tisdag 28 juli 2009

En gyllene avvägning

Jag har varit på lajv hela förra veckan. Närmare bestämt på ImperieSagan: Den nya världen utanför Skillingaryd. Det har varit en rätt spännande vecka som gestaltade livet i en fascistisk stat, styrd av en ledare som verkar vara en blandning av Jesus, Stalin och Fantomen. Dessutom ångfantasy och mycket häftig rekvisita (jag spelade soemmerska och sydde huvuddukar på trampmaskin) och väldigt välgenomtänkta och djupa intriger och rent questande. På många sätt var det ett bra lajv. Men det väckte en hel del frågor också som jag tycker är värda att diskutera.

Framförallt handlar det om lajvarrangörers sociala ansvar, och ansvar för vad de utsätter deltagarna för. Jag har alltid varit ett stort fan av misär på lajv, och älskar ångestscener. Men jag tycker att det är grymt viktigt att man pratar med alla deltagare innan, varnar för sådant som starka fysiska och psykiska påfrestningar, och hör sig för om deltagarnas gränser. Det här lajvet urartade fort från en trygg Imperatorkult till att vi hela tiden blev uppkallade, beordrade att släppa arbete, matlagning, hygien eller vad vi än hade för händerna, för att komma och lyssna på en ny person som stod och skrek åt oss på blodigt allvar från torget. Vidare förvantades vi delta i övningar som sållade ut oss och testade vår styrka, intelligens och kondition, hölls stressade (tight arbetsschema och stress), smutsiga (det krävdes tillstånd av styrande för att gå till badbäcken) och blöta (i en snyggt regisserad scen där andakt hölls utomhus i ösregn och åska, varpå vi förväntades torka i regnet och kylan utan större möjligheter till uppvärmning). Det fanns inga varningar på hemsidan om att lajvet skulle urarta till misär, och trots att många var förberedda på det var det flera deltagare som inte var det, och kände sig arga, trötta och utlämnade till ett socialt experiment vi inte samtyckt till att delta i.

Jag undrar hur stora friheter man kan ta sig som lajvarrangör på deltagarnas bekostnad
. Hur mycket det får kosta att regissera snygga scener. Såhär efteråt håller jag med om att många scener på lajvet var fantastiskt snygga, men tycker inte att det helt väger upp för bristen på varningar och socialt ansvar. Lajvare som är förkylda, hungriga och trötta blir sämre lajvare. Lajvare som inte är med på att utsättas för detta blir ännu sämre.

Vad gör man som lajvarrangör i de lägena när man vill arrangera tuffa scener, överraska sina deltagare, spela på allas känslor, men samtidigt vill ha deltagare som känner sig trygga i spelet och mår bra? Jag vet att det är en del lajvare som läser här, så jag vill gärna höra era reflektioner.

Stora delar av lajvet filmades (med mycket inlajv optografmaskin) och bör komma upp här så småningom.

onsdag 15 juli 2009

Alla andras farliga kläder

Häromveckan skrev Helena Lindblad i DN om att Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill förbjuda bärandet av burka helt och hållet i landet. Vad jag inte hänger med på riktigt (och som jag ändå tycker mig höra som det vanligaste argumentet mot slöjor, burkor och liknande plagg) är att det handlar om kvinnlig frigörelse. Burkan är ett förtryckande plagg som hindrar kvinnan och därför ska man förbjuda det. Jag ser det inte riktigt som förenligt att prata om kvinnlig frigörelse och att förbjuda kvinnor att ha på sig vissa plagg.
Signaturen "leonand" påpekar att man inte kan se vem som gömmer sig i burkan, eller om vederbörande är beväpnad. Och att det därför borde vara förbjudet att vistas i offentliga miljöer maskerad. Men man kan gömma hur mycket vapen som helst i ett par baggyjeans också. Och visst kan man gömma sig bakom en keps, en snedlugg eller en luva lika bra.

Egentligen borde plattanemo vara den ultimata förklädnaden, de drar till sig mindre uppmärksamhet än burkorna, alla är precis likadana (plus minus ett par rosa slingor i håret), och luggen ska dölja hela ansiktet.

