tisdag 23 juni 2009

Deutchland, Deutchland, über alles...

Idag sitter vi på ett fräscht och trevligt vandrarhem i i övrigt ganska sunkiga Östberlin. Vi dricker billigt kamomillte från receptionen och myser med ett segt men gratis internet. Och vi har tagit oss hela vägen upp från Nice, via Wien, och trivs rätt bra här på vårt sista stopp på resan.

Österrike var vackert. Efter tågresan genom Tyrolen kom vi till Wien och ett säreget litet hostel med statyer i farstun, mosaik på golven och helfigursspegel i duschen. Vi var på en fantastisk utställning med 1800-talskläder på Wien Museum, och strosade runt i stadskärnan bland Mozartkugeln och snökulor med Kaiserin Elisabeth i. Dag två i Wien ösregnade det dessvärre, så vi bekantade oss med Westbahnhof, åt nudlar och lyssnade på ett högljutt Achtung!, följt av spårinformation på tyska och ungerska minst tre hundra gånger. Tyvärr så glömde Jojjo sin kamera och jag mitt minneskort när vi skulle ut i Wien, så vill ni se hur det ser ut där så får ni åka dit själva. Det är dock värt ett besök, jag är lite ledsen att jag inte gjorde mer av mitt.

Det blev nattåg via Prag till Berlin. Mitt i natten blev vi väckta av en tjeckisk biljettkontrollant som tittade in i sittplatskupén, vrålade "Nationality?!", och sedan gick igen. Intressant...

Vi hittade också en amerikansk tågluffare med Lonely Planet-guiden "Europe on a shoestring" i sin ägo. Vi var tvungna att kika lite på vad den sa om Stockholm.
Södermalm: Centre of the alternative and creative scene of Stockholm. If you're looking for... say... a straight-edge vegan all ages punk club, this is where you'll find it! Pittoreskt värre.
Adressen till nämnda Kafé 44 fanns dock inte återgiven.

Imorgon ska vi nog ta och upptäcka Berlin lite bättre. Idag har vi hittat en lekplats, ett köpcentrum och en stor second hand-butik vid Alexanderplatz. Vem är den där Alexander?

lördag 20 juni 2009

Hitchhiker's guide to the Italy


Herregud! Vi lämnade Nice på eftermiddagen den 19e juni, med en välplanerad rutt framför oss som skulle leda till vår ankomst på Wien Südbahnhof morgonen den 20e. Det var snabbt byte till anslutande InterCity-tåg mot Milano i Ventimiglia, varifrån vi sedan skulle åka nattåget till Wien och vara framme vid 9 på morgonen. Trötta som vi var spann vi ljuva sockerfantasier om hur vi skulle unna oss liggplatser och hur skönt det skulle bli att komma igång med den långa resan hem. Ja, så tänkte vi.

Regionaltåget till Ventimiglia, precis på andra sidan fransk-italienska gränsen, var en kvart försenat och rätt fullt med glada badare och pendlande lokalbefolkning. Ingenting som vi tänkte kunde bekymra oss, eftersom vi äntligen, efter ett par dagars seg trötthet, var på väg norrut igen. Men tji fick vi!


Väl i Ventimiglia kommer tåget in på perrongen – minuten efter att vår anslutning till Milano gått. Vi är trötta och sura och befinner oss i en liten, liten skithåla i Italien, så vi försöker höra med informationen när nästa förbindelse går, eftersom vi vill ta oss till Wien. Han pratar inte engelska men skriver ner en lång radda på en papperslapp och ger till oss.


Det är två timmars väntan på nästa tåg till Milano. Vi tillbringar midsommarafton på en gräsplätt utanför stationshuset i Ventimiglia där vi äter glass och vattenmelon, och givetvis blir konverserade av en italiensk man i 40-årsåldern. En sak som aldrig upphör att förvåna mig är att den sista frågan de ställer alltid är ”are you in a relationship?”. Sedan blir det snabbt hejdå. Eftersom den i regel ställs av män som är mellan 20 och 30 år äldre än jag, så gör det mig rätt konfunderad. Och rätt irriterad. Den här gången var jag trött och pallade inte fler ”do you have boyfriend?”, så jag svarar irriterat med ”I am engaged!” och gömmer händerna under varandra så att han inte ska se att den enda ring jag har sitter på höger hand och definitivt inte är någon förlovningsring (Ja älskling, jag tycker också att tonårsförlovningar är urlöjligt). Är du ung, ensam tjej och i Sydeuropa verkar det vara en bra taktik för att slippa alla mindre diskreta inviter från individer du inte har något värre intresse av att umgås närmare med.


