på kuppen passar på att utnämna sig själva till något slags experter, som har ensamrätt på tolkningen av ordet "lajv".

På lajv spelar man skogsvarelse eller svartfolk. På lajv har man svärd. På lajv finns det en god sida och en ond sida. Och om man inte vill kriga på lajvet, så får man istället hitta den magiska stenen! Man behöver absolut inte ha så avancerade kläder eller rollspela, men latexvapen är bättre än silvertejpssvärd.

Argumentet som man oftast hör för att presentera den här sortens lågkvalitativa lajv för nybörjare är helt enkelt att "det är det nybörjarna vill ha". Barn ska inte tvingas skådespela eller leva sig in i något slags realism på lajv, utan det är klart att de ska spela krigare och prinsessor. Det är sådant barn tycker är roligt. Men personligen blev jag vettskrämd första gången jag gick in på en lajvförenings hemsida och tänkte att det här med lajv verkade spännande. Min bild efter en stunds läsning var "det där verkar jättesvårt, det är ju bara en massa KP! Jag kommer aldrig klara av att lajva". Som flicka, 13 år, ville jag leka att jag levde på medeltiden - spela en liten föräldralös flicka eller någonting - men absolut inte slåss.

Jag kom aldrig iväg på det där Enhörningslajvet, men ett par år senare är jag fullfjädrad lajvare. Pretto kanske folk skulle säga, förvisso, men hellre det än boffertomte. Och faktum är att det är min fulla övertygelse att "nybörjarlajv" av den lågkvalitativa sorten inte alls hjälper folk in i hobbyn, utan tvärtom är rätt destruktiva. Glappet mellan nybörjarlajven och mer seriösa arrangemang blir ibland så stort, att den som börjat med lågkravslajvande kommer att behöva ett par år av sådant innan den vågar ta klivet in till de ambitiösa lajven, istället för att börja på ett hyfsat seriöst lajv och förstå grundläggande saker som "vara inlajv hela tiden" och "ha korrekt utrustning" redan från början.

Så lajvare, snälla. Kan vi för vår hälsas skull och allas vårt bästa sluta beskriva lajv som någonting man utövar med latexsvärd i skogen? Vi binder bara ris om vår egen rygg. Lajv är en konstform och en kulturyttring, säg det istället. Och säg det med stolthet!

Kommentarer

Nyllet sa…
Fast är det sant, egentligen? Jag håller med om att det är roligast att lajva utan vapen, vara IN-lajv dygnet runt oavsätt omständigheter och så vidare, men kan verkligen säga att det "ska" vara så?

Hobbyn har ju faktiskt utvecklats ur silvertejpsvapen och KP-system, och i många länder är det fortfarande så man "ska" göra. Om det finns någonting som är "riktigt" lajvande så är det kanske just boffer i skogen. Men nu kan man väl inte direkt säga att det finns något "riktigt" lajvande.

Jag kom in på lajv både via mitt intresse för improvisationsteater och bordsrollspel, och jag tycker att det kan vara ganska roligt både med "prettolajvande" med skyhöga krav på roll och utrustning, och mer "traditionellt" lajvande med äventyrare och magiska stenar. Det är förstås två helt olika saker, men båda måste ändå kallas för "lajv".
MInuo sa…
Jag håller fullständigt med dig, och varje gång jag rekrytera någon ny till lajvhobbyn så försöker jag förklara det så som det "är" (heh), och undviker att dra in en massa fåniga vapen. Som enligt mig enbart krigare/soldater och dylikt "bör" använda. (eller specifika roller, missförstå mig inte :p).
Och för det mesta så har soldater på lajv vapen för att det ser tufft och trovärdigt ut ;D

(När jag soldatlajvade slog jag inte en ENDA person med vapnet på hela lajvet. Hade inte ens behövt ha det där ._.)
Ap ap ap, nu måste jag opponera mig. Det som du beskriva som den "sanna" bilden av lajv kan jag inte alls skriva under på. Jag ser mig själv som väldigt seriös lajvare, men jag tycker att det är skittråkigt att vara "in" hela tiden och tycker att handsydda kläder inte tillför någonting nämnvärt till upplevelsen.

Både du och "Boffertomtarna" beskriver lajv via sitt innehåll, i stället för att beskriva det som ett medium som kan ha många olika innehåll. Det finns många lajv som varit jätteambitiösa som haft låga utrustningskrav och där man rent av aktivt hindrat folk från att vara "in" hela tiden. Två exempel är "Hamlet" och "En stilla middag" med familjen.

Jag tycker att man skadar hobbyn både om man beskriver den som bofferkrig i tomteskogen och som högkravsimmersion där man eftersträvar total inlevelse.

Det finns massa typer av lajv och vi behöver inte reda ut vad som är bättre respektive sämre. För mig får du jättegärna simulera att du är ett föräldralöst gatubarn från medeltiden och 13-åringen får jättegärna ha ett tre meter långt svärd. Och jag hoppas att ni tycker att det är okej att jag lajvar för att berätta spännande berättelser.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.