Inlägg

Visar inlägg från 2010

Plötsligt börjar vi #prataomdet

Jag har ägnat kvällen åt att följa hashtagen #prataomdet på Twitter. Plötsligt dök det upp en massa kommentarer på Facebook om den, jag började läsa, blev emotionell, fortsatte och fick svårt att sluta. Inläggen bara strömmar in.

Plötsligt skriver människor om alla sexuella tveksamheter de varit med om. Allt från rena övergrepp till den där stora gråzonen mellan vad som är okej och samtyckande, och vad som inte är det. Jag hade ingen aning om den här taggen när jag bloggade om det svartvita i test som flirtlicens tidigare idag, men det är väldigt relaterat.

Just alla de där gråzonerna som man vet att de finns och har hamnat i så många gånger. Det där som kampanjen Okej sex försökte prata om för ett par år sedan, genom att förklara för unga tjejer att tjatsex inte heller är okej. Plötsligt exploderar de. Alla skriver! På bloggen Prata om det samlar de dessutom länkar till alla andra som pratat.

Jag tycker att det är förbannat svårt att prata om det. Vissa ämnen tenderar att låta otroligt …

Littera

Idag lyckades jag få igång mitt heminternet! Det gick ner någon gång i början av oktober, så det har varit ett bra tag utan det, som ni vet. Det är ju en ganska bra förutsättning för att få tillbaka lite av mitt sociala liv, förlora lite av min nya vana att prata i telefon med folk, och kanske börja blogga mer regelbundet på det här stället igen. Jag börjar övervinna min motvilja mot att skriva tillrättalagd text.

Rädslan för tillrättalagd text kommer från slutet av gymnasiet, när jag pluggade textkommunikation och litterär gestaltning parallellt. Vad det går ut på? Att prestera stora mängder skönlitterär text under tidspress. Alltså började jag, självklart, att leta upp frön till litteratur överallt i min omgivning. Jag fiktionaliserade mig själv och mina vänner ganska hårt under den terminen. Det blev bra texter, men lämnade så småningom efter sig en känsla av att verkligheten bara är ett rollspel, fiktion, ingenting annat än vad man gör av den. Och därför fullt tillåten att brodera …

Kärleksbrev till SL

(Det här skrev jag i Helsingfors, faktiskt, för ett par månader sedan, och insåg att jag inte lagt upp förrän nu. Men Storstockholms lokaltrafik är alltid aktuellt, eller något...)

Älskade Stockholms Lokaltrafik!

Man skulle nästan kunna tro att vi har ett kärleksförhållande, du och jag. Förra veckan tillbringade jag en arbetsdag i ditt sällskap. Åtta långa, ljuva timmar. Jag smiter iväg på småstunder, mellan möten, efter skolan för att sitta hos dig på ett av dina blåa säten och känna mig som en del av någonting större.

Du får mig att slappna av. Jag har tecknat, skrivit, funderat, läst, älskat, grälat, gråtit och hånglat hos dig. Om jag skulle få betalt för alla timmar i din närhet skulle jag vara miljonär. Men nu gör jag det gratis – jag betalar till och med gladeligen för mina timmar med dig, även om det smärtar mig att du börjat spela svår och höja taxan så mycket.

Har du träffat någon annan? Eller försöker du undvika mig? Det är lugnt om du har flera, jag är inte den som ä…

Framåtblickande

I morse på tunnelbanan kändes det som att det låg en tung slöja av nedslagenhet över hela vagnen. Det här måste vara ett legendariskt riksdagsval. De rödgröna är besvikna. De blå är besvikna. 94% av befolkningen är missnöjda med valresultatet. Demokrati från sin klart sämsta sida.

Jag är nervös och hoppas inte att miljöpartiet väljer att sätta sig i en alliansregering, det känns som ett svek mot alla som röstade grönt som i rödgrönt. Sverigedemokraternas framgång är jag mest besviken på. Jag har helt enkelt inte tagit dem på allvar förrän nu. Och så är jag besviken över att vi inte nådde ända fram. Att alliansen får en mandatperiod till på sig att avveckla och sälja ut allt jag vill att Sverige ska stå för.

Men skam den som ger sig! Jag hoppas att den här valrörelsen inte är slut än. Nu är det dags att börja engagera oss. Låt "kampen fortsätter - rasismen ska stoppas!" bli mer än ett slagord. Visa att vi kan bättre än såhär. Kom igen nu kamrater, nu engagerar vi oss.
Jag litar …

Den förbannade förälskelsen

Jag tycker om förälskelse. Jag blir ofta kär, i många och mycket. Jag behandlar nya vänner med viss eufori. Sådär "tack älskade människa för att du finns i min värld".

Men den bästa förälskelsen är den utan pretentioner. Den som inte förväntas leda till någonting: att jag kommer ut som förälskad, att hen är kär tillbaka, att vi inleder ett förhållande, börjar ligga med varandra, eller ger förälskelsen sådan legitimitet att den konstant måste manifesteras i publikt gosande, tafsande och hångel.
För de där pretentionerna leder oundvikligt in på relationskurvan. Den där relationsanarkistiska tankemodellen som förväntas stegras och stegras tills det är dags för äktenskap och barnbarn, och den är jävligt obehaglig.

Jag vänder mig emot konceptet "rangordning av vänner". Jag kan inte göra rättvisa indelningar utfrån kriterier som "vänner jag är kär/inte kär i" eller "vänner jag ligger/inte ligger med", och utifrån dem placera den ena gruppen på en förälsk…

Vit hetero man, du får också vara med!