Jag tycker att det är spännande hur avvikande klädsel så ofta stämplas som farlig. Inte bara ful eller märklig, utan det ska alltid finnas ett hot bakom kläderna som man själv inte har på sig. När jag var liten på 90-talet var det totalförbud mot stora örringar (som var moderna då), eftersom de kunde fastna i saker och slita sönder öronen. Ibland ska skolan lära eleverna "känsla för stil" och då är korta kjolar ett stort hot. Ibland är det nitarmband som kan skada någon och blir förbjudna. Ibland är det baggyjeansen som man kan få in en hel arsenal av vapen i och är farliga. Ibland kan man gömma massa stöldgods under sin romska kjol och borde därför förbjudas att gå in i mataffärer. Och ibland innehåller foppatofflorna giftiga ämnen som stör elektrisk utrustning och sprider cancer.

Men alla ska vi låtsas vara rationella och ha väl underbyggda slutsatser. Alltså är det alltid ett fysiskt hot som ligger bakom vår ovilja mot vissa kläder.

måndag 13 juli 2009

Hetrosexuella och teleiofiler

Idag lärde jag mig ett nytt ord och kom att fastna i en sån där tankegång om hur mycket man kan hitta i språket. I det här fallet klassikern med att man finner benämningar för det avvikande, inte för det som ses som normalt.

Som att en stor del av alla heterosexuella tonåringar som lurkar runt på internet inte kan stava ordet heterosexuell. (De skriver hetro). Det är däremot ingen som inte kan stava till homo. Eller bög eller flata för det delen. Det finns många fler roliga ord för folk som spelar för det andra laget, är allmänt gay eller sneda eller bara bögar och lebbar, sapfiska eller lesbianer, bin eller getingar, bajspackare och fjollor, än för heterosarna som på sin höjd är straighta.

Eller att det i media klassiskt heter fotboll och damfotboll, lärare och kvinnlig lärare. Manlig sjuksköterska. På det stora hela börjar jag tycka att det är rätt fånigt att de manliga yrkestitlarna idag ses som könsneutrala. (Resonemanget återfinns i en artikel av Lena Lind Palicki som jag återger här.)

Och så barnen som tittar på otecknad film till de vuxnas stora förtjusning och löje. Det är ju så pittoreskt att normen för barnen är den tecknade filmen.

Idag har jag suttit och läst Svensk sexualpolitik idag, om pedofilen Nicolai Bauer som blev utslängd från sin högskoleutbildning för att han levde upp till samhällets krav på pedofiler och sökte hjälp hos skolans kurator. Därav att jag lärde mig ett nytt ord som jag trist nog aldrig hade hört förr och fick slå upp, trots att det definierar min egen sexuella läggning.

Men nu har jag lärt mig ett nytt ord, så nu ska jag komma ut ur garderoben igen. Jag är teleiofil. Så nu vet ni det.

söndag 12 juli 2009

She's got the looks

Det borde vara någon åtminstånde som märkt att jag har bytt bakgrund på bloggen. Jag var trött på standardmallen och kände för att göra någonting lite annat.

Egentligen vill jag ha ett snyggt sidhuvud också, fast jag kan inte riktigt komma på hur det ska se ut. Ska sätta mig med GIMP och mina bilder och se över vad jag tycker är talande och snyggt. Har du något förslag? Hur borde den här bloggen se ut egentligen?

måndag 6 juli 2009

Stekta sparvar - the musical

Jag håller på och flyttar ihop med min pojkvän. Eller tja, håller på och skaffar en lägenhet att bo i gemensamt eftersom kontraktet på den som han i nuläget bor i (och jag hänger i för jämnan) löper ut nu i augusti. Alltså krånglar vi lite med hyresvärdar. Vi har dock haft en galen tur och kunnat kila förbi bostadskön.
Nu senast blev vi uppringda och upplysta om att vi kanske inte kan få tvåan vi var inställda på, utan en etta i samma område. Och självklart satte jag mig och gnällde:
"Men åh! Jag vill ha förstahandskontraktet på tvåan och inte någon etta! De stekta sparvarna ska ju flyga in i munnen på mig! Varför ska jag stå i bostadskö som alla andra? Det är inte rättvist!!!"

Hell, som är en klok person, replikerade med "Du får ju stekta sparvar som flyger in i munnen på dig, de gör bara inte ett musikalnummer först."

