tisdag 31 mars 2009

Ta det lugnt, lilla fröken, det är bara artighet...

Häromdagen snubblade jag över en spännande diskussion på forumet på Darkside, en svensk BDSM-community. Trådstartaren undrade över varför så många män inleder konversationer med att kalla henne för "fröken", och en lång diskussion utbröt om ordet i fråga.

Tydligt var, att folket som diskuterade delades upp i två läger. Folk som anser att "fröken" är en artighetsfras och tycker att det är trevligt att bli kallade för/kalla folk för det. Och folk som anser att "fröken" har ett inneboende "lilla gumman" i sig, och är ett respektlöst tilltal.

Personligen hör jag till den senare kategorin, och tycker att det är allmänt oartigt att kalla främmande flickor för fröken. Varken mitt kön eller min civilstatus är inte så pass viktig att den ska slängas mig i ansiktet av främmande människor så fort de tilltalar mig. Och om man ska se till det här med civil status, så har en fröken, en ogift kvinna, ingen vidare hög sådan. Jämför en fröken med en singeltjej, och tänk efter vad orden signalerar.

Eftersom Darkside är ett BDSM-community, så påpekade någon vänlig själ i tråden för mig att det faktiskt finns dominanta personer som tycker att det är oartigt att bli titulerade med "du", och då får man ta och använda titlar istället. (Det glädjer mig förvisso att folk har så pass bra koll att de inte ser Ni som det ultimata, artiga tilltalet, men ändå...) Jag är uppenbarligen oerhört vanilj som tycker att det är löjligt att se ett tilltal som varit etablerat på alla samhällsnivåer i minst 50 år som respektlöst.

En annan grupp som brukar försöka sig på att överge etablerade artighetstilltal i tron att de ska göra rätt och vara formella, ålderdomliga och artiga är lajvare. Inte alltför ofta hör man folk på lajv titulera varandra med ett artigt Ni, eller en kombination av civilstånd och efternamn. "Vill Ni vara vänlig att sitta ner, fröken Bielke?". Det fungerar, tills folk blir det minsta upprörda eller får för sig att spela med minsta lilla inlevelse, och utbrister "Katarina, du är en stor idiot!".

Och det finns liksom ingen poäng med att fejka ett system där det är högst viktigt att man titulerar varandra artigt och högtravande, om jag som spelar en högre stående karaktär inte har rätt att skälla ut folk för att de använder fel titel på mig. Och det har jag givetvis inte på lajv, eftersom det inte är karaktären som titulerar mig fel utan spelaren.

Jag skulle tycka att det var grymt skönt om folk kunde sluta låtsas att de är artiga och formella, när de inte är tillräckligt insatta i gammalt språkbruk för att förstå titlarna de försöker använda på varandra eller huruvida dessa är artiga. Det har aldrig varit korrekt att titulera en överordnad med Ni, som lajvarna gör. Före du-reformen markerade Ni snarare nedlåtande distans än artig sådan. Det artiga tilltalet var med titel, namn och i tredje person.
Inte heller ska "fröken" kombineras med efternamnet, utan med förnamnet på personen i fråga. Fröken Bielke kan möjligtvis kallas för Mamsell Katarina, men det skulle inte vara gångbart på lajv.

Vill man förmedla ett intryck av formalitet, exempelvis på lajv, så kan det vara en bra metod att gå igenom lite snabbt innan vilka titlar som är gångbara och vad folk ska kallas. På Gästabudet på Fors gjorde vi just detta, för att komma fram till sådant som att vi kunde använda Ni som allmänt formellt tilltal och du som allmänt informellt, eftersom det kändes invant. Det korrekta tilltalet av Elisabet Dohna var Grevinnan Elisabet. Och det korrekta tilltalet av Gösta Berling var helt enkelt Gösta.

