Om Virodnifamiljen, anteckningar och kärlek

Jag packar ihop mitt liv i lådor. Idag har jag kastat två tredjedelar av min gamla teckningsmapp. Rensat ut gammalt klotter och dåliga teckningar som vittnar om den där tiden när jag spelade rollspel och pratade i telefon fem timmar om dagen. Jag vågar inte riktigt ta itu med anteckningsböckerna än.

Kanske är det för att jag är mitt uppe i en flytt som jag kommer på mig själv med att bli gråtmild när jag tittar på det fruktansvärda familjefotot som togs på Virodnifamiljen i ett regnigt Stockholm, före maskeradbalen. Inte för att det var en hemsk grupp eller ens ett hemskt lajv, men jag kan bli sådär lite ledsen över att de inte finns längre. Även om vi som spelare finns kvar och lajvar tillsammans fortfarande så splittrade vi familjen på Imperiet. Jag fann mig själv i rollen som den kvarlämnade systern. Som offrade på tok för mycket för familjen och ändå blev sviken i slutet. Det var något av det starkaste jag varit med om på lajv. Den där ångesten när jag insåg att de faktiskt hade lurat mig, och att mina kusiner inte skulle komma tillbaka och hämta mig som de lovat.
"Vi kommer tillbaka i natt. Och imorgon lämnar vi den här hålan och reser tillbaka till Glivish, Irina. Tillsammans."

Lajvet bröts innan dess. Men det var uppenbart att den där morgondagen inte skulle komma. Jag har Irinas brev hem till familjen i min dator. Det där hon erkänner att hon misslyckats med att hålla ihop familjen och tar avsked. Jag känner mycket för Irina Virodni.

Och jag är glad att verkligheten inte är ett lajv. Trots att jag packar ner mitt liv i lådor och lämnar det lilla rummet i Flemingsberg där jag egentligen inte har tillbringat så många år, så vet jag att jag alltid kan packa upp det någon annanstans. Och att min familj alltid kommer att följa med dit. Om inte i fysisk form, så alltid i tanken.

Jag håller på och flyttar ifrån min mamma efter 19 år. Det är förvånansvärt tungt att packa. Inte bara för att jag hatar att städa, men för att varenda sak måste avvägas. Är den värd att ta med sig? Kommer den att rymmas? Kommer den att få en del i mitt framtida liv eller bli liggande någonstans? Jag kan inte ta med mig alla mina teckningar. Inte alla noter eller böcker. Och varenda en symboliserar på sätt och vis en del av mig som jag har vuxit ifrån. För att inte tala om mina anteckningsböcker, där varenda sida är så egocentrisk och så självutlämnande. Där mina känslorus, lyckor, attraktioner och förälskelser finns radade. Där jag har min inre tonåring dansande på asfalten i sidensnörade converseskor. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om de böckerna ska arkiveras i en lämplig skokartong, eller kastas. Det lutar åt det första alternativet.

Men hur som helst är jag glad att livet inte är ett lajv. Att min familj inte lämnar mig för att jag lämnar dem. Att jag kan komma tillbaka när jag vill och att jag är älskad.
Jag är älskad.
Jag är trygg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.