Fast ibland får jag lov att konstatera att jag inte är den enda som gnäller om stekta sparvar. En viss kategori av människor (i regel män) i min omgivning verkar aldrig sluta tycka synd om sig själva för att trots att Stekta Sparvar - the musical levereras till dem, så får de inget extranummer.

Man kan ju vara tillräckligt intelligent för att gå en komplicerad och lång utbildning som kommer att leda till ett välbetalt jobb. På det så är utbildningen gratis och svenska staten finansierar ens uppehälle, samt lånar ut pengar med förmånlig ränta till en medan man pluggar. Om man dessutom är en heterosexuell, vit man, så kan det ju verka som att man har det ganska bra.

Men samtidigt så är det ju klart att det är jobbigt att vara en vit man, för då blir man utmålad som den dominanta och skurken i samhället. Och heterosexualitet är ju lika med förtryck. Att man är smart gör en dessutom till elitist och är man utbildad så är man en hopplös nörd. Dessutom är svenska staten elak som kräver att man betalar tillbaka de där lånen man har tagit - så att man kanske inte alls tjänar bättre än hantverkarna som har egna firmor och inte har levt på staten lika länge. Och till råga på allt, när man fått sitt välbetalda jobb, så måste man betala skatt på sin lön också!

Och till råga på allt så finns det en specialutbildning i datorspelsdesign för bara kvinnor som är sjukt orättvis, eftersom alla män som sysslar med sådant är självlärda. Strunt samma i att det är nästan bara killar som sitter på resten av landets datorspelsutbildningar. Och det är inte politiskt korrekt att hata alla kvinnor, fast man blev mobbad av tjejerna när man var liten.
Det är hårt att vara man.

fredag 3 juli 2009

Åh integritetsskydd! Och inget förtal här inte


Svenska Dagbladet har den underbara rubriken "Aggressiv katt förstörde språkresan" i dagens nätupplaga, och den mest underbara bildtext jag sett på länge!

Den våldsamma katten anföll så fort den fick chansen. (OBS! Katten på bilden är inte samma som katten som beskrivs i texten.)

Jag är glad att det finns så seriösa morgontidningar som SvD, som är så noga med att inte fara med falsk information. Inte nog med att katten är fotograferad på ett sätt som gör att det är omöjligt att identifiera den som just Smulan eller Ruff, dessutom uppges det att det inte är samma katt på bilden som omskrivs i texten. Så att den fotograferade katten inte ska känna sig kränkt eller orättvist beskylld. För det vore ju synd, och ett hårt slag mot den seriösa journalistiken.

Nu drar jag till Visby till på lördag.

torsdag 2 juli 2009

Men om du inte tycker att Veolia har bra service på Norrbottenståget, så får du gärna åka med DSB till Karlstad!

Jag har varit borta ett tag och det märks att det var ännu lite längre sedan vår prenumeration på DN gick ut, för att alliansen bestämt sig för att avreglera järnvägsmonopolet hade gått mig helt förbi. Igår gick det däremot att läsa i tidningarna att oppositionen vill riva upp beslutet om avreglering. Självklart skriker högerbloggarna om DDR-Sverige, men är det egentligen inte mest klokt tänkt av oppositionen?

Vi är så hjärntvättade med att konkurrens och privata bolag som äger alltid leder till lägre priser och bättre service. Jag läste en enkät i Metro sist de skulle lägga ut skötseln på Stockholms tunnelbana till ett företag, och alla var av åsikten "det är ju bra om det finns många bolag, då blir det konkurrens och billigare och bättre service".

Ja det är klart att det är bra om vi har många olika bolag som tar hand om trafiken! Så om jag är förbannad för att det är dyrt och alltid trångt att åka till Universitetet med röda linjen på morgnarna, så kan jag ju ta gröna linjen till Farsta Strand istället, eftersom Gröna AB har skönare fåtöljer och passar tiderna bättre. Inte för att jag ska till Farsta Strand, men jag har friheten att välja!