Och vill man vara artig mot främmande människor i vardagliga situationer, så är det lämpligt att använda gängse normer. I det här fallet innebär det att inte tituelera främmande flickor med fröken och hoppas att de ser det som någonting positivt.

måndag 23 mars 2009

Mera pärlplattor

Nu har jag insett att man kan göra mariosvampar av pärlplattorna också. Så jag har gjort örhängen av sådana. Ett par röda och ett par gröna, och ett par gula.
Och så gjorde jag två halsband också när jag ändå var igång. Tyvärr saknar de halsremmar, så jag får ta och skaffa sådana någon dag.

Jag ska leka lite mera tror jag och hitta roliga motiv man kan göra. Har du något förslag, eller vill du också ha ett svamphalsband? ^^

Riv miljonprogrammen!

Folkpartiets Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag har verkligen slagit huvudet på spiken den här gången. De har insett vidden av problemet med segregerade bostadsområden och problemförorter där det bara bor arbetslösa, socialbidragstagande, trångbodda invandrare som inte kan svenska. Och de har presenterat en utmärkt lösning på problemet: Vi river skiten och bygger fräscha blandade bostäder istället!

Ingen mår ju bra av att bo i nedgångna miljonprogramslägenheter i förorten, så dessutom så ska Folkpartiet se till att bostadsägarna får låna rejält med pengar för att rusta upp våra hus, så att de blir fräscha och attraktiva igen. Men vänta här nu... vem ska betala det? Hyresgästerna såklart.

I huset jag bor i, i Flemingsberg, fick vi förr i tiden renoverat med nya tapeter och fint någon gång vart tionde år, och så gick det att få tvättmaskin i lägenheten som gick på hyran och liknande service. Allt sådant är bortförhandlat nu, av hyresgästföreningen för att hålla hyrorna nere. För det finns en huvudanledning till att man bor i en nedgången sunklägenhet i Flempan. Den är billig. Det är knappast ett attraktivt boende, men folk som bor här har inte råd med attraktiva boenden, eller prioriterar dem kanske inte. Alltså får vi som bor i huset inga nya tapeter men har råd att bo kvar.

Och allvarligt, Nyamko, här i Stockholm finns det betydligt fler som vill ha bostäder än vad det finns sådana att fördela. Dessutom med hela utförsäljningsvågen i innerstan så finns det inte så mycket annat att göra än att flytta ut i ett miljonprogram om man inte vill eller kan köpa sin lägenhet. Här ute finns det inte heller helt gott om lägenheter längre, och det finns onekligen en hel del familjer som bor väldigt många i för små lägenheter.

Ska vi då riva bostäderna och ersätta dem med trevliga, lyxiga små radhus och fräscha bostadsrätter, eller nya höghus som folket här inte har råd att bo i? Det kommer ju verkligen att lösa både integrationsfrågan och bostadsbristen.

fredag 20 mars 2009

Pärlplattor

Idag har jag varit på IKEA med Hell och ätit billig lunch i utgångskassorna. Och så var vi tvungna att drälla igenom varuhuset också.

Det blev inte så mycket vuxna och seriösa saker handlade, kan jag inte påstå. Jag kom på att en hatthylla med krokar under i mitt rum skulle göra underverk när det kommer till avlastning av min dyra och ergonomiska skrivbordsstol, som jag mest använder till att slänga kläder på. Och med storleken på mina kläder dröjer det inte länge förrän den är begraven.

Vi fastnade så småningom för en stor burk plastpärlor och ett set pärlplattor som införskaffades och leks med. Pärlplattor är egentligen sjukt bra grejer! Att göra snygga pärlplattor handlar verkligen inte om teknik, utan bara om kreativitet (eller konsumtion av pixliga retrospel). Det är lagom pilligt och kräver koncentration, men är inte för pilligt. Jag byter hand beroende på vilken som är närmast, och finmotoriken i min vänsterhand är inte den bästa.
Och slutligen är det roligt!

