fredag 30 oktober 2009

International shipping

Jag hatälskar Ebay! Alla dessa amerikaner som reenactar Civil War och lägger upp underbara kreationer billigt på Ebay. Jag älskar dem. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite illa om dem också, bara för att frakten ligger på mer än kläderna och så är det tull på det. Kan ingen vara utbytesstudent i USA ett år och köpa hem fina kläder till mig?

Som den här saken. Blommig bomullsklänning, tredelad, fantastiska detaljer, 37USD.
Det är löjligt billigt. Just nu.
Jag kan inte riktigt avgöra om den skulle fungera i storleken eller inte. Tyvärr är den nog för stor. Men titta! Titta!

onsdag 28 oktober 2009

Tenta bör man, annars kör man

Det är fascinerande hur upptagen av annat man alltid lyckas vara när det är dags för hemtenta. Plötsligt ska man skriva på ett föredrag om lajv som man ska hålla imorgon. Och man ska hitta en skrivare. Och man ska ta hand om all tvätten, och skura, och laga diskmaskinen.
Och så ska man skriva blogginlägg och nöjesläsa och spela Sims 2 och kramas i sängen, och dessutom ska man skaffa gymkort och fatta att det är bra att börja träna!

Träna bör man, annars dör man, eller något...

Imorgon ska jag lämna in tentan, hålla en föreläsning om lajv (Tullinge bibliotek 18.00, fri entré) och sedan är det dags att börja läsa igen. Jag ska nog ta och börja på Brott och Straff nu, som jag inte fick läst i somras. 11/11 ska den vara utläst, så det är dags.
Och så håller jag på att bli galen av att läsa City och Metro och till och med Bokus jäkla nyhetsbrev, när de hajpar att Sofi Fahrman har gjort författardebut med en bok som heter Elsas Mode och handlar om Stureplan och mode. Täcks inte de områdena tillräckligt i media?

tisdag 27 oktober 2009

Åh, ni fantastiska män!

Sedan jag började läsa bloggar som berör teman som genus, sex och sociala roller - alltså det som jag tänkte att Jeu de rôles skulle ha som huvudtema trots mina ständiga avstickare om tvättstugor och pärlplattor - så har jag med jämna mellanrum stött på män som kallar sig radikalfeminister, och utan att riktigt kunna placera det börjat känna ett lätt obehag inför dessa. Ungefär ett sådant som man känner inför Läkare utan gränser-värvare eller juridikstudenter på SUs bibliotek.

Så småningom har jag börjat komma underfund med, vad det är som gör att jag känner en stark motvilja inför killar som uttrycker sin beundran för och medhåll med Gudrun och Tiina, och skriver saker som "Det jag mer utförligt menar kan vara feministiskt i sex är att i de flesta fall fokusera på att uppvärdera sexualiteten hos den individ/det genus/kön vars sexualitet i allmänhet värderas lägst - dvs kvinnan (i tex ett tvåsamt hetero-knull)." (här)

Det är inte egentligen de krystade formuleringarna "individ/genus/kön" och "tvåsamt hetero-knull" för att ingen ska kunna anklaga en för att vara normativ. Det är inte att han vill uppvärdera kvinnans sexualitet. Det är inte att han är intresserad av feminism och genusfrågor (genusmedvetenhet och jämställdhetsideal är sådant som jag uppskattar hos män).

Det är den inneboende självgodheten som verkar bo i alla män med samma ideologi. Det är de schyssta killarna som tycker att det viktigaste är att tjejen har det bra, eftersom män i och med sitt kön automatiskt förtrycker kvinnor. Det är killarna som dogmatiskt hävdar att "gentlemannabeteende är förtryck" och är stolta över att inte bära mina kassar. Det är killarna som skriver debattartiklar om hur män kollektivt borde se sitt ansvar och sluta förtrycka kvinnor. Och som själva är så fantastiskt duktiga eftersom de vet att de som män har en privilegiad ställning gentemot kvinnorna, och ändå arbetar aktivt för att slippa den. Det är grabbarna som först känner sig skuldmedvetna över att vara födda till vita, heterosexuella medelklassmän, och sedan inser att de kan tvätta bort sin skuld genom att bejaka sin kvinnliga, feministiska, queera sida, och önska sig mindre pengar. Och som därmed solidariserar sig med de underprivilegiade grupperna och är bättre än alla andra män.

Och självgodhet är aldrig sexigt.

