onsdag 25 februari 2009

Teckningar

Det är inte särskilt ofta jag ritar nuförtiden, har jag insett. Jag tycker om att sitta med ett block i händerna, men det är sällan någonting blir färdigt. Den senaste veckan har jag småtecknat lite ifrån ett foto. Jag tyckte att tillmälet "baletthora" var så pass kreativt att jag inte riktigt lyckades bli förolämpad över det, så jag satte mig ner och började rita en baletthora istället.
Var min gamla scanner tagit vägen vet jag inte, så det lär nog bli att jaga en sådan om ni vill se den, när jag är klar.

Jag skissar rätt mycket, i och för sig, men det blir inte riktigt färdiga bilder. Och det är synd. Jag tyckte verkligen om en sak när jag ritade mycket, och det var att titta tillbaka på sina gamla bilder och tänka "sådär ritade jag för tre år sedan, shit vilken utveckling!".
Bara ett enda av mina alster från 2004 finns fortfarande uppe på Internet. Jag blev lite nostalgisk när jag såg det.

Så nu får jag banne mig ta och göra klart den där jävla baletthoran.

Högupplösta bilder från mitt hemska förflutna finns på Elfwood, eller på DeviantArt.

Väcka sympati

Jag har försökt följa med i Pirate Bay-rättegången via tidningarna åtminstånde lite, eftersom det är ett rätt stort och intressant mål. Men jag får erkänna att jag börjat få sjukt svårt för de fyra åtalade piratsnubbarna. De är tråkiga. De är buffliga. De har attitydproblem.

I senaste DN på stan frågas Peter Sunde ut om sina konsumtionsvanor. Spalten "Hej Konsument" påminner lite om en kompisbok, och är en allmänt kul grej. Tyvärr brukar de med jämna mellanrum råka ut för någon neggosnubbe som bara svarar "nej" på allting. Och Peter Sunde är tydligen en sådan.
Han inleder hela intervjun med "jag gillar inte Stockholm", följt av "ingenting blir gott i mikron" och "jag dricker inte kaffe". Enligt Sunde är nästan alla affärer överskattade, hans senaste fynd var en billig kortlek på Island, och det är skitirriterande att man ser 80-talsmode överallt.

Den senaste teaterföreställningen han gick på är "den jag deltar i just nu".
Jag blir rätt brydd över den sortens diss, och undrar i mitt stilla sinne varför Peter Sunde förväntar sig att bli tagen på allvar av någon annan, när han uppenbart inte tar rättegången på allvar själv. Att hela Pirate Bay-gänget sedan första dagen kallat processen för en teaterföreställning och varit uppenbart nonchalant ger inte heller så många sympatipoäng.

Svartholm Warg sa på presskonferensen enligt DN:
- Jag har redan mer skulder i Sverige än jag någonsin kommer att kunna betala av. Jag bor inte ens här. De får gärna skicka en räkning. Jag ska rama in den och sätta upp den på väggen.

Det kanske är en föraktfull attityd som sticker i ögonen på storföretagen som de är ute efter. Men någonting säger mig att den sticker ännu mer i ögonen på Medelsvensson. Varför ska jag, när jag har räkningar upp över öronen, sympatisera med en ohängd snubbe som ramar in sina och hänger dem på väggen för att demonstrera att han står över hela systemet?

Jag struntar i om det Pirate Bay-killarna står för är en bra eller en dålig sak, om de har kriminella förflutna eller om de är rättvisans väktare. De är tråkiga och har attitydproblem. Och väcker knappast mina sympatier.

tisdag 24 februari 2009

Jag gillar verkligen sunkhak

Idag kanske jag borde skriva om samma sak som all media gör, förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Antingen verkar folk vara överförtjusta och hypar, planerar kungligt bröllop och är allmänt till sig över de lyckliga unga tu, eller så sitter folk och är allmäna bitterfittor och undrar varför någon överhuvudtaget bryr sig om att Victoria förlovat sig. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket kvar för mig att skriva om saken. Jag tycker att det är lite spännande med kungligt bröllop, på samma sätt som med typ nobelfesten. Det är glamour och en främmande värld. Men jag orkar inte hypa åt något håll faktiskt, så nu struntar jag i det.

Nu i lördags skrev jag tenta i fonologi och semantik. Uttryck och Innehåll, 7,5 hp, är alltså avklarad. Därefter bestämde sig jag, min sambo Hell och min sister in crime Jojjo, för att vi behövde eftertentakröka. Och var ska man göra det om inte på det sunkigaste sunkställe man kan hitta?