När jag går till skolan på morgnarna är det för närvarande i en aldrig sinande ström av valpropaganda. En del av den är bra, en del av den är mindre bra.

Helt klart minst bra är Unga Folkpartisters affischer, med texten "Brud, bög eller blatte. I vårt land får alla plats".

Jag har ondgjort mig över det här med tolerans förut. Över att det verkar så jäkla fint och liberalt och människovänligt att påpeka att man faktiskt tolererar även funktionsnedsatta, invandrare och homosexuella, fast att det inte går att komma ifrån den där sunkiga, nedlåtande bismaken i det. Att när jag tolererar dig, ställer jag mig samtidigt över dig, och tar mig tolkningsföreträdet att bestämma vilka människor och egenskaper som är accepterade och inte. I det här fallet är ju "jag" en svenskfödd, heterosexuell man som det redan är underförstått att han får plats i det här landet.

Unga Folkpartiet själva motiverar kampanjen med att Alla människor är lika värda. Att det inte handlar om att ställa …

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov

Bild
Nu, pojkar, såhär drygt en vecka före valet, tycker jag att det är dags att prata om grundläggande rättigheter och skyldigheter. Jag har förstått att vissa av er tycker att allt som heter "plikt" eller "tvång" luktar Sovjet och ger er panik, men jag tycker ändå att det är min plikt att upplysa er om begreppet skyldigheter.

Som jag ser det har man i ett solidariskt, demokratiskt välfärdssamhälle vissa rättigheter. Jag har rätt till utbildning, till en bostad och till ett arbete. Jag har rätt att få hjälp av staten när jag är sjuk eller arbetslös, och jag har rätt att bli försörjd av staten när jag är för gammal för att kunna göra det själv. Dessutom har jag en formell rättighet att vara med och bestämma om staten - min rösträtt.

Men med privilegier kommer skyldigheter också. Frihet under ansvar, kanske ni har hört talas om.

Eftersom jag får en gratis, kvalitativ utbildning av staten, så ser jag det som min skyldighet att faktiskt anstränga mig och göra någonting vetti…

Mera språk och kön

Via Johanna Sjödin (som dissar totalt på grunder jag inte förstår) hittade jag Karin Milles senaste projekt, en bok om 426 olika könsord.

Sjödin och likaså en av hennes kommentatorer skriver och ställer sig frågande till hela konceptet att skriva en bok om könsord. Sjödin undrar varför man måste "skildra sex som orgier av vidrigheter och våra könsorgan som om de hörde hemma på en avfallsstation?", och kommentatorn fanny skriver "Det är väldigt tröttsamt med folk som ska vara fula i munnen och alltid tala om sex bara för sakens skull, bara för att vara kontroversiella eller vad man nu kan tänkas vilja uppnå."

Så nu tänkte jag förklara för er vad man kan uppnå med den här sortens feministiska språkforskning:

Språk, vilka etiketter vi sätter på saker och ting är superviktigt. Det säger jättemycket om våra attityder till olika företeelser, hur vi väljer att benämna dem. Jämför järnridå och antifascistisk skyddsvall, liksom. Den sortens språkforskning som Milles ägnar sig …

Pinsam partiledarutfrågning

Idag kånkade jag och Rebecka in teven till vardagsrummet och kopplade in antennsladden för att kunna titta på SVTs partiledarutfrågning av Lars Ohly. Vi laddade upp med öl och chips och slog oss ner i tevesoffan. Och det var stundom rent pinsamt!

Som när programledaren Anna Hedenmo försökte med den billiga poängen, att fråga Ohly vad fotbollslandslagets tränare heter. När han svarat på frågan replikerar hon snabbt med "varför tar du för givet att jag menar herrlandslaget?". Kabam, poff, vänsterpartiet är inte så feministiska som de uppger sig vara... eller vad?

Och där satt vi i tevesoffan och tittade på varandra, himlade med ögonen och suckade tungt åt nivån på utfrågningen. Varefter utfrågningen kom in på ungdomsarbetslösheten, och fortsatte till kvoterad föräldraförsäkring med ytterligare dumma frågor. Typ "Lars Ohly, vill du tvinga kvinnor att avbryta amningen och lämna sina barn efter sju månader?"

Och nej, nej, jag orkar inte ens skriva något seriöst inlägg om v…

Jag hoppas att jag aldrig blir oberörd

Bild
När folk frågar om saker man finner attraktiva, verkar de ofta förvänta sig svar som "humor" eller "kan dansa". Så jag brukar svara med "aktivism" eller "övertygelse" istället. Jag tycker nämligen att det är fantastiskt med människor som reflekterar över sin omgivning, tar ställning och är beredda att göra någonting åt problemen.

För ganska ofta stannar jag upp lite och undrar vad det är för en värld vi egentligen lever i, och varför vi måste spela så oberörda hela tiden. Hur det kan finnas människor som inte läser böcker eller tidningar, och hur det finns människor som tycker att politik och ideal är oväsentligt. Hur man kan bli betraktad som dum i huvudet när man antyder att naturvetenskapen inte räcker åt en och att man vill ha någonting som inte är kallt logiskt i sin verklighet. Hur det anses vara bra och skönt att inte ta den andra partens nummer efter engångsligget, för att vara säker på att det är hundra procent känslolöst.

Hur många männi…

...det gäller även fjollorna.