Det här är inte ett angrepp personligen riktat mot oscar, som skrev citatet ovan. Jag har träffat betydligt fler schyssta killar, men det där var bara ett så bra, talande exempel.

måndag 26 oktober 2009

Dagens hushållsbestyr

Idag har jag varit pysslig och haft tvättstugan igen. Den här gången har jag tvättat ungefär trehundra mörklila och lavendelgrå handdukar med kinesiska tecken på. Jag vet inte riktigt var de kommer ifrån, om det är någon av Hells tidigare medboende, och jag vet inte vad det står på dem heller. Hoppas att det är något meningslöst. Kanske "handduk" eller "fyra små rätter".

När jag kom tillbaka från tvättstugan och tänkte unna mig en timma med Sims 2 innan tenta och annat viktigt måste prioriteras så upptäckte vi att Fortum ledsnat på att vi saknar elavtal och stängt av vår hushållsel. Jag har inte tänkt på hur mörk den här lägenheten egentligen är tidigare. Fönster mot gård och nedre botten. Dock blev den grymt mysig med en massa levande ljus från IKEA överallt. Det kan man alltid göra när man inte orkar städa - släcka och tända ljus istället.
Nu har vi i alla fall tecknat ett elavtal.

Jag vill verkligen ha en kapphängare. Och undrar var jag kan få tag på en.

Och så vill jag ha vackra gardiner och en röd hylla i taket ovanför Lenin med plats för alla teburkar och jox som jag vill ha eftersom vi har sisådär 12 sorters löste just nu. Och borde kanske snart börja se mig som inflyttad och sluta fundera över alla vackra och fiffiga lösningar jag vill ha.
Å andra sidan är det väl lite hela grejen med lägenheter, att det liksom aldrig blir klart?

onsdag 21 oktober 2009

Spikmattan

Idag har jag fallit för frestelsen efter någon månad av "det här är säkert dumt egentligen, men jag är så sugen på att testa". Jag gick till boutique Eden och köpte en spikmatta. En sån där som heter gurumatta eller shaktimatta eller någonting sådant. Man förstår inte riktigt skillnaden på de olika, men just den här var billig.

Jag har velat av och fram i någon månad. Kvällstidningarna publicerar "spikmatte-bluffen!" och visar på att de inte har någon bevisad effekt mot varken huvudvärk eller depression. Krönikörerna hyllar den och hävdar att den stressade medelklassmorsans liv aldrig kommer att bli detsamma igen. Att ligga med små plastpiggar inkörda i ryggen ska tydligen vara något slags mirakelkur.

Och jag har dels ett par trasiga axlar och en dålig rygg, och dels är jag grymt fascinerad av den smala gränsen mellan ont ont och skönt ont. Viss smärta är fantastiskt njutbar och annan bara obehaglig. Så jag tänkte att eftersom medelklassmorsorna älskar spikmattan och tycker att den är så skön, så måste den ju ligga i kategorin njutbar smärta.

Hell tyckte mest att den gjorde ont.
Jag tycker att den är himmelsk. Det gör jätteont. Och är jätteskönt. Och blir varmt och pulserar i varenda muskel i ryggen. Så hittils är jag väldigt nöjd. Det blir nog mera liggande på spikmatta framöver.

söndag 18 oktober 2009

Vilken klassresa!

För snart ett dygn sedan åkte jag ersättningsbuss hem från en fest, småfull och frusen i för kort kjol och utklädd till flickscout. Ni vet en sån där rätt eländig nattbuss som skumpar fram, full med trötta och småfulla stockholmare en lördagnatt.

Nu sitter jag på X2000 mellan Göteborg och Stockholm. Dagen har ägnats åt valberedningsmöte med Sverok. Jag åker i första klass eftersom det inte gick att boka andra när vi fick för oss att ha mötet. Och det är sådär fascinerande lyxigt som allt är som man inte är van vid.
Jag sitter ensam på ett stort, brett säte utan granne. Jag har ett alldeles eget elurtag och gratis internet ombord (med bra täckning). Alltså utnyttjar jag att jag tog med mig min laptop i morse.

Sedan så är det så kul när man åker/bor flott jämfört med när man inte gör det. Alla bjudgrejer som de inte utfordrar pöbeln med. Jag har snott ett par basic hörsnäckor med ok ljudkvalitet eftersom jag inte har några egna. De delar ut dem så att man kan lyssna på radion. Det finns radio i alla stolar. Och så finns det kaffe, te, vatten och dagstidningar. Jag har hört ryktas om frukt men inte sett någon.

