torsdag 28 januari 2010

Att se ut som en litteraturvetare

När jag började läsa Litteraturvetenskap var det tydligare än någonsin hur lika alla studenter faktiskt är! Jag tror att det är någon slags kollektiv originalitet där alla ska överträffa varandra i tuffast huvudbonad, mysigast halsduk och trendigast vintagekläder (med studentbudget). Vi kunde stå ett gäng ihop och på något märkligt sätt vara precis likadana, trots att alla hade olika kläder med olika inköpsställen. Och jag begriper inte riktigt hur det går till.

Jag borde ta och sätta ihop en stilguide: Så smälter du in bland humanisterna. Eller något. Med teckningar. För att ta död på missuppfattningarna om att alla studenter har rufsigt hår och smutsiga t-shirts (det är bara på KtH), eller om att så länge du har emobågar ser du smart ut.

Jag har ett gäng punkter som känns rätt, men är inte riktigt i hamn med det här projektet än. Så hjälp mig lite. Hur ser studenter ut egentligen?

Den vackra kvinnan på bilden är Bodil, som jag läste litteraturvetenskap med. Bilden är hitlänkad från Facebook och säg gärna till om du inte vill att jag ska ha dig som illustration.

Fy för frukost

De senaste månaderna har jag blivit lite irriterad när jag tagit ut mjölkpaketet ur kylen och läst på baksidan, medan jag hällt en skvätt i kaffet. Några (om det är Arla, Mjölkfrämjandet eller Livsmedelsverket vet jag inte) har i ett par månader bedrivit frukost-propaganda av stora mått på dem.

Om man äter frukost får man en bra dag, om man inte gör det så kan man rätta sig in i ledet, ramla ner i stora hål i marken eller få vredesutbrott. Frukosten är dagens viktigaste mål, och då ska man äta flingor och mjölk eftersom mjölk är så nyttigt.
Och allvarligt, jag har verkligen försökt, men jag hatar frukost.

Först så bär det mig emot att äta en massa kall mat, flingor, yoghurt, på morgonen. Det bär oftast emot att äta kall mat, men särskilt när jag är nyvaken så är det verkligen inte gott. Men det är ju ingen ursäkt, så ett tag satsade jag på att ha gårdagens middag tillgänglig för att värma och äta på morgnarna. En period kokade jag havregrynsgröt till frukost varje morgon.

Och klassikern är ju då: jag äter en massa gröt, utan att känna att jag blir mätt av den. Jag äter gröt tills jag inte orkar tugga i mig mer och mina smaklökar ledsnat, och då går jag till skolan. Efter två timmar är jag hungrig och lite sur och köper en dyr smörgås. Alternativet är att jag går upp, gör kaffe, tar med mig det till skolan, dricker kaffe, och efter två timmar är jag hungrig och åker hem och äter (eller köper en dyr smörgås).

Men den där frukosten, den spelar verkligen ingen roll. Jag förstår inte poängen med frukost, jag tycker inte att frukostmat är gott, och jag blir lika hungrig med frukost i magen som utan. För att ni inte ska tro att jag har ätstörningar kanske jag får ta och ägna ett inlägg framöver åt min kärlek till lunch. (Jag älskar lunch!). Men frukost är ju värdelöst.

Och om fransmän och italienare klarar sig på kaffe till frukost, och amerikaner envisas med att äta bacon, ägg, bönor, bröd, pannkakor, sylt osv som en hel måltid. Varför måste då nödvändigtvis den svenska klassikern med en stadig frukost, bestående av gröt eller fil med flingor och smörgås till, vara det som fungerar bäst? Det är något jag inte förstår.

Det anstår mig inte

Häromdagen i skolan blev jag glad. Jag är inne i en period av att vara världens mesta bitterfitta som sitter och klagar över allting, mest över mig själv. Så det här kom som en käftsmäll.

Jag sitter i skolan och försöker koncentrera mig på en text vi ska läsa, och hela tiden ringer Hell upp från sin ficka så att jag tar upp telefonen, svarar, blir arg och tappar bort mig i texten. Min kursare Signe kommer förbi och undrar vad jag håller på med.

- Jag försöker läsa den här texten men min sambo ringer upp ur fickan hela tiden så jag lyckas inte!
- Men varför stänger du inte bara av telefonen?
- Jag vet inte... jag är inte så smart.

- Men du är bra på att förminska dig själv.


Tack Signe!
Det anstår mig faktiskt inte att göra mig mindre än vad jag är. Så jag ska försöka tänka lite positivt och sluta upp med det.

måndag 25 januari 2010

En liten hen-uppdatering

Ibland blir jag rätt arg på människor i min bekantskapskrets som kallar mig för hen. Att omnämna alla människor med ett könsneutralt pronomen oavsett de vill det eller inte, kan man antingen tolka som konsekvent språklig aktivism eller som att inte respektera andras könsidentitet.

Om jag har valt att definiera mig som en kvinna, se ut som en kvinna och vara helt nöjd med att refereras till som hon, är det inte förvånande att jag kan känna mig trampad på tårna av att bli kallad för hen. Från människor som ifrågasätter hela tvåkönsmodellen och det heteronormativa tänkandet accepterar jag det gärna, jag gillar konsekvent aktivism, men när det kommer till gratisradikaler som mest vill säga hen om alla för att det är häftigt betackar jag mig gärna.

Tidskriften FUL tillhör å andra sidan den kategori av hen-användare som tänker och problematiserar. Det gillar jag! Alltså är det rätt schysst att de gått i svaromål mot Magnussons krönika häromdagen.

Jag funderar för övrigt på om inte attityderna till det här lilla pronomenet kan vara värda att basera en C-uppsats på.

