tisdag 28 april 2009

Den feminina mystiken

I helgen hamnade jag i ett samtal som fick mig att åter igen fundera på det här med isärhållandets princip och hur viktigt det verkar vara att kvinnor ska vara kvinnor och attraheras av män, och män ska vara män och attraheras av kvinnor. Jag har gått igenom grundresonemanget flyktigt tidigare.

På de flesta ställen i samhället idag rör vi oss i en heterogen miljö. Det är män, kvinnor, transpersoner, straighta, homos, bisexuella och allehanda queert folk. Och det är svenskar, unga, gamla, invandrare, kommunister, borgare, pirater, sverigedemokrater och sossar. De flesta av oss uppskattar den här blandningen.

Även i miljöer som är något mer homogena, typ, etniska svenskar födda på 80-talet, så brukar det uppskattas när det finns en jämn könsfördelning. Både kvinnor och män bedyrar att det är klart att de gärna samarbetar med folk av det andra könet när det kommer till att sitta i en styrelse ihop, arbeta tillsammans, eller åka på scoutläger.

Men sen när man ska åka iväg någonstans och sova i samma rum, då blir det plötsligt en laddad fråga det där med könen. Jag minns inte hur många gånger som jag blivit inskriven på hotell eller kursgård av något slag, i föreningssammanhang, och märkt att personalen placerat mig ihop med ett par tjejer jag inte känner. Förra gången jag var med på Sveroks riksmöte, och vi bodde på Scandic, så hade hotellet placerat mig och en annan tjej (definitivt inte en närmast sörjande), i ett rum med dubbelsäng!

Men det är tydligen viktigt, att man inte tvingar (eller för all del förutsätter att det skulle vara önskvärt) någon att sova i samma rum som det motsatta könet.

Samma sak har jag snubblat över i diskussioner om könsneutrala lajvvärldar (som det väldigt ofta pratas om på Svarta Kattens forum, och som är rätt intressant). Trots att det är viktigt att kvinnor och män har likadana kläder, utövar samma yrken och inte har några könsstereotypa handlingsmönster att rätta sig efter, i jämställdhetens namn, så måste man ändå se till att lägga in en liten undantagsparagraf när det kommer till sexuell laddning.
För även om det inte ligger någonting i begreppen "kvinna" och "man" är det viktigt att män tänder på kvinnor och kvinnor tänder på män. Och följaktligen blir det kvar en liten gnutta mystik, en liten gnutta laddning mellan könen.

Och trots att jag förutsätter att mina styrelsekamrater och medsverokare ser på mig som i första hand kollega och föreningskamrat, inte som tjej eller knullbar, så är det självklart att om vi tar in på vandrarhem och har ett dubbelrum och en sovsal, så är det tjejerna som ska isoleras i dubbelrummet.

För på något sätt verkar det vara väldigt djupt rotat det där. Även om vi gärna vill vara könsneutrala och jämställda och uppblandade, så måste det tydligen finnas en liten gnutta laddning mellan könen, som gör att det ska vara pinsamt om jag byter om i samma rum som en kille. Eller om vi för all del väljer person att dela sovrum med efter vem vi tycker det är trevligast att snacka skit med, och inte efter vem som har vad i byxorna.

torsdag 23 april 2009

Reklamfilm

Jag tycker att det är lite roligt hur pass mycket uppdrag i den riktiga världen man kan få på att man är lajvare och råkar ha ett par uppsättningar medeltidskläder i garderoben. Igår blev jag och kring femton andra lajvare från Stockholmsområdet utbussade till en slottsruin och en reklamfilmsinspelning för Telia. Vi fick leka medeltidsmarknad och vara lite snygga.

Till skillnad från förra gången jag var lajvare som var med som statist vid en filminspelning i egenskap av just lajvare, så har jag bara positiva saker att säga om produktionsbolaget Esteban. De försåg oss med mat och fika (kaffe och choklad är omnom), var trevliga, gjorde inte narr av oss utan såg till att vi hade det bra även när det var långa tagningar. Nej, jag får inte betalt för att skriva det här.