Det blev Nivå 22. Ett känt förkröksställe för folk i övre tonåren, där godisshotarna kostar 20kr och ölen 25. Alla vet att det inte är någon klass över huvudtaget att gå hit, men det är ändå alltid fullt. Pizzerialiknande sunkig nedervåning och rökig, kall terass med långbord.

Och tja, jag gillar verkligen sunkställen som det här. För man börjar alltid prata med folk, vi engagerade oss i konversationer med åtminstånde tre andra sällskap, vi bjöd runt en massa shots, allmänt snackade skit, och jag fick en mycket trevlig, "lagom kvinnlig drink" i cocktailglas för 60kr. Det är bra pris.

Sen så tror jag lite att grejen med att folk alltid börjar prata, är att det är så totalt prestigelöst att hänga på lagom sunkiga fjortiskrökställen som det här. Alla är vi lika sunkiga, och nedtagna på samma nivå. Alltså kan vi lika gärna glömma hur jävla coola vi egentligen är och ha roligt istället.

Tja, jag har nog aldrig egentligen förstått charmen med de där prestigefyllda inneställena kring Stureplan. Nästa gång jag går ut blir det kanske söndagsöl på det lokala sunkhaket, eller så blir det fjortiskrök på Nivå 22. Vem vet?

fredag 20 februari 2009

Vardagsrutiner

Det här runtflyttandet jag håller på med håller på att sabba mina vardagsrutiner helt och hållet. Som det ser ut nu så spenderar jag den största delen av min tid hemma hos Hell och Bögarna vid Mariatorget, samtidigt som jag har alla mina saker, kläder, möbler och min post hemma hos min mamma i Flemingsberg. Jag åker hem någon dag i veckan och hämtar ett ombyte kläder, äter middag och läser eller ritar medan min mamma spelar datorspel och somnar tidigt.

Följaktligen har jag inte riktigt några vettiga vardagsrutiner som är mina egna och som fungerar, och det får onekligen en intressant påverkan på mig.

När jag är vid Mariatorget så brukar jag med jämna mellanrum sakna att få sitta ensam med en laptop, musik i hörlurar, spela tetris och vara totalt osocial. Min laptop är död (den här gången är det skärmen), och där kan jag inte koppla in något internet i den. Sedan så saknar jag lite att få somna med min nalle Esbjörn i famnen, lägga mig och gå upp precis när jag känner för det, också.
Så jag åkte hem till mamma idag. Och sitter med en laptop mitt i natten och knapprar. Och jag saknar att kunna gå in och ut mellan alla rum som jag vill, ha tänt i taket, ställa mig och laga mat, dricka alldeles för mycket Pepsi Max, eller få något trevligt spontant pratsällskap.

Så nu sitter jag här och knapprar och är orolig för att störa när jag har lampan tänd eller fläkten låter. Min mamma vaknar till och frågar varför det luktar mat (eftersom jag stekte halloumi med rosmarin och svartpeppar som kvällsmål), och jag är varken riktigt ensam eller har någon att vara social med. Hemma hos mamma helt enkelt.

Jag tror inte att jag har insett riktigt än att jag är så gammal nu, att om jag flyttar ifrån min mamma så flyttar jag nog inte hem igen. Det är en ganska obehaglig tanke.

torsdag 19 februari 2009

Plats på scen

Lajvare är vana vid att utöva sin hobby undangömda i skogen, men visst går det att föra in lajv i de finaste av salonger. Signaler har följt med en grupp lajvare ända upp på Uppsala Stadsteaters lilla scen, för en uppsättning av deltagarteatern Vändpunkter. Låt ridån gå upp!

Det är kvällen före den stora premiären; en kväll som ska avgöra teaterns framtid. Vi är en brokig skara spelare som samlas i foaljén för att förvandlas till en teaterensemble i ett fiktivt fyrtiotal. Vi är allt från de mest rutinerade lajvare till människor som aldrig någonsin hört talas om hobbyn förr, och tillsammans går vi in i roller som scenografen, lindansösen, primadonnan och positivhalaren. Det som väntar oss är en historia om drömmar och mål, och om det stora valet att fortsätta i samma gamla hjulspår eller kasta sig ut i det okända.