När mitt senaste inlägg hamnade på Facebook fick jag svar av Sven, som länkade det här inlägget. Under rubriken "fjollorna gör homosexuella en otjänst" klagar han över att folk förknippar fjollighet med homosexualitet, och homosexualitet med fjollighet. Lite samma tendenser hittade jag i en tråd på Darksides forum, där folk dels tycker att frågan "varför läspar bögar?" är totalt irrelevant, eller ondgör sig över den eftersom alla bögar inte är fjollor.

Jag tycker att det här luktar lite "det är helt okej med homos om de beter sig som straighta", på ett ganska unket sätt. Det är trist, för jag tror inte att de som skyller på fjollorna för att folk tror att alla homos gillar schlager och är duktiga på att klippa hår är riktigt medvetna om vad det är de egentligen säger.

Jag sätter gärna mina 25 kronor på att fjolligheten som förknippas med homosexuella män är en subkulturell grej. Subkulturer kan grunda sig på musiksmak (som gothare) eller intressen (som lajv…

En bra dag att komma ut på

Imorse loggade jag in på Google Analytics för att kolla läsarstats och upptäckte till min förtjusning att besökarantalet i går var rekordlågt. Jag hoppas att det var för att de flesta av er som brukar läsa här var ute och gick i eller tittade på Prideparaden. Helt rätt!

Min vana trogen gick jag inte i paraden utan tittade på den istället. Jag tycker att det är grymt kul att se alla åk, och att det här pratet om nakna män med glitterdildos i pannan på folk är väldigt överdrivet. Pride är kul.

Otrogen min vana drog jag med min vän Jojjo och dansade lite efter QX-bilen längst bak i paraden, sedan hon klagat över att jag kände så många som gick i paraden medan den enda HBT-kompis hon har stod bredvid och tittade. Sen kom hon på att det inte var riktigt sant, men vi kunde dansa i alla fall.

Annars queerade jag mer än vanligt och drog senare på kvällen på fest i hatt, kostym och lösmustasch. Den outfiten i min barndoms Visättra var lite uppseendeväckande, och det var väl en rätt kul känsla att…

Homofober ska inte sitta i riksdagen

Kristoffer länkade den här artikeln, som gjorde mig rätt illamående. Det är riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) som på sin blogg raljerar om hatbrottslagen och Pride.

Enochsson skriver att hon varit i Stockholm i dagarna, och blivit beklämd över att läsa allt som skrivs i tidningarna om Pridefestivalen. I Expessen användes ordet "dekadens" för att beskriva invigningen i onsdags, och det reagerade Enochsson rätt kraftigt på:

Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap...och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår.

Och visst, det är väl helt okej att tycka att löspenisar ska hållas i folks sovrum och inte på stan (jag har dock inte sett fler dildos ute i folkvimlet än vanligt, har ni?), eller att det är orättvist att Stockholms stad inte sponsrar andra festivaler på samma sätt. De…

Välformulerat från SAC

Jag har varit borta en del i sommar, men uppenbarligen fortsätter konflikten mellan Syndikalisterna och Berns. Idag en välformulerad replik på SvD Brännpunkt, från syndikalisten Emil Boss.

Vid det här laget har jag tröttnat lite på att läsa artikelkommentatorer till dagstidningarna över huvudtaget. Kommentatorerna vrålar om revolutionär socialism och vad som är faran med fackligt organiserade.

Och den hittils enda länkade bloggen är högerbloggen Magnus Tycker, som helt enkelt inte tror på det Boss skriver om städarna på Berns och deras anställningsvillkor. Dessutom ihop med det lustiga mantrat, som är ren semantik, att "de kan ju inte återanställas, för de har ju inte varit anställda på Berns".
Nej, utan på olika bemanningsföretag, skitsmidigt för arbetsgivare som vill skita i LAS. Pudelns kärna. Det börjar bli rätt mycket rundgång i den här debatten.

Jag hade glömt toleransen

Bild
Ett samtal med min syster häromdagen fick mig att inse vilka olika världar vi lever i - jag själv, mitt sextonåriga jag, och min sextonåriga lillasyster. I alla fall när det kommer till vissa frågor. Häromdagen pratade vi om sexuella läggningar.

Min syster hävdade bestämt att hon inte har någonting emot homosexuella, för medan alla hennes vänner tycker att det är äckligt och vänder sig bort när de pussas på stan, så är hon tolerant och tycker att det är helt okej. Och jag har liksom så himla svårt att fatta att det här är saker man fortfarande pratar om. Tolerans.

När jag var sådär femton-sexton var det mycket prat om tolerans. Högstadieskolan skulle briljera med sin nya hbt-kompetens och lät en glad bög från RFSL stå längst fram i klassrummet på en biologilektion och förkunna att homosexuella är som alla andra. Vi fick leka värderingsövningar och skriva brev på temat "din kompis har just skrivit ett brev och kommit ut som homosexuell, hur reagerar du?". Och jag blir faktiskt …

Livet i lådor igen

Anledningen till att jag inte kommer igång med att flyttpacka som jag borde, är att jag kommer ihåg hur jobbigt det var att packa ner hela mitt liv i lådor förra gången. Då var det själva förändringen som var läskig. Den här gången är det egentligen mest logistiken. Jag skulle inte tacka nej till att vakna imorgon och upptäcka att det var augusti och att jag redan hade flyttat in i min och Rebeckas lägenhet i Flemingsberg, utan krångel. Att mina bokhyllor bara stod där, utan att jag först behövt knäcka nöten var jag ska göra av alla Hells böcker som ockuperar dem i nuläget. Att mina kläder var inhängda i garderoberna, vanliga för sig och lajvkläder för sig. Att alla nipperaskar och skrin och bjäfsiga prydnader var på sina rätta ställen och det mest betungande jag behövde göra var att komma på var vilka väggdekorationer skulle hänga.

