torsdag 24 september 2009

Saker jag tycker är fina

När jag var i Paris sommaren 2007 hittade jag så mycket fina franska kort (i betydelsen erotiska vykort från förra sekelskiftet) i de där boklådorna vid Seine. Jag handlade inga då, och har försökt få vänner som varit nere att handla dem åt mig utan framgång. När jag var i Paris sommaren 2009 passade jag på att köpa mig ett par stycken. Nu har jag dem på väggen.

Tyvärr har jag ingen kamerasladd, så att jag kan visa hur fin min lägenhet börjar bli och hur söta mina franska kort (som hänger över sängen med ett indiskt rött sidenöverkast) är. Men väldigt fint är det i alla fall. Jag tycker om franska kort.

I köket har vi en vaxduk som är värdig en syrisk kioskägare. Den är i grunden vit men översållad med ett närmast vulgärt mönster av guldblommor som glänser snyggt i taklampans sken. Det låter hemskt när man beskriver det, men den är fin. Köpt i Rinkeby såklart. Jag tycker om vulgära vaxdukar.

Ovanför köksbordet har Hell hängt upp en svartvit skolplanch på Lenin som han tog från sin högstadieskola när de inte ville ha kvar den längre. På något märkligt vis passar han rätt bra ihop med den gräsliga vaxduken. Jag tycker om gamla skolplancher.

En annan sorts plancher som jag är svag för är gamla reklamplancher. Den mest klyschiga i kategorin måste vara "Tournée du chat noir" som verkar vara reklam för ett parisiskt café. Den ser man på alla ställen som säljer gamla reklamplancher. Men den är söt. Jag har ett par stora svenska vykort med reklam för Skultuna, Tretorn och Ögonkakao. Jag tycker om gamla reklamplancher.

Jag tycker extra mycket om gamla reklamplancher om de är målade av Alphonse Mucha. Fick jag tag på en sådan skulle jag ha den på väggen utan tvekan. Jag tycker om Mucha.

Jag vet inte om det är tur att mitt hem inte är sönderspammat med Muchaplancher och gammal fransk reklam. Jag har ett färgglatt, plastigt duschdraperi, IKEA-möbler och en massa instrument på väggarna också. Och två fulla garderober, tre ärvda bord och en massa pärlplattor. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig om jag gillar nutid, plast och lite kitch, 50-tal och tyll och roliga mönster eller sekelskifteselegans bäst. Å andra sidan så vore det så sjukt tråkigt om man valde en stil och gick in stenhårt för den. Jag mår ärligt talat lite illa när jag läser DN Bostad om danska par som skaffar sig ett torp som de inreder konsekvent i vitt, vitt, vitt och med designermöbler. Jag känner en person som är ursäktad för att ha ett hem som ser ut så. Fast bara en.

Jag skulle vilja ha sidor ur Elsa Beskow-böcker inramade på väggen också. Och en affisch av Nils Dardels "Crime Passionel" (som jag kontaktade Moderna Muséet om, men som skulle kosta mig 4k eftersom de måste fotografera om verket då). Och så vill jag ha en sänghimmel, en bakelittelefon (eller en röd dialog) och en bilmatta. Jag tycker om saliga blandningar.

Hur tänkte de nu?

I och med att jag har en förkärlek för kläder och försöker att inte spamma Jeu de rôles med den, så har jag en användare på klädsajten minoutfit.se, där det går att beskåda mig i baddräkt med kjol, pälsmössa och volangklänningar. Det är en underbar sajt där modebloggerskor kan bedöma varandras smak och stil, och rösta ned allt som inte innehåller leggings. Det jag saknar mest är i och för sig ett forum, jag tror att det här med kläder och stilbloggande vore så mycket mer givande om folk diskuterade kläderna också.

När man laddar upp en outfit på Min Outfit fyller man i vad man har på sig: plagg, märke och pris, ett efter ett. Märke är viktigt men pris frivilligt. Jag behöver alltså inte skylta med att de flesta av mina klänningar kostar runt hundralappen om det nu finns bloggare som ser ned på sådant.

