Inga betyg utan undervisning

Tanja skriver och ondgör sig över det ständiga tjatet på fler idrottstimmar i skolan, istället för mer undervisning på timmarna. Jag förstår till fullo hennes irritation.

Under högstadiet och gymnasiet antog jag att det inte spelade så stor roll hur duktig man var i de estetisk-praktiska ämnena, bara man gjorde sitt bästa och hängde med. Min idrottslärare på högstadiet gav mig godkänt på nåder i slutet av nian när jag börjat ta med mig gympakläderna och inte öppet uttryckte min ovilja inför ämnet. Efter att ha deltagit i en drös obligatoriska moment fick jag godkänt för den visade närvaron.

Först i gymnasiet började jag tycka att skolgympan var uthärdlig. Läraren ägnade rätt gott om tid i början åt att försäkra mig om, att det var just vi idrottshatare som var den stora utmaningen för honom. Och att om jag bara deltog och gjorde mitt bästa så skulle det vara bra nog. Så jag började delta på lektionerna. Jag spelade bollsporter med resten av klassen, försökte lära mig åka skridskor när resten åkte hinderbanor på tid, tog en rask promenad kring joggingspåret utan att fuska, och så vidare. Eftersom ingen pedagogik att tala om tillämpades på lektionerna (där eleverna delas upp på lag och skickas ut att springa runt på en bollplan mera som regel än undantag), och ingen talade om grundläggande grejer som konditionsträning, så får jag erkänna att det kom som en stor besvikelse i slutet av året när jag fick godkänt, samma som året innan, och inte mer.

Jag kunde inte springa en kilometer. Jag kunde inte dyka. Jag kunde inte åka skridskor. För ingen hade lärt mig.

Min musikundervisning i högstadiet bestod av att vi tittade på musikvideos tillsammans. Sedan satte vi oss vid varsin keyboard eller gitarr och fick lära oss grundläggande ackord: C, D, Am, G. Proven bestod i att spela dessa i rätt ordning och byta tillräckligt snabbt. Kunde man fingerplocka fick man MVG.

Musiklärarna ville dock skilja agnarna från vetet och beslutade att för att få MVG på kursen var man tvungen att skriva en egen låt och framföra den för klassen. Vi kunde fyra ackord, inte den minsta grundläggande musikteori. Vi visste inte vad en tonart var eller hur man tar ut rätt ackord till en melodi. En del av oss kunde läsa noter eller hade gehör, de flesta inte. På uppspelningsdagen spelade tre elever upp sina låtar för klassen. Samtliga gick eller hade gått i musikklass. En av dem hade spelat piano på fritiden i 7 år.

Exempel av den typen gör mig tveksam till vad andra anser att de estetisk-praktiska ämnena egentligen är bra för. Om det inte bara är jag som tror, att det viktigaste är att man gör sitt bästa och deltar i undervisningen. Att musikundervisningen är där för att alla ska ha hållit i ett instrument och idrotten för att alla ska röra på sig.

Men om det inte är så, utan tanken i själva verket är att betygen i de ämnena ska spegla de kunskaper som vi tillägnat oss under undervisningen...

Hur kan det då vara försvarbart att inte lära ut samma saker på lektionerna som man sedan genomför kunskapstester i? Om min förmåga att dyka från bassängkanten ska betygsättas, så får skolan lov att lära mig dyka. Är det min förmåga att göra genomtänkta arrangemang till melodier och framföra dessa som ska betygsättas, får skolan lov att lära mig grundläggande ackordanalys innan dess.
Annars borde betygen i Idrott och hälsa, Bild och form och Musik slopas helt.

Kommentarer

Gealach sa…
Jag kände ofta att det var de som höll på med liknande aktiviteter på fritiden som fick de höga betygne. OK, idrotten höll jag mig mest borta från, men lyckades skrapa ihop en trea i slutbetyg i alla fall.

Musikundervisningen på högstadiet bestod i ett par teoriprov (som det inte var så svårt att få alla rätt på, det var bara att läsa innantill och rapa upp det man läst) och sedan sjunga sånger. Vi fick prova trummor en gång, men det var allt. I övrigt var det nya sångtexter som man skulle sjunga, men aldrig att man fick lära sig någon sångteknik, det var bara att rapa upp texten också, i grupp.

