tisdag 26 maj 2009

Upptäcka Europa!

Sådär ja! Nu har jag bokat två InterRail Global Pass, åt mig och Johanna. Passen gäller i 22 dagar och vi lämnar Sverige kvällen den 5 juni. Nu är det på gång på riktigt!

Japp... nu är jag verkligen på väg. Jag har sparat hela året, nu börjar det märkas.
Nice!

Det är dyrt att ringa hem från Europa, så det lär ju bli att använda bloggen som resedagbok så att folk här hemma vet vad jag har för mig nere i världen. Håll utkik. Snart händer det!

måndag 25 maj 2009

En riktig kvinna

Jag funderar rätt mycket på begreppet "en riktig kvinna". Det verkar betyda två olika saker. Antingen är en riktig kvinna en feminin kvinna. Stora bröst, välsminkad, fyllig och sensuell. Eller så är en riktig kvinna en medelålders kvinna. Fött två barn, hängtuttar och lite magdaller, lite bristningar och andra skavanker. Det beror på vem man frågar, helt enkelt.
Fast idag har jag struntat i vilken definition på riktig kvinna man använder, och nöjt mig med att hoppas på att få ta med min syster ut i verkliga världen och visa henne några sådana.

Nu i dagarna är det skolavslutning och skolbal och fix och stök. Eftersom systern är 15, så har det givetvis varit fullt upp hemma, symaskin framme, fint siden och sömnad av en balklänning till det speciella tillfället. Och varenda gång systern har stått där framför spegeln och provat sitt lilla svarta fodral, så har jag och mamma sagt "vad snygg du är!", och hon har sagt "jag ser tjock ut!". Eftersom det finns en centimeters utrymme att andas eller äta på mellan magen och klänningstyget. Jag har aldrig riktigt förstått vidden av den här platt-som-en-pappersdocka-hetsen, men tydligen så är vissa 15-16-åringar nästan ohälsosamt feta. Som min syster eller Miley Cyrus.

Hanna Fahl skriver om sin rädsla för "tweens" i Svenska Dagbladet
, och jag är benägen att förstå den rädslan. Det är en sak med tonåringar, som så småningom vaknar till och blir arg, emo eller revolterar. Men innan de gör det så är ungar så galet formbara. Och såklart det är en lukrativ marknad att lära dem shoppa, dricka latte och hetsbanta.

Jag var alldeles för arg när jag var 15, för att förstå att det verkligen finns ungar som har en så snedvriden bild av hur verkligheten ser ut. Att kampanjer som Flicka, som visade upp all retush som kändisbilderna har gått igenom, faktiskt kanske hade en funktion. Nog för att folk förmodligen använde tipsen med motsatt funktion ("wow, man kan lägga highlights i urringningen för att få större bröst!"), men de visade åtminstånde på hur folk i verkligheten ser ut. Vi är inga pappersdockor.

Begreppsförvirring

Idag lurkar jag runt på diverse bloggar och forum, och konstaterar att den där semantiken är en riktig otäcking.

Som snubben som tycker att det är konstigt att det tjatas så mycket om patriarkatet och könsmaktsstrukturerna, när ingen någonsin tjatar om heteroarkatet och sexualmaktsstrukturerna. Heteronormativitet någon?

Eller den fåniga hajpen kring att Teliapappan har börjat lajva. Det är ju helt uppenbart att det är typ medeltidsveckan han är på, och inget lajv. Jag tittar inte på TV, så jag har inte sett den här reklamfilmen tidigare. Men jag syns i en sekund ungefär i början, längst bort i bild, i svart mantel.

Ibland är det begreppet satir som inte förstås också. Som när Badlands hyena föreslår att man ska stoppa alla löjliga kortlivade partier som Piratpartiet, eftersom det mest är slöseri med träd att producera kampanjmaterial, och de ändå aldrig kommer göra någon skillnad. Och folk börjar kommentera och klaga om bristande demokrati.