Lovlig dekadens

Årets fattigaste vecka går förhoppningsvis mot sitt slut. Inget studiebidrag eller Gålöstipendium har trillat in på kontot än, och just nu har jag 2.50 på kontot. Studentlivet har sina stunder! Å andra sidan har jag gott om mat i skafferiet och diverse sparkonton med buffertar: som kontot där vi sparar för att resa och kontot där vi sparar för att kunna betala hyran i sommar, oavsett jobb.

Ett välkommet inslag i den spartanska studenttillvaron är min kalender, en Moleskine weekly notebook som jag fick i födelsedagspresent och idag har varit inne på NK och bytt till rätt modell. Tack mostrarna (inklusive familjer) och farmor för det!

Jag är förbannat kräsen när det kommer till just kalendrar. De måste kännas helt rätt, passa som handen i handsken, annars funkar det inte. Vid ett par tillfällen har jag varit så obekväm över det fula typsnittet på datumen eller de grälla färgerna kalendern varit satt i, det märkliga upplägget eller omslaget, att jag till sist lagt dem ifrån mig helt och därmed slösat en dryg hundring på en anteckningsbok med tydligt bäst före-datum som jag inte använt till något. Och det är ju fail.

När jag hittade Moleskine-kalendrarna kändes det helt rätt, så jag slösade pengar på en och har varit jättenöjd! De är stilrena, diskreta och känns lyxiga. Helt underbart.

Så att lägga 200 spänn på en kalender är ju dekadent, men det är tillåten dekadens!

Inlägget är dessvärre inte sponsrat av moleskine.com

söndag 24 januari 2010

Könsneutralt språk är inte att göra en höna av en fjäder

Jag brukar skriva om ordet hen. Nu hade jag tänkt att jag skulle lämna det ifred lite, men när en bloggdebatt om ordet sammanfaller med att jag skriver uppsats i språkvård, kan det vara värt att ta upp det igen. (Diskussionen: Lisa Magnusson, Elin Grelsson, Tanja Suhinina)

Och då måste jag få inleda med föga konstuktiva "Lisa Magnussons krönika är tamigfan något av det sämsta jag läst!", och då har jag diskuterat just "hen" med många. Hon inleder med idiotargumentet "Hen betyder höna på engelska" och uttrycker (också föga konstruktivt) sin avsky för ordet.

Poängen är att Lisa Magnusson tycker att om man ska försöka utplåna skillnaden mellan hon och han, så kan man ju lika gärna utplåna alla andra beskrivande adjektiv eller personliga pronomen också. Eftersom det är dumfeministiskt att använda samma pronomen om både män och kvinnor. Lisa tar också upp att franskan (som har maskulinum och femininum istället för svenskans neutrum och utrum) är ett jämställt språk, men att franska kvinnor ändå inte är jämställda männen.

Problemet är, att Lisa Magnusson helt har missat poängen.

När det kommer till franskan, så är det mest dumt eftersom det är en sammanblandning mellan grammatiska och semantiska genus. Att merde är ett feminint ord som betyder skit, betyder inte att kvinnor i Frankrike allmänt betraktas som skit. Att dörren är en hon och klockan är en han är rent grammatiska skillnader och totalt irrelevant för diskussionen. Då kan vi dessutom tillägga att svenskan rent grammatiskt redan har ett hen, i och med att vi gått från ett tregenussystem (som i ryskan) till vårt nuvarande med den och det.

Sedan, så uppfattar i alla fall jag att det är att skjuta bredvid målet att prata om utarmning av språket genom att komplettera det med ännu ett personligt pronomen. Rent språkpolitiskt, om man tittar på språkvården, är det här med hur man skriver könsneutralt i tredje person singular en rätt svår och omdiskuterad fråga.
"Väljaren beslutar vilket parti han eller hon/väljaren/den/vederbörande/h-n/hen ska rösta på." Svaret är inte enkelt. Ett flertal förslag finns och de flesta är undermåliga. Språknämnden rekommenderar att använda den, men rätt många (inklusive jag själv) är rätt obekväma med att använda det om människor.

Jag har inte uppfattat att några större grupper av språkbrukare som förespråkar ordet hen är motståndare till han och hon. Däremot finns det ett uppenbart behov av ett pronomen som inte är könsbundet. För när könet är okänt, irrelevant, eller för folk som har en växlande eller obestämbar könsidentitet. Bland annat. Att ignorera det behovet genom tvärsäkra idiotformuleringar som "den mest idiotiska uppfinningen sedan Kalles kaviar med banansmak" är rent respektlöst. Att som andra hävda att "hen är en skrivbordsprodukt och ingenting annat" skulle jag kalla omedvetet, eller rentav ignorant.

Så nästa gång någon känner för att tvärsäkert dissa ett språkbruk utan att ha torrt på fötterna, hoppas jag att hen kan göra det någon annanstans än i rikstäckande media.

Mer om hen-diskussionen och könsneutralt språk från min sida här, här och här.

fredag 22 januari 2010

Ny modeblogg!

Efter Blondinbella, Kenza och Kissie var det i går världspremiär för nästa stora bloggosfärstjärna, modeoraklet Niclas Hell. Niclas och ett gäng av våra vänner visar upp sina dagens outfits. Jag kommer också att gästblogga så småningom.

Självklart tycker jag att ni ska ge Niclas Mode en chans och kolla in den!
http://niclasmode.blogspot.com

Värsta inflationen

När jag var liten och fyllde år brukade farmor skicka en hundralapp i ett kuvert. Då var man riktigt rik i veckor framöver och spekulerade om alla dyra och coola saker man skulle kunna köpa för de där pengarna. Jättebra färgpennor eller världens största godispåse eller en Hula Hula-Barbie eller något.