Vi kommer till Milano vid 23-tiden och inser att tåget mot Innsbruck där vi ska byta igen inte går förrän vid 7-tiden på morgonen. Eftersom det är en varm och skön kväll så bestämmer vi oss för att pröva en natt som uteliggare. Jojjo har fortfarande ont i sviterna efter solbrännan och jag har varit uppe och tvättat till 3 natten innan, men det finns ett McDonalds som har öppet till 1 och en natt ute har väl aldrig skadat någon? Så vi sätter oss på McDonalds och börjar vänta ut en lång natt.


Kvart i ett tittar Jojjo ut genom fönstret och upptäcker att det regnar. Hällregnar. Och åskar. Som en ödets nyck har vi råkat ut för resans hittils värsta oväder. Vi är i Milano, har inget boende och det är en decimeter vatten på gatorna!


Räddningen fick bli första och närmaste hotell. Genom att övertyga receptionisten om att vi bara behövde sova i fem timmar och skulle lämna hotellet igen före 7 på morgonen fick vi en lagom rabatt, och fick sedan räddningen på ett trestjärnigt hotellrum med minibar och små tvålar i badrummet. Det klart lyxigaste rum jag bott på – och vi hade inte ens tid att titta på det eller ta en dusch. Det var stup i säng och upp igen 6.15. Ingen lekpark i Italien.


Utöver en timmas lunchpaus i Innsbruck har sedan hela dagen varit tåg. Jag har konstant lock i öronen av höjden eller lufttrycket eller något. Vi har åkt genom vackra Tyrolen och segar oss igenom Österrike. Men det är svenskt sommarväder och vi har bara 6 dagar kvar nu.

Puss!

fredag 19 juni 2009

Nattsudd i Nice

Jag sitter på vårt Auberge de jeunesse och väntar på en tvättmaskin. Kvällen har varit full med misslyckanden i tvättstugan.

Först fick vi köa i tre timmar för att få stoppa in vår tvätt. Sedan stoppade Jojjo in all tvätten och tryckte igång maskinen. Så timern gick igång men inte tvättningen. När vi skulle hämta allt en timma senare så var det torrt och smutsigt. Så vi fick be om en ny polett och tvätta en gång till. Under tiden gick Jojjo och lade sig eftersom vi båda är lite skakade av huvudvärk och solbränna, men hon definitivt mest.

Medan tvätten gick, så visade det sig att den lilla lappen med texten "Out of service, don't use!" hade fallit bort från den andra maskinen. Något smartskaft tänkte "det är ingen lapp så jag kan använda den" och skapade översvämning på golvet i tvättstugan. Nu är det ett provisoriskt golv av genomvåta kartonger där inne.

Jag tvättade i en och en halv timma och vadade sedan ut i tvättstugan för att flytta mina saker till torktumlaren. Satte igång den och väntade två timmar till. Plockar ut min tvätt, och den är alldeles våt!
Vid det här laget är klockan tjugo i tre. Jag ska upp och åka till Wien imorgon. Vi har hemlängtan och är trötta och dissar Venedig eftersom vi inte orkade bo på camping långt utanför stan.

Har fått en ny tumling av receptionisten. Förhoppningsvis är tvätten klar vid tre.

torsdag 18 juni 2009

Personnummer

Ibland när man sitter med viktiga grejer (TM) på internet och är tvungen att fylla i sitt personnummer lite här och där, så kan jag bli sådär galet irriterad på hur svårt det verkar vara att få det här med formatet på dem rätt.

Ett personnummer består av 10 siffror. Först är det födelsedatumet, skrivet som ÅÅMMDD, därefter ett minustecken eller bindestreck, och sedan ett tresiffrigt födelsenummer och en kontrollsiffra. Vi som är födda på 1990-talet eller senare har lite varierande lustiga sista siffror, men tidigare var de två första alltid födelseorten. Siffra tre avslöjar könet och är jämn för kvinnor och udda för män.
Källa: Skatteverket

Så vad är det? Programmeringen? Som gör att det är så galet svårt att få formatet på personnumren korrekt när man ska fylla i det på olika ställen på internet?
Nordeas internetbank och SSSB anser att mitt personnummer är 9001202580.
Stockholms stads bostadskö föredrar 199001202580.LänkSöker man efter mig på upplysning.se, så är det rentav 19900120-2580 som gäller.