På samma sätt är det med järnvägarna. Det finns ju ingenting som säger att jag kommer att få åka billigare på de högtrafikerade linjerna som jag vill åka på, om det är ett privat företag som tar över driften av dem och som har uppenbart mer vinstintresse än vad SJ har. Spelar roll om de konkurrerar, det spelar ju ingen roll för min biljett mellan Stockholm och Göteborg att ett annat bolag säljer biljetter mellan Hallsberg och Karlstad billigare. Eller så ska alla bolag ha egna spår och köra på samma sträckor. Eftersom det ändå inte är tillräckligt trångt på spåren på väg in i Stockholm än. Jag är mera benägen att tro att det kommer att bli dyrare, som på flera andra marknader sedan det öppnades för privatisering.

Sedan så är jag också lite nyfiken på hur alla de här järnvägsbolagen ska samordnas så att det går att boka biljetter smidigt. Jag har suttit fast i Berlin, där jag skulle åka med Scandinavia Night Express (den heter Berlin Night Express när den åker från Sverige) till Malmö, och försökt få ut mina bokade biljetter som jag köpt av SJ på internet. Och fått höra att "nej, det där är inte vårat bolag, vi kan inte hjälpa dig att hämta ut biljetterna, så du får köpa dina biljetter en gång till av Deutsche Bahn för att kunna åka hem!". När det inte är DB som kör tåget...

Jag vill inte vara fast i Borlänge och få höra att "det är Veolia som kör tåget till Stockholm, och det här är DSBs kassa, så glöm att du får ut några biljetter".

onsdag 1 juli 2009

Prestera skönast i sängen

Tanja Suhinina länkade till Expressens nyhet "Datanördar är bäst i sängen", där de refererade en brittisk undersökning som konstaterade att datanördarna har för vana att i större utsträckning än andra tänka på sin parters sexuella behov före sina egna (då har jag förvisso haft tur, jag ligger inte med folk som inte är datanördar). Men att prioritera partnerns njutning framför sin egen är alltså ett av de stora tecknen på att man är ett bra ligg...

Och det är nog en av de mest spridda, bisarra uppfattningar om sex som jag vet. Att så länge man tänker mest på sin partners njutning så blir det bra sex. Det är klart att annars är man hemskt egoistisk, och det går definitivt inte att ha sex för sin egen skull.

Det som jag reagerar på är väl just att man på så sätt blir ålagd att prestera i sängen, istället för att hänfalla och njuta när man har sex. Prestationshets i sängen är ett av de jobbigaste problemen jag stött på i ett sexliv. När man börjar sikta in sig på att man ska komma, till varje pris, och prestera orgasm, så är det i regel bättre att lugna ner sig och avbryta sitt sexande för stunden eller tänka på någonting annat ett tag. Det blir aldrig bra sex när man drivs av presterandet, inte av njutningen.

Och ska båda parterna koncentrera sig allra mest på att partnern njuter, kan ju ingen partner luta sig tillbaka och faktiskt njuta av det privilegiet. Rätt många som jag pratat med eller hört diskutera ämnet är ju dessutom rätt överens om att det är svårt att ha sex med en alltför presterande partner. Det krävs rejäl avkopplingsförmåga för att kunna hänge sig helt åt att bara njuta när en parter bestämmer sig för att ge en oralsex eller liknande.

Det är svårt att bara njuta. Då är det klart att det är ännu svårare att göra det om man har ett prestationskrav gnagande i huvudet samtidigt. Och när det dessutom är fint att ha det!Länk

Sommarjobb

Jag får erkänna, att jag inte riktigt begriper hur det är tänkt att det ska gå ihop, det här med studenter och vår såkallade sommarekonomi.

Bara en sån där underbar paradox som att studiemedlet är halverat i maj, och inte kommer alls i juni eller juli, eftersom vi tydligen ska arbeta då. Men om jag jobbar hela juni, medan jag lever på det lilla majbidraget, så får jag inte lönen utbetald förrän i slutet av juli. Och i juli är jag luspank och har inte råd med mat samtidigt som jag behöver resa fram och tillbaka till det där jobbet.

Så det ska väl till att jobba på terminerna för att klara sommaren, trots att tanken är att det är sommaren man ska jobba på.

Sedan så är man ju naiv och tänker att eftersom jag jobbar på terminerna så kan jag ju strunta i att ta så mycket skift på sommaren. Men så klart att alla tänker likadant, så det blir massa svårt att pussla ihop.

Jag önskar att jag var 15 och levde på mamma och barnbidraget.