När jag gick på gymnasiet och fick en femhundring var det lite samma känsla. Jag har massa mer pengar än vanligt och kan fika, shoppa och gå på bio obegränsat! Livet leker!

Och nu när jag har flyttat hemifrån är det som om det plötsligt råder enorm inflation. Marknaden bara rusar och pengarna är mycket mindre värda än när jag var sex år gammal. Så nu när jag har fått pengar i födelsedagspresent av min pappa och farmor så är det nästan lite otäckt.

Jag skulle kunna handla någonting praktiskt för dem, som kurslitteratur, men det räcker de inte riktigt till. Eller en ny kappa, men det behöver jag inte. Jag skulle kunna köpa nya klänningar men det är väl mer än lovligt dekadent att lägga så mycket pengar på det. Eller så skulle jag kunna ta med mig min pojkvän till Berlin och lägga dem i högen med sparpengar dit, men då är de ju plötsligt reducerade till en liten piss i havet av pengar som behövs för att resa någonstans, och det är ju dumt när det är så mycket! Samma sak om jag ser dem som en tredjedels månadshyra.

Så det är svårt, det här med inflation. Jag önskar verkligen att mina pengar kändes lika stora och speciella som när jag var sex år, men det är svårt att hitta någonting riktigt stort och speciellt att göra av dem.

tisdag 19 januari 2010

Gratisradikalism

En gång när någon bad om tips på vegetarisk mat och bra saker att tänka på, hittade jag en länk till Djurens Rätt och deras vegokit, som man kan beställa hem ifall man är sugen på att lära sig mer om att leva vegetariskt. Annars kan man ladda ner delar av det här. Jag laddade ner broschyren vegoland, något slags introduktionsguide till att leva vegetariskt. Och efter en genomläsning är jag grymt besviken!

Ett av de första och bästa tipsen jag fick när jag blev vegetarian var "lär dig laga mat på grönsaker först". Först efter ett par månader köpte jag mitt första paket quornfärs. Och det var nog bra. Alldeles för många tipsar direkt nyblivna vegetarianer om att det numera till och med finns vegetariskt bacon - i en frysdisk nära dig! Trots att det är förbannat dyrt och inte hållbart alls i längden att konsekvent laga mat på köttersättningsprodukter. Vad skulle ni köttisar säga om den enda råvara ni hade till hands var färdigstekt köttfärs som inte går att forma?

Tyvärr går Djurens rätt i samma fälla. Dubbelt upp, dessutom, eftersom de förutsätter att "leva vegetariskt" är att äta veganskt, och därför fastnar i ett evinnerligt träsk av sojakött, sojamjölk och tofutti. Mitt i boken har de en lista med exempel på vardagsmat. Vi tittar på några exempel:

- Wraps med stekta grönsaker och ev. sojakött, ringla över sojagrädde.
- Wok med grönsaker, svamp och vegokött.
- Potatisbullar med stekt sojakött, bönröra och lingonsylt.
- Korv Stroganoff med ris och grönsallad.
- Vegokorv med mos och grönsallad.
- Vegoburgare med bröd, sallad och dressing.
- Spagetti med vegofärssås och grönsallad.

Det måste vara ett medvetet val av Djurens Rätt att välja ut just de här tipsen på vegomat, och jag funderar på vad meningen kan vara. Att tala om för läsaren att hen kan gå över till en så pass radikal kosthållning som veganism, utan att behöva förändra sin livsstil! Det blir något slags gratisradikalism där man utan att tänka kan byta ut alla animaliska produkter mot någonting med prefixet vego-, och få samma mat!

Kanske ett lätt sätt att locka till sig nya veganer, men helt ohållbart.

Det här med nakenhet

De första gångerna jag besökte Friskis och Svettis blev jag närmast chockad över vilken oproblematisk attityd till nakenhet som verkar råda i omklädningsrummen där. Att gamla tanter ogenerat går helt näck mellan sina skåp och duschen var jag van vid, det gör de på badhuset också, men att även unga tjejer så oproblematiskt står nakna och rotar i sina skåp var helt nytt.

Få områden verkar omgärdas av så mycket stränga, oskrivna regler och osäkerhet som just klädsel och avsaknad av klädsel. Få saker gör mig så vansinnigt nervös som att komma till en fest eller middag där jag saknar koll på dresscode och upptäcker att jag är för uppklädd. Samma sak som att komma naken in i en bastu och upptäcka att alla andra sitter i badkläder.

När jag gick på mellanstadiet var det självklart att man inte skulle visa sig naken i omklädningsrummet efter gympan. Folk vägrade duscha och bytte om under handdukar, omsorgsfullt vaktande så att inte en glimt av en bröstvårta eller skinka skulle sticka fram. Killarna duschade förvisso, men en och en i duschrummet för tre efter att den fantastiska slutsatsen spridit sig, att om man duschar med en annan kille så är man bög. Otroligt skrämmande för Flempankillarna.

Följaktligen var det svårt att inte byta om inne på toa, att inte ha bh eller på annat sätt skyla sina små knoppar på överkroppen medan man letade efter sin randiga Polarn&Pyret-tröja. Om nu alla andra tjejer är hysteriskt rädda för att någon ska se deras bröst så måste ju jag vara mer än lovligt naiv, och mina bröst vara antingen väldigt privata eller snuskiga eller något, eftersom de inte borde visas för andra.
Det är svårt att inte känna sig lite väl exhibitionistisk när man visar upp mer än andra, på samma sätt som det är svårt att inte känna sig lite pryd när jag står där på gymmet och lindar handduken runt kroppen innan jag tar av mig trosorna.

