Spontanidrott någon?

Nu har Riksidrottsförbundet presenterat en ny utredning, som redovisar kostnaderna för föräldrar till idrottande barn. Ishockey är tydligen dyrast, följt av ridsport. DN har intervjuat föräldrar, som betalar ca 40 000kr om året för sin 9-årings ishockeyspelande.

Jag har börjat inse, att jag aldrig förstått hur dyrt det egentligen är med idrott, och hur mycket energi man både som utövande barn och förälder till det utövande barnet förväntas lägga ner. Det är ju egentligen sanslöst. 5400 kr per säsong i deltagaravgift, bara. Och sedan utrustning och shit på det.

Eftersom jag aldrig idrottade som barn, så har jag nog haft något slags naiv tro på att klubbarna faktiskt lånar ut utrustning till juniorerna. Ungefär som på skolgympan, där man kvitterade ut skridskor och klubbor och skydd när man skulle leka på hal is. Så fungerade det när jag spelade fiol på kommunala musikskolan i samma ålder. Man betalade en terminsavgift och fick hyra fiolen, så gjorde det inte så mycket om man insåg efter ett år att det inte var så mycket att satsa på.

Men så fungerar det tydligen inte med idrott, och jag förstår verkligen inte varför. När man är liten på låg- och mellanstadiet och vill prova en massa sporter, så begränsas det rätt hårt av att man förväntas lägga ner rätt många tusenlappar och flera dagar i veckan på alla aktiviteter man tar sig för. När jag på högstadiet fick för mig att jag skulle försöka hitta en träningsform som kunde ge mig lite välbehövlig motion någon gång i veckan utan att kräva elitsatsning var jag inne på att leta upp någon kampsport. Men det var samma sak där. Någon tusenlapp i kursavgift och en dyr dräkt på det. Det var ingenting jag var beredd att lägga ut om risken fanns att jag skulle hoppa av efter ett par veckor.

Jag tycker att det vore så epic bra om det fanns mera idrott och träning som man inte förväntades bli elitsportare av att utöva. Om kommunen kunde ha hockeyskola som fritidsverksamhet för några hundralappar, så att nioåringarna kunde gå en gång i veckan, låna skydd och klubba, och bara spela för att det är kul. Eller fotbollsskola, eller vilken annan sport som helst.

Jag saknar hela hobbyperspektivet när man kikar på idrott, även för barn. Det här med att man ska spela för att det är kul eller för att det är nyttigt att röra på sig. Jag saknar billigt och opretentiöst. Till och med hos scouterna (åtminstånde var det så i Flemingsberg där jag och min syster scoutade) har det blivit krav på att om man ska gå dit fler än tre gånger får man faktiskt ta och skaffa sig en uniform.
Vad hände med spontant och prova på och kul och nyttigt?

Jag och ett par vänner som insett att det är för dyrt för oss att börja på någon sport funderar på att dra ihop ett gäng och börja leka och motionera oss själva. Skulle det gå att ha ett korpenlag som spelar spökboll, killerboll och hämta flaggan? Skulle det gå att låna en gympasal en gång i veckan och leka av sig? Eftersom till och med nördar (eller särskilt vi) skulle behöva motion, men inte har några planer på att bli elitishockeyspelare för det.

Kommentarer

Nyllet sa…
Inte konstigt att en del föräldrar blir lite besatta av sina barns idrottande. Har man lagt ut ett femsiffrigt belopp så blir man rimligen mån om att ungen fortsätter spela hockey...

Att låna gympasalar kan nog bli knepigt, men som jag förstått det så ska det inte vara något större problem att hyra kommunala gympasalar för en rimlig summa. Det är antagligen svårare ju närmare centrala Stockholm man kommer, men om man är villig att pendla en bit så kan det nog gå.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.