Idag har jag gjort fem pacmanspöken i glada färger och hängt upp dem i taklampan i köket. Inte så originellt, men rätt gulligt tycker jag att det blev!

torsdag 19 mars 2009

I always fake it

Idag har jag fått resultatet på min senaste tenta, Uttryck och Innehåll, 7,5hp. Eftersom jag hade målsättningen att få C, så blev jag onekligen glad när det stod B i resultatkolumnen i Ladok. Det kändes allmänt bra.
Därefter bestämde jag mig för att läsa kursutvärderingen som jag inte närvarat på, och lärarnas sammanfattning på dessa, och blev sjukt förvirrad. Plötsligt hade inte jag och resten av klassen läst samma kurs längre.

Det hela min kurs tydligen reagerat på var att tentan inte påminde tillräckligt mycket om det övriga kursinnehållet, utan var svår och förfärlig. Någon av frågorna hade verkligen uppfattats som en kuggfråga, till min förvåning. Men uppenbarligen så är det inte hela min klass som inte begriper ordentligt, utan någonting i mitt tänkande som visst är kompatibelt med tentamina.

Jag tror att det helt enkelt är så, att jag är sjukt dålig på att panika. Jag har alltid hanterat uppgifter på så sätt att jag sätter mig och försöker ta reda på vad det är som frågeställaren vill ha av mig. Och om det inte är någonting jag egentligen har så stor koll på, så fejkar jag att jag har det. Kuggfrågan på tentan var i form av ett par citat ur tre artiklar, och frågan "vad menar författarna med de här citaten, förklara!". Självklart hade jag inte läst alla artikarna, men det borde ju inte påverka min förmåga att analysera tre citat. Särskilt inte när jag har ett hum om vad artiklarna handlar om efter genomgångarna på diverse seminarier.
Så självklart sätter jag mig och analyserar, alternativt bara fejkar, och uppenbarligen går det bra.

Jag har aldrig lärt mig att plugga ordentligt. Det är en av mina stora brister. Så jag är rejält glad över att jag är så pass oförmögen till att få panik över skoluppgifter.

Och B! Wohoo! Det får bli fira-öl när jag har fått CSN...
eller vänta, nej, då ska jag köpa glasögon... öh... jaja. Jag får få någon att köpa öl till mig, eller något.

Förresten! Jag vill ha en snygg, neutral vårhatt som jag kan ha på mig till vardags när det blir för varmt för baskern. Vad skulle det kunna vara för hatt? Kom med bra förslag!

Bloggosfärkändis och guldskalmar

Igår kväll var jag med om en lätt förvånande incident på väg hem från Sverok. Jag hamnade mitt emot en tjej på pendeltåget, som plötsligt påpekade att hon kände igen mig från Jeu de rôles. Det visade sig vara Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina, formerly known as PhonePhucker, vars blogg jag läser med jämna mellanrum och länkar till. Den är onekligen läsvärd!

Det var hur som helst första gången som jag blivit igenkänd ute för att jag bloggar. Att det var av en halvkänd bloggare som jag tycker skriver bra, är ju också en rätt kul detalj i sammanhanget. Det var i alla fall ett intressant möte.

Idag har jag varit med om en annan rätt förvirrande sak. Jag har varit på synundersökning, konstaterat att jag är närsynt runt 1 någonstans och beställt ett par glasögon. Som student får jag säga att det känns lite svindlande när en halv månadsinkomst försvinner i ett nafs, men å andra sidan får jag vara glad att jag kommer kunna läsa tavlan i fortsättningen.

Det är jätteförvirrande, det här med glasögon. Jag har provat bågar i ett par timmar idag och insett att jag ser minst 5 år äldre ut i de flesta. Jag ser inte ut som Doris Day längre, och definitivt inte som 14 år gammal! Å andra sidan kanske det ökar mina chanser att få köpa öl ute lite. Dessutom så är det överhängande risk att se ut som en juridikstuderande som tar sig själv på för tok för stort allvar i sådana här rätt breda, mörka bågar som är inne just nu.
Det slutade med ett par mycket diskreta, båglösa glas med guldskalmar som Hell förvisso inte gillade riktigt men som jag kände att de inte störde min självbild alltför mycket. Jag har aldrig haft glasögon förr någonsin. Jag tänker dock inte låta er se några bilder - jag har inga - förrän jag får ut mina glasögon om två veckor.