Och andra gånger är det svårförståeliga begrepp som "ni skickade fakturan till mitt föräldrahem för två år sedan, och borde inte förvänta er att jag ska ha koll på den idag, är det verkligen omöjligt att skicka mig en ny?", som gör att kommunikationen mellan en själv och Stockholms stadsbibliotek inte riktigt flyter på som den ska.

söndag 24 maj 2009

Kreativ profilering




Jag och Hell satt och mindes alla fjortistrenderna från högstadiet. Och det slog oss att vissa företag har profilerat sig sjukt smart. Det är en bra idé att ha varumärken med typ samma logga, då får man dubbel publicitet när folk förväxlar loggorna med varandra. När dessutom länets alla sjukhuskläder är signerade JL eller Superlative Conspiracy... då är det PR på hög nivå!

lördag 23 maj 2009

Stackars karlar

Tanja Suhinina länkade häromdagen till en ny blogg, som går under namnet Nej till Feminism. Bloggen uppmärksammas också på antifeministiska Genusperspektiv.se, och den är onekligen värd att läsas som humortillskott när man har tråkigt. Den innehåller "korta och kärnfulla" inlägg av typen
"Män smartare på högskoleprovet...
134 män
67 kvinnor
har fått toppresultatet 2.0"

Ja, det där är hela inlägget. Andra inlägg på bloggen upplyser om att kvinnor också begår brott, länkar till någon nyhetsartikel med en "kärnfull" kommentar under, eller skriver långa, intelligenta inlägg om att Viagra bör subventioneras.
Ett genomgående tema verkar vara att länka till en artikel där en kvinna gjort eller sagt någonting korkat, som för att visa på att alla kvinnor inte heller är änglar.

Bloggen genusperspektiv.se har mera substans, riktiga inlägg, och är stundom riktigt vettig. Däremot så blir jag stundom väldigt trött på hela fenomenet med antifeministiska bloggar. Framförallt på grund av den underbara logiken.

Att argumentera emot feminism genom att sitta och peka på varenda fall där en kvinna har fått rätt gentemot en man i ett omtvistat mål, eller sitta och peka på hur ofta män minsann blir diskriminerade av samhället, känns inte vidare konstruktivt. Det känns definitivt som att man blundar för strukturer, när man klagar över att potensmedel för män inte subventioneras (finns det ens potensmedel för kvinnor?), eller över att Rosa bandet-kampanjen minsann blir så hypad trots att prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige.

Varför är det så viktigt att sitta och räkna på varje tillfälle genom historien där en man har blivit förtryckt eller negativt särbehandlad till förmån för en kvinna? Och framförallt, varför är det ett argument för att det ska vara fel att upplysa om när kvinnor blir förtryckta?

Vi har ett par rätt starkt betingade könsroller. Kvinnor förväntas vara på ett visst sätt, mjuka och förstående, och män förväntas vara aktiva och macho. Och på samma sätt som det är begränsande och förtryckande när en kvinna inte får vara aktiv och dominant eftersom det kommer att tolkas som ett opassande beteende, så är det begränsande och förtryckande när en man inte får vara känslig och vårdande. Det är rätt obehagliga strukturer som förtrycker både kvinnor och män.

Så varför ska folk ha det till, att så fort man klagar över att kvinnor blir begränsade av sin könsroll, så borde de hålla käften och sluta gnälla, eftersom män minsann också blir begränsade?

onsdag 20 maj 2009

Vad är grejen med betyg på högskolan?

Nu, såhär i uppsatstider, så kom jag att tänka på det faktum att SU går efter Bolognasystemet. En av biverkningarna på det, förutom att det nuförtiden finns en uppsjö av gamla magistrar och nya masters, är att vi har en sjugradig, målrelaterad betygsskala.

Det hade kanske varit grymt att ha en sådan i gymnasiet. Fem godkända betyg (A-E), och två underkända (Fx och F). Det ena som säger "du failade katastrofalt" och det andra som kör på "skärp dig, du kan det här egentligen". På gymnasiet är det ju ändå rätt viktigt det här med betygen, och lärarna sätter alltid en massa plus och minus i kanterna eftersom den existerande skalan inte räcker.

Men på universitetet? Varför har man en sådan betygsskala på universitetet?

På högstadiet när man började få betyg hetspluggade alla mina vänner och var övertygade om att det var viktigt med bra betyg, så att man kunde komma in på ett bra gymnasium. Efter ett par veckor på gymnasiet insåg jag att skolan låg långt under min nivå, och hade sina brister. Men då skulle man stanna och få bra betyg, för att komma in på ett bra universitet.

Och sen så gick jag ut med bra betyg och kom in på kombinationsutbildningen på SU trots ett måttligt söktryck. Men varför ska jag nu anstränga mig för att få bra betyg?

För att tävla med mina klasskamrater? För att alltid ha ett högre mål att sträva efter? För att slita ut mig lite extra när jag får för mig att E inte är bra nog? Eller för att få ett bra snitt så att jag kan komma in på en bra arbetsplats senare i livet?