Å andra sidan är det underbart hur mycket man som kollektiv kan göra med nakenhetsnormerna. När fem personer på ett lajv går ner till bryggan och slänger sig i vattnet utan kläder dröjer det inte länge innan alla plaskar omkring, utan en tanke på att de är vana vid att ha kläder på sig när de badar. När ingen i omklädningsrummet byter om bakom en handduk slutar man själv tänka tanken. Och om fler unga tjejer börjar bada med bara bröst kommer det till slut bara vara en av många möjliga klädslar, och folk kan sluta att gapa om snusk och exhibitionism. Vad häftigt det skulle vara!

onsdag 13 januari 2010

Dagdrivande och hemmafruar

I somras tog ett stort gäng ungdomar, födda 1990, studenten, och släpptes officiellt ut i vuxenlivet mitt under brinnande finanskris. Det har klagats och problematiserats om oss sedan dess. Inga jobb, inga bostäder, och dagens bortskämda ungdomar som bara vill bli idolstjärnor och inte ha skitjobb, etc.

När samhällsanalytikerna tittar på vad som ligger i tiden, konstaterar de att ungdomarna under 2010-talet kommer att bli mer familjeinriktade och konservativa, och mindre individualistiska och karriärhungrande. Tydligen vanligt under lågkonjunktur.

Jag undrar om det är för att jag är student, med en stadigt kommunalanställd mamma och en stadigt sjukpensionerad pappa, som jag inte känner mig så drabbad av konjunkturen och om det är därför som jag ställer mig så frågande till saker som poppar upp i min omgivning. Som när människor jag gått gymnasiet med plötsligt blivit hemmafruar i Schweiz, eller förlovat sig med 20 år äldre byggjobbare.

En av sakerna min mamma alltid varit noga med i min uppfostran är att hon gärna försörjer mig så länge jag gör någonting vettigt. Men jag ska inte tro att jag kan gå hemma och bli betald för att göra ingenting. Det kanske är därför jag har så extremt svårt att gå med på tanken på att bli försörjd av en pojkvän. Han har ju ännu mindre plikt att ta hand om mig än vad min mamma har!
Nu är det ju (Anna Anka eller lågkonjunkturen, vad vet jag?) förvisso lite trendigt och glamouröst att vara hemmafru, så man kan ju imponera med sitt dagdrivande också.

Annars ser jag inte riktigt på vilket sätt det skulle vara bättre att driva runt utan jobb efter studenten och leva på en man, än att driva runt utan jobb efter studenten och leva på sin mamma.

Det signalerar ett medvetet val - ett medvetet dagdrivande. Och just den lilla detaljen gör mig mörkrädd.

Korkade färgblinda

eller "Varför jag inte har reklam på min blogg"

Framförallt är det förvisso för att jag själv tycker att det är rätt störande med reklam på bloggar och inte har tillräckligt många läsare för att tjäna mycket pengar på det (när inte Tanja Suhinina länkar till mig och det går upp explosionsartat över några dagar, hej Tanjas läsare!)

Men sen så känner man ju att det finns ännu fler bra anledningar ibland, när man snubblar över andras bloggreklam och hittar sånt här skräp. Bilden länkade till ett "IQ-test" med frågor som "hur många månader har 28 dagar?" och "hur många födelsedagar har en normal person?".

Är det någon som ser kopplingen mellan IQ och färgseende så är jag intresserad.

måndag 11 januari 2010

Tekniska under på universitetet

Jag sitter och skriver på en hemtenta (det är därför jag uppdaterar bloggen så mycket). Eftersom ett par av uppgifterna är diktanalys bestämde jag mig för att kopiera upp de aktuella dikterna, så att jag har dem som papperskopior och kan kladda hur mycket jag vill. Alltså försökte jag använda Stockholms universitets kopiatorer.

Jag behöver bibliotekskort, eftersom de har ett nytt system med det istället för inloggning. Så jag tar mitt kort och loggar in i kopiatorn. Upptäcker att jag har för lite pengar på det och ser mig om efter en bibliotekarie att betala. De stora affischerna på väggen säger "du köper utskrifter via internet, med Visa eller Mastercard". Redan här börjar det bli frustrerande. Det krävs en internetdator och rätt bankkort för att kunna kopiera.

Jag springer tillbaka till min laptop som står parkerad på en av universitetets arbetsytor, hittar in i webbutiken och beställer 50 svartvita utskrifter. Försöker betala med Visa.
Då visar det sig att det inte bara är SU som har infört ett nytt, bra och säkert system, utan Nordea också. Så nu räcker det minsann inte att jag har med mig mitt visakort, jag måste ha min kortläsare, logga in på internetbanken och signera där, för att kunna köpa för 35 kronor papper och bläck.
Jag ger upp.

Nytt sorteringssystem

Jag har stört mig rätt länge på kategoriseringssystemet i den här bloggen, så nu har jag bestämt mig för att göra någonting åt det. Först och främst har jag rensat bort onödiga kategorier som såpbubblor, katt, döden, identitet, heteronorm, boende och monogami. Dessutom har jag upplöst ett par alldeles för breda och intetsägande, som socialt, verklighet, lek och offentlighet.

Ett par nya kategorier har istället tillkommit och kräver sin förklaring.

Bloggen är all metadiskussion kring Jeu de rôles och bloggande.
Estetik innehåller saker jag tycker är vackra, bildkonst och litteratur.
Etik är moraliska frågor, lite kött, lite klimatfrågan, lite sexism
Kreativt är mina skapelser, som teckningar, dikter och pärlplattor.
Könsroller och feminism innehåller alla gamla mono, hetero, genusinlägg.
Lajv och spel innehåller nu även Sverokgrejer.
Lulz är de där värdelösa inläggen jag lägger upp för mitt eget höga nöjes skull.
Mat och vegetarianism handlar om saker jag äter.
Ostalgi är min fascination för gamla kommuniststater, andra nationalitetsgrejer och lite Swedish Vikings.
Personligt handlar om Anneli och är den snaskiga kategorin där jag hänger ut mig själv och andra.
Politik är mest irritation över borgarna, en del ekonomi och boende och sånt.
Vardagsbetraktelser är allt det där jag gör i mitt dagliga liv, mina nya gardiner och mina förehavanden.