Nu ska jag kanske ta och återgå till att läsa ett par avsnitt till om barns språkutveckling.

tisdag 17 mars 2009

Lite fördomar är inget problem

Ryssland rasar mot pausunderhållningen i Melodifestivalen nu i lördags, rapporterar dagens Aftonbladet. Uppenbarligen var rysslandsparodin på tok för magstark för Anapoly Kargapolov, som är ryska ambassadens talesman här i Sverige. Uppenbarligen har Kargapolov ingen vidare självdistans.

Jag har svårt att se Grotesco-gängets Tingaliin (Tingeling Russian base-lovers remix) som någonting annat än en kärleksfull och onekligen ironisk drift med Ryssland. Hade man velat göra någonting elakt finns väl en hel del annat i det stora landet i öst som man kan hacka på.
Nu är jag iofs väldigt nyfiken på vad det var de egentligen sjöng, eftersom jag känner på mig att texten var mestadels nonsensryska, men jag får väl liksom resten av svenskarna gå på vad jag såg istället.

Och det var balalajkor, sovjetisk armékör, lättklädda brudar, en dansande björn, techoremix, en operadiva, babusjkadockor, nationalsången och kosackdans till tetrismelodin. Var ser Kargapolov rysslandsfobi egentligen?

Det är väl ganska jämförbart med om ryssarna skulle göra ett pausnummer och driva med svenska folkdräkter, ABBA, lättklädda blondiner, dalahästar, etc? Den spontana reaktionen hemma i sofforna här hade väl förmodligen varit fnitter eller lite suckande över alla fåniga stereotyper.

Det vore kanske iofs dumt att låta ambassadens talesman tala för hela Ryssland. Jag är rätt nyfiken på hur ryssar med mer humor uppfattar parodin. Är det inte bara ganska kärleksfullt och roligt?

Nåja, döm själva. Själva musiknumret börjar ett par minuter in i klippet, men är väl värt att vänta på.

Egentligen har jag i största allmänhet svårt att se hur det skulle vara xenofobiskt att driva med fördomar och stereotyper någonsin. Trots allt - för att kunna göra humor och parodi av en fördom så måste man först kunna identifiera den som just en sådan. Och varken fördomar eller stereotyper är skadliga om man kan identifiera dem som sådana och inte tror att de ger en nyanserad och verklighetstrogen bild. Det är väl ingen som tror att alla fransmän faktiskt heter Jean-Claude, har basker, randig tröja och baguette under armen eller att alla ryssar är kosacker? Så det är knappast skadligt för nationen Frankrikes eller Ryska federationens rykte att folk skrattar åt det.

Och det är inte skadligt för gayrörelsen att folk håller schlagerparty i rosa paljetter och på ett rätt självironiskt sätt utbrister att den där företeelsen är sååå gay! Inte ett dugg, jämfört med vad det är med alla tanter som ääälskar bögar, eftersom de alla ju är snygga, trevliga och bra på att klippa hår.

Man måste förstå för att kunna lulza

När jag läste bild i högstadiet hade någon målat en dörr i bildsalen efter en komposition av Piet Mondrian. Mondrian är han den där nederländske konstnären som bara målade geometriska former och färgfält. Ni har säkert sett bilder av det slaget på lite allt möjligt. Som på diverse pappersmaterial, eller Nike-skor, eller på Yves Saint Laurents kända Mondrian-klänning. Det finns för den sakens skull ett programmeringsspråk som heter Mondrian också.