Förra gången jag var med ute i skogen och spelade in någonting där de ville ha folk som lekte lajvare var för TV4s flopp Labyrint, som de tydligen lade en hel del pengar på och som ärligt talat var ett skitprogram. De spelade in ett i slutändan ungefär fem minuter långt avsnitt med en massa lajvare. Vi blev rätt respektlöst bemötta och fick se vår hobby slaktas framför tevekamerorna. Det fanns inte en chans att påpeka att de inte förmedlade en trovärdig bild av lajvande. Jag tycker verkligen inte om när man blir klappad på huvudet, underbetald och sedd som någonting pittoreskt. Det har jag träffat bolag som gör med lajvare med jämna mellanrum. Jag hatar människor som tror att man är tacksam för att man får visa eller leka lajv inför dem så att man kan visa sin hobby. Och jag tycker definitivt illa om människor som tror att man är gratis bara för att man engagerar sig ideellt ibland.

Och eftersom det där tyvärr är min vanliga bild av hur eventbolag och andra som har med lajvare att göra utan att vet vad vi håller på med - så är jag positivt överraskad av Esteban, som spelade in en film med oss utan att visa på något av de där dragen. Fint av dem!

måndag 20 april 2009

Antisionism - inte antisemitism.

I skrivandets stund pågår FNs konferens om rasism i Genève. In i det sista har det varit osäkert om flera länder tänker delta, av rädsla för att konferensen ska urarta i en antisemitisk attack från de muslimska länderna, och nu bojkottas den av bland annat Tyskland, Kanada, USA och Nederländerna.
Idag läser jag Svenska Dagbladets rapportering om att flera delegater lämnat salen under Irans president, Mahmoud Ahmadinejads tal om Israel, och blir irriterad över den ständiga begreppsförvirringen.

Enligt ett par av de personer som citeras i SvD, urartade konferensen i antisemitism, istället för att vara ett möte för att förebygga rasism. Men vari ligger det antisemitiska att kritisera staten Israel för de övergrepp som den begått på palestinierna? Ahmadinejad anklagar staten Israel för att vara rasistisk och ha begått folkmord i Gaza. På vilket sätt är detta ett antisemitiskt yttrande. Antisemitism är att vara emot judar, deras politiska och kulturella inflytande (enligt SAOB), och inte vidare sympatiskt. Att kritisera staten Israel är inte antisemitism. Vill man ha ett fint ord för att kritisera Israel, så finns antisionism som fungerar alldeles utmärkt.

Men nu så ville tydligen västvärldens diplomater sätta ner foten och markera att det inte är okej att anklaga en stat för rasism - på en konferens som ska diskutera just rasism. Om det var bra agerat råder delade meningar, men jag får säga själv att det är något av det dummaste jag läst på ett tag.
Håller man inte med om det som sägs på en konferens är det klart att man inte bara ska gå därifrån, då förlorar man sin möjlighet zatt påverka och tala om vad man anser vara felaktigt.

Och på vilket sätt är det en attack att lyfta upp allmänt kända fakta? Att mellanöstern-konflikten är lång och invecklad är det ingen som förnekar. Om man då ska förtiga den, för att det är att försätta Israel i dålig dager eller dra fram kontroversiella fakta om man inte gör det, vad är då poängen med att låtsas att man ska diskutera?

Och varför i hela friden denna ständiga begreppsförvirring? Hur många gånger ska man behöva be folk att snälla, snälla, ge fan i att blanda in Nazityskland så fort någon kritiserar Israel? Det är inte att förneka förintelsen, hata judar och neka dem en plats i världen att lyfta fram hur palestinska barn dödas av israelisk vit fosfor. Det är inte antisemitism att ifrågasätta staten Israels legitimitet heller, om än antisionistiskt.

Ingen skulle väl komma på idén att anklaga någon för att vara anti kristendom så fort USAs politik kritiseras? "Du fördömer Irakkriget - du är rasist och antikristen!". Det förekommer inte. Eller för all del att anse någon vara emot buddhism så fort Kina eller Nordkorea kritiseras. Så varför ska det vara så förbannat svårt att skilja på "tycka illa om judar" och "tycka illa om staten Israel"?

Det känns inte så fritt att låta disken hopa sig

Jag har alltid varit galet slarvig hemma. Mitt rum i mammas lägenhet ser ut som ett smärre bombnedslag - och det är definitivt ingen överdrift. Jag är usel på att dammsuga, dålig på att plocka upp mina kläder från golvet (tyll tar sån jävla plats), och jag låter disken hopa sig. Med jämna mellanrum har min kära mor fått för sig att tjata på mig om det här med att sköta hushållet, vilket jag väl mest på tonåringars manér har fnyst åt.