Slöjd var samma sak - det var de som hade någon sorts naturlig fallenhet som fick de höga betygen, övriga fick sitta och vänta på hjälp större delen av lektionerna eftersom läraren inte hann runt till alla.

Som du säger, det var sällan tal om någon verklig undervisning.
KOnditionsträning för idrottshatare = långpromenade. Typ 750 km på 50 dar. (Borde kanske göras om?) Bonus om man får be om förbönen hos en Kristi Apostel vid framkomst.

Musiktheorie? Har skrifvit en del meddelanden om det men fr a hänvisat till mer praktiska siter och böcker på musicalia-bloggens musical theory-register.

Teckning? Har intet Fibben Haldt en teckningskurs i KP? (Bon, der har du passerat stadiet då sådant behöfs)

annars inspirerar mig ordverifieringen till utropet "sauva, sauva, sauva, saing, saing, saing!"
Wilhelm sa…
Jag håller verkligen med. Jag hatade både idrotten och Musiken.

Idrotten: Jag är verkligen inte fysiskt lagd, när andra spelade fotboll så läste jag böcker istället. Jag hade därför inte någon som helst chans under idrotten. Jag försökte så gott jag kunde, jag deltog i allting, när det var löparprov så gjorde jag så gott jag kunde trots att till och med tjejerna kunde varva mig.

Jag fick G i idrott alla år. Det fanns inte den minsta möjlighet att få annat fast jag alltid var i tid, hade kläder, försökte så gott jag kunde. Jag var helt enkelt inte fysiskt lagd.

Men musiken. Den var ett rent helvete. I högstadiet var man tvungen att ta ackord på gitarren. Jag kunde inte det.

Nu menar jag inte det gamla vanliga "Jag försökte egentligen inte" för det gjorde jag. Men det gick bara inte. Jag har alltid trott att vissa människor inte kan visa saker hur de än försöker och mig och gitarrer var för det stora beviset för min teori. Tillslut fick jag IG utan någon varning för att jag inte kunde spela gitarr. Jag erbjöds inte att spela något annat instrument eller på något annat sätt visa kunskap. Istället fick jag se på när de som gått på musikskola i åratal fick MVG. I nian fick jag dock G pga påtryckningar på läraren som säkert inte hade tvekat att ge mig IG igen.

I gymnasiet så gick jag Samhälle och fick därför gå musik A. Det var rena plågan fast jag hade en schysst lärare som försökte hjälpa mig. Tillslut fick jag istället för gitarr prova att spela piano. Det visade sig då att jag kunde ta ackorden på ett piano utan några som helst problem efter lite träning och jag fick därför G i musik.

Men jag tror fortfarande inte på idrott och Musik...
@Wilhelm:

Att du intet kunde taga ackord, menar du då G-dur, klassiska fingersättningen? Tycker sjelf att den är svår och obeqväm:

3-2-0-0-0-3

Eller menar du att vexla ackord i rhytm, eller menar du att hitta fingrarne utan att titta på gitarrhalsen?

Ingen som lät dig profva spela melodier på guitarr?

Har några på musicalia - vissa med noter, andra med TAB.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Problemet är, till skilnad från slögd och skolkök, der stickade strumpor skola gå att ha på sig och lagad mat skall gå att äta, att bild och musik lätt bli ämnen för flumlärare och idrott lätt blir ett ämne för lille corporalen.
I o f s har denna débat (och duktiga och förtreffliga Tanja Suhininas) ngt att säga om utlärandet af:

1 hvad är en uppsats?
2 hvad är en historia?
3 hvad är skilnaden mellan att berätta en historia och att skrifva en uppsats?
4 huru gör man det ena och det andra bra?

Vissa ha läst så mycket af historier (i en viss litteraire stil) och tidningsartiklar (eller politiska analysartiklar), att de ha ett naturligt flyt i saken. Andra ...

Omvändt finner jag Ludvig XVI endast i Paris och en del andra städer genomförda reform mycket god: gratis undervisning i teckning, men också god sådan: perspektiv, skissande af hjelplinier (allt man hittar på manga-tutorials eller how to draw Marvel Comics), anatomie, you néïme ite ...

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?