Dock äro de få, som denna skrifstil behärska

En av de roligaste sakerna med att läsa språkhistoria är att man får läsa en massa gamla originaltexter. Dessutom sitter man och gör uppställningar över skillnader i stavningen mellan äldre nysvenska (Gustav Vasas bibel 1540-41) och nusvenska (den moderna som SAOB inte korsmärkt än). Efter lite uppställningar så är det inte så krångligt att läsa och hänga med i den här konstiga gamla svenskan. Har man dessutom tillgång till Gösta Bergmans paradigm med alla böjningsformer (efter genus, numerus och kasus) i fornsvenskan, är det rätt kul.

Det roligaste, och nu ska jag vara elak, är att fnittra åt alla högstadieelever som tar sig själva på för stort allvar och överanvänder orden dock, emedan och ehuru i mer eller mindre lyckade kontexter, bara för att visa på sina språkkunskaper och stora respekt för det vackra, svenska språket.
Ännu roligare är det att fnittra åt dem som inte nöjer sig med en utflykt till relativt snälla kanslisvenska formuleringar utan försöker sig på att skriva "gammaldags". Gärna i kombination med att klaga över dagens slarviga ungdom som inte ids skriva varken aderton eller skall. Gärna i kombination med att inte själva ha koll på stilen de försöker imitera.

Det här "gammaldags" skrivandet som folk (utöver högstadieelever även lajvare) verkar så förtjusta i, är något slags längtande blickar till tiden före 1906 års stavningsreform. Alltså slänger man in f lite överallt framför v, och envisas att uttala det i såväl Hufvudstaden som öfre Östermalm. Kan man få in ett eller annat felplacerat hv eller till och med ett par w, så är ju den språkliga förvandlingen fullbordad.

Utöver det där med stavningen, så kan man ta fasta på de gamla pluralböjda verben. Jag tänker ibland, att det vore ganska roligt att använda sig av dem i brev, om man nu får för sig att 1800-talslajva eller spela en gammal vampyr den dag jag orkar med sådana lajv. Tyvärr behärskar jag inte riktigt systemet till fullo än, och undviker det därför.

Det är det dock inte så många högstadieungdomar eller högtravande lajvare som gör heller. Det räcker med att veta att det som idag heter är alltid hette äro förr i tiden. Även i singular, även om det inte finns några källor på det. Det där med att verben faktiskt var personböjda, och att det är personböjningarna, inte några ordslut i allmänhet, som gått förlorade i modern svenska, är mindre noga.

Men ska man vara högtravande så ska man. Ett av mina favoritexempel är när en av mina vänner, i nionde klass och ungdomligt oförstånd, skyllde stympandet av verbet skola till nutida ska helt på ungdomars slarvande över internet. Nästa gång vi ses så måste jag visa honom förekomsten av skal i Äldre Västgötalagen.

Jag kan alltså, finansierat av svenska staten, lära mig att bli lika dryg mot högstadie-språkfascister som de är mot sina jämnåriga. På sätt och vis är det ganska skönt. Samtidigt känns det onekligen en rejäl gnutta omoget att jag faktiskt tycker så bra om det som jag gör.

Kommentarer

Hans Lundahl sa…
Hvad sägs om att serva i st f att fnittra?

1 Upplysa om att 1800-talets svenska icke gick ut på att svänga sig med ord som blifvit gammaldags

2 Servera dem korrekta regler för gammelstafning, ex:vis Dahlins ordbok, som har ungefär samma stafning som Atterbom (Lycksalighetens Ö eller Svenska siare och skalder)
Hans Lundahl sa…
ps (antispammen är passande nog "swetios")!

3) "vårt haf" uttalas, om man skiljer mellan v-ljuden, icke som eng. "vort half" utan som "wart halve"

och 4) "skal" till pluralt subjekt:

a) säkert att det intet var neutr. pl.? På sanskrit, forngrekiska, kyrkslaviska kongruerar neutr. pl. som (fem.) sing.

b) säkert att det var subjekt och intet dativobjekt till opersonligt verb?
Hans Lundahl sa…
v/hv:

Vinden hviskade, hvita hvippan af vass hviftade, den hvassa knifven hven några hvarf genom luften, hvarpå hvippans topp störde hvilan hos en hvalp, hvilken drömde om hvalar och sedan valde att gömma sig. Hvetebröd vankades, knifvens hvässa fick bättre bruk, enhvar blef mätt.

v/f/fv:

före vokal (eller liquida): v

Vadställe (hvad menar du med "vad"), Vladimir, vrede.

efter vokal (eller liquida): f

af, haf, half, hvarf

mellan vokal (eller liquida) och nästa vokal: fv

öfver, hafvet, halfva, hvarfvet

undantag:

af-und = att unna ngn af med ngt

evig (enstaka ord som öfverlefvat med bibehållet indoeuropeiskt v-ljud, jfr holl. eeuw)

"ehvad som än dig händer" - sst, e-hvad

sv. "hv" = eng "wh" = ty "w"
sv. "v" = eng "w" = ty "w"
sv. "f"/"fv" = eng "v" (ibl "f")= ty "b"
Hans Lundahl sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.