Hålla käften och vara tacksam

I finanskrisens spår, lagom till att alla Stockholms hyresrätter är sålda till folk som vill göra bostadskarriär eller prioritera sitt boende som det heter, är det dags för 89-91 års babyboom att flytta hemifrån och ta sig ut på arbetsmarknaden.

Regeringen höjer studiebidraget med 40kr nästa termin. Samtidigt sänker de prisbasbeloppet. Förra året fick vi inflationstäckning, det är inte varje år.
När Metro intervjuar ungdomar om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en latte".

Centerpartiet föreslår att man ska kunna anställa ungdomar i ett år efter att de avslutat sin utbildning på såkallad ungdomslön, 2/3 av en normal minimilön. Som om det inte räckte med den stora underklassen av 11-månadersvikarier. Och som om någon tror att ungdomarna kommer att få vara kvar på arbetsplatsen när de börjar kosta skälig lön? Eller kommer att kunna försörja sig på den lönen när allt annat bara blir dyrare.
När Metro intervjuar ungdomar om vad de tycker om det ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en fot in på arbetsmarknaden".

När jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet och blev utskickad till att praktisera, obetald heltid, på ett fritidshem orelaterat till mina framtida yrkesplaner och utan möjlighet till framtida anställning blev jag förbannad. När jag beklagar mig inför ungdomar på praktiska program ler de tacksamt och säger "det är i alla fall en chans till extrajobb".

Och alla vet att CV och utbildning inte räknas på arbetsmarknaden, att du ska bygga upp ditt nätverk under studietiden och vara beredd att jobba 150% för 15k i månaden. Att allt handlar om kontakter egentligen och att alla arbetsplatser vill ha erfaren personal fast det inte finns någon chans att få erfarenhet.

Och samtidigt kommer det rapporter och diskussioner om Y-generationen. Vi som är födda på 80-talet, som vill jobba med media och prioriterar frihet framför ansvar. Och äldre sitter och funderar på varför vi hellre vill få jobb genom en idol-audition än genom ett CV, varför vi älskar att byta runt mellan ströjobb och flytta runt mellan andrahandsbostäder och kompisars soffor. Ligger det i vår natur?

Och jag är verkligen rädd för den dagen jag kommer ut på arbetsmarknaden och förväntar mig att min gedigna utbildning kommer att ge mig jobb. För jag vill inte gå på någon öppen audition för att kanske få ta plats längst fram i ett klassrum. Och jag vill inte ha ungdomslön och timvikariat.

Jag vill inte stå med mössan i handen och niga och säga "tack snälla disponenten!". Jag vill inte hålla käften och vara tacksam.

Kommentarer

Anonym sa…
Lösningen stavas R-E-V-O-L-U-T-I-O-N
Halken sa…
Det intressanta är att det skrivs som att DDR upphörde att existera efter att ha gått med i ett annat land. Västtyskland upphörde ju OCKSÅ att existera. Det är inte som när Texas gick med i USA.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det