Det där är väl en klassiker när man är i yngre tonåren också: att vilja flytta hemifrån för att slippa mamma som tjatar om dammsugning, få äta vad man vill och komma hem när man vill på kvällarna. Den ultimata friheten!

Nu sedan jag började bo hemifrån en massa börjar jag bli övertygad om att det faktiskt inte är någon frihet att kunna låta disken hopa sig i hon och kylskåpet vara tomt: eftersom man mest äter färdigmat och dricker läsk. Jag har aldrig riktigt förmått mig att städa hemma - förmodligen för att jag lärt mig sedan jag var liten att om man bara låter bli tillräckligt länge så gör mamma det. Nu blir jag arg efter tre dagar och diskar undan för att slippa ha det stökigt. Det känns på sätt och vis dubbelt så ofritt att ha ett kök som inte går att vistas i för att det är äckligt och stökigt, än att ha en mamma som förväntar sig att man diskar någon gång i veckan.

Jag är fortfarande rejält dålig på att städa efter mig. Och att diska, för att inte tala om på att laga mer inspirerande mat än pasta och tomatsås ur burken. Men det går framåt. Idag har jag kokat en riktigt god soppa på burksvamp, potatis, lök och röda linser. Studentekonomin tillät det och mat som tar mer än en halvtimma att laga är definitivt riktig mat! Och det känns riktigt skönt. Det är liksom inte förrän jag blir av med min välmenande underbara mamma som gör allt åt mig, som jag kan passa på att lära mig göra det själv.

torsdag 16 april 2009

Dock äro de få, som denna skrifstil behärska

En av de roligaste sakerna med att läsa språkhistoria är att man får läsa en massa gamla originaltexter. Dessutom sitter man och gör uppställningar över skillnader i stavningen mellan äldre nysvenska (Gustav Vasas bibel 1540-41) och nusvenska (den moderna som SAOB inte korsmärkt än). Efter lite uppställningar så är det inte så krångligt att läsa och hänga med i den här konstiga gamla svenskan. Har man dessutom tillgång till Gösta Bergmans paradigm med alla böjningsformer (efter genus, numerus och kasus) i fornsvenskan, är det rätt kul.

Det roligaste, och nu ska jag vara elak, är att fnittra åt alla högstadieelever som tar sig själva på för stort allvar och överanvänder orden dock, emedan och ehuru i mer eller mindre lyckade kontexter, bara för att visa på sina språkkunskaper och stora respekt för det vackra, svenska språket.
Ännu roligare är det att fnittra åt dem som inte nöjer sig med en utflykt till relativt snälla kanslisvenska formuleringar utan försöker sig på att skriva "gammaldags". Gärna i kombination med att klaga över dagens slarviga ungdom som inte ids skriva varken aderton eller skall. Gärna i kombination med att inte själva ha koll på stilen de försöker imitera.

Det här "gammaldags" skrivandet som folk (utöver högstadieelever även lajvare) verkar så förtjusta i, är något slags längtande blickar till tiden före 1906 års stavningsreform. Alltså slänger man in f lite överallt framför v, och envisas att uttala det i såväl Hufvudstaden som öfre Östermalm. Kan man få in ett eller annat felplacerat hv eller till och med ett par w, så är ju den språkliga förvandlingen fullbordad.

Utöver det där med stavningen, så kan man ta fasta på de gamla pluralböjda verben. Jag tänker ibland, att det vore ganska roligt att använda sig av dem i brev, om man nu får för sig att 1800-talslajva eller spela en gammal vampyr den dag jag orkar med sådana lajv. Tyvärr behärskar jag inte riktigt systemet till fullo än, och undviker det därför.

Det är det dock inte så många högstadieungdomar eller högtravande lajvare som gör heller. Det räcker med att veta att det som idag heter är alltid hette äro förr i tiden. Även i singular, även om det inte finns några källor på det. Det där med att verben faktiskt var personböjda, och att det är personböjningarna, inte några ordslut i allmänhet, som gått förlorade i modern svenska, är mindre noga.