Det här känns lite som när man bor på hotell (sällan!) och snor tvålarna i badrummet bara för att man får det. Inte för att de duger så mycket till som tvättutrustning, men bara för att det är lite lyxigare så.

Sexköp och lyxfruar

Jag sitter på ett tåg på väg till Falkenberg där jag ska på valberedningsmöte för Sverok över dagen. Det här är alltså en sån där underbar dag när jag spenderar 8 timmar på tåg (och knappt 7 timmar på plats där nere).

Tvärs över gången läser en kvinna Expressen. Idag publicerar de så märkliga saker, att jag var tvungen att leta upp det på internet.
"Sexköpslagen borde göra lyxfruar olagligt" skriver professor Bo Rothstein. Han pekar på en besynnerlig detalj i sexköpslagen som går ut på att det är olagligt att vid ett enstaka tillfälle betala för sex, men däremot inte att göra det kontinuerligt. Om man gör som rika män genom historien och håller sig med älskarinna, som man installerar i någon lägenhet, ger fickpengar och i gengäld förväntar sig sex ett par gånger i veckan, så är det alltså inte olagligt.

Om man utgår från att sexköp är att kontrollera och förtrycka kvinnors sexualitet, som lagen gör, så måste det ju vara värre att göra det på regelbunden basis än som en engångsgrej. Så långt hänger jag med i Rothsteins argumentation. Och om man ser det så att problemet med sexköp är att det inte är sex på lika villkor, eftersom den ena personen har överlägsna ekonomiska medel, så är det inte så märkligt att dra parallellen till äldre, välbeställda män med yngre, vackra hustrur.

Däremot drar Rothstein en underlig slutsats:
Att vi måste stärka sexköpslagen, så att unga kvinnor slutar bli utnyttjade av rika män i ojämställda relationer. Rothstein drar parallellen mellan prostitution och allsköns beroendeförhållanden lite för långt. Som om den gubbsjuke regissören skulle sluta ligga med sina unga skådespelare. Som om Anna Ankorna inte skulle leta upp sina miljonärer i alla fall. Som om de prostituerades ställning skulle stärkas över huvud taget. De arbetar trots allt i en branch där debattörerna översätter "service minded" (som det heter i alla andra brancher) till "utnyttjad".

Rothstein påpekar att det såklart finns relationer där parterna är ekonomiskt ojämställda men ändå verkar sexuellt jämställda, och anser att det bör bedömas från fall till fall. Svenska staten bedömer ju redan om uppehållstillståndssökandes äktenskap är av sann kärlek eller bara en täckmantel för att få komma in i landet. Alltså borde svenska staten utreda alla par som vill gifta sig trots inkomstklyftor. Är äktenskapet kärlek över klassgränserna, är kvinnan en lycksökerska eller är hon ett offer för prostitution. Det skulle staten kunna utreda.

Eller så kan svenska staten låta bli att lägga näsan i blöt, och ta till sig policyn att sex mellan samtyckande, vuxna individer inte är fel. Alltså är det dumt att försöka skärpa sexköpslagen för att hindra sexuella relationer mellan människor som har olika inkomst (eller olika kön, ålder, arbeten, bakgrund, status eller andra maktfaktorer).
Att gubbar som sitter på makten försöker att utnyttja unga tjejer utan makt sexuellt är snarare ett attitydproblem än något som staten borde utreda.

Chew tobacco like a man

Tanja skrev (för ett bra tag sedan) om tjejer som skryter om att de bara har killkompisar. Det är definitivt en kategori man har stött på med jämna mellanrum genom åren. Tjejerna som är väldigt noga med att de minsann inte är intresserade av sånt där som tjejer håller på med. Ni vet, dricka latte och backstabba varandra.

Jag tycker nästan att en ännu mer intressant kategori är tjejerna, som bestämt hävdar att de egentligen är manliga. Om inte manliga män, så åtminstånde inte-som-andra-tjejer-och-definitivt-inte-kvinnliga. Särskilt spännande blir det när det sitter sminkade tjejer med långt hår och kjol (typiskt kvinnliga attribut) och säger att de bara är kvinnliga på utsidan. (De spelar ju datorspel och tar sina konflikter rakt ut). Eller för all del tjejerna som gör sitt bästa för att se ut som tolvåriga japanska pojkar och gärna vill bli definierade som sådana också. Inte för att de är trans, men för att det är coolare att vara en japansk pojke än en svensk tjej. Jag kan inte hjälpa att det ringer en varningsklocka i huvudet. "Varning, taskig kvinnosyn!"