Alltså kör jag samma raffinerade form av självspäkande som jag använder när det är dags att skriva hemtenta. Även om jag vet att jag är som mest produktiv …

...och socialmoderaterna att tacka för min analysförmåga?

Bild
Ursäkta, men det här är bland det roligaste jag har läst på länge. Särskilt som killen som länkade till artikeln på Facebook faktiskt verkar tro att det är ett bra debattinlägg.

Du har liberalismen att tacka för ditt liv.
Varför jag har det förklarar han faktiskt inte i artikeln, däremot beskriver han hur Socialdemokraterna har lett Sverige i fördärvet under de senaste åttio åren. Några axplock för att ni ska förstå retoriken:

Universitetsvärlden och dagspressen är en propaganda-kanal för gamla marxister som fortfarande vurmar för 68-vänstern och enigt önskar utropa att staten och kollektivet allena kan rädda oss från alla våra bekymmer. Efterkrigsgenerationen är bortskämd och blir kallad för gåsleverproletariat.

Socialdemokraterna har sedan femtiotalet drivit en politik som kan kallas Den östtyska modellen. Det vill säga en ekonomisk kamikaze-politik. Och när Bildt och gänget kom till makten i början av 90-talet fick statlig verksamhet fick huggas med breda yxsvep för att på något sätt …

Jag är inte sexualliberal, men...

Ibland roar jag mig med att fråga mina vänner vad det mest kriminella de någonsin gjort sig skyldiga till är. Det överlägset vanligaste brottet är nedladdning av musik. Ibland har folk köpt ut alkohol till ungdomar under 20, ibland cigaretter. Något enstaka narkotikainnehav brukar blandas med någon enstaka stulen chokladkaka på Pressbyrån på fyllan. Fast det dummaste brottet av dem alla brukar faktiskt jag själv finna mig skyldig till.

Jag trodde aldrig att ordet sexualliberal var någonting konstigt eller ett ord som ens borde behövas. Ibland hör man det i jämförelser: "ett sexualliberalt land som Sverige, jämfört med muslimska länder som Iran". I de fallen verkar sexualliberal vara någonting ganska självklart och bra. Det har med sexuell frihet att göra och betyder typ att det är helt okej att ha sex före äktenskapet, använda preventivmedel, ha homosex, och ingen kommer att döda dig om du är otrogen heller, för den delen. Om det är så man ser på sexualliberalism, så är det e…

DN ute och cyklar om syndikalisterna

Bild
Syndikalisternas konflikt med Berns om sju uppsagda städare har dragit ut rätt långt på tiden - nu så pass länge att stockholmspressen börjat ta upp den och ha åsikter. Det började med att Kajsa Ekis Ekman skrev ned sin syn i en krönika i City. Berns svarade, Ekis Ekman svarade igen. Ett par dagar senare publicerade City en helsida med bakgrunden till konflikten.

Nu är det DNs tur att ge sig in i leken, och alltid lika sakliga Hanne Kjöller försöker misstänkliggöra SAC bäst hon kan på ledarsidorna. Förra veckan hette det Maffia på svenska och bakgrunden reducerades till att SAC hittat ett svepskäl för att få utöva våld och utpressning. Kjöller hade försökt nå SAC för att höra deras version, men inte lyckats. Den här veckan har Kjöller gått till en ny nivå, och försöker misstänkliggöra syndikalisterna på helt irrelevanta och personliga grunder. Bland dem finns nämligen en medlem som inte betalat underhåll för sina barn ordentligt och som har skatteskulder. Herregud, om det är sådana män…

Kostymer och lajv

I torsdags var jag på utförsäljning på Kungliga Operan och köpte två par dansskor. Jag klarar inte riktigt konceptet med så mycket folk och trängsel och impulsshopping, men det var fantastiskt mycket roliga kläder som gick.

Jag tänkte inte uppmärksamma alla er som missat en utförsäljning på det egentligen, fast eftersom SvD redan har gjort det och dessutom pratat massa med folk som jag var där med, är det ju bara att ta efter. Då kan jag passa på att ragga folk också.

Jag funderar på att åka på Tuvas lajv "Att fånga ett hjärta" som hon berättar om i artikeln. Gästabudslajv, 1700-tal-ish, med medföljande könsroller. Det är ju en liten utmaning att hitta spännande kvinnoroller när konceptet man får utgå från är att vara ägd av någon karl. Alltså ska jag försöka hitta någonting riktigt kul att spela. Sedan så tror jag att det behövs rätt många just karlar också. Så känner du för att spela adlig, uppvakta en prinsessa och äta en massa god mat medan vi utforskar hur mycket häftig…

Slampa!

Idag ska vi prata om semantik. Närmare bestämt om det fina ordet slampa. När jag läser ordboksdefinitionen blir jag lite arg. Jag ryser och tänker att feministisk språkvård faktiskt är på sin plats.

slamp|a subst. -an, -or. sexuellt vidlyftig kvinna . äv. försvagat osnygg och slarvig kvinna .
(Nordstedts svenska ordbok

Sexuellt vidlyftig, helt enkelt. Vad innebär det? Är en slampa någon som byter partner ofta? Någon som har lösa sexuella förbindelser utan så mycket ansvar eller löften om din för evigt? Är en slampa kanske rentav en kvinna som tar för sig sexuellt i största allmänhet? Som pratar om att hon gillar oralsex, tar egna initiativ i sängen, skiter i folk som rynkar på näsan och säger slampa till henne?...

