torsdag 26 november 2009

Intelligent reklam!

Nu känner jag mig lite snuvad på de perfekta julklapparna här.

Det sitter nämligen helt underbara affischer uppe i tunnelbanan, jag såg dem på Centralen häromdagen och blev helt glad. Kulturbutik.se visar upp julklappsböckerna!

Jag hade verkligen velat ge bort Kokbok för militanta köttätare till min styrelsekamrat Gotland. Jag är väldigt nyfiken på Swingers at sea - säkra partnerbyten till havs och ifall den handlar om valar eller människor med båt, och skulle nog gärna läst Herregud, jag var ju bara ung och naiv! av Judas Iskariot bara för sakens skull. Det är inte varje dag böcker väcker så mycket uppmärksamhet.

Jag var så inne i att det var perfekta julklappsböcker att jag blev riktigt besviken när jag gick in på sidan och upptäckte att reklamböckerna bara var just reklam, och inte finns på riktigt.
Det hade ju varit så himla roligt!
Lyckad PR i alla fall.

Bilderna är direktlänkade och ärligt snodda från http://boktoka.se

onsdag 25 november 2009

Metablogg

Jag gillar inte metadiskussioner, eller metabloggande för den delen. Att blogga om bloggosfären är nog det hemskaste jag vet - i alla fall sedan jag försökte ta reda på vad grejen med de mest sökta orden på bloggportalen var, och insåg att nästan alla inlägg om dem var listor på "mest sökta på bloggportalen just nu". Totalt värdelöst.

Men ibland har jag lust att dela med mig av lite rolig information, som typ vad folk söker på när de hittar den här bloggen. Och stannar på den.

Sex och lajv verkar onekligen vara en het kombo. Inklusive sökkombinationer som sexiga+medeltida+lajv eller bara lajv knulla, knullas de på lajv, sex lajv och lajv sex. Däremot blir jag lite ängslig för sökkombinationer som lajv måste man knulla. Finns det folk som är oroliga för det?
Jag vet inte riktigt vad Sverok skulle säga om att den fina spelhobbyn blir förväxlad med annat snusk i sökkombinationer som gillar att rollspel slampa heller, men underhållande är de.

Jag tycker att det är roligt att glädja vissa andra av er. Ni som söker på intressanta grejer och verkar hitta vad ni letar efter. Som immersion lajv, mig ett svenskt pronomen eller finskans hän.

Vissa verkar inte ha lärt sig hur man söker på internet ordentligt i skolan, utan tror att Google has all the answers ska tolkas bokstavligt. Hela meningar, frågor och påståenden är marigt i kombination med sökmotorer. Men jag ska nog göra en FAQ, för nästa gång:

knullas de på lajv?
Ja. Därmed inte sagt att alla knullar eller att man måste knulla. Men kom igen, det åker tonåringar på lajv. Och par.

Où sont les neiges d'antan betyder?
"Var är snön från ifjol", på franska. Citatet kommer ur François Villons ballad om forna tiders kvinnor.

Nördar får inga tjejer
Tell my boyfriend!

Få D i betyg på universitetet
Betyder att du är godkänd, men inte så mycket mer. Kolla betygskriterierna för den aktuella kursen.

Hur köper man biljett till Berlin Night Express i Berlin?
Man besöker Deutsche Bahns kontor på Hauptbahnhof, och köper den av dem. Det funkar bra. Det blir mer problematiskt om man har köpt biljetten av SJ men inte hämtat ut den. Svenska tågbiljetter går inte att hämta ut i Berlin. Ring SJs kundtjänst så löser det sig.

Hur får man pippiflätor att stå?
Jag vet inte. Ståltråd?

Är engångsligg slampigt?
Jag gillar engångsligg... men så är jag nog att definiera som slampig också. Så jag vet inte.

Och slutligen
jeau de rolles, jeu-de-roles, jeu des roles o.s.v.
Hej! Jeu de rôles är den rätta stavningen. Kul att ni hittade hit i alla fall!