Idag läste jag användarvillkoren för första gången och blev förvånad. Mycket förvånad faktiskt. Mest över den här passagen:
" Bidrag du skickar in får inte innehålla:
1. Andras musik, bilder, fotografier eller liknande utan bara dina egna
2. Namn, fotografier eller teckningar på personer som inte först sagt ja till att förekomma i ditt bidrag och till att förekomma i detta sammanhang
3. Företagshemligheter

4. Reklam eller annan kommersiell information

5. Varumärke, firma eller annat kännetecken
6. Förtalande eller förolämpande uppgifter

7. Uppviglande uppgifter
8. Hets mot folkgrupp
9. Barnpornografi
(...)"

Hur tänker man på en sajt vars huvudsyfte är att folk ska visa upp sina kläder och ange vilket märke och vad de kostade, samt bli bedömda för sin utmärkta smak, när man samtidigt har i användarvillkoren att kommersiell information, varumärken, firma och andra kännetecken är förbjudna? Tänkte man alls?

Beskåda mig i pälsmössa, baddräkt med kjol eller volangklänning!

fredag 18 september 2009

Lyxhustru i Ankeborg?

Jag har otroligt svårt att ta Anna Anka, som det har stormats hejvilt om de senaste dagarna, på allvar. Hon heter Anna Anka, är lyxhustru i Los Angeles, och tycker att svenska män är fåniga med sin jämställdhet och sina blöjbyten, att svenska kvinnor sunkar ihop sig och att det är synd om våra män för att vi inte enbart behagar dem. Själv har Anna det så bra med sin svartavlönade personal som tar hand om trädgården, barnen, hundspat, naglarna, hennes personliga träning, frisyren etc. Fler svenska kvinnor borde bli lyxhustrur!

Så nu har det stormats. Trots att man kan fråga sig vilket universum Anka lever i. Med stor sannolikhet är det inte samma som oss andra. Jag kan tänka mig att hon trivs rätt bra med sin miljonär till make och sina många anställda, men på vilket sätt skulle det vara ett argument för att fler svenska kvinnor ska vara hemmafruar? När det finns en Paul Anka åt envar av oss kanske det håller, men inte dessförinnan.

Vad är Anna Anka för namn förresten? Kalles nya flickvän? Det är ju en underbar alitteration!

Göran Hägglund har kommit med den bästa kommentaren hittils (angående grälet om huruvida Anka är välkommen att göra karriär inom KD eller inte):

"– Det är väl en storm i en ankdamm kanske. Men jag har inte nåtts av debatten mer än att jag såg en artikel i en tidning."

Les neiges d'antan

Jag har en förkärlek för pärlplattor. Förmodligen för att det är svårt att vara bra på att lägga pärlplattor och samtidigt ingenting det riktigt går att vara tekniskt kunnig i. Det är lätt att se om folk är bra på att måla eller dåliga på att måla, men inte på samma sätt ifall de är bra eller dåliga på att lägga pärlplattor. Det fungerar inte riktigt så. Dessutom har jag typ, 8 färger, en ask från IKEA, som gör det ännu mer begränsat, vilket är rätt mysigt.

Sedan så har jag en förkärlek för fåniga anakronismer och lite pretentiösa referenser som hade varit larviga om jag tagit mig själv på för stort allvar. Det vittnar pärlplattorna som jag håller på med nu om.

Efter att ha gjort ett gäng koppunderlägg (för att skydda vårt stackars sargade soffbord) med ryska namn på drycker (кофе, чай, молоко och вода) så insåg jag att det gick att göra karottunderlägg av stora pärlplattor också. Jag har redan ett, också det med text på ryska och ett fånigt internskämt*, men tyckte att det var läge att göra ett par till (glasunderläggen är alltså där för att passa ihop med den stora). Och eftersom jag inte har obegränsade språkkunskaper så började jag göra underlägg på franska också.