Förmodligen någonting i den stilen, om vi tittar på ordboksdefinitionen. Det som kommer fram är ju det välkända fenomenet att majoriteten av alla skällsord i svenskan är varianter på bög och hora. Sexuellt undergivna, påsättningsbara, män, och sexuellt vidlyftiga, promiskuösa,…

Det är mycket man ska akta sig för

Bild
Den här kampanjen "Stoppa Langningen!" som försöker bevara unga tjejers oskulder, som diskuteras hejvilt i press och bloggosfär just nu, fick mig osökt att tänka på en diskussion jag hade med en vän för någon vecka sedan. Hon pratade om att bli varnad för killar. "Han är inte bra för dig", hade det hetat om det varit Carola och Tommy tycker om mig. "Akta dig för honom, han är slampig" och "du kommer bara bli kär och sårad" heter det när vänner försöker bevara varandras oskulder i bästa välmening.

Jag funderar lite på vad det beror på, att man ger tjejer sådana varningar (får killar dem också?). Om det är något slags föreställning om Fina Flickor som inte vill ha sex utan romantiska löften om kärlek och förhållanden, rosenblad och levande ljus. En Fin Flicka blir såklart alldeles hjärtekrossad om hon får ett ligg och sedan blir inpassad i hans katalogaria utan att han ens ber om hennes nummer. Så ser man sina tjejkompisar som Fina Flickor kanske d…

Nu kan du få mig så lätt

Jag borde skriva klart en tenta så jag lyssnar på Håkan Hellström istället. Den här textraden har jag funderat på sedan jag hörde låten första gången, så nu får ni hjälpa mig.

Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Var det den store poeten som hon var förälskad i?

Men hur var det egentligen?

Var det Elin som var tillsammans med Marie men kär i en poet, som hon kysste?
Var det poeten som var tillsammans med Marie, men som kysste Elin som var kär i honom?
Eller var det Marie som var kär i poeten, som inte ville såra henne och därför kysste Elin bakom hennes rygg?

Jag vill gärna ha det till att det var Marie och Elin som hade en relation från början, men ju mer jag funderar på det desto svårare blir det. Vad tror ni?

Frihet, jämlikhet och moderskap?

Jag läser Ann Heberleins recension av Ebba Witt Brattströms Å alla kära systrar! och blir fundersam. Väldigt fundersam. Heberlein inleder med att förklara hur svårt hon har för titeln på boken, för 70-talsfeminismen och det här systrandet:

”Systrandet” hävdar en speciell förståelse kvinnor emellan, gemensamma erfarenheter och kanske framför allt en särskild lojalitet, som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap. I en mening är det möjligen så att min kroppsliga erfarenhet av kvinnlighet (menstruation, graviditet, förlossning) innebär att jag kan förstå andra kvinnors upplevelser av sin kropp (bättre än en man i alla fall) men sen då?

Och här fastnar jag direkt på det här ständiga tjatandet om kvinnor och kvinnors situation, som går ut på att det enda som gör oss till kvinnor är vad vi har mellan benen. Våra menstruationer, graviditeter och förlossningar är det som gör oss till kvinnor. Kvinnor, systrar, mödrar. Detta moderskap som …

Fullbordat samlag och fullbordad våldtäkt

(mamma, det här är ett semantikinlägg som du förmodligen kommer tycka är rätt makabert, så du kan sluta läsa här om du vill)

Den värsta termen jag vet (som ofta används i tidningar) är fullbordad våldtäkt. Jag fattar helt enkelt inte vad den betyder. Ett fullbordat samlag är ju, i motsats till ett avbrutet samlag, ett där någon part (traditionellt mannen) kommer, och då är samlaget liksom färdigt, klart, fullbordat (så stod det i alla fall i min biologibok i högstadiet). Men en fullbordad våldtäkt? Är det ett fullbordat samlag där den ena parten inte är med på noterna? Som om allvaret i våldtäkten alltså skulle avgöras av ifall man blir sprutad sperma i eller inte. Så kan det väl ändå inte vara?

Eller är en fullbordad våldtäkt en där våldtäktsmannen knullar färdigt och drar, till skillnad från en vanlig våldtäkt där offret skriker och sparkar tills han drar i förväg utan att vara riktigt nöjd?

Är en fullbordad våldtäkt helt enkelt så fort någon har fått en kuk instoppad någonstans utan…

Glass eller tårta?

Det första inlägget i den här bloggen är skrivet i mars 2008 och titulerat ”är monogami en komplimang?”. Där irriterar jag mig på pojkarna jag dejtade på den tiden, som trots att jag själv inte höll mig till en envisades med att anse att de smickrade mig genom att påstå att jag var den enda de behövde. Som om det skulle vara finare att vara självpålagt monogam än att inte vara det.

Jag pratade med min systers dåvarande pojkvän om monogami en gång för länge sedan. Han förklarade det som självklart, utan att kunna sätta fingret på varför denna struktur skulle vara överlägsen.

”Tänk dig att du har ett bord framför dig, med alla läckerheter du kan tänka dig... glass, tårta... men du måste välja en, och sen får du bara äta den resten av livet.”