För det är ju bara nonsens. Om jag skulle få jobb som gymnasielärare när min utbildning är klar kan jag inte tänka mig att det spelar den minsta roll om jag hade B eller D i Dagens språksamhälle, 7,5 hp. De tittar väl på om jag är behörig, har en lärarexamen eller en magister och vilka ämnen jag har läst. Men vi vet ju alla att arbetsmarknaden handlar mest om kontakter, utstrålning och att kunna snacka in sig.
Vem bryr sig då om Bolognabetygen?

söndag 10 maj 2009

Kårval 2009

Nu i veckan var det kårval på SU. Valet varade i dagarna fyra, och samtidigt som valurnorna öppnade (röstningen sköttes via webben), dränktes universitetsområdet i ett fyrverkeri av valaffischer. Till vår stora förvåning när vi dök upp på campus: det var ingen av mig och mina vänner som hade hört talas om att kårvalet skulle äga rum.

Men plötsligt dränktes vi i valaffischer. Många av dem så rysligt ogenomtänkta och allt annat än kommunikativa att man bara ville ta sig för pannan och skicka in hela kåren på institutionen för reklam och PR (jag tror att de heter så, som bor bredvid hissen på plan 4 i D-huset) för en snabbkurs.
Humanisterna och samhällsvetarna går till val på att vara humanister och samhällsvetare ("Kolla in vad vi tycker på Twitter eller facebook!") och Missnöjespartiet Envoys fotade rosa kaniner och klagade på att kåren inte märks. Juridicum gick till val på att avskaffa anteckningsförbudet. Vilket anteckningsförbud? När får man inte anteckna? Jag har ingen aning.

Sista valdagen var kåren lätt desperat, och mutade med gratis kaffe om man röstade. Eftersom Gröna studenter faktiskt bemödat sig om att ha en valstuga och folk som talade om vad partiet stod för, så röstade jag på dem och kvitterade ut min belöning i form av en kopp svart i kårägda Lantis. På väg bort mot tunnelbanan upptäckte jag att några höll på att resa ett tält, där man fick en latte i utbyte mot att man gjorde sin åsikt hörd. Bredvid kunde man rösta för en kanelbulle.

På något sätt känns det tragiskt att kåren misslyckas så hårt med valet att man inte känner till ett enda av partierna eller deras valfrågor förrän på själva valdagen. Att man dessutom ska bli mutad med kaffe och bulle för att orka lägga sin röst på några är ännu värre.

Jag hade hellre blivit mutad med mer och bättre information.

Upp till kamp emot lössen!

På Aftonbladet debatt ondgör sig tvåbarnsmamman Johanna över att det är så dyrt med avlusning. Det är tydligen en enorm klassfråga det här med huvudlössen, eftersom låginkomsttagare inte har råd med avlusning. Så det fortsätter att gå löss på dagis och i skolan, eftersom folk inte har råd att avlusa sina ungar.

Johanna har själv räknat ut att en komplett avlusningskur för två barn kostar 1000kr. Och tänk då, om man har fyra barn! Det är klart att det blir dyrt. Den lilla haken är bara, att hon räknat helt galet fel.

Enligt Johannas beräkningar så kostar en avlusningskur 500kr per barn (inklusive återbehandling efter två veckor). Jag drabbades av huvudlöss två gånger i höstas, och de små rackarna har definitivt inte kostat mig så mycket.

Enligt apotekets hemsida är det viktigt att man kammar håret varje dag och gör en återbehandling efter 10 dagar. Det dyraste lusmedlet de har heter Paranix och kostar 179kr. Då räcker det till både behandling och återbehandling. Det lusmedel som Apoteket och läkemedelsverket rekommenderar heter Prioderm, och kostar 93kr. Flaskan innehåller 55ml, så den borde räcka till återbehandling eftersom Paranix som inehåller 60ml gör det.

Alltså:
Paranix, 179kr x 2 barn = 394kr
Prioderm: 93kr x 2 barn = 186kr
Och om det nu skulle vara så att det inte räcker med en flaska till båda gångerna för barnen med Prioderm så kostar fyra flaskor 372kr.

Om det var så att det kostade 1000kr att avlusa två barn, så skulle jag tycka synd om Johanna för att det är så ekonomiskt krävande att vara tvåbarnsmamma (och om mig själv för att det är ekonomiskt krävande att ha löss och vara student). Men nu tycker jag mer synd om henne för att hon inte kan räkna. Bristande räknekunskaper, om något, är en allvarlig klassfråga.

fredag 8 maj 2009

Uppsats

Jag är lite dålig på att uppdatera atm. Det beror på att jag skriver B-uppsats (om IRC-loggar!), och inte har tid att sitta och samla mig så mycket att det blir blogginlägg av det.
Ha överseende. Mer om uppsatsen kommer senare.

söndag 3 maj 2009

Receptsamling

I min föräldrageneration hittar man ibland en sån där gammal receptpärm. Ni vet, urklipp ur tidningar, mormors oläsliga handstil, och så recept på fantastisk mjuk pepparkaka.