Det första står det Quand je bois du vin clairet, amie... på. Förmodligen kommer ingen utom möjligtvis ett par lajvare tycka att det är roligt. Referensen är till Tourdion, en fransk dryckesvisa (som handlar om, tja, vin, fet skinka och krig), som de svenska översättningarna gjort till När jag lyfter glaset käraste, så svindlar det för mina ögon, för den blicken som du ger lovar evig glöd. En smörig kärleksvisa alltså.

Och det hade väl fått vara och ganska fånigt. Fast nästa inlägg får texten Où sont les neiges d'antan. (Var är snön som föll i fjol?) När vi ändå är inne på fransk medeltid tänkte jag. Omkvädet i Villons "Ballad om forna tiders kvinnor", som jag råkade snubbla över på min litteraturlista. Den är ursprunget till alla fåniga klyschor om "den snö som föll i fjol" också.

Jag vet att det är pretentiöst och rätt fånigt, men jag kan inte komma ifrån att fransk medeltidspoesi och pärlplattor är en kul kombination.

* Min Sverokkollega Salle och jag är ungefär lika duktiga på ryska. Våra kunskaper begränsar sig till frasen "Katten Murka tycker mycket om mjölk och fisk". Den har i sin tur blivit ett internskämt mellan mig och Hell, sedan vi träffade en arg rysk tant på en finlandsfärja, som vägrade kommunicera på annat sätt med oss än att skrika på ryska. Så jag använde helt enkelt den enda fras jag kunde. På pärlplattan fick dock inte "mjölk och fisk" plats, så katten Murka tycker numera om DIG istället. Så att du vet.

måndag 14 september 2009

Språkliga besserwissar och svordomar i superlativ?

Idag har jag hittat ännu en sån där älsklig språkpurist. DNs insändarsida (som mig veterligen inte ligger på nätet) denna gång, där Carl Linde från Stockholm ondgör sig över det språkliga förfallet. Kreativt nog är det inte ungdomars språk Linde hatar, utan talspråk i största allmänhet, verkar det som.

"... Jag orkar inte längre reagera, men hemfaller aldrig själv åt dylik dekadens och undviker sålunda infekterat språkbruk. Jag älskar mitt modersmål.
Allt kan inte skyllas på engelskan. Svordomar som superlativ är ytterligare tecken på långt lidet förfall. Barnspråk som anammas av vuxna i alla åldrar gör mig emellertid alltmer beklämd; kolla och funka, dagis och strula. Endast blotta tanken på att se dem i pränt känns mig motbjudande i detta ögonblick.
Jag ger upp!"


Jag och Hell satte oss ned och funderade, och lyckades inte komma på vilka svordomar som egentligen används i superlativ. Och vi hittar inga!

För er som inte orkar lägga grammatisk terminologi på minnet så är superlativ den tredje kompareringsformen av ett adjektiv, alltså exempelvis mest, störst, jävligast eller högst. Man kan inte böja substantiv i superlativ. Och av de vanligaste svenska svordomarna fan, jävlar, helvete och skit är det alltså bara jävlar som, eventuellt, går att göra en superlativ av. Jag får erkänna att jävligast! inte är en svordom jag har hört användas.

Är det någon av er som kan komma på vilka svordomar Linde menar? Kan det vara fittigast, sugigast, analast, mest urkukad? Hjälp!

Sedan så är jag förvisso förvånad i största allmänhet också, över att någon verkligen använder ett så analt skriftspråk i en insändare. Var hittar man sådana män???

lördag 12 september 2009

Romantiserat förtryck

Sedan gårdagens inlägg har jag verkligen försökt hitta den DN-krönika jag läste för någon månad sedan, där en kvinna skrev om sin barndoms hemmafrubekant, som hette Maj-Britt eller någonting liknande. Det handlade om hur denna alltid gick upp på morgonen, gjorde sig vacker, gick runt och gjorde mest ingenting medan mannen var på jobbet, hade middagen klar till fem och ställde upp på sex mot sin vilja medan hon hoppades att barnen inte skulle höra. Kort sagt en förtryckt kvinna. Poängen var väl ungefär att det är oroväckande när unga kvinnor som borde veta bättre romantiserar hemmafrun (eller åtminstånde hennes syltande och saftande). Alltså kände sig krönikören nödgad att upplysa om hur förtryckta de stackars hemmafruarna var.