Självklart reagerade mina klasskamrater med bestörtning över att detta skulle vara konst. Det är ju som med den där jättekända målningen som är en svart fyrkant med en vit fyrkant i. Jag kan också göra en Mondrian i paint hur lätt som helst ju! Det är ju ingen konst, han bara lolar och kallar det konst ju. Jävla Mondrian. Nu ska hela klassen också börja kladda med fyrkanter, säga att det är konst och få MVG.

Min bildlärare, som var en klok kvinna, fastän hon var bildlärare, påpekade i den situationen att det inte riktigt fungerar så. Man kan inte sätta sig och leka abstrakt konstnär förrän man förstår abstrakt konst. För då har man ju egentligen inte gjort någonting som har med ämnet att göra alls. Man måste lära sig konst innan man får leka med den.

Just nu sitter jag hemma och pluggar inför en tenta i språkpsykologi (varför skulle jag annars ha tid att ägna förmiddagen åt Piet Mondrian?). Ämnet är ungefär lika abstrakt som stora delar av Moderna Muséets samlingar, och jag har inga läsanvisningar övor huvud taget. Det är ingen som bemödat sig om att tala om för mig vad som är viktiga delar av ämnet och inte. Däremot har vi fått leka och göra perceptionstester och andra små experiment, utan att egentligen veta vad de ska vara bra för - mer än att det är bra att få jobba lite själv och prova på. Det har ju inte legat någon teori över huvudtaget bakom våra ansträngningar. Nu ska jag sitta och läsa in all teori själv på en vecka för att inse dels vad jag redan har gjort och dels vad min lärare kan tänkas behaga fråga om på tentan.

Så jag känner mig onekligen lite tillbaka på högstadiets bildundervisning. Det är klart att vår professor kan leka med ämnet och göra roliga experiment - han är professor i det! Men att jag gör perceptionsövningar for teh lulz gör mig ungefär lika mycket till språkpsykolog, som det gör mig till konstnär att plagiera Mondrian.

Förresten så hänger den ena av tavlorna i inlägget på Moderna Muséet i Stockholm. Den andra gjorde jag i GIMP på 10 minuter. Gissa vilken som är vilken!

torsdag 12 mars 2009

Typ diskursmarkörer asså

Igår uppmärksammade Metro i spalten på sida 2 Gudrun Svensson, som nu i dagarna disputerar på Lunds Universitet med sin doktorsavhandling "Diskurspartiklar hos ungdomar i mångspråkiga miljöer i Malmö". Förklarat för vanligt folk så har hon skrivit en avhandling på 278 sidor om små ord i ungdomars talspråk som typ, ba, liksom och asså.
Svenssons avhandling ligger inte uppe för läsning på internet, men sammanfattningen på engelska går att läsa på Lunds Universitets hemsida.

Idag på insändarsidan upplyser Henrik Scheutz, (troligtvis självutnämnd) språkvårdare, oss alla om hur fel vi har när vi tror att Svenssons forskning är intressant, akademisk och framförallt revolutionerande, på så sätt att hon har kommit fram till att de här småorden fyller viktiga funktioner i talspråk, används mycket regelbundet och inte tyder på varken dåligt språk eller låg bildning.
Självklart är de här orden ett stort hot mot vårt språks framtid! Det är fattigt och slarvigt och det är konstigt att vuxna i de här ungdomarnas närhet inte reagerar. Själv använder Scheutz minsann bara ordet typ i sitt rätta sammanhang.

Jag blir alltid lika matt när människor hackar på kreativa språkliga nykonstruktioner och tror att alla de här konstruktionerna som i själva verket gör vårt språk rikare (fler betydelser, fler nyanser, fler ord) ska leda till språklig utarmning. Till råga på allt att de uppfattar att de gör en god gärning när de klagar på ungdomars fattiga språk.