Kreativt och utvecklande med cybersex

Hanna Fridén skrev i Expressen om cybersex förra veckan. Självklart blev det ramaskri. Att en ung kvinna går ut och skriver om chattsexet hon hade som 12-åring på ett positivt sätt fungerar helt enkelt inte, när politiker och media vill framställa internet som ett pedofilt smörgåsbord där barn blir utnyttjade på löpande band.

Det känns inte som så värst länge sedan som översexualiseringen av samhället var ett aktuellt diskussionsämne. Är det dags för backlashen nu, eller? När det är så viktigt att tala om att 13-åringarna minsann inte är några unga kvinnor utan oskyldiga barn som måste skyddas (från internet och RFSU och jag-vet-inte-allt)?

Vilken 13-åring är inte nyfiken på sex? Vilken vuxen tror att det går att hindra sin nyfikna tonåring från att sexchatta, läsa sexnoveller, titta på porr eller busringa telesexförsäljare? Om 13-åringarna är intresserade kommer de att hitta information om sex i alla fall. Och då kan man väl tycka att det är bättre att hålla på med c6 (som det hette när jag var 13) eller lära sig vad som är viktigt när man har analsex i skolundervisningen, än att knulla med äldre killar som bjuder på sprit och lära sig allt om sex av free6.com?

När jag var 12-13 var det en naturlig del av de chattar man hängde på på den tiden, att folk ville ha c6. Detta var helt textbaserat, och något man höll på med i privatfönster. På ZTVs chatt censurerades ord som kuk, fitta, hora och knulla. Jättebra, då fick man en chans att utveckla sitt ordförråd också.

Jag kan inte annat än hålla med Hanna Fridén. Jag hade knappast kunnat hitta ett bättre sätt att få utlopp för en pockande sexualitet, när jag var ung och olovlig, än genom att chatta ihop sexfantasier med folk. Ett rätt avdramatiserat sätt att få reda på saker om sex genom. Eftersom textbaserat sex kräver lite mer för att vara erotiskt än vad moderna företeelser som cam- och telesex gör, var det dessutom krävande för språket och kreativiteten.

Jag vägrar att gå med på att textbaserat nätsex är något hemskt som ungdomar ska skrämmas bort från och skyddas mot. Ärligt talat, är det utvecklande och ett rätt ofarligt sätt att utforska sin sexualitet på. Och jag kan faktiskt inte bry mig om risken att personen jag textar med egentligen är en snuskgubbe på 56 eller fyra fnittrande femtonåriga killar vid en dator. Vem har sagt att de naiva 12-åriga flickorna på samma chattar verkligen är sådana?

De flesta människor drömmer väl om att leka med roller ibland, och vara någon annan? Både i sexuella situationer och i alla andra sociala sammanhang. Internet är ett riktigt bra verktyg för just det rollspelet.

tisdag 24 november 2009

Kärlek och erotik

Det är en sak som jag inte riktigt begriper med par som varit stadigt monogama i halva sina liv. Är det så att de lyckas vara nya och spännande för varandra varje dag? Eller gör de helt avkall på erotiken i sina liv, och nöjer sig med en lugn och slentrianmässig myskärlek?

Jag kan inte riktigt komma ifrån att se kärlek och erotik som motpoler till varandra. Erotisk laddning är det där elektriska fältet som ligger i luften runt människor som man dras till, och vill komma närmare rent fysiskt. Jag har alltid uppfattat just oförutsägbarhet som väldigt erotiskt - att ana, men inte veta, vart just den här situationen kommer att leda. Just det där spännande som gör att man vill ha mer och mer för att se vad som kommer att hända sedan.
När man kan en person utan och innan är det inte riktigt erotiskt längre. Det är inte lika spännande att kyssas när man är säker på att man får. Att stå i hissen med blodet pulserande i hela kroppen och vänta på att få komma in och kasta av varandra kläderna är inte lika spännande och erotiskt när det är samma vanliga gamla kläder, säng och rutin.

Kärlek, å andra sidan, kan man inte känna för någon man inte känner. När det handlar om trygghet och tillit och veta att man har varandra och inte kommer att stötas bort. Å andra sidan måste man liksom känna varandra utan och innan för att komma in i det där stadiet när man gör vad som helst och ställer upp för den andra. Det fungerar inte som hetsig förälskelse.
Och det innehåller förvisso mycket varmt ludd och leenden och glädje, men inte på det erotiska och spännande sättet, utan på ett mer rutinmässigt vis. Jämnt och bra.

