Modernism - och plötsligt spelar det roll!

Länge har jag hatat poesi.
Jag läste 500 gymnasiepoäng svenska, med inriktning på textproduktion. Jag har skrivit dikter. Jag har hängt på poetcommunities och sett tonåringar formulera sin existensiella ångest i osammanhängande stycken som involverar tunnelbanetåg. Jag har fått Gunnar Ekelöf och Per Lagerkvist uppkörda i ansiktet på en svensklektion och fått höra att "det här är poesi, det är känslosamt och koncentrerat". Och jag har verkligen inte förstått poängen. Någonsin.

Sen började jag läsa litteraturhistoria.

Först hittade jag en massa poeter som inte skrev om sin existensiella ångest - som höll sig till rim och meter och lekte med språket. Ålderdomliga och pompösa, givetvis, men likväl. Sen lärde jag mig att uppskatta Baudelaire, Rimbaud, Verlaine och resten, som nosade lite på modernismen men likväl höll sig till spelets regler. Och jag läste Fröding och förstod mig på det.

Och så småningom, nu i november, var jag redo för modernistisk poesi. Vi läste Tranströmer och Ekelöf och Södergran, Lagerkvist och Diktonius. Och jag vill fortfarande slå Tranströmer för att han lärt ett par generationer svenska ungdomar att poesi är när man radbryter på ologiska ställen, men nu kan jag uppfatta meningen med den modernistiska 1900-talspoesin.

Halva poängen med den är ju att den inte är pompös och bunden traditionell poesi. Att den slår sig fri från alla alexandriner och sonetter och hexametrar. Att den associerar fritt och skapar kontraster just för att själv kontrastera mot föregångarna.

Men bara i ljuset av föregångarna kan jag läsa och förstå att det faktiskt är någonting genomtänkt och meningsfullt jag har i händerna. Så nu har jag bara lust att titta på mina svensklärare från högstadiet och gymnasiet, och fråga dem vad poängen var. Att lära mig vad en dikt är genom att visa Lagerkvist och förvänta sig att jag ska förstå och kunna dikta själv - är inte det som att lära mig vad bildkonst är genom att visa mig Mondrian?

Relaterat: Man måste förstå för att kunna lulza

Kommentarer

"Halva poängen med den är ju att den inte är pompös och bunden traditionell poesi. Att den slår sig fri från alla alexandriner och sonetter och hexametrar. Att den associerar fritt och skapar kontraster just för att själv kontrastera mot föregångarna."

Just. Och just derföre, för uppskattning, beroende af dessa föregångares existens och kändhet. Fortfarande aktiva kändhet.

Om Lord of the Rings ngnsin blir outdated gm folk som föredraga Bored of the Rings (känd parodi) så kommer denna i sin tur hjertligt att tråka ut dem som få läsa densamma men ej Tolkien.

Hvilket är förh. (antar jag utan att ha läst Tranströmer) mellan nämnde poet och Atterbom (min favvo i sv litt, och den hvars stafning jag i stora drag håller mig till).

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.