Men ska man vara högtravande så ska man. Ett av mina favoritexempel är när en av mina vänner, i nionde klass och ungdomligt oförstånd, skyllde stympandet av verbet skola till nutida ska helt på ungdomars slarvande över internet. Nästa gång vi ses så måste jag visa honom förekomsten av skal i Äldre Västgötalagen.

Jag kan alltså, finansierat av svenska staten, lära mig att bli lika dryg mot högstadie-språkfascister som de är mot sina jämnåriga. På sätt och vis är det ganska skönt. Samtidigt känns det onekligen en rejäl gnutta omoget att jag faktiskt tycker så bra om det som jag gör.

tisdag 14 april 2009

Hösttermin på högskolan

Imorgon är det sista ansökningsdag till höstterminens kurser på högskolan. Och tro inte att jag inte har panik - bara för att jag sitter på ett program! Jag måste ändå anmäla vilka kurser jag tänker fortsätta med, och det har jag såklart inte gjort.
Uppsats eller Litteraturvetenskap?

Förmodligen blir det litteraturvetenskap nästa år, och ni lär hitta mig med näsan i en bok ungefär hela tiden. Det är iofs bra - jag borde öva upp min läsvana. Har blivit lite förslappad under året.

Så imorgon ska jag ränna till Goevetarhuset och min studievägledare och trygga sysselsättning och studiebidrag för ännu en termin. Önska mig lycka till.

lördag 11 april 2009

Lajvkläder att dregla över

Ni som läser min blogg är vana vid att jag dreglar över vintagekläder, tyllkjolar, Lady Kabashs tröjor med tryck och Elsa Billgren (som ser ut som jag men har råd med det). Ibland dreglar jag över lolitakjolar och Ergi by Piratessan också (hon har sytt min bahytt, den finns garanterat på bild här någonstans).

Idag tänkte jag komma med lite mer ovanligt dreggel (även om det inte är så förvånande). Det hela började med att jag tipsade en person på Sveroks forum som ville ha koll på 1300-talets prästdräkter om att kolla på Historiska Världars forum. Där hänger en hoper reenactare som är bra på att länka till både 1300-talskonst och sina egna kreativa projekt.
En av dem hade i sin blogg länkat till underbara Adam Normans "Lajvsaker genom åren".

Inte nog med att han syr grymt snygga saker, han är produktiv och uppdaterar ofta. Och han tar beställningar. Som den här röda rocken som är i min vän Johans ägo. Den var definitivt värd sina pengar, är grymt elegant och trevlig.

Jag har 3 meter rött ylle av bra kvalitet som ligger i en hattask och samlar damm, men som jag har tänkt att jag ska göra något bra av när jag orkar. Jag funderar på att låta Adam göra något bra av det när jag har pengar istället. Det borde bli bättre resultat.

Kawaii desu

Idag är det påskafton. Jag har ätit en massa obehagligt godis med läskiga färger. Och så har jag druckit gott kaffe, frilansat lite (jag skriver artiklar för Sveroks förbundstidning Signaler), och pimpat min dator så att den matchar vårvädret och är sådär nästan äckligt tuggummi-rosa-kawaii-fånig. Det var värre förr, men jag stod inte ut med att alla mina arbetsytor (dokument) blev mintgröna.

Titta! För att vara en nörddator (med Ubuntu och Svorak) är den rätt söt.


torsdag 9 april 2009

Kyskhetsbälte mot våldtäkt?

Ibland gör Aftonbladet mig rejält arg. Idag genom att rapportera om den nya "våldtäktstrosan", som sätts på med ett bälte i midjan och ett vid varje ben, och därmed ska göra det svårare att fullborda en våldtäkt. När jag bläddrar igenom Aftonbladet.se lite snabbt så ser jag direkt att det inte direkt är den första uppfinningen i raden "skydda kvinnor från våldtäkt genom att göra deras kläder svåra att ta av".

Och det känns bara som att vi är ett tiotal år tillbaka i tiden. Tonårstjejerna läser Fittstim och Ta betalt! och lär sig att de patriarkala könsmaktsstrukturerna förtrycker oss och att vi aldrig ska låta oss bli överkörda av en kille. Unga kvinnor åker fast och får betala dryga böter för skadegörelse efter att ha målat kläder på HMs julkampanj. I rättegångsprotokoll kan vi läsa att "hon hade kort kjol och stringtrosor", en provokation som legitimerar våldtäkt.