Så jag förstår inte riktigt hur folk lyckas kombinera de två. Hur man i ett monogamt förhållande kan få en smekning över ryggen att ge darrningar i hela kroppen och högre puls, om det är samma ömsinta smekning som det alltid är.

Hej hej Sverok!

I helgen var jag på Sveroks riksmöte, och eftersom det var flera personer på mötet som sa "jag har läst din blogg" så tänkte jag att jag skulle hälsa lite till er. Och prata lite internpolitik.

Jag tycker att det är självklart att man som vald till någonting inom förbundet ska kunna stå för sina åsikter. Jag gillar inte när grupper (som ombuden, valberedningen eller förbundsstyrelsen) kör med partipiska och går ut med en enad åsikt i alla frågor. Det är fult att låtsas att man är en homogen grupp när man inte är det.

Alltså välkomnar jag förbundsstyrelsens forum där man kan snacka med ledamöterna, för att det ibland kommer upp rätt tydliga personliga åsikter. Jag uppskattar när folk står i talarstolen och säger vad de tycker, och ännu mer om de har en åsikt som avviker från gruppens.

Egentligen vill jag att ombudens röster ska registreras och offentliggöras, så att jag som röstande förening kan se att personerna jag röstade in för att de verkade vettiga verkligen var det, och röstade på ett sätt som jag gillade. Och för att jag då kan välja att inte rösta på dem nästa år.

Jag misskötte själv det här i år, när jag valde att inte gå upp i talarstolen och debattera min åsikt före valet av förbundsstyrelse. Resten av valberedningen ansåg att jag borde reservera mig mot förslaget som vi lade gemensamt, vilket jag lät bli eftersom det bestod av bra folk - trots att jag inte gillade sammansättningen. Jag kompromissade genom att inte reservera mig, inte debattera, och rösta Holger. Som inte blev invald men fick mitt stöd.

Jag är missnöjd med årets riksmöte som gick förkastligt till rent demokratiskt, men ändå ovanligt pepp. Jag avgår som valberedare till årsskiftet - mitt jobb är slutfört. Jag avgår också ur Sverok Stockholms styrelse efter vårt årsmöte. Men för en gångs skull är jag riktigt sugen på att fortsätta engagera mig internpolitiskt.

Jag gillar bredd och heterogenitet i förbundet. Jag gillar tillgänglighet och öppenhet och kommunikation. Jag vill ta fram profilmaterial och arbeta med den grafiska profilen. Jag vill att Sverok ska vara ett välkomnande och attraktivt förbund. Och jag ser fram emot att höja rösten många gånger mer.

fredag 20 november 2009

Centerpartiet och vänsterspökena

Vad är det med de små allianspartierna och att bli tämligen desperata såhär ett år före valet. Göran Hägglund har lekt populistretoriker och värnat om Verklighetens Folk (som jag vid det här laget är så trött på att jag funderar på att köpa hem en bag-in-box och joina rödvinsvänstern).

Och Centerpartiet är om möjligt ännu mer desperata. Var fick de plötsligt luft ifrån? Och varför slänger de ur sig en massa dumheter på löpande band?

Som det underbara uppmärksammandet av Berlinmurens fall, kampanjen "Varning för röd gubbe" - som går ut på att smutsa ner Vänsterpartiet och sprida rädsla för kommunister. Asfint. De har också satt ihop ett regeringsförslag som jag lätt skulle rösta på om det gick att rösta på regeringen. Med små röda gubbar över alla vänsterpartister så att vi direkt ska kunna se att här är kamraterna från VPK.

Det är rätt illa att folk försöker använda Ryssen Kommer som argument mot allt vänster om Socialdemokraterna. Ja, Vänsterpartiet har varit fullt av revolutionära kommunister. Moderaterna har varit anti allmän rösträtt, barnbidrag, a-kassa och för dödsstraff. Centerpartiet diggade rasbiologi och att skydda den svenska folkstammen mot mindervärt utländskt inflytande. För länge sedan.

