Plats på scen

Lajvare är vana vid att utöva sin hobby undangömda i skogen, men visst går det att föra in lajv i de finaste av salonger. Signaler har följt med en grupp lajvare ända upp på Uppsala Stadsteaters lilla scen, för en uppsättning av deltagarteatern Vändpunkter. Låt ridån gå upp!

Det är kvällen före den stora premiären; en kväll som ska avgöra teaterns framtid. Vi är en brokig skara spelare som samlas i foaljén för att förvandlas till en teaterensemble i ett fiktivt fyrtiotal. Vi är allt från de mest rutinerade lajvare till människor som aldrig någonsin hört talas om hobbyn förr, och tillsammans går vi in i roller som scenografen, lindansösen, primadonnan och positivhalaren. Det som väntar oss är en historia om drömmar och mål, och om det stora valet att fortsätta i samma gamla hjulspår eller kasta sig ut i det okända.

Vändpunkter är framtaget av företaget Fabel kommunikation, som sedan tidigare har en del spännande produkter på sitt CV. Bland annat har de stått bakom projektet ”En resa som ingen annan”, där deltagarna fick sätta sig in i asylsökande flyktingars resa, och festivallajvet Futuredrome, som utspelade sig i en framtida stad byggd av skrot och elfenben.

Vändpunkter-uppsättningen på Uppsala Stadsteater blev den tredje i ordningen. Tidigare uppsättningar har ägt rum i Stockholm och i Göteborg.
”Det blir ju bättre varje gång!”, säger Max Valentin på Fabel, som tycker att det är roligt att se sitt lajv sättas upp på nytt.
Den här gången arrangerades lajvet av föreningen Ett 20-tal. Karin Johansson, som tillsammans med Michael Eriksson är producent för uppsättningen, håller med om att det finns fördelar med att sätta upp samma lajv en gång till.
”Det är ju dumt att uppfinna hjulet många gånger”, påpekar hon.

Karins jobb med Vändpunkter har skiljt sig en del från mer traditionellt lajvarrangerande. Teatern har stått för logistik och rekvisita, och alla roller och intriger fanns kvar från tidigare uppsättningar. Utöver vissa justeringar av roller och intriger har Karins jobb legat i att samordna alla, och vara spindeln i nätet för att få till en föreställning.

”Slåss med plastkorvar på scenen?!”

Det svåraste i att samarbeta med teatern har varit en viss språkförvirring.
”Man får anpassa sig till teaterns språkbruk”, förklarar Karin. ”Många är lite rädda för lajv, och tror att man tänker slåss med plastkorvar på scen eller något!”. Istället har Vändpunkter genomgående kallats för en deltagarteater.
”Lajvare och teaterpersonal kommer från helt olika världar ibland, och att förklara för teatern att vi behövde en loge – som vi alltså inte skulle byta om i, utan ha för att låtsas att den var en loge, i spelet, var inte heller helt lätt”, berättar hon vidare.

Några plastkorvar syns förstås inte till när vi deltagare kommer upp på lilla scenen. Istället kommer en fullständig scenografi direkt ur teaterns rekvisitaförråd. Bredvid scenen finns en teaterbar och ledningens sammanträdesrum uppställda. Jag spelar journalisten, på plats för att bevaka repetitionerna, och när jag sätter mig på läktaren och tittar på den febrila aktiviteten nere på scen så är det ingen tvekan om att jag verkligen befinner mig på en teater, i ett lätt surrealistiskt 1940-tal. Arrangörerna har passat på att utnyttja lokalens möjligheter, och medan vi spelar ackompanjeras föreställningen hela tiden av ett stämningsfullt soundtrack. Både ljud- och ljuseffekter finns att tillgå, och används kreativt för att förhöja stämningen ytterligare. Sådant som skulle bli kostsamt och svårt att få till på många andra lajvområden, finns på teatern redan från början och kan utnyttjas.

När Uppsala Stadsteater i höstas satte upp Gösta Berlings saga, fritt efter Selma Lagerlöfs genombrottsroman från 1891, föddes idén om att skapa ett Selmas Ekeby på teatern. Majorskans gods i romanen är hem för en grupp kavaljerer, som inte är vidare samhällsnyttiga men som ägnar sig åt musik, dans, kortspel, sång och annat som gör livet vackert.

Regissören Anders Paulin beskriver Ekeby som en plats för de människor som inte riktigt får plats i samhället, människor som har andra drömmar och visioner. På samma sätt vill teatern öppna upp sig för andra konstformer och visioner än de som normalt sett huserar på en teater, och så föddes Utopiaprojektet.

Utopia har rullat på under hösten, och efter bland andra en electrofestival och post-Pride med queerfeministiska seminarier och workshops var det i luciahelgen dags för ett trettiotal lajvare att fylla stadsteaterns lilla scen, för att spela varsin roll i föreställningen Vändpunkter. Från Uppsala Stadsteaters håll har man velat locka nya grupper till teatern, som inte vanligtvis går dit för att titta på pjäser i traditionell ordning. Om teatern då kan locka besökare med föreställningar där de själva deltar aktivt och bestämmer över handlingen, så har de lyckats.

En stadsteater är en stor, skattefinansierad lokal och en del av det offentliga rummet. Ser man det ur den synvinkeln blir det självklart att teatern inte bara ska vara öppen för vissa sorters människor, utan tillgänglig att använda för utövare av flera olika konstformer. Idag är teatrarnas stöd fortfarande väldigt snedfördelat.

Johan Tilli, som tillsammans med Sofia Säfholm är ansvarig för Utopiaprojektet tror absolut att tiden är mogen för fler samarbeten mellan lajvföreningar och teatrar.
”Teaterscenen börjar bli självifrågasättande, och då luckras gränsen upp för vad som är finkultur och inte"

---
Artikeln från lajvet Vändpunkter publicerades ursprungligen i Signaler från Sverok. För att få ett eget ex, kontakta en postmottagare eller ett bibliotek nära dig.

Maskbilderna är tagna av mig i samband med lajvet ImperieSagan: Midnattstimman.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?