Mitt personnummer är inte tolvsiffrigt. Och det ska vara ett minustecken mellan födelsedatumet och kontrollsiffrorna. Hur svårt kan det vara?

onsdag 17 juni 2009

Finns det svenskt kaffe på grisfesten?

Efter fyra dagar i Paris tog vi vårt pick och pack och åkte till Nice. Tågresan var galet ovärd. Killen i biljettluckan lät oss inte boka biljetter "eftersom det är fullt på platserna avsedda för interrail", men sa åt oss att prata med tågmästaren. Tågmästaren lät oss åka med men sa att det var ont om plats. Och väl ombord frågar konduktören om vi har reserverat biljetter - och eftersom vi inte har det, så får vi betala 15 euro/person för att åka, sittande i bagagestället.

I Nice finns det ett turkost, gnistrande salt medelhav som låter som mineralvatten när man plaskar i det. På stranden ligger små glänsande gröna glasbitar som slipats alldeles runda av sanden och vattnet. Det finns också ett vandrarhem med riktigt kök, två ordentliga matbutiker, mörk mintchoklad och en galen mängd svenska turister. Jag har flera gånger sedan vi kom hit stannat folk på gatan och frågat om vägen till postkontoret eller vad klockan är på svenska, eftersom jag hört dem prata det sinsemellan.

Förvånande nog har jag inte bränt sönder huden. Solhatt, faktor 30 och massa badande räddade mig. Hela min hud luktar svett, salt och solkräm för jämnan. Jojjo äter däremot medicin för huden som gör henne solkänslig, och har bränt sig rejält. Idag ligger hon på rummet, med enstaka stapplande promenader till toaletten, och har ont i skinnet. Jag hoppas att vi är i stånd att resa vidare imorgon, annars blir det väl en natt till. Om det finns plats.

Det är märkligt skönt att bara vara en i mängden av turisterna. Jag blir stött på på franska av äldre män, tilltalad på problemfri engelska så fort jag går in på ett café, och totalt ignorerad av expediterna på snabbköpet. Nu har det hänt två gånger på två dagar att de, trots mitt artiga bonjour ignorerar mig och pratar med en väninna eller kollega medan de blippar mina varor. Det gör mig lite irriterad. Service mindness kanske är bra.

Idag plockade jag glasbitar på stranden, och satt på en sten en bit upp. Då kom det plötsligt en våg som var lite större än alla andra och blötte ner mig upp till midjan, och min öppna väska. Mp3-spelaren dog ögonblickligen. Mobilen ska jag skölja ur och lägga i en påse okokt ris i ett dygn, det säger Elis att det fungerar. Just nu går den inte att starta. Den verkar dock inte heldöd eftersom knapparna lyser när man stoppar in batteriet. Men tills vidare är jag telefonlös i Nice.

söndag 14 juni 2009

Lekparker


Just ja! Det har gått bra med uppdraget "En lekpark per land" också. I Hamburg såg vi en men struntade i att leka eftersom det var dåligt väder och regn den dagen. Eftersom mitt paraply försvann på tåget därifrån är jag glad att det inte har regnat mer sedan dess. I Nederländerna hittade vi en bra lekpark. I Belgien stannade vi aldrig längre än 6 minuter (tågbyte i Antwerpen) så där tycker vi inte att vi måste ha hittat en. Och Paris kryllar faktiskt av dem. Heja Frankrike!
Här ska ni få se!

Paris, det är städernas stad...

Nu har vi inte uppdaterat på ett tag, så vi har gjort en massa trevliga saker sedan sist. I Amsterdam tänkte vi gå in och titta på Anne Frank Huis, men det var så mycket pengar och skolklasser och kö att det slutade med att vi hyrde en trampbåt och såg på stan från vattnet i vår egen takt egentligen. Det blev en trevlig timma när vi trampade omkring, kolliderade med väggar och stortrivdes.
Vi lämnade Amsterdam en morgon utan att ha knarkat eller köpt sex, men som stamkunder på en lokal matvarukedja. Jag älskar sådana!

Efter en åtta timmars tågresa med många byten kom vi till Paris, och installerade oss på ett galet mysigt vandrarhem vid namn Jules Ferry, ett stenkast från Place de la République. Mycket centralt, granne med Lidl och en speceributik och väldigt mysigt, undantaget den sura frukostvakten som skällde på alla på franska rätt godtyckligt och skulle trycka på knappen på kaffemaskinen åt en.