Ola Larsmo skriver i DN att Centerpartiet borde sopa rent framför sin egen dörr först. Jag håller med.

Eller så kan alla försöka ta dagens politiska debatt för vad den är idag, och inte för vad våra riksdagspartier gjorde för 60 år sedan.

torsdag 19 november 2009

Jag ska aldrig mera underskatta MS Paint

När hårddisken på min trotjänarinna Selma kraschade för sjätte gången utan förvarning i vintras, och Elgigantens serviceavdelning vägrade tillhandahålla någon annan service än att installera om Windows XP, kalla det utanför garantin och kräva mig på pengar för det, fick mina datorinstesserade vänner nog. En ny hårddisk införskaffades åt mig och Ubuntu installerades. Sedan dess har jag följaktligen blivit med ett gäng open source-program som fungerar lika bra som sina proprietära kollegor. Som X-Chat istället för mIRC och Open Office istället för MS Office.

Programmen jag däremot aldrig vänjer mig vid är bildbehandlarna. GIMP (GNU Image Manipulation Program skulle jag gissa på) är ett hemskt program! Det har samma funktioner som Photoshop, och är säkert rätt bra. Men det är så inihelvete krångligt! Jag har gjort flera försök och failat på sjukt enkla saker. Som att göra en bild med en vettig text på. Eller att flytta en del av bilden och klippa in en bild från urklipp bredvid på ett snyggt sätt. Sådant tar fem sekunder i goddamn Paint!

Tux Paint är ett gulligt och pedagogiskt ritprogram för barn. Det är ett härke att hitta sina sparade filer efteråt, men det har fantastiskt mycket kul funktioner. Och allt man ritar i Tux Paint blir så ofrånkomligt konst-pretto. På ett kul sätt.
Tyvärr kan det inte ersätta MS Paint när det kommer till simpel bildredigering, som att flytta runt objekten lite, göra en bildtext eller beskära ett foto lite snabbt.

Ubuntu har lärt mig att aldrig mera underskatta MS Paint.

Bilderna har jag ritat. Damen i MS Paint och borgen i Tux Paint. Till den förstnämnda använde jag dock en tablet.

måndag 16 november 2009

Vad har omnom med saken att göra?

Jag är inte den sortens högstadievegetarian som skriker ut till alla i min omgivning att jag faktiskt inte äter kött. Förvisso kommer det upp på tapeten när jag umgås i ett sällskap som pratar om mat, men jag har inga problem med att hålla med om att ugnsstekt fläskfilé med potatisgratäng och rödvinssås är fantastiskt gott. Eller att varmkorv är underskattad snabbmat. Vi verkar vara rätt många vegetarianer som håller med om att kött är väldigt gott. Det är inte därför vi har valt att inte äta det.

Jag hatar inte köttätare. Jag har svårt att tänka mig att någon jag känner skulle hata köttätare, med motiveringen att de äter döda djur. Lite äckligt, sure, men värt att hata, nä.
Det jag hatar är däremot högstadieköttätarna. Som i regel inte går kvar på högstadiet, men tyvärr har kvar den där mentaliteten. Och måste skrika ut till alla i sin omgivning att de äter kött, för att kött är gott, och struntar i om det är dåligt för djuren eller klimatet eller hälsan eller någonting annat. Och som dessutom gärna slänger in lite idiotiska kommentarer om hur mycket de ogillar vegetarianer, eftersom vi äter upp djurens mat.

När en skribent på Sveroks forum häromdagen bad om tips på vegetarisk mat, eftersom han ämnade skära ned på sin köttkonsumtion, fick han det intelligenta svaret:
"Möjliga förslag till vegetarisk kost: Gräs, sallad, bark, tång, pastasallad med kyckling (så lite kött så det räknas inte), blåbär, gamla torkade krukväxter som du har tröttnat på, hö. Det finns 1000 möjligheter. Jobbigt för folk runt omkring som måste börja planera sina måltider runt dig för att du bara äter grönsaker."

Resten av tråden är just nu två sidor i ungefär samma tonfall, med en stor mängd "vegetarisk mat är mumbo jumbo och jag skiter i om det är klimatsmart eller nyttigt!".