I alla fall jag hoppas att det ska bli lättare att hitta nu.

Studenter som jag stör mig på

Jag undrar om jag har ett äckligt självförtroende på grund av att jag varit i skolbänken oavbrutet i 13 år och lyckats bra med det, eller om det helt enkelt är så att jag är ignorant som inte måste fråga min lärare om vilka typsnitt det är okej att skriva sina hemtentor i. Dessutom är jag oförskämd som antar att min närvaro i klassrummet inte stör någon, trots att det finns ett gäng olika typstudenter som jag stör mig på.

Jag säger typstudenter, för att ingen ska känna sig personligt uthängd. För att jag stött på båda sorterna i flera olika klasser och i olika grad. För att mina vänner också känner igen dem. För att de verkar finnas i de flesta klasser.

Namedropparen
Den där studenten som kommer med frågor som får alla andra på föreläsningen att känna sig antingen irriterade eller urdumma. Har ofta snöat in på en viss teoretiker eller inriktning och refererar till denna eller ställer irrelevanta frågor om dennas uppfattning i vitt skilda ämnen. Undrar vad Focault skulle säga, om det går att tala om aristotelisk transcendens, eller hur man kan läsa Sapfo ur ett postmodernistiskt perspektiv.

Den lydiga
Har någon gång fått höra att ens analys ska vara välförankrad i sekundärlitteraturen och att egna spekulationer undanbedes, och tagit detta på största allvar. Tror (och påpekar) att tentan går ut på att referera tidigare teoretiker och är lite rädd för att tänka självständigt. Vill helst veta med hur stort radavstånd, hur många punkter och i vilket typsnitt inlämningar ska skrivas. Läser och memorerar all kurslitteratur mycket omsorgsfullt.

Den gymnasieintellektuella
Ingen vet hur det går till, men den här typen lyckas alltid prata mer om sig själv än om ämnet som diskuteras. Alternativt kommer hen med brighta kommentarer på föreläsningar, som inte riktigt hör till saken men som hen har läst om på wikipedia. Lyckas inte riktigt heller uppfatta de trötta suckarna från resten av gruppen.

Det finns nog ett gäng kategorier till, hjälp mig att hitta dem!

Modernism - och plötsligt spelar det roll!

Länge har jag hatat poesi.
Jag läste 500 gymnasiepoäng svenska, med inriktning på textproduktion. Jag har skrivit dikter. Jag har hängt på poetcommunities och sett tonåringar formulera sin existensiella ångest i osammanhängande stycken som involverar tunnelbanetåg. Jag har fått Gunnar Ekelöf och Per Lagerkvist uppkörda i ansiktet på en svensklektion och fått höra att "det här är poesi, det är känslosamt och koncentrerat". Och jag har verkligen inte förstått poängen. Någonsin.

Sen började jag läsa litteraturhistoria.

Först hittade jag en massa poeter som inte skrev om sin existensiella ångest - som höll sig till rim och meter och lekte med språket. Ålderdomliga och pompösa, givetvis, men likväl. Sen lärde jag mig att uppskatta Baudelaire, Rimbaud, Verlaine och resten, som nosade lite på modernismen men likväl höll sig till spelets regler. Och jag läste Fröding och förstod mig på det.

Och så småningom, nu i november, var jag redo för modernistisk poesi. Vi läste Tranströmer och Ekelöf och Södergran, Lagerkvist och Diktonius. Och jag vill fortfarande slå Tranströmer för att han lärt ett par generationer svenska ungdomar att poesi är när man radbryter på ologiska ställen, men nu kan jag uppfatta meningen med den modernistiska 1900-talspoesin.

Halva poängen med den är ju att den inte är pompös och bunden traditionell poesi. Att den slår sig fri från alla alexandriner och sonetter och hexametrar. Att den associerar fritt och skapar kontraster just för att själv kontrastera mot föregångarna.

Men bara i ljuset av föregångarna kan jag läsa och förstå att det faktiskt är någonting genomtänkt och meningsfullt jag har i händerna. Så nu har jag bara lust att titta på mina svensklärare från högstadiet och gymnasiet, och fråga dem vad poängen var. Att lära mig vad en dikt är genom att visa Lagerkvist och förvänta sig att jag ska förstå och kunna dikta själv - är inte det som att lära mig vad bildkonst är genom att visa mig Mondrian?

Relaterat: Man måste förstå för att kunna lulza

söndag 10 januari 2010

Gisslet med den exotiska frukten

Min pojkvän skickar ibland sms med uppmaningen "Dricka eller överraskning!" när jag är på väg hem. Det betyder att jag ska handla med mig något gott. Idag var jag nyttig och handlade frukt.
Det ser ju trevligt ut med en fruktkorg på soffbordet, det är framplockat smågott som vi kan äta framför datorn när vi är lite sugna, och det är nyttigare än chips.

Sedan hela uppståndelsen kring Dole och filmen Bananas! i höstas har jag varit lite tveksam till att köpa bananer. KRAV-märkta funkar, men ett par gånger har vi låtit bli bananerna för att det stått Dole på klisterlappen. Även om jag inte tror att Chiquita är änglar de heller.

Apelsiner och Sweetie importeras från Israel. Med tanke på alla "Bojkotta Israel!"-grupper jag blir inbjuden till på Facebook och oftast ignorerar av ren bekvämlighet, är det svårt att inte haja till lite när man ser landet. Apelsinerna finns oftast från någon annanstans också. Idag har jag köpt israelisk Sweetie.