Jag har funderat ett tag på att börja göra en sådan, för alla gånger när jag lagat grymt god lunch och tycker att det är synd att flera inte får smaka på den. Eller för all del när jag står i köket och inte för mitt liv kan komma på vad jag ska göra av en konservburk vita bönor och ett halvt paket gnocchi.

Nu när jag dessutom har bestämt mig för att bli vegetarian på riktigt (även om jag tänker fortsätta äta fisk), så blir det svårare att bara slänga ihop Mamma Scans köttbullar och idealmakaroner. Så jag tror att jag kommer att ha nytta av min receptsamling.

Det är studentbudget, enkelt (jag kan inte laga mat!) och vegetariskt. Vill du också titta på vad jag äter?
http://omnomlol.blogspot.com

Överambitiös mat!

Idag bestämde jag och Hell oss för att laga god och sådär lite alldeles för ambitiös mat. Och så tror jag att det får bli till att slänga upp en blogg där jag sparar alla recept på billig, snabb, vegetarisk studentmat, så att jag inte behöver fundera alldeles för länge varje gång jag är hungrig.

Det blev:
Fylld aubergine med sojafärs (och persiljesmör, ajvar och ost på)
Klyftpotatis med massa vitlök och kött- och grillkrydda.
Bearnaisesås
Vitkålssallad
Ajvar

Gott! Men jag tror att jag föredrar quorn framför soja. Det är synd att det är så dyrt...

fredag 1 maj 2009

Åh, denna outsideronani!

Ibland hänger jag på den ganska lilla communityn Vintervila. Jag vet inte hur många medlemmar sidan har, men sajtens kamp för sin överlevnad är ett ständigt återkommande tema.

Det som slår mig när jag tittar igenom forumet, eller för all del den dagliga omröstningsfrågan, är vilket annat återkommande tema som genomsyrar detta lilla vardagsrum på internet. Det handlar om det där pretentiösa överskattandet av sin egen person i förhållande till hela stan, hela världen, hela samhällsordningen. Och det där pretentiösa och mycket tonårskaraktäristiska ältandet över hur synd det är om en själv, hur svår man är, och hur ingen förstår en.

Vi tar ett par exempel på omröstningsfrågor för att belysa eländet:
Passar du in? 22% ja, 88% nej (vid detta inläggs pressläggning)
Är ditt hjärta fyllt till bredden med förfall? 37% ja, 67% nej
Älskar du novemberdagens grå förtvivlan? 29% ja, 71% nej
Föredrar du en mager pojke framför en muskulös man? 62% ja, 38% nej

Varje dag svarar ett trettiotal personer på frågor som "Har du en kronisk sjukdom?" och "Är kapitalismen utdöende?", eller för all del "Är du rädd för bakterier?" och "Tycker du synd om folk?". Mycket viktiga frågor, förstår ni, och mycket spännande inferens.

När man skriver "novemberdagens grå förtvivlan" är det självklart att det finns en sådan. Den ska vara lite romatiskt och poetiskt uttryckt också, istället för att man skriver "höstrusket" eller "vinterdeppigheten" som andra medier skulle föredra. Och i frågan om den muskulösa mannen handlar det självklart om att ställa den heteronormativa drömmen med sitt blonda svall, buffliga attityd och svällande tvättbräda mot en känslig, queer, emopojke.
Jag tror inte att så många män jag känner passar in i någon av kategorierna, ärligt talat.

Och så har vi det här "passar du in?", som är ett svart på vitt över de tendenser som man misstänker användarbasen för men inte fått så klart för sig. Det är givetvis inte specificerat var man passar in, eller när. Alla människor har vanligtvis situationer där de passar bra in, och situationer där de passar dåligt in. Jag gör mig dåligt på bankkontor men bra på sverokkansliet. Dåligt på inneklubb och bra på sunkölhak. Men här handlar det mest om ett allmängiltigt "passar du in" i samhället/universum/skolan/din sociokultur/whatever. Och det gör man självklart inte.

För även om man bara stryker omgivningen mothårs ibland, så vore man ju alltför mainstream, vanlig och okreativ om man passade in. Jag tror att det är på Vintervila som De Övergivnas armé mobiliseras. Och det med stolthet.

Och tyvärr Mattlo, så tror jag inte att ditt vardagsrum kommer att bli vad det en gång var. Inte när det här är den medlemsbas som orkar hänga kvar.