Jag hade kunnat tänka mig att den beskrivningen skulle kunna användas som ett argument mot monogama förhållanden. Vem vill äta glass och ingenting annat resten av livet? Vem tror att tårta blir äckligt bara för att glass är gott? Varför skulle man in…

Lärarna får behålla sina fria arbetstider

SKL har backat med kravet på att få disponera lärarnas arbetstider 40h/vecka. Det är bra. Som lärare idag arbetar man 45 timmar i veckan, varav skolchefen har rätt att disponera 35. Som kompensation för de extralånga veckorna har man längre sommarledighet. Det är bra grejer. Det finns helt enkelt ingen mening med att hålla lärare på arbetsplatsen mitt i sommaren när det inte finns elever där att undervisa, bara för att de inte ska ha längre semester. Det finns heller ingen mening med att skolcheferna ska kunna hindra lärare att läsa elevuppgifter eller planera lektioner i hemmet, istället för på arbetsplatsen. Den dag de flesta skolor har fräscha, välutrustade, avskilda kontor där lärarna kan sköta sitt pappersarbete i lung och ro kan det kanske vara läge att förvänta sig att de ska använda dem. Som det ser ut i nuläget på många skolor är det inte det.

Jag tycker att det är bra att facket vann den här striden. Tyvärr är det trist att både Metro och DN vinklar den till att bara handla o…

Grundkurs i jämställdhet

Nu är jag sådär irriterad igen och undrar varför vi över huvudtaget måste diskutera det här. DNs Insidan har en jävligt bra serie om kön och föräldraskap igång. De ensamstående unga småbarnspapporna är rätt spännande att läsa om, man ser dem inte så ofta. De stolta och lyckliga hemmafruarna står mig upp i halsen.

Häromdagen jobbade jag ihop med ett par gymnasietjejer i min ålder (det är fascinerande i sig). Den ena av dem fick mig faktiskt att undra ganska rejält om saker jag tar för självklara inte är det. Med uttalanden som "min kille betalar ju allt hemma, så det är inte mer än rätt att jag städar, jag är mycket bättre än honom på att städa" och "nu tycker jag att det har gått för långt med jämställdheten" slog hon mig med häpnad. Bland annat ansåg hon att det är fel att arbetsplatser strävar efter en jämn könsfördelning, eftersom man ju faktiskt inte kan välja anställda bara för att de är kvinnor.

Varför argumenterar unga tjejer för ett system som uppenbart missg…

Vad hände med sossepressen?

Bild
Jag trodde att det var allmänt känt att Aftonbladet är en fristående socialdemokratisk tidning. Det var den när jag gick i gymnasiet och hade mediekunskap på schemat. I den beskrivningen trodde jag att det skulle ingå att åtminstone vara positivt inställd till Socialdemokraterna.

Fast efter Mona Sahlins förstamaj-tal dök den här kolumnen upp på aftonbladet.se, med rubriken "Alla ska få höjd skatt". Alla utom pensionärerna, de sjuka och de arbetslösa då. Det är alltså alla som jobbar som ska få höjd skatt. Vi andra ingår inte i begreppet alla. Och liberala DN vinklade samma information som "Pensionärerna får sänkt skatt".

Idag kom Aftonbladet med löpsedeln "Så mycket dyrare blir öl, starkvin, snus och sprit om Mona Sahlin vinner valet". Rösta inte på Mona, barn, för då har ni inte råd att supa till under nästa mandatperiod.

Jag som trodde att Aftonbladet var en socialdemokratisk tidning.

Det personliga är politiskt

Idag fick jag för mig att läsa artikeln om Simone de Beauvoir på wikipedia. Jag fastnade lite för Beauvoir när jag fick L'invitée i julklapp, och det skadar ju aldrig att förkovra sig.

Det förvånade mig lite, men inte nämnvärt att en mycket stor del av artikeln är vigd åt författarens kärleksliv. Flertalet älskare och älskarinnor nämns vid namn och diskuteras. Det berömda förhållandet med Jean-Paul Sartre har ett eget stycke. Märkligt nog betonar inte artikeln deras pakt och det öppna förhållandet, utan det mest spännande med kombinationen Sartre-Beauvoir tycks vara att de inte bodde ihop och att hon därför hade tid att skaffa sig en akademisk examen, resa och skriva böcker. Förhållandets karaktär antyds med ett citat om att Sarte minsann bara erövrade kvinnor för erövringarnas skull, och så katalogarian med Beauvoirs älskare.

På sidan om Sartre står det med typ en mening. Sartre hade ett förhållande med Simone de Beauvoir i väldigt många år, men de var inte monogama. Punkt.

Var förh…

Lajvarflickvänner

Bild
En sak som fascinerar mig ibland, på det där skrämmande sättet, är lajvarflickvänner. Alltså de kvinnliga hälfterna som i par som lajvar tillsammans. Lajvarflickvännerna verkar rätt ofta se sina pojkvänner (ofta refererade till som "karlar"), som en bra anledning för att få sy balla herrkläder. Eller så vet de att kärlek kräver materiella bevis för att hålla.

Det händer att jag stör mig ganska rejält på lajvarflickvännerna. När de sitter med ett milt leende på läpparna och målmedvetet sömmar handsydda sidenbyxor eller guldtrådsbroderier åt sina karlar. Timtals arbete och dyrt material. Är de inte lagda åt det hållet ska han väl åtminstone få ett par rejäla, nålbundna knästrumpor. Annars skulle nog få sy den sortens kläder åt andra utan att kräva ordentligt betalt för det, men jag misstänker att det ligger en del prestige i hela lajvarflickvänsgrejen. (Eller för all del den manliga motsvarigheten, med karlarna som gör smycken och skor åt sina flickor).

Det är helt enkelt alltid…

Bästa konservativa!