Jag orkar faktiskt inte tänka på närodlat hela tiden eller på att bojkotta Israel. Ett tag var det tal om att man inte skulle köpa sojaprodukter från Hälsans kök, som har den bästa korven och bullarna, eftersom bönorna odlas på ockuperad mark i Palestina. En vän försökte och lyckades i två veckor. Det är redan så mycket vi inte stödjer. Köttindustrin och konsumtionshysterin och privatbilismen, thailandsflygandet och el från fossila bränslen och så vidare. Så jag vill egentligen inte ha dåligt samvete för att jag köper kiwi, sweetie och clementiner och struntar i alla närodlade ekologiska äpplen.

Jag tror stenhårt på att det är lättare att rädda världen om man får belöna sig med en multinationell cola ibland. Å andra sidan vet man ju även då, att den där colan inte är så snäll.
Sweetie var ett rätt ovärt köp förresten. Israelinsamlingens tidning Menorah påstår att den minskar kolesterolvärdet och är bra för dig. Det vita mellan klyftorna är beskt och äckligt. Själva fruktköttet tämligen intetsägande.

fredag 8 januari 2010

Varför jag älskar blodcentralen

Igår var jag och lämnade blod igen. Det som alltid slår mig när jag är på blodcentralen är hur trevligt och mysigt allt är.

Jag tycker att det är väldigt obehagligt med nålar. Sprutor, pierca sig, blodprov, you name it. Jag sitter och spänner mig och väntar på att det ska göra skitont
. Det gör det sällan, så jag brukar inte ha några betänkligheter när jag skriver upp mig på att bli stucken i på ett eller annat sätt. Men just när man sitter där! Det kommer bara upp en massa minnen från skolhälsovården, där de tog i en lite för hårt och sprutade in något vaccin som sved medan man satt och spände sig och fick tårar i ögonen. Nu får jag förvisso tårar i ögonen på reflex så fort någonting gör lite ont, men ni fattar poängen.

Följaktligen har jag haft lite skrupler innan jag blev blodgivare. Länge var det lugnt, men när jag blev godkänd i februari trots alla anala regler om vem och när som inte får ge blod, så var jag ju tvungen att ta tjuren vid hornen. Det är lite otäckt att bli stucken i armvecket och tappad på en halvliter blod.

Men är det något ställe som är fantastiskt bra att öva på, så är det blodcentralen. Om man ändå ska bli stucken i, så är det rätt optimalt att göra det på ett ställe där man blir emottagen av en sköterska som undrar om man vill fika först. Man blir bjuden på kaffe, kakor, juice och smörgås, och sen när man har fikat i lugn och ro så får man gå in och ligga ner på en brits, där en annan sköterska småpratar medan hon baddar och sticker en i armen. Sist jag var där fick jag en mysig varm kudde att hålla i handen samtidigt också.

Blodcentralen är den enda vårdinstans jag känner till där personalen springer och hämtar juice åt fullt friska patienter, och där de tar sig tid och stannar och småpratar hos en. När det är klart får man ligga kvar och vila en stund.

Och sen får man en present! En fin present till och med. Iittala-lyktor och vinglas och t-shirtar och pocketböcker och jag vet inte allt. Igår fick jag en tröja med texten "Been there, done that, got the t-shirt". En sån har jag tjatat om i några år.

Jag kan alltså bli bortskämd och träna bort min spruträdsla samtidigt, och gratis! Blodcentralen är onekligen en rätt trevlig vårdinstans.

onsdag 6 januari 2010

Teorin om kärleksburkarna

Det är hösten 2005 och Anneli står på järnvägsbron i Flemingsberg. Det är ingen särskilt spännande bro, men de står där varje dag. Det är Anneli, som kallas Scarecrow, och Sakito. Sakito har alldeles vit hud på halsen och plattar sitt hår ett par timmar varje dag. De pratar om vampyrer och relationer, tecknar och lyssnar på Sonata Arctica tillsammans.

Den här dagen pratar de om kärlek.
Först i efterhand inser Anneli vad hon säger. Långt senare inser hon att hon kanske har en poäng.


"Jag tror egentligen inte att det är någon skillnad på olika sorters kärlek. Sådär kärlek till föräldrar och till kompisar och till pojkvän eller så. Det är som en gyllene, rätt trögflytande glittrig smet. Och så häller man ned den i olika burkar - en burk för varje person. Det är egentligen bara etiketten man sätter på burken som talar om vem den hör till."
Sakito protesterar.
"Det kan väl inte vara samma?!"
"Jo, fast man har olika etiketter på burkarna. Såhär familjeburkar och kompisburkar och så."
"Men jag känner ju absolut inte samma för en pojkvän som för min pappa!"
"Hm... det finns en sörja till. Attraktion, tror jag. Den är röd. I vissa burkar häller man ner lite attraktion också, så det är då den där dragningskraften finns där, så att du vill vara med din pojkvän."
"Men när man är kär då? Då måste ju det också få en egen, eller hur?"
"Nja, jag tror att det är samma som attraktionen. Fast ibland är den mera sexuell. Och sen om ni lär känna varandra så blir det ju kärlek i attraktionsburken också, fast jag tror inte att det är det från början. Man kan ju inte vara kär i någon man inte känner, inte på riktigt! Och så har man olika mycket kärlek i burkarna också, beroende på hur mycket man tycker om någon. Tror du inte?"

---

När jag var 15 försökte jag sätta fingret på det där faktumet att jag alltid blev förälskad i mina nya vänner, och inte riktigt förstod den där skillnaden som alla andra tjejer gjorde mellan "snygga Alex i trean som man inte vågar prata med men är skitkär i" och "min kompis som jag har långa samtal och hånglar med men vi är inte ihop". Jag blev rätt ofta ledsen över att snygg-Alex fick mer uppmärksamhet än jag, trots att hans främsta egenskap (just då, för oss) var att han var en livs levande asiatisk j-rockare.