I min bokhylla har jag ett exemplar av Om svenskan som skriftspråk av Gustaf Cederschiöld. Min upplaga är tryckt 1921, men i förordet framgår det att bokens innehåll sammanfaller nästan helt med innehållet i ett par föreläsningar i ämnet som Cederschiöld höll å Göteborgs högskola vårterminen 1895.
I första kapitlet klagar författaren över att modersmålsundervisningen i den svenska skolan kommer på skam, eftersom så många inte anser den vara värd att ägna tid åt att utveckla.
Dagens skola kan inte lära eleverna ordentlig svenska, alltså. Där ser du, Björklund, det är ingalunda en modern och proggressiv åsikt!

Därefter börjar Cederschiöld diskutera någonting, som dagens språkvetare verkar helt ense om men som jag nog inte kan trycka upp i ansiktet på självutnämnda språkvårdare som i konservatismens namn värnar om vårt goda, svenska språk.
"(...) är språket föränderligt; varje generation, varje individ arbetar ständigt (ehuru omedvetet) på att förändra det, men tillika på att uppehålla det. Varje individ upptager det i sig samt behandlar och utvecklar det såsom sin egendom, ja, såsom en del av sitt eget väsende (...)"

Det ligger alltså i vår natur att utveckla språket i vår egen riktning. Mitt språk är en del av min identitet, på samma sätt som ditt språk är en del av din identitet. Självklart skaffar vi oss egna språkliga särdrag och kännetecken som skiljer oss från andra sociala grupper och generationer. Att tro att dessa kreativa processer är hämmande för svenskan är föga insiktsfullt.

Om Scheutz känner för att titta förbi Stockholms Universitet så vill jag gärna ge honom ett exemplar av Språkriktighetsboken, så att han kan se hur dagens språkvårdare faktiskt arbetar.

Och så vill jag gärna önska Gudrun Svensson lycka till med sin disputation.

onsdag 11 mars 2009

Litteraturlistor

En av de grejer som jag tycker är svårast att forcera vid universitetet är faktiskt litteraturlistorna. Inför varje delkurs får man en lista med galet många böcker, sidanvisningar och förlag, och man har ingen aning om vilka som är viktigast, hur de ska läsas och om man verkligen måste skaffa sig alla. Min ekonomi har inte plats för en tusenlapp i litteratur jag inte kommer hinna igenom en gång i månaden.

Särdeles irriterande är detta när det kommer till språkvetenskaplig litteratur. När man måste ge sig ut på jakt efter understanding semantics, 400kr, som inte finns på Akademibokhandeln och som lärarna påpekar är viktig, trots att det gick bra att klara tentan utan den. Då vill jag inte riktigt vara med längre.

Och jag som hatar kurslitteratur, vad tror ni att jag har bestämt mig för att läsa i höst då? Litteraturvetenskap! På riktigt.
Jag tittade igenom litteraturlistan idag. Det var 11 sidor litteraturlista. Hur mycket som helst!

Mycket är förstås enstaka kapitel ur antologier, annat står och samlar damm i bibliotekens magasin eller i mammas bokhylla. Men likväl. I sommar ska jag läsa. I höst ska jag läsa ännu mera. Och jag som tror att jag ska läsa finska på kvällstid och jobba på juicebar samtidigt. Ojojoj. Önska mig lycka till.

söndag 8 mars 2009

Wö-öh-uh wö-uh, We are Swedish Vikings!!!1

YouTube är verkligen en av mina hatkärlekar på internet. Här samlas liksom essensen av mänsklig dumhet.

En av mina vänner länkade till en spellista med svensk folkmusik, eftersom han började diskutera med mig var gränsen ska dras mellan traditionell folkmusik, folkrock och loltechno. Det var en intressant diskussion, men det var nästan ännu mer intressant att läsa kommentarerna på alla videos där musiken spelas av något anonymt spelmanslag. Svensk folkmusik på YouTube, mes dames et messieurs...

Svensk Folkmusik är när Ultima Thule skrålar "Uti vår hage". Till detta visas bilder på sverigedräkten, svenska landskap och wööööuh Swedish Vikings! För självklart är vi svenskar vikingar, i alla fall de renblodiga, riktiga svenskarna. De har samma blodgrupp som vikingarna.