På samma sätt blev jag rätt arg innan jag slutade spela rollspel helt, på ett par av mina (tjej-)kompisars sätt att alltid, oavsett genre eller setting, skapa varsin manlig rollfigur, som sedan fick idka hett bögsex vid sidan om sin ordinarie verksamhet. Det hade väl varit en sak om hela poängen med rollspelet var att det är kul med yaoi, men alla de här killarna hade välutvecklade personligheter och en högre mening. När jag frågade varför det så sällan fanns några kvinnor med i historierna blev svaren antingen "för att tjejer är tråkiga att spela" eller "det går inte att skapa en kvinnlig rollfigur utan att det blir kliché". Alltså återskapar man den där bilden med den inkvoterade tjejen som finns i så många spel och böcker, och lägger alla sina intressanta historier på manliga rollfigurer. För tjejer är ju så tråkiga att spela. Och åter igen börjar det bli varning för taskig kvinnosyn.

Trots att jag blir grymt arg på tjejer, som konsekvent nedvärderar andra tjejer genom att skryta om sina killkompisar eller tala om för alla att de egentligen är 100% okvinnliga, så kan jag inte riktigt låta bli dubbelmoral i frågan heller.

När jag umgås med gamla lajvarvänner, alla tar med sig sina respektive, och vi plötsigt upptäcker att det blivit parmiddag av hela träffen, så blir jag alltid lite ledsen när jag förväntas hänga med tjejerna (och prata om relationer medan killarna gör coola saker som att leka med vapenreplikor). Jag hoppas att det egentligen beror på att jag tycker att just de här killarna är roliga att prata med, men det känns onekligen lite unket.
Jag blev grovt sårad när vi satt och pratade om att vi borde bilda en herrklubb, med cigarrer och whisky och berätta mustiga historier, och min pojkvän utbrast "Du kan ju inte vara med, då är det ju ingen herrklubb!".

Och att dricka whisky är definitivt något slags måste för att bli en accepterad del av den manliga sociala kulturen. Man kan inte sitta på herrklubb och dricka en sliskig alkoholfri drink. Alltså blir jag lite stolt när jag gillar öl eller är med och shotar.
Det är ändå ett steg närmare att få vara med och leka med de coola killarna.

tisdag 13 oktober 2009

Spontanidrott någon?

Nu har Riksidrottsförbundet presenterat en ny utredning, som redovisar kostnaderna för föräldrar till idrottande barn. Ishockey är tydligen dyrast, följt av ridsport. DN har intervjuat föräldrar, som betalar ca 40 000kr om året för sin 9-årings ishockeyspelande.

Jag har börjat inse, att jag aldrig förstått hur dyrt det egentligen är med idrott, och hur mycket energi man både som utövande barn och förälder till det utövande barnet förväntas lägga ner. Det är ju egentligen sanslöst. 5400 kr per säsong i deltagaravgift, bara. Och sedan utrustning och shit på det.

Eftersom jag aldrig idrottade som barn, så har jag nog haft något slags naiv tro på att klubbarna faktiskt lånar ut utrustning till juniorerna. Ungefär som på skolgympan, där man kvitterade ut skridskor och klubbor och skydd när man skulle leka på hal is. Så fungerade det när jag spelade fiol på kommunala musikskolan i samma ålder. Man betalade en terminsavgift och fick hyra fiolen, så gjorde det inte så mycket om man insåg efter ett år att det inte var så mycket att satsa på.

Men så fungerar det tydligen inte med idrott, och jag förstår verkligen inte varför. När man är liten på låg- och mellanstadiet och vill prova en massa sporter, så begränsas det rätt hårt av att man förväntas lägga ner rätt många tusenlappar och flera dagar i veckan på alla aktiviteter man tar sig för. När jag på högstadiet fick för mig att jag skulle försöka hitta en träningsform som kunde ge mig lite välbehövlig motion någon gång i veckan utan att kräva elitsatsning var jag inne på att leta upp någon kampsport. Men det var samma sak där. Någon tusenlapp i kursavgift och en dyr dräkt på det. Det var ingenting jag var beredd att lägga ut om risken fanns att jag skulle hoppa av efter ett par veckor.