Runt 16-17 började jag på allvar fundera på om det där lilla epitetet "ihop" var någonting annat än en betungande titel som inte spelade så stor roll för fördjupandet av en relation. Jag var omätligt stolt över att ha konkurrerat ut en väns pojkvän när det kom till vem som skulle besöka henne på lovet och fick titeln skremapojkvenanlei. I kontexten framstod de där pojkvännerna som något obehagligt som vi inte riktigt förstod, och jag vill inte minnas att vi förstod någon större skillnad på vänner man älskar och kysser, och flickvänner man älskar och kysser.
Vi skaffade inga flickvänner. Den där heliga tvåsamheten var inte bara märklig längre utan oförståelig också.

Mitt första förhållande funkade inte alls. Jag var arg över att vår trevliga kompistillvaro övergått till något slags förhållande där man tvunget måste ha romantiska myskvällar och ligga med varandra. Den vän som jag utan att tveka skulle säga att jag älskade högst drog sig undan tills hon vågade peppa mig att göra slut efter alltför många gånger som jag beklagat mig hos henne.

Sen blev jag relationsanarkist. På papperet i alla fall. Jag vet inte om jag någonsin omsatte någon av idéerna i praktiken. Och egentligen kanske jag varit det redan innan, sedan 2005 när jag bara älskade utan att vara intresserad av att sätta några stämplar på det. Egentligen kanske jag aldrig blev det igen heller, inte lika mycket som innan jag introducerades för monogam heterosexuell tvåsamhet och började teoretisera. Nu sitter jag här och är Svensson-hetero och teoretiserar för fullt. Men kärleksburkarna är fortfarande min fulla övertygelse.

tisdag 5 januari 2010

Vad har du i kylskåpet?


I forumet på vegetariskt.ifokus.se hade någon startat en tråd med titeln "Showa ditt kylskåp!". Jag öppnade den inte, men tyckte att det lät kul att showa sitt kylskåp och tog en bild. När jag sedan tittade i tråden så visade det sig att det var utsidan på sitt kylskåp som trådskaparen ville att man skulle showa. Lame, tyckte jag.

Så nu showar jag insidan av mitt kylskåp istället. Om man ska applicera något slags "du är vad du äter"-perspektiv, så är jag uppenbart en mjölkprodukt. Kanske en alkoholhaltig sådan. Jag skulle också kunna tänkas vara hostmedicin, tortellini eller herrgårdsost, kaffe eller lingonsylt.

Vad är du? Och vad har du i ditt kylskåp?

måndag 4 januari 2010

Jag önskar mig en modeblogg

Det är ett förbannat oskick att jag alltid ber om ursäkt innan jag lägger upp inlägg som handlar om kläder i den här bloggen. Förmodligen är det en reaktion på att jag själv, när jag startade den, var så irriterad på Metros rapportering om bloggerskor och vad de skrev om. Dagens outfit och idag åt jag Ben&Jerrys. Alltså tänkte jag att jag skulle skriva någonting mer substansiellt än så. På den tiden hade jag dessutom en Helgondagbok att skriva av mig om mina orgier i den dyrare halvan av Icas frysdisk i.

Men samtidigt är ju grejen att jag tycker att det är fantastiskt roligt med kläder, och definitivt nedvärderande av både unga tjejer i allmänhet och klädintresse i synnerhet när jag ber om ursäkt för att jag skriver samma skit som så galet många bloggare gör. Med min vinkel anser jag ju själv att det är intressant skit. Så varför skulle jag inte kunna skriva om det?

Ibland önskar jag mig en modeblogg där jag kan dumpa alla inlägg om att jag älskar den där koftan från Odd Molly som jag inte har råd att köpa, om hucklets återkomst och hur fint det är, eller bara om min kärlek till Elsa Billgren eller till Hijab style. Där stoppas jag nog av min brist på helfigursspegel och bra kamera, och mitt krav på att det åtminstone ska vara lite kvalitet inblandad om jag ska starta stilblogg.

Ung Farbror lyckas, han har en av de bästa stilbloggarna jag sett när han väl skriver i den, trots att bilderna förhållandevis sällan är på honom själv. Dessutom blandar han med välskrivna inlägg om diverse annat.

Så jag vet inte, jag är lite i valet och kvalet. Ska jag sitta på fik och läsa Simone de Beauvoir i trés chic basker och rutig kjol, så krävs det definitivt bilder för att illustrera eländet. Men skulle folk ha något intresse över huvudtaget av att titta på det? Och måste mitt intresse för kläder nödvändigtvis sållas ut från övriga etiketter på det här stället?

söndag 3 januari 2010

Jag hatar män

Det är väl förvisso inte helt sant att jag hatar alla män. Men en viss sorts killar har jag verkligen så galet jävla svårt för. Ni vet de bröliga antifeminist-killarna.

Inte snubbarna som på allvar sitter och säger "någon måtta får det vara med jämställdheten, tillbaka till spisen kvinna!". Dem finns det liksom inte så mycket att göra åt och de är ofta i sorglig minoritet (även om de hörs rätt mycket i kommentarsfunktionen på kvällstidningarnas webbupplagor). Alltså står jag ut med dem.