På samma sätt hittar man ibland människor som känner sig tvungna att upplysa om andra former av historiskt förtryck i tid och otid. Ni vet, folk som ivrigt påhejade av Forum för levande historia inte kan låta bli att protestera så fort någon nämner Sovjetunionen utan att nämna att det minsann var en totalitär stat, att kommunism är en totalitär ideologi och att Sovjet mördade fler människor än vad Hitlertyskland gjorde. Som när Vero Moda för ett par år sedan (2001) tog in ett lager tröjor med hammaren och skäran. Skandal! Vero Mörda! Yada yada... Eftersom det är viktigt att man inte kan se något annat med Sovjet än Gulag och Stalin.
Tanja Suhinina skriver om ämnet ibland, har ett par belysande exempel, och verkar mycket tröttare på det än vad jag är.

Ett härligt exempel är annars den här artikeln, som är skriven av Manuela Hallerstedt, och går ut på att man borde se DDR-nostalgin, ostalgin, mera som ett hot mot det demokratiska samhället och mindre som harmlös underhållning. Trots allt var DDR en socialisisk diktatur som övervakade hela samhället. Usch och fy.

I somras i Berlin tog jag med mig min vän Jojjo till DDR-museet i Berlin. Liksom de flesta var det Jojjo hört om DDR att det ingick i Östblocket (här får vi upp de där bilderna av betongklossar, människor i grå kläder som står på led och ser olyckliga ut, och en partiledning som bestämmer över alla), men inte så mycket mer. Och jag var mest nyfiken. Alltså blev vi väldigt överraskade när vi satt där på museet, i det tidsenligt inredda vardagsrummet, och insåg att det såg ut precis som hemma hos våra farmödrar. Att de där betongklossarna där alla bodde precis likadant är samma som täcker stora delar av Sverige. Och att inte så mycket skiljde dem från min miljonprogramsetta med IKEA-möbler. Alltså var vi lite lättade och glada över att inse att ihopblandningen av Auschwitz och Östtyskland är rätt överdriven. Och tyckte att det där museet var ganska trivsamt.

Men att köpa med sig en tröja föreställande Ampelmann hem skulle man ju däremot inte kunna göra. Det vore trots allt att negligera de kommunistiska regimernas förtryck och att romantisera diktaturer. Tydligen.

---

På den här bilden försöker jag inte bara romantisera kommunistiskt förtryck och legitimera massmord, jag försöker dessutom eroticera det, objektifiera kvinnor och anspela på 50-talets pinuppor som speglar en förlegad och förtryckande kvinnosyn. Allt på samma gång. Skäms på mig!

fredag 11 september 2009

Reclaim the hemmafru?

I veckans DN På stan dricker Elsa Billgren Afternoon tea och pratar om 50-talskläder. Och det ser väl ganska trevligt ut. Om jag hade råd skulle jag också dricka te och äta scones på trevliga gamla kaffehandlar inne i stan. Nu är det ingenting jag har råd med, så därför fikar jag på IKEA istället, men det var inte det jag tänkte kommentera.

Det jag hakade upp mig på i artikeln är följande citat:
"– I min omgivning har det alltid varit ett ideal att reclaima moders- och frurollen. Gillar man att sylta saker ska man göra det utan att vara mindre värd. Om man som jag gillar 50-talskläder kommer det liksom lite husfru på köpet."