Och här då, vad gör man i Paris? Vi har en trevlig guidebok som följde med Aftonbladet, så vi har faktiskt lyckats turista en del. Första dagen var vi nere i katakomberna. Jag trodde att det skulle vara otäckt, men det var så avhumanifierat alltihopa. Det gick inte att fatta att det var döda människor staplade på varandra. Jag tycker inte om de möten med dödas viloplatser jag har gjort i Paris. Allt är så sterilt och tråkigt och kallt. Det här är inte en stad som jag vill dö i. Det är en sak som är säkert.

Sedan så har vi såklart strosat längst med Champs Elysées, tittat på triumfbågen och gått ner till Louvren. En alldeles för lång promenad i hettan. Den delen av Paris har samma avskräckande effekt på mig som Red Light District hade i Amsterdam. Jag gillar den inte alls.
Däremot gillade jag vår mysiga balkong på vandrarhemmet. Vi köpte mousserande vin för 12kr på Lidl och tänkte sätta oss i en park och dricka det - men det blev på balkongen, i en ombonad vrå av mina klänningar som hängde på vädring. Vin och choklad i Paris - det var en bra kväll.
Igår tittade vi på Palais Garnier - operahuset. Ingen fantom syntes till och tyvärr inte de magnifika kostymer vi förväntat oss heller.

Vi var tvungna att byta vandrarhem pga platsbrist mitt i vistelsen, så nu bor vi på ett märkligt litet guesthouse i Villejuif längst ut på linjen. Frukost och middag ingår. Värdinnan pratar bara koreanska och på sin höjd ett par ord kinesiska. Jag är lite orolig att hon ska känna sig ratad när jag inte äter hennes köttsoppor som serveras morgon och kväll. Hon pysslar om oss väldigt väl annars. Igår stekte hon något slags pannkaka med rotsaker i till middag åt mig och jag blev alldeles rörd.

Idag är jag sjuk och har massa huvudvärk och ont i käkarna och halsen. Jag har sovit i fem timmar på eftermiddagen och tar det lugnt på vårt guesthouse. Jojjo upptäcker chateau de Versailles på egen hand och jag förväntar mig fina bilder när hon kommer hem.

Au révoir!

tisdag 9 juni 2009

Anka panka och utflykt i Delhin


Nu sitter jag på vårt rum i Amsterdam. Det är en sexbäddars sovsal högt upp i ett mycket smalt och gammalt litet hus. Vad vi inte visste om när vi bokade det var att det ligger mitt inne i the Red Light District. Vi bor granne med två coffeeshops och en sexbutik. Någon gata bort står det prostituerade i små skyltfönster, borstar håret, pratar i mobil och ser allmänt uttråkade ut. Det verkar förvisso inte som något toppenjobb.

Hamburg var en stad som vi tyvärr inte lyckades få något riktigt intryck av. Det regnade och var söndag, så alla butiker var stängda (undantaget, givetvis, sexshopperna på Reeperbahn). Det här med porrbiografer är lite som med Dekadance. När det är en eller ett fåtal personer som har någonting spännande och lite förbjudet eller kinky för sig, som att gå på porrbio eller klä upp sig i lackkläder, så är det spännande och lite kinky. När alla gör det, så att det är inte bara vanligt utan normativt, så är det plötsligt inte alls lika kul. Deka dissade vi i Stockholm på grund av ”du har för mycket vanligt tyg i dina kläder”-dörrvakten. Reeperbahn dissades enkelt eftersom det helt enkelt bara är så galet tråkigt. Likaså här i Amsterdam. När alla förväntar sig att du ska knarka, eftersom det här är Europas Delhin, där all den samlade synden finns, så är det ingenting lockande i att göra det.

I Hamburg hittade vi en penny store som sålde en flaska rött jordgubbsvin för 1.38 euro. Senare på Burger King försökte de ta samma summa av mig för en mugg varmt vatten. Europa Europa.

Jag fick i alla fall mitt varmvatten gratis av nästa gubbe som stod i kassan (vi satt på Burger King i säkert tre timmar). Med det tillredde jag ”Instant fried rice – just add water” och fick en ovanligt trevlig (billig) middag. Därefter hade det slutat regna, så vi satt i en park och drack vårt jordgubbsvin ihop med en ovanligt modig anka panka som hälsade på oss. Sedan blev det nattåg som var förvånansvärt bekvämt.

Amsterdam är rätt vackert och inte så stort har vi märkt, eftersom vi lyckats tillbringa en hel dag strövandes omkring på gatorna i stadskärnan (när man väl kommer ut ur Red Light). Igår blev jag stannad på gatan av en fransman som presenterade sig som professionell fotograf och gav mig sitt nummer. Sedan träffade Jojjo ett par lokalbor som drog med oss på bar, bjöd på Jägermeister och var trevliga, innan de helt snällt vandrade oss tillbaka till vårt hotell. Mycket gentlemannamässiga och trevliga.