Bild
Jag följer med spänning de ständigt aktuella diskussionerna om män och kvinnor och hur vi bör bete oss gentemot varandra, inklusive kommentarsfälten på diverse nyhetssajter. Uppenbarligen är det en hel del av er som tycker att feminismen och jämställdheten har gått för långt i det här landet, och ni klagar vildsint när ni känner er tvingade till saker. Det är inte konstigt att många blir förbannade när de tror att de måste sätta sina barn i genusdagis och inte får bära könskodade kläder. Ni kvinnor som gillar att laga mat och ta hand om barn, och ni män som tycker bättre om att meka med bilen och bygga saker, verkar ofta känna att feministerna och vänsterpolitiken nedvärderar er och era intressen lite. Och det är såklart beklagligt.
Men även om ni känner er kritiserade är det fruktansvärt tråkigt att ni alltid måste ta till vad som är naturligt som ett argument för att försvara er livsstil. Att ni predikar ett särartstänkande som trampar på allt jämställdhetsarbete de senaste decennier…

Man, I feel like a woman! Do you?

Uppsatsarbetet går framåt, nu har jag samlat in typ 80 enkätundersökningar där jag frågat folk på olika instutitioner vad de ser för användningsområden för pronomenet hen, och ifall de använder det. Det mesta är inga överraskningar, genusstudenterna gillar hen medan svenskstudenterna skriver den, han/hon eller vederbörande. Många tycker att det funkar som generiskt pronomen men vill inte referera till "min man" eller "Anneli" som hen. Hen är troligtvis inte gravid heller, även om Vi som aldrig sa sexist är radikala och skriver sådana meningar.

Hittills har jag dock en sjukt spännande grej som jag måste dela med mig av. Den ser dessutom precis likadan ut bland genusstudenterna som språkstudenterna. Och det är den här:

"Medarbetare på Sensus definierar sig som en han, hon eller hen" - JA, bra mening, använd!
"Jag är en hen och trivs bra med det" - dålig mening, NEJ, använd inte!

Det är alltså helt rätt av andra att definiera sig som en hen, i alla fal…

Ameh kom igen nu...

Bild
Den senaste veckan har bloggosfären varit fullt engagerad i diskussionen om kvinnors sexuella makt. (Tanja skriver mycket och länkar till andra). Lustigt nog har diskussionen spridit sig också till min nördvänskapskrets, som diskuterat för fullt om att det är mycket lättare för tjejer att få ragg, att tjejer kan spela på sin sexualitet för att få fördelar etc.

Men grejen är väl att det fortfarande handlar om att det är snygga tjejer som kan spela på sitt utseende för att få fördelar. Tanja skriver att om tjejerna som inte fått till det skulle sänka kraven, typ att motparten ska vara attraktiv, bra i sängen och lukta gott, så skulle de ha mycket lättare att få till det. Men detsamma måste väl ändå sägas gälla killarna som inte får till det?

Jag har träffat på en och annan kille som suttit och beklagat sig över att han inte kunnat ta kontakt med tjejer, eller ragga på tjejer, eller att tjejer inte gillat honom. I begreppet tjejer har dock inte nördflickorna i bekantskapskretsen riktigt rä…

Det är alltid mest synd om mig

Bild
Per Ström klagar över att det nämns specifikt när kvinnor är med om olyckor, men inte när män är det. Ni vet, sexton döda varav fyra kvinnor. Den här gången handlar det om att man förmodligen skulle skriva ut (dessa ständiga antaganden!) att det var 48 kvinnor som var instängda i en gruva om så var fallet, men när det är män som är instängda är de minsann bara människor. Stackars diskriminerade män.

Simone de Beauvoir klagar över precis samma sak i "Det andra könet". Att människa = man, om ingenting annat explicit uttrycks (alltså att människan är kvinna). Kvinnan är alltså någonting avvikande och mannen normen. När det står 48 gruvarbetare instängda antar alla (inklusive Per Ström) att dessa är män. Stackars diskriminerade kvinnor.


Det spelar kanske inte så stor roll vilket kön man har, huvudsaken är att det är det andra könet som är det privilegierade.

En man i byrån

Bild
I antologin "F-ordet", som jag köpte på bokrean häromdagen och som väl var värd sin femtiolapp, skriver Boris Benulic om machomän och sex. Benulic konstaterar att muskulösa män får mera sex än mjuka män, och irriterar sig på att kvinnorörelsen inte säger ifrån när män ska kastreras genom att bära mjukisbyxor och kånka runt på barn för att verkligen förstå hur det är att vara kvinna.

Helt enkelt, machomän med muskler har mera sex och fler lösa förbindelser än män som inte är macho. Kvinnor protesterar inte när deras män femininiseras, men samtidigt ökar försäljningen av dildos. Kvinnor vill ha oförställda knull, och kan bara få det av machomännen. Lite så. Tydligen.

Jag tolkar det som att Boris Benulic mest irriterar sig på den nya mansrollen och idealiserandet av känsliga killar. Och tycker synd om de stackars killarna som lärt sig att man måste prata känslor, tända rökelse och ge henne oralsex i två timmar först innan det kan bli penetrationssex av. Så att tjejens lust och nj…

Tregenussystem eller bara könsneutralt?

Jag kanske borde tycka någonting om att Sensus valt att införa ett tredje alternativ när deras anställda ska välja pronomen om sig själva. Numera kan man alltså be att kallas hon, han eller hen. Och det är väl bra, för dem som faktiskt tycker att det känns bäst så.