Jag funderar lite på det här med moders- och frurollen. Med tanke på att sammanhanget är att Elsa har 50-talskläder på sig, så antar jag att det handlar om den klassiska hemmafrun. Och vad är det i sådana fall som ska reclaimas? Är det rätten att ha fru och mor som sin främsta identitet eller rentav ett yrke, så är den nog redan rätt reclaimad. Av lyxhustrur, fotbollsfruar och hollywoodfruar. Med tanke på hur ofta Malin Wollin faktiskt får sina krönikor där hon på ett irrationellt sätt spyr galla över ett och annat i Aftonbladet, och att TV3 just nu sänder en dokumentärserie om svenska kvinnor som gift sig med Hollywoodstjärnor och hur ballt det är, så verkar det vara reclaimat och rumsrent att faktiskt ha yrket hustru. Underligt nog. Jag hoppades på att folk skulle bli kända för att de presterar bra saker, inte för att de gift sig rätt.

Eller handlar det om att reclaima kvinnogörat från de moderna feministerna? Jag kanske vill baka kakor och koka saft. Jag kanske vill måla naglarna röda och stryka omkring hemma i förkläde och full make-up. Jag kanske vill vara snygg när jag dammsuger. Men vad hindrar mig? Det är väl egentligen ingenting. Om man ska börja anse att det ingår i modersrollen att koka saft, och att man ska reclaima den från alla som tycker att mammor ska vara karriärskvinnor samtidigt, så börjar det låta som särartsfeministiskt dravel á la Eva Rusz.

Förhoppningsvis handlar det bara om att sätta epitetet "moderligt" på sådant som att vara snygg i diskhandskar för att folk ska förstå vad man pratar om, och tänka pysslig hemmafru. Att ta sig rätten att baka kakor, ha vippkjol och uppskatta fina små koppar med rosor på tycker jag definitivt att man ska göra. Om man tycker om att baka kakor och pyssla om sitt hem. Vilket man får göra.

Jag tror inte på att 50-talskläder automatiskt gör att man lämpar sig bättre för hemmapyssel än jeans. Min sambo klagar över att jag har sönder hans glas när kjolen sveper förbi och drar med sig någonting i förbifarten, vilket den gör ofta. Det handlar nog mer om estetik än om en läggning åt det husliga hållet, egentligen. Men jag hoppas att det Elsa, som jag ser som en stilikon och tycker om att läsa, menade, var just det där. Att man får ha vippkjol, baka kakor och vara snygg i diskhandskar. Man får se ut som en klassisk hemmafru med röda läppar och blommigt porslin. Och man behöver inte vara en kvinnoförtryckare eller bakåtsträvare för det (jag har läst krönikor som menar på motsatsen).

Det är alltså hemmafru-estetiken som är värd att reclaimas, för att den är söt. Inte 50-talets kvinnosyn.

tisdag 8 september 2009

Det flyttas och stökas

Nu är det en vecka i nya lägenheten och det känns väldigt bra. Det ser fortfarande förfärligt ut här inne, men det är mest för att så fort vi fått bort ett lass flyttkartonger så kommer nästa.

Jag tror inte att jag förstod vad jag gav mig in på när jag flyttade ihop med en musiker. Nu hänger dock instrumenten i en fin rad på väggen. Och fler ska upp.

Jag är den minst ordningsamma människan jag vet. Just därför gillar jag ordning. Jag tänker, att om jag skapar förutsättningarna för att hålla ordning och ha lägenheten lättstädad, så kommer jag kanske orka att städa den i framtiden också. Så jag mipplar med tidskriftssamlare och lådor och hyllor och försöker skapa små ordningar. Det kommer nog att bli bra så småningom. Idag har jag packat upp ett par pappkassar med CD-skivor, och insett att alla Hells böcker inte är hitflyttade än.

Men det här kommer att bli ett mysigt ställe. Jag vill sitta här i vinter, när vi har gardiner och vattenkokare och en matta. Och så ska jag tända rökelse och dricka te och kura i vår ärvda IKEA-soffa. Det ska bli riktigt skönt!

Jag undrar bara hur jag ska lösa det här med garderoberna på ett smidigt sätt. Hur får man plats med sina klänningar?
Vi har prioriterat att få plats med böckerna, men man måste ju ha kläder på sig också...