När lösningen som presenteras för att komma tillrätta med problemet våldtäkter är att stänga in kvinnor i kyskhetsbälten så känns det verkligen som att vi är tillbaka och stampar på ruta ett. Vi kan inte samtidigt kräva nolltolerans mot våldtäkter och normalisera dem så pass att tidningarna börjar marknadsföra skyddsknep. Om det är kvinnans ansvar att klä sig så att man omöjligt kan bryta sig in i hennes kläder vid ett våldtäktsförsök, vad signalerar inte då ett par röda stringtrosor? Att man är kåt och egentligen vill, oavsett vad man säger?

Det börjar bli dags att damma av sin gamla feministlitteratur i hyllan. Och att åter igen förklara som den självklarhet det är, att det spelar ingen roll om jag är naken och stupfull - du har ingen rätt att våldta mig i alla fall.
Det börjar bli dags att åter igen uppmärksamma kampanjer som Okej sex, som öppet diskuterar just vad som är okej och inte. Det börjar bli dags att se till att ord som "straffknulla" försvinner ur det svenska språket.

Och det börjar bli tid att alla kvinnor är med och är tydliga med, att vi har rätten till våran egen sexualitet. Vi ska inte stängas in i några kyskhetsbälten för att gardera oss från ovälkommet sex. Det ska vara en självklarhet att bara för att man är öppen för förslag, utmanande klädd eller flörtig, så är man inte allmän egendom. Det finns inte att någon provocerar fram en våldtäkt.

Sharing is caring

Min Sverok-kollega Nina gjorde mig i höstas uppmärksam på att Piratpartiet dragit igång en kampanj för att rekrytera fler blodgivare. Tycker man att det är bra att dela med sig när det kommer till kultur och digital information, så tycker man det rimligtvis när det handlar om livsnödvändiga kroppsvätskor också.
Kampanjen heter Sharing is Caring 4.5, och deras hemsida återfinns här.

För ett år sedan i mars var jag inne i blodbussen utanför Huddinge Gymnasium och tog prover för att bli blodgivare. Eftersom jag är allmänt ung och frisk med bra blodvärden så kändes det dumt att låta bli. Sedan har det varit diverse om och men med det där, mitt promiskuösa leverne har gett mig diverse karenstider att ta hänsyn till, men nu igår så fick jag äntligen lämna blod som planerat.

Blodcentralen har gått ut och rapporterat om akut blodbrist nu i veckan - det brukar de göra före långhelger - så det var rätt fullt på Södertappen vid Skanstull. Det är skönt att se, i alla fall, hur mycket folk som faktiskt lämnar blod. Personalen var trevlig och lugn, man fick svar på frågor, fika och en fin present efteråt. Så jag kände mig onekligen välkommen som blodgivare.

Det gjorde inte alls särskilt ont heller. Jag hatar att ta sprutor, och alla mina piercings är gjorda i samband med en viss ångest. Jag är alltså lite rädd för nålar. Men det kändes faktiskt knappt. När nålen väl satt (efter ungefär lika mycket smärta som när man klämmer en finne), så kändes det knappt. Så jag är imponerad.

Nu sitter jag här med ett litet, mycket hjältemodigt förtjänat sår i vänster armveck och två snygga vinglas och känner mig nöjd med mig själv. Veckans goda gärning är utförd!

Om du också känner för att lämna blod hittar du blodgivningsregler, var din närmaste blodgivningscentral finns och öppettiderna här.

tisdag 7 april 2009

Tonårstjejerna mår dåligt av Må dåligt-hetsen

På Aftonbladets kultursidor skriver Karin Magnusson om SVTs "Tonårsliv", och bilden av tonårstjejer i media i allmänhet, och det är tankvärt det hon skriver.

Tydligen handlar det om den klassiska bilden:
Tonårstjejer mår dåligt. Vi är översexualiserade. Vi har ätstörningar eller åtminstånde dåligt självförtroende. Vi sitter snällt och lyssnar och blir överkörda. Och dessutom (även om det var värre för ett par år sedan) tvingar samhället på oss stringtrosor och hetsar oss till analsex - trots att ingen flicka egentligen ska behöva ställa upp på det. (Observera att vi inte gillar sådant, fina flickor tar den inte i tvåan).