Jag tycker att det vore så epic bra om det fanns mera idrott och träning som man inte förväntades bli elitsportare av att utöva. Om kommunen kunde ha hockeyskola som fritidsverksamhet för några hundralappar, så att nioåringarna kunde gå en gång i veckan, låna skydd och klubba, och bara spela för att det är kul. Eller fotbollsskola, eller vilken annan sport som helst.

Jag saknar hela hobbyperspektivet när man kikar på idrott, även för barn. Det här med att man ska spela för att det är kul eller för att det är nyttigt att röra på sig. Jag saknar billigt och opretentiöst. Till och med hos scouterna (åtminstånde var det så i Flemingsberg där jag och min syster scoutade) har det blivit krav på att om man ska gå dit fler än tre gånger får man faktiskt ta och skaffa sig en uniform.
Vad hände med spontant och prova på och kul och nyttigt?

Jag och ett par vänner som insett att det är för dyrt för oss att börja på någon sport funderar på att dra ihop ett gäng och börja leka och motionera oss själva. Skulle det gå att ha ett korpenlag som spelar spökboll, killerboll och hämta flaggan? Skulle det gå att låna en gympasal en gång i veckan och leka av sig? Eftersom till och med nördar (eller särskilt vi) skulle behöva motion, men inte har några planer på att bli elitishockeyspelare för det.

måndag 12 oktober 2009

Berättelsen om den underbara tvättstugan

Det var en gång en liten flicka i alldeles för stora skor. Flickan levde vuxenliv i en norrförort till Stockholm, med diskmaskin och sambo och allt som hör till. Eftersom den lilla flickan och hennes pojkvän båda var studenter delade de på en liten etta med låg hyra hos en privatvärd.

I anslutning till den lilla ettan fanns en tvättstuga. Det fanns närmare bestämt två tvättstugor, men den här berättelsen ska handla om den ena av dem. Det var en mycket näpen liten tvättstuga, som inte var så stor och rymlig som tvättstugor brukar vara, utan inrymdes i en gullig liten klaustrofobisk skrubb i källaren.

Varje vecka brukade den lilla flickan samla ihop alla hushållets smutsiga paltor i en blå IKEA-kasse, och ta den med sig till tvättstugan. Det var en mysig tvättstuga, som inhyste två tvättmaskiner och en torktumlare.

Den första veckan som den lilla flickan tvättade i tvättstugan, gjorde hon som hon brukat göra när de bodde vid Mariatorget. Hon fyllde maskinerna, tvättade, flyttade över sin tvätt till torktumlaren, och torkade den. Där hade det förfaringssättet fungerat bra, men så inte här. Efter en och en halv timma i torktumlaren, när tvätten fortfarande var fuktig, insåg den lilla flickan att nästa gång borde hon titta på tvättråden och inte tumla allting.

Den andra veckan som den lilla flickan tvättade i tvättstugan, tittade hon noggrannt på alla tvättrådsetiketter och torktumlade ingenting som inte borde torktumlas. Hon tog med sig alla jeans, klänningar och skjortor och gick in i det märkliga torkrummet. Det fanns inget riktigt torkskåp i den här tvättstugan, förstår ni, utan det var ett annat litet klaustrofobiskt rum med linor i taket som man kunde hänga upp sin tvätt på. I ett hörn stod en gammal dammig fläkt, som blåste ut varm luft i hela rummet när man satte igång den. Den lilla flickan hängde upp sin tvätt i taket och lät den hänga i en timma.
Efter en och en halv timma i torkrummet, när tvätten fortfarande var fuktig, insåg den lilla flickan att nästa gång borde hon tvätta alla stora saker först så att de kunde få extra lång tid på sig att torka, och sedan göra en tvätt på slutet för underkläderna.

Den tredje veckan som den lilla flickan tvättade i tvättstugan, sorterade hon ut alla sina stora plagg, klänningarna, badlakanen och sin pojkväns jeans och bandtröjor, och tvättade dessa först. När de var färdiga gick hon direkt in och hängde upp dem. Ju större plagg desto närmare fläkten, för att de skulle få mest varmt blås på sig. Sedan tvättade hon underkläder och strumpor och slängde in dem i torktumlaren.
Efter två och en halv timma i torkrummet, när den lilla flickan hade dragit över en stund på sin tvättid och insåg att hon verkligen borde gå och ta hand om sina kläder, var luften där inne oerhört kvalmig och våt. Självklart var också kläderna fuktiga. Den lilla flickan insåg att det var ett förbannat dåligt torkrum och började bli modstulen. Ingenting verkade hjälpa för att få kläderna torra.