En kategori jag däremot inte står ut med är killarna som är "för jämställdhet emot feminism". De som tycker att feminismen är för ensidig för att den fokuserar på kvinnors underläge gentemot männen och inte på männens underläge gentemot kvinnorna. De som säger att ordet feminism gör dem så avtända på feminism att alla kvinnor borde förstå att det inte är gångbart med ett ord som så uppenbart riktar sig till kvinnor. (Till skillnad från yrken som brandman, läkare och talman som kvinnor borde fatta att de heter så av tradition, och söka sig till i alla fall. Dessutom låter talkvinna löjligt)

Lite för ofta är de här männens främsta invändning mot feminismen att den inte fokuserar på dem och deras behov. Alltså är den förvrängd och felaktig och genusterroriserar hela Sverige. De skriker om feministkvinnorna som skiter i att män utsätts för mer våld och risker än kvinnor, som skiter i att män har lägre chans att få vårdnaden om sina barn, som skiter i att kvinnor alltid kan spela på sitt utseende för att göra karriär. Det är den där egoistattityden, jag jag jag, mig mig mig och mina problem först.

Så länge inte feministerna tycker samma saker som antifeministerna, för då tycker de det av fel anledning. Det har länge varit ett feministiskt krav med delad föräldraledighet. Antifeminist-männen anklagar rätt ofta feminister för att inte prioritera pappornas rätt till sina egna barn. Men när det ställs krav på att föräldrarna ska få halva tiden var, så är det hemska förmyndare som vill tvinga männen att vara hemma för att kvinnorna ska göra karriär.
Bestäm er.

---

Jag tycker verkligen att det är riktigt bra och uppfriskande när vettiga killar (som Gustav) skriver om jämställdhet eller kvotering utan att en enda gång falla in i "vi män har en kollektiv skuld eftersom vi förtrycker kvinnor"-smörjan. Bara det att han är feminist och skriver feministiskt ur ett manligt perspektiv. Istället för att sitta på sitt arsle och gnälla om oss onda kvinnor som inte prioriterar männens problem. Jag gillar det!

lördag 2 januari 2010

Jag hatar vegetarianer

Eftersom jag själv är vegetarian kanske det inte är så konstigt att jag med jämna mellanrum leker runt på vegoforum på internet. Kombinationen ätbar mat att dregla över och vettiga människor att diskutera etiska frågor med är rätt trivsam. I teorin i alla fall. Tyvärr är det rätt ofta som jag läser såna där forum, och verkligen känner att jag hatar vegetarianer. För att inte tala om hur mycket jag hatar veganer.

Typsituationen är som följer:
Någon skriver ett inlägg. Gärna är någon T16 och rätt osäker. Inlägget går ut på någonting i stil med "Jag vill sluta äta kött men jag får inte för mina föräldrar. Jag tänker fortsätta äta fisk och kyckling. Kan ni hjälpa mig att komma på argument som jag kan använda för varför det är bra att sluta äta kött?"

Och genast kommer ett gäng hardcore-vegetarianer med svar av typen "Du kan inte säga att du ska sluta äta kött om du tänker äta kyckling och fisk. Vegetarianer äter inte fisk! Sluta äta allt kött istället, annars är det hyckleri. Och vaddå får inte? Det är väl bara att låta bli att äta deras kött och laga din egen mat!".

Det som stör mig är ju framförallt den här detaljen, att det inte är bra om det inte är tillräckligt hardcore. Varför inte leverera ett gäng argument till flickstackaren om varför det är bra att inte äta rött kött? Det kommer definitivt att bidra till att färre kossor dör om T16 slutar äta dem, än om hon blir avskräckt av alla elaka militanta vegetarianer och därför gör som mamma och pappa säger.

En annan favorit (usch!) är de ständiga trådarna av typen "vad är en vegetarian", som också alltid urartar i bashning av folk som gör undantag från den vegetabiliska kosten för sin bekvämlighets skull. Eftersom det kommer folk och skriver inlägg av typen "Definitionen på en vegetarian är någon som inte äter animaliska produkter. Det är inte okej att kalla sig för vegetarian om man äter ägg!" eller "Det är definitivt inte okej att kalla sig för vegetarian om man äter fisk. Inte ens för demivegetarian. En vegetarisk kost innehåller inte fisk, så det så."

Därför hatar jag vegetarianer ibland. För att så många diskussioner alltid urartar i vem som har mest rätt att kalla sig för någonting. För att det är så viktigt att man själv inte äter honung och alltid tänker på vilka E-nummer man måste undvika. För att ska det va så ska det, och för att så många ser så svartvitt (gäller förvisso även köttisar).

En kille som min pojkvän kände var strikt vegan med två undantag. Han åt en semla om året och mammas köttbullar på julafton. Och om det är de där köttbullarna varje år som gör att man står ut med att vara vegan år ut och år in, varför ska då folk komma och skrika "du är ingen riktig vegan!".
Det måste väl vara fan så mycket bättre för miljön, djuren etc. att undvika animaliska produkter 363 dagar om året, än att inte göra det alls?

fredag 1 januari 2010

Årets nyårslöfte

Jag är förbannat dålig på att gå ut på krogen. Faktum är att jag inte har någon gå ut-kultur alls. Ett par gånger har jag varit på Sjätte Tunnan, innan jag insåg att jag verkligen inte gillar stället. Sedan dess har jag hängt mest på genomsunkiga Nivå 22. Men just barer, och särskilt om de är lite attraktiva, har aldrig varit min grej.

Alltså är årets nyårslöfte såhär:
2010 ska jag besöka minst 5 barer/klubbar som jag inte varit på tidigare, inklusive en cocktailbar.

Det spelar inte så stor roll om någon är dyr eller sällan. Jag vill mest insupa atmosfären så att jag lär mig vilken sorts uteställen jag egentligen föredrar. Dessutom fyller jag 20 om tre veckor och har äntligen en chans att komma in någonstans.

Så tipsa mig gärna, vart ska jag gå under 2010? Barer, klubbar, pubar, alla tips emottages tacksamt.

Gott nytt år!