Vändpunkter är framtaget av företaget Fabel kommunikation, som sedan tidigare har en del spännande produkter på sitt CV. Bland annat har de stått bakom projektet ”En resa som ingen annan”, där deltagarna fick sätta sig in i asylsökande flyktingars resa, och festivallajvet Futuredrome, som utspelade sig i en framtida stad byggd av skrot och elfenben.

Vändpunkter-uppsättningen på Uppsala Stadsteater blev den tredje i ordningen. Tidigare uppsättningar har ägt rum i Stockholm och i Göteborg.
”Det blir ju bättre varje gång!”, säger Max Valentin på Fabel, som tycker att det är roligt att se sitt lajv sättas upp på nytt.
Den här gången arrangerades lajvet av föreningen Ett 20-tal. Karin Johansson, som tillsammans med Michael Eriksson är producent för uppsättningen, håller med om att det finns fördelar med att sätta upp samma lajv en gång till.
”Det är ju dumt att uppfinna hjulet många gånger”, påpekar hon.

Karins jobb med Vändpunkter har skiljt sig en del från mer traditionellt lajvarrangerande. Teatern har stått för logistik och rekvisita, och alla roller och intriger fanns kvar från tidigare uppsättningar. Utöver vissa justeringar av roller och intriger har Karins jobb legat i att samordna alla, och vara spindeln i nätet för att få till en föreställning.

”Slåss med plastkorvar på scenen?!”

Det svåraste i att samarbeta med teatern har varit en viss språkförvirring.
”Man får anpassa sig till teaterns språkbruk”, förklarar Karin. ”Många är lite rädda för lajv, och tror att man tänker slåss med plastkorvar på scen eller något!”. Istället har Vändpunkter genomgående kallats för en deltagarteater.
”Lajvare och teaterpersonal kommer från helt olika världar ibland, och att förklara för teatern att vi behövde en loge – som vi alltså inte skulle byta om i, utan ha för att låtsas att den var en loge, i spelet, var inte heller helt lätt”, berättar hon vidare.

Några plastkorvar syns förstås inte till när vi deltagare kommer upp på lilla scenen. Istället kommer en fullständig scenografi direkt ur teaterns rekvisitaförråd. Bredvid scenen finns en teaterbar och ledningens sammanträdesrum uppställda. Jag spelar journalisten, på plats för att bevaka repetitionerna, och när jag sätter mig på läktaren och tittar på den febrila aktiviteten nere på scen så är det ingen tvekan om att jag verkligen befinner mig på en teater, i ett lätt surrealistiskt 1940-tal. Arrangörerna har passat på att utnyttja lokalens möjligheter, och medan vi spelar ackompanjeras föreställningen hela tiden av ett stämningsfullt soundtrack. Både ljud- och ljuseffekter finns att tillgå, och används kreativt för att förhöja stämningen ytterligare. Sådant som skulle bli kostsamt och svårt att få till på många andra lajvområden, finns på teatern redan från början och kan utnyttjas.

När Uppsala Stadsteater i höstas satte upp Gösta Berlings saga, fritt efter Selma Lagerlöfs genombrottsroman från 1891, föddes idén om att skapa ett Selmas Ekeby på teatern. Majorskans gods i romanen är hem för en grupp kavaljerer, som inte är vidare samhällsnyttiga men som ägnar sig åt musik, dans, kortspel, sång och annat som gör livet vackert.

Regissören Anders Paulin beskriver Ekeby som en plats för de människor som inte riktigt får plats i samhället, människor som har andra drömmar och visioner. På samma sätt vill teatern öppna upp sig för andra konstformer och visioner än de som normalt sett huserar på en teater, och så föddes Utopiaprojektet.

Utopia har rullat på under hösten, och efter bland andra en electrofestival och post-Pride med queerfeministiska seminarier och workshops var det i luciahelgen dags för ett trettiotal lajvare att fylla stadsteaterns lilla scen, för att spela varsin roll i föreställningen Vändpunkter. Från Uppsala Stadsteaters håll har man velat locka nya grupper till teatern, som inte vanligtvis går dit för att titta på pjäser i traditionell ordning. Om teatern då kan locka besökare med föreställningar där de själva deltar aktivt och bestämmer över handlingen, så har de lyckats.

En stadsteater är en stor, skattefinansierad lokal och en del av det offentliga rummet. Ser man det ur den synvinkeln blir det självklart att teatern inte bara ska vara öppen för vissa sorters människor, utan tillgänglig att använda för utövare av flera olika konstformer. Idag är teatrarnas stöd fortfarande väldigt snedfördelat.