Och jag fattar verkligen inte!
Vad är grejen med att tråka vegetarianer för att vi väljer bort att äta omnom kött? Är det ungefär samma sak som när folk tråkar nykterister - att man egentligen har lite dåligt samvete inför dem för att de avstår från trevliga saker? Eller är det någon machogrej - att riktiga män äter kött? Förhäver sig vegetarianerna genom att inte äta Mamma Scans och annat som ingår i den svenska folksjälen?
Är det för bekvämligheten att slippa laga vegetariskt alternativ som man kämpar med näbbar och klor, eller är vegetarianerna jobbiga och antinormativa?

Är det så viktigt att slippa laga dubbla rätter för att någon är vegetarian, så skulle jag rekommendera att laga vegetariskt till alla. Det tillvägagångssättet har jag haft långt innan jag slutade äta kött. Å andra sidan verkar högstadieköttätarna (i alla åldrar) anse att det antingen är att äventyra deras hälsa eller pracka på dem en otäck politisk uppfattning, att inte servera animalier till dagens alla måltider.

Jag ber er: Ni får gärna äta era fläskkarréer och oxfiléer och köttpatéer ifred. Men låt bli att tråka mig och mina linssoppor. Och känn er inte undanträngda och tvingade att skrika "kött är gött!" varje gång någon ber om ett vegetariskt recept. Snälla!

söndag 15 november 2009

Hålla käften och vara tacksam

I finanskrisens spår, lagom till att alla Stockholms hyresrätter är sålda till folk som vill göra bostadskarriär eller prioritera sitt boende som det heter, är det dags för 89-91 års babyboom att flytta hemifrån och ta sig ut på arbetsmarknaden.

Regeringen höjer studiebidraget med 40kr nästa termin. Samtidigt sänker de prisbasbeloppet. Förra året fick vi inflationstäckning, det är inte varje år.
När Metro intervjuar ungdomar om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en latte".

Centerpartiet föreslår att man ska kunna anställa ungdomar i ett år efter att de avslutat sin utbildning på såkallad ungdomslön, 2/3 av en normal minimilön. Som om det inte räckte med den stora underklassen av 11-månadersvikarier. Och som om någon tror att ungdomarna kommer att få vara kvar på arbetsplatsen när de börjar kosta skälig lön? Eller kommer att kunna försörja sig på den lönen när allt annat bara blir dyrare.
När Metro intervjuar ungdomar om vad de tycker om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en fot in på arbetsmarknaden".

När jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet och blev utskickad till att praktisera, obetald heltid, på ett fritidshem orelaterat till mina framtida yrkesplaner och utan möjlighet till framtida anställning blev jag förbannad. När jag beklagar mig inför ungdomar på praktiska program ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en chans till extrajobb".

Och alla vet att CV och utbildning inte räknas på arbetsmarknaden, att du ska bygga upp ditt nätverk under studietiden och vara beredd att jobba 150% för 15k i månaden. Att allt handlar om kontakter egentligen och att alla arbetsplatser vill ha erfaren personal fast det inte finns någon chans att få erfarenhet.

Och samtidigt kommer det rapporter och diskussioner om Y-generationen. Vi som är födda på 80-talet, som vill jobba med media och prioriterar frihet framför ansvar. Och äldre sitter och funderar på varför vi hellre vill få jobb genom en idol-audition än genom ett CV, varför vi älskar att byta runt mellan ströjobb och flytta runt mellan andrahandsbostäder och kompisars soffor. Ligger det i vår natur?

Och jag är verkligen rädd för den dagen jag kommer ut på arbetsmarknaden och förväntar mig att min gedigna utbildning kommer att ge mig jobb. För jag vill inte gå på någon öppen audition för att kanske få ta plats längst fram i ett klassrum. Och jag vill inte ha ungdomslön och timvikariat.

Jag vill inte stå med mössan i handen och niga och säga "tack snälla disponenten!". Jag vill inte hålla käften och vara tacksam.

tisdag 10 november 2009

Och allting som du trodde på - det gäller inte mera!

Igår var det precis 20 år sedan Berlinmuren föll. Det är typisk sådan där historia som är så nära men ändå så långt bort. Tidningarna, TV och radio har uppmärksammat rätt ordentligt och jag har varit lite ledsen att jag inte äger någon TV. Hela grejen fascinerar mig nämligen något oerhört.