"I sin kommande bok Melankoliska rum följer författaren Karin Johannisson melankolins olika uttryck historiskt, och hon diskuterar bland annat hur diagnoser och roller kan fungera terapeutiskt. När vi bekräftar dessa kulturellt och exponerar dem medialt blir de meningsskapande rum" skriver Magnusson.

Jag tror att hon har en väldigt viktig poäng där. Att det i tonårsflickornas fall handlar mycket om att man skapar en mening i illamåendet. Och är det några krav som vi ställer på varandra, så är det på sätt och vis att vi ska må dåligt. Lite vikthets, lite ångest över skolan, eller åtminstånde lite ovälkommen sexualisering...

Häromdagen satt min syster, 15 år, hemma och klämde sig på magen. Hon hade ätit en kanelbulle och konstaterade att hon inte gillade sin figur längre, eftersom hon fått en valk på magen. Varken min mamma eller jag kunde se någon mage alls på henne.

Jag tog en kanelbulle till och konstaterade att jag mår mycket bättre när jag bestämmer mig för att jag väger lagom mycket och är snygg. När jag bantade ner mig 14 kilo på ett år för att jag ville bli smal och vacker, så kände jag mig ändå aldrig sådan. Och mår jag inte bra är det inte värt det. Så jag säger det: Jag är en lagom tjock, attraktiv och vacker ung kvinna. Dessutom är jag lagom och välkommet sexualiserad och mår inte dåligt av att folk vet att jag gillar sex och har det ibland. Jag är duktig och intelligent och gillar min skola.

Min syster himlade med ögonen och sa "Hallå, självförtoende!". Mitt uppträdande vid fikabordet hemma var inte helt korrekt. Och tro inte att det bara är min syster som är löjlig. Det går inte att vara tjej och gå igenom högstadiet idag utan att märka av tendenserna. Man ska helt enkelt må lite dåligt idag. Alla har respekt för och tycker synd om en tjej som har ätstörningar eller panikångest (och gärna bloggar om den också). Och det är nästan narcissistiskt och omänskligt om man inte mår dåligt som tonårstjej. Eller så ljuger man.

Ett stort problem som jag ser med tonårsflickor är faktiskt just det. Man uppmanar varandra att må dåligt. Man jämför sina psykiska problem, ångest och ätstörningar. Man tävlar i att vara mest besviken över hur det gick på matteprovet. Och självklart gör det att tonårstjejerna mår allt sämre.
Det blir ju inte heller bättre av att SVT gör film av tre helt normala tonårsflickor med problem som tonåringar har. Snälla... sluta upp med att göra vår psykiska ohälsa till norm. Sluta alienisera alla brudar som faktiskt tycker att de är glada, snygga och intelligenta utan att det är en fasad. För det mest orimliga kravet som vi tonårsbrudar ställer på varandra är just det - det är ett orimligt krav att vi ska må dåligt.

lördag 4 april 2009

Äventyr

Idag efter skolan bestämde jag mig för att det var dags för lite äventyr, tog min basker och min pojkvän och hoppade på bussen till Rinkeby, som går från universitetet. Med förhoppning om en spännande Orientlivsbutik och kanske lite annat kul hoppade vi av bussen en stund senare, och det första vi hittar är såklart den klassiska förortsbutiken med billigt billigt.

Det roliga med billigtaffären i Rinkeby var kulturmixen. I en korg strax innanför dörren låg de mest vulgära stringtrosor jag sett - genomskinliga med paljetter och glitter på - för 5kr/styck. I korgen bredvid låg sedesamma, svarta slöjor för 15kr. Jag älskade den blandningen! Jag hittade också en korg med fräscha, snygga BHar för 15kr/styck. Dessvärre fanns det bara B- och D-kupor, men jag lyckades hitta en bra kompromisstorlek. Man kan inte motstå snygga, nyttiga kläder för det priset.

Dessutom fanns det chokladcigaretter i Rinkeby! Man kände sig som coolaste bruden i tvåan som satt på bussen och åt sådana. Det var sjukt länge sedan! Nostalgi och billiga kläder... det ägde.