Det som jag tycker är märkligast, är att hen liksom förlorar sin roll som generiskt pronomen när man gör på det här sättet. Om jag kan välja mellan att vara han, hon eller hen, är det svårt att referera till "vem som helst" som hen, och förvänta sig att alla han eller hon inte ska känna sig utelämnade. På samma sätt som kvinnorna på 1970-talet började påpeka att de inte kände sig inräknade generiska han.

Olle Josephson påpekar också den skillnaden i måndagens språkspalt i SvD. Att Sensus inte tar bort två kön utan inför ett tredje.

Jag önskar bara att jag kunde bemöta det här med att hen-förespråkarna önskar sig ett tredje kön också. Men jag har inte kommit fram till vilka som ingår i Josephsons "queerfolket&qu…

Respekt, mannen!

Bild
Ibland upptäcker jag det här med att den akademiska världen faktiskt rymmer en hel del prestige, och att det är viktigt att se upp till sina företrädare på rätt sätt.

Just nu läser jag Tradis och Funkis av Ulf Teleman. Teleman är en sån där namnkunnig människa som haft en massa uppdrag och är erkänt kunnig. Och Teleman älskar förra generationens nestor, Erik Wellander. Ibland lite överdrivet mycket, kan jag tycka. Som i det här stycket:

"Wellander var en vältalig representant för dessa kritiker (1939:738) när han anklagade ungdomen för att vara de största syndarna:

De mera begåvade och livaktiga vantrivas snart med detta andliga stillastående, bryta sig ut ur gruppens alltför bekväma språkgemenskap och vandra vidare på egna vägar, men många stanna kvar i loj likgiltighet och bilda det stora flertal av språkligt outvecklande, som lämpligen skulle kunna kallas de språklata. Den språklättja, och det här är fråga om, visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat,…

Det är inte staten...

När folk på allvar skriver insändare till DN om den ociviliserade och barbariska staten Turkiet där två män sitter åtalade och riskerar livstids fängelse för att ha begravt en 16-årig kvinnlig släkting levande, så undrar jag verkligen om de kan skilja på stat och person.

Eller är det så att Sverige också är barbariskt och kvinnofientligt, med tanke på hur många kvinnor här som blir mördade av sina sambos eller ex varje år?

Valfrågor, bitte

Nu börjar Facebook bli medvetna om att det är val igen i september. För första gången har jag rösträtt i ett riksdagsval, och det har jag haft ångest över sedan jag fyllde 18, åtminstone. Jag har RSVPat till eventet "Riksdagsvalet 2010" och uppgett att jag tänker rösta - inte för att jag tror att någon bryr sig egentligen om att jag anger att jag tänker rösta på Facebook, men för att det känns bra att ha tagit det steget i alla fall.

Nu efterlyser jag bara lite partipolitik.
Ideologiskt vet jag var jag står, men att inte ha det konkret förankrat är ju att köpa grisen i säcken om något.Hör ni det! Partipolitik! Hej Lars och Maria och Mona och Peter, Maud och Göran och Fredrik och Jan. Nu har ni en unik chans att tala om för mig som förstagångsväljare varför jag ska rösta på just er. Ni ska inte tala om för mig på vilket sätt motståndarsidan är verklighetsfrånvända eller olämpliga, och ni ska strunta i att göra fastighetsskatten, snökaoset eller pensionerna till centrala valfråg…

Språkvård på hög nivå

Strax före midnatt bryter en irc-diskussion ut, om vad Oompa Loompas egentligen heter på svenska. Nörd som jag är måste jag fråga vad Språknämnden skulle anse om detta, och drar upp det i min statusrad på Facebook. Och allvarligt talat, jag älskar mina kursare!
En kvart senare har vi standardiserat det till ompalompier, med tillägget att man av ideologiska skäl borde stava det åmpalåmpjer, för att låta bolsjeviksvenskan vakna upp och låta vårt offentliga språk bli roligare än en gång.
Åmpalåmpjer i alla stater, förena er!

Språkvård är rätt spännande. Just nu läser jag Tradis och funkis av Ulf Teleman, där det just framstår sådant som att stavning i början av 1900-talet var ideologisk grej. Nystavarna som låg till vänster ville slopa hv, fv, dt, ett par till fåniga och talspråksfrämmande rättstavningsregler, och pluralböjningarna av verben. Några ville för all del gå så långt som till en helt ljudenlig skrift, med ord som Svärje. Bolsjeviksvenska, skälldes den varianten för. Onekligen lit…

En femme fatale är ingen genderbender

Bild
Just nu sitter jag och försöker ta mig igenom Karin Milles, Eva Ersons och Ann-Catrine Edlunds bok Språk och kön. Tyvärr växlar den mellan att vara Ta betalt-radikalfeministisk och att klappa läsaren på huvudet på ett ganska obehagligt sätt. Jag misstänker att syftet är att vara lättillgänglig, och boken innehåller en del intressant, men just sättet den framställer heteronormativitet, män och kvinnor på är rätt störande.

När författarna pratar om sexuellt avvikande beteende (alltså från normen), känns deras generaliseringar om verkligheten väldigt mycket snävare än vad jag uppfattar den. De analyserar en studie som jämför hur mänsklig fortplantning beskrivs (spermien som atlet och ägget som erövras och penetreras) genom att konstatera att "en riktig man är aktiv, en riktig kvinna är passiv". Sedan föreläser de om hur kvinnor hålls på plats av rädsla för att bli kallade för hora, som alltså inte heller är en riktig kvinna eftersom skällsordet antyder att hon är sexuellt aktiv…