När jag började lågstadiet 1997 var DDR ett minne blott. Våra kartböcker i skolan hade Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och förenade Tyskland. Muren föll i november 89, två månader innan jag föddes. Så det är fascinerande långt bort för att ändå vara så pass närliggande historia.

Dessutom är det en liten detalj, som stör mig något så innerligt, och som jag hänger upp mig på.

"3 oktober 1990
DDR uppgår i Förbundsrepubliken och upphör att existera
"

Upphör att existera? Hur kan ett land som folk har växt upp i bara upphöra att existera? Det är hela grejen som jag hänger upp mig på. Det går inte att jämföra med vår barndoms Clock-restauranger och Blåvittglass som inte heller existerar längre. Det är trots allt ett helt land, med ett politiskt system och en massa medborgare, som inte existerar längre. Eller tja, östtyskarna finns ju kvar, men det måste kännas konstigt att landet de växte upp i inte finns kvar.

När det dessutom är en ideologisk grej att reducera gamla öst till Stasi, Trabi och Ampelmann. När ostalgi är farligt och det inte går att nämna Östtyskland utan att slänga in "kommunismen är en förtryckande ideologi och medborgarna blev övervakade av staten". Jag läste en artikel i Skol
rlden häromdagen, som var ställd över att svenska tysklärare åkte på fortbildning i tysk grammatik och marxism-leninism där nere, helt enkelt för att svenska staten kunde gå med på att "det är trevligt med kulturutbyte" utan att ta hänsyn till att DDR var en kommunistisk stat.
Stasi, Tr
abi och Ampelmann.

Landet du växte upp i existerar inte längre.
Det vore så värt att basera ett lajv på.

torsdag 5 november 2009

Ge mig mina två timmar tillbaka

Ibland kan man inte låta bli att bli rejält arg på alla tidstjuvar som dyker upp i vardagen och tar sig friheter. Framförallt tar sig friheten att bestämma över min tid och vad jag ska ägna den åt.

Som en föreläsare jag har på institutionen för litteraturvetenskap, som skriver ner sina föreläsningar på sådär en 11 sidor, och kopierar upp dessa i 100 ex till sina studenter. När dessa är samlade i auditoriet ställer han sig längst fram vid katedern och läser upp sina 11 sidor innantill, utan att titta upp från papperet i två timmar. Vid föreläsningens slut delar han ut de uppkopierade papperena till klassen.

Eftersom föreläsningarna till stor del handlar om att droppa namn på tyska intellektuella och deras verk, och jag inte kan stava tyska, så hänger jag inte alls med i högläsningen. Jag frågade alltså den aktuella föreläsaren om han har en pedagogisk poäng i att inte dela ut sina anteckningar förrän efteråt. Han svarade med att "om jag delar ut dem innan, så kommer ni ju bara att läsa innantill".
Vad jag inte kan förstå är varför det är bättre att han ska stå och läsa innantill för ett okoncentrerat auditorium, än att jag får papperet och antingen kan följa med i det han säger eller läsa innantill själv i min egen takt, med omtagningar där jag behöver. Jag vill ha mina timmar tillbaka.

När jag väntar på pendeltåget vid Stockholms Södra efter denna föreläsning kommer det en man och sätter sig bredvid mig på bänken. Jag är försjunken i mitt ritblock och på det stora hela inte vidare inbjudande - ändå ska han promt konversera mig, med ett inledande
"Hello, how are you"
"Bored, tired, distracted..."
"You tired from walking ey, or you come from school?"
"From school, and sorry, but I don't feel like talking"
Och då blir han grymt irriterad över att jag är så ohövlig, när he just greeted me och börjar svamla en lång radda med tired from school, själv är han tired from walking. Och vad jag inte fattar är varför det är så självklart att det är jag som är ohövlig som inte vill ägna honom min uppmärksamhet, och inte han som stjäl min tid.

Okej, det finns en hel del tidstjuvar som jag släpper in lite för gärna. Som Sims 2 och planlöst lolsurfande. Men det har jag i alla fall valt själv.