Johan Tilli, som tillsammans med Sofia Säfholm är ansvarig för Utopiaprojektet tror absolut att tiden är mogen för fler samarbeten mellan lajvföreningar och teatrar.
”Teaterscenen börjar bli självifrågasättande, och då luckras gränsen upp för vad som är finkultur och inte"

---
Artikeln från lajvet Vändpunkter publicerades ursprungligen i Signaler från Sverok. För att få ett eget ex, kontakta en postmottagare eller ett bibliotek nära dig.

Maskbilderna är tagna av mig i samband med lajvet ImperieSagan: Midnattstimman.

fredag 13 februari 2009

Mitt i natten-strumpor

En av de roliga grejerna när man försöker hålla sig till en rätt utpräglad klädstil, är att man så småningom får rätt bra koll på vilka ställen som säljer grejerna man tycker om, och att det inte blir så konstigt att gå dit och handla. Det blir också sådär lite av ett identifikationsmoment när man hittar andra som ser ungefär lika lustiga ut.

Om det är någon som faktiskt tittar på länkarna jag har här nere i vänsterlisten, så ser ni att det finns en länk till den här bloggen. Elsa Billgrens blogg heter "Need help dressing?", men jag funderar med jämna mellanrum snarare på att hålla Elsa personligt ansvarig när jag är ute på stan och inte hittar någonting som jag gillar. De flesta av mina drömklänningar med runda kjolar och fluff verkar nämnligen hamna på fröken Billgren. Så följaktligen får jag nöja mig med att ha hennes blogg som ögongodis, istället för att vara ögongodis själv.

Häromveckan blev jag kallad för baletthora av en främmande, äldre man på Medborgarplatsen. Jag promenerade över den med ett par vänner, iförd röd tyllkjol, basker, läppstift och snörkängor, när han plötsligt gick förbi mig och sa "är det en baletthora eller?". Jag frågade förvånat om vad han sa, men då bjäbbade han irriterat och gick vidare.

Jag antar att jag skulle kunna ta illa upp av att bli kallad för hora av främmande gubbar, men om man lyssnar på ordet så låter ju baletthora egentligen ganska estetiskt tilltalande. Jag antar att jag associerar ordet till något slags underbar kombination av tyllkjolar och vackra burleska underkläder. Så jag gick hem och började teckna baletthoror, helt enkelt. Smakfulla sådana.

Att associera ihop mina kläder med prostitution, när jag i regel är väldigt påklädd, är inte riktigt en självklar koppling i mina ögon. Var det i alla fall inte, tills jag hittade ännu en affär som säljer sådana där trivsamma strumpor som jag gärna promenerar runt i till vardags - och billigt också. Häromkvällen upptäckte jag av en slump att porrbutiken US Video säljer strumpor (inte stay-ups, utan sådana utan klisterremsa) för ynka 43kr. Självklart var jag tvungen att förära butiken ett besök för att införskaffa ett par.

Klientelen där bestod uteslutande av gubbar som såg ut ungefär likadant som han som kallade mig för baletthora på Medborgarplatsen, men förlägna, iklädda rockar och uppenbart lite hotade av min närvaro. Det var onekligen lite spännande, men jag fick mina strumpor och var rätt nöjd i alla fall. Det har redan gått en massa maskor på dem, men de kostade 43kr. Ett helt okej köp alltså.

Livstecken

Jag är lite dålig på att uppdatera här, har jag märkt. Funderade på att skriva ett långt inlägg med dåliga ursäkter, men insåg att det är rätt värdelöst och dissar idén.

Idag kom senaste numret av Signaler från Sverok, med min artikel från Vändpunkter tidigt i början. Jag har inte läst igenom hela numret än, men jag är nöjd med artikeln. Läs den, det tycker jag verkligen att ni ska göra.
Jag funderar på att slänga upp artikeln här på bloggen, nu när den har gått i tryck får jag göra det. Men då måste jag hem och hämta dokumentet med mitt manus först. Och orka åka hem i onödan...

Nu sitter jag här och äter chips och dricker Pepsi Max. Insåg att det här inlägget inte kommer leda någonstans över huvud taget, utan mest är ett "hej jag lever"-inlägg. Men det får ni finna er i. Kram.

söndag 8 februari 2009

Jag och Hell är sjukt poetiska...

Allt blir så jävla poetiskt
om man bara
byter rad

Så att orden
får tala
för sig själva

och vi
får ner våra tankar
i diktform

ibland.