Den lilla flickan gick hem och satte sig vid sin dator, och suckade tungt ut sin olycka.
Vad skulle hon ta sig till???

tisdag 6 oktober 2009

Illustrationer och konst

De senaste dagarna har jag suttit hemma och arbetat på ett gäng illustrationer. Det är Sveroks förbundstidskrift, Signaler, som beställningen gäller, och det är första gången någonsin som jag illustrerar för pengar. Eller tecknar för pengar över huvudtaget. När jag var 14-16 så var det vanliga förfarandet att man tecknade någon annans rollspelskaraktär mot att man fick en bild på en av sina egna. Art trades kallade vi det. Gratis var det. Och kul att rita någon annans karaktärer.

Så småningom började väl mina vänner rita mer avancerat, använda photoshop och börja tycka att det de gjorde kunde kallas konst, medan andra, liksom jag själv, lade av. I den första kategorin hamnar definitivt Jenny, som jag länkar för att hon är duktig. Just nu ställer hon ut på SF-bokhandeln, så det är nog så att Jennys bilder räknas som konst eftersom hon anser själv att de är det.

Att jag den här gången började fundera på vad konst är och om mina illustrationer kan anses vara konst hade att göra med att jag läste ovannämnda Jennys dagbok på Deviantart, där hon nämner just Signaler från Sverok och uppmanar folk att "grab it for the art". Och då började jag fundera. Om Jenny, som vi sett ovan, räknar sina bilder som konst (och får erkännande för det med utställningar, beställningsjobb etc), så borde hon ha rätt i att omskriva illustrationerna som hon gör för Signaler som konst (art). Men jag ritar ju fortfarande som jag gjorde när jag var 16. Jag gör teckningar, men skulle inte kalla dem för konst. Helt enkelt för att min enda ansats är "det är kul att rita", eller i fallet Signaler "jag får pengar för att illustrera min egen artikel". Fast å andra sidan, är vissa teckningar konst och andra inte när de används till samma sak?

Jag vet inte. Jag har suttit och varit asnervös över att varenda pennstreck jag kladdar ner ska tryckas i en upplaga på ett par tusen ex. Massproduktion av mina teckningar alltså. Gör det dem mindre värda? Eller är det så att jag mest ska luta mig tillbaka, sluta klaga och vara stolt över att jag för en gångs skull gjort bilder som inte kommer att hamna direkt ner i en tidskriftssamlare i min överfulla Billy?

torsdag 1 oktober 2009

Det är förtryck att begränsa min klädsel

De senaste dagarna har jag suttit och läst Metros insändarsida på pendeltåget, och sett hur diskussionen kring niqab eller inte niqab i skolan har gått varm. En insändarskribent ansåg att man ska hålla skolan fri från religion och därför inte tillåta dessa plagg, en annan menar att slöja är ett uttryck för kvinnoförtryck och därför måste förbjudas.

Jag anser definitivt att det är kvinnoförtryck att lagstifta om vad jag får ha på mig och inte. I ett demokratiskt samhälle har vi rätt att bära vilka kläder vi vill. Om jag vill ha jeans - låt mig ha jeans. Om jag vill ha långklänning - låt mig ha långklänning. Om jag vill ha turban - låt mig ha turban. Och om jag vill ha slöja så låt mig för guds skull bära slöja!

Det är hyckleri att säga att det man vill lagstifta bort är klädsel som är kopplad till religion, när såväl korssmycken som t-shirts med "Jesus is my homeboy" ofta syns i gatubilden, och i klassrummen, utan att falla offer för rop om förbud.

Jag håller med om att skolan inte ska utsätta sina elever för religiös påverkan, utan att det ska vara upp till eleverna att välja sin egen övertygelse. Men då måste man också respektera elevernas val. Om valet är slöja, så är det ett val lika gott som något annat. Vill man hjälpa sina elever att göra ett rationellt val utifrån sina egna preferenser är det man kan göra att informera dem om olika religiösa åskådningar på ett värderingsfritt sätt. Inte att vifta med förbudsskyltar mot eleverna som väljer att praktisera en eller annan åskådning.

Och att komma med argument som kvinnoförtryck är galet. Om något, så är det kvinnoförtryck att förbjuda en klädsel, som många kvinnor i Sverige väljer att ha på sig.
Bild härifrån.