Det man inte ska göra med den sortens grabbar som diggar sånt här är att börja diskutera den klassiska myten om stora hårda vikingar med horn. Givetvis var alla svenska män vikingar, så självklart är vi alla vikingaättlingar idag. Självklart visar det på svenskarnas överlägsenhet att våra förfäder satte skräck i hela Europa på sin tid, erövrade Finland, Estland och England och var blonda, starka och hårda som stål. Jag påpekade lugnt för en sån här grabb att den klassiska bilden av the Swedish Viking kommer från nationalismen i slutet av 1800-talet, och inte alls har särskilt mycket med det som senare skulle bli Sverige på 900-talet att göra. Sverige fanns inte på vikingatiden.

Men nej då. Swedes are vikings. Ultima Thule makes Swedish Folk Music, and it is only foreigners and commies who think different. Jag ser inte riktigt poängen med att diskutera historia, när alla påståenden som har den minsta vetenskapliga grund bara är kommunistpropaganda.

Å andra sidan så är killarna som lägger upp sånt här på YouTube inte intresserade av svensk kultur egentligen. Eller av svensk historia. En annan användare lade upp en inspelad version av Fjällnäspolskan, en rätt trivsam låt. Till denna följer en lång, gnällig text om att svensk folkmusik är undertryckt och håller på att försvinna, eftersom dagens ungdom bara lyssnar på invandrarmusik och hiphop. Jag känner igen låten, eftersom min mamma sjungit den för mig när jag var liten. Den har en text om att utvandra till Amerika, och ett par loltexter bestående av fraserna "Alla kineser äter med pinnar" eller "Hela famijlen går ut med geten".

Men när jag skrev det så blev folk sura och markerade mina kommentarer som helt värdelösa. Det var det, för att bidra till att sprida vetskap om det svenska kulturarvet.

måndag 2 mars 2009

Fluff förgyller vardagen

När jag startade Jeu de rôles tänkte jag bestämt "inte modeblogg!". Jag vill inte vara en typisk "tjejbloggare" vars mest substansiella inlägg behandlar den bästa rougen och om björnfittan hållor en säsong till eller borde försvinna ur garderoben. Men jag kan inte riktigt låta bli att behandla kläder ibland. Jag tycker att stil ÄR ett spännande (om än o-nördigt) ämne som förtjänar att tas upp ibland.

När jag fyllde år fick jag en fantastisk, röd tyllkjol av min kära mor, som har blivit min följeslagare sedan dess. Alla tråkiga kjolar blir lite roligare över ett berg av tyll. Min garderob har fått sig ett litet lyft i och med den, helt enkelt.

Dessutom tror jag att mitt hav av tyll glädjer fler än mig själv. Jag blir med jämna mellanrum stoppad på stan av folk som glatt säger "vilken fin kjol du har!" eller "är det en ställning under den där?". Och det är ju ett rätt trevligt sätt att få uppmärksamhet på - det är kommentarer om mitt utseende som på intet sätt objektifierar mig som person utan bara berömmer min goda smak.

Häromdagen fotade jag och mamma lite klänningar hemma i köket, eftersom jag ofta nämner dem men aldrig har bra bilder. Jag hade rätt kul och tycker verkligen om mina klänningar.

Klänningar och tyllkjol är inköpta på Beyond Retro, förklädet tillhör min vän Johan och bahytten är Ergi by Piratessan. Jag köpte den när jag skulle spela Elisabet Dohna på Gösta Berlings saga-lajvet i somras och tycker att den är lite för mycket Lilla huset på Prärien för att användas till vardags. Däremot är den fin när man leker 1800-tal eller lolita.

Mitt nästa experiment med min garderob är absolut att se hur pass komplett en lolitautstyrsel (ni vet, docksöta japanskor i fluffkläder, inte Nabukovs roman) jag kan få ut ur min garderob, eftersom jag aldrig varit intresserad av sådana kläder som just lolitakläder.