Idag ska vi vara kulturella turister och gå på lite museum. Först ska vi nog söka upp en supermarket och handla frukost dock.

söndag 7 juni 2009

Virriga kineser och Intercity

Nu sitter jag och Jojjo på ett vandrarhem, inhyst i ett gammalt sjukhus i Hamburg. Vi har äntligen fått en god natts sömn, och idag är det söndag, så vi lär få en lugn och skön dag också.

Tog nattbussen till Köpenhamn. Jag gillar inte att sova på bussar utan tycker att det är jättesvårt, så det var en lång natt. Väl framme hittade vi ett gäng kineser, som varit på samma buss som vi men som borde ha hoppat av i Malmö, eftersom deras slutmål var Lund. Vi fick valla dem till ett Öresundståg så att de kunde komma rätt. Jag vet inte hur det gick för dem, och engelska pratade de knappt alls.

Köpenhamn strövades omkring i. Vi sov i solskenet på en bänk i Christiania (vackert!) och åt sushi på ett flashigt ställe. Ett uppdrag vi har gett oss själva är att leka i minst en lekpark per land. I Danmark blev det två. Vi bekantade oss med en underbar gungbräda gjord av gamla cyklar.

Så småningfom hamnade vi på ett skönt och fräscht intercitytåg till Hamburg. Vi åkte färja Rödby-Puttgarden. Jag åt bara pasta och ketchup till middag. Kostkominationen vegetariskt, nyttigt och billigt är svår. Det kan bli två av tre om man har tur.

I Hamburg snubblade vi över en gatufest som stängde lagom till att vi lyckats hitta en bankomat och kommit tillbaka dit för att ta en drink. Kvällen avslutades med lättdrucket vitt vin på en liten restaurang, varsitt glas, varefter vi lullade hem och sov mycket gott.

Jag tänker inte spamma bloggen med bilder, men det kanske kommer upp lite på Facebook allt eftersom vi har en stabil lina. Anneli Henriksson, Hamburg News.

fredag 5 juni 2009

Hejdå!

Ikväll tar jag och Jojjo nattbussen till Köpenhamn och sedan är vi borta i ett tag. Det här kommer följaktligen att få agera lite reseblogg under tiden, när jag nu har tid att uppdatera. Håll utkik så kommer det lite dagbok och sådant :)

Kram!

Service minded

Ett av de begrepp som jag faktiskt tycker sämst om är "service minded". När man jobbar med kunder så är det ett ganska centralt sådant, dessutom. Och jag tycker genuint illa om det.

Det är en sak när man har trevliga kunder som vet vad de betalar för (valfri mängd förfriskningar och ett leende från servitrisen), men när man har de där som vet att kunden alltid har rätt och vad de förtjänar, så blir jag i regel trött och ilsken och har lust att förbanna det här med service till helvete. Det känns på något sätt inte rimligt att kunden för 40kr ska ha mig som personlig slav eller gnällplank. Särskilt inte när de är blinda för att man har annan arbetsbörda än att vara dem till lags, eftersom man har, tja, fler kunder.

Det intressanta är väl att man själv har lite dubbelmoral när man själv är kund. Jag brukar oftast inte vara så besvärlig som sådan förvisso - gillar jag inte morotskakan jag köpte så är det inte butikens fel att de sålde mig morotskaka utan mitt som köpte den - men däremot så tycker jag ju om när folk faktiskt gör det där minsta som de har åtagit sig. Prata med en när man står vid kassan, svara så gott de kan på frågor, och ägna en uppmärksamhet den stund man är där.

Senast jag försökte betala för en tjänst och tyckte att de failade hårt var det förvisso inte i en kassa. Det var lajvarrangörer. Om det finns ett sista anmälningsdatum, man ska vara betald för att räknas som anmäld, och kontonumret får man av arr i sin anmälningsbekräftelse. när man har skickat in sin anmälan: då är det väl också ganska rimligt att arr är tillgängliga på mail kring sista anmälningsdatum och kan skicka en anmälningsbekräftelse?
Eller för all del, om sista dagen man kan anmäla sig till rabatterat pris är i januari, då ska det väl finnas ett anmälningsformulär tillgängligt i januari också?

Det där tycker jag inte är service mindness så mycket som vanligt jäkla folkvett som är bra att ha för att någon form av transaktion över huvudtaget ska gå att genomföra.