Teorin om kärleksburkarna

Det är hösten 2005 och Anneli står på järnvägsbron i Flemingsberg. Det är ingen särskilt spännande bro, men de står där varje dag. Det är Anneli, som kallas Scarecrow, och Sakito. Sakito har alldeles vit hud på halsen och plattar sitt hår ett par timmar varje dag. De pratar om vampyrer och relationer, tecknar och lyssnar på Sonata Arctica tillsammans.

Den här dagen pratar de om kärlek.
Först i efterhand inser Anneli vad hon säger. Långt senare inser hon att hon kanske har en poäng.


"Jag tror egentligen inte att det är någon skillnad på olika sorters kärlek. Sådär kärlek till föräldrar och till kompisar och till pojkvän eller så. Det är som en gyllene, rätt trögflytande glittrig smet. Och så häller man ned den i olika burkar - en burk för varje person. Det är egentligen bara etiketten man sätter på burken som talar om vem den hör till."
Sakito protesterar.
"Det kan väl inte vara samma?!"
"Jo, fast man har olika etiketter på burkarna. Såhär familjeburkar och kompisburkar och så."
"Men jag känner ju absolut inte samma för en pojkvän som för min pappa!"
"Hm... det finns en sörja till. Attraktion, tror jag. Den är röd. I vissa burkar häller man ner lite attraktion också, så det är då den där dragningskraften finns där, så att du vill vara med din pojkvän."
"Men när man är kär då? Då måste ju det också få en egen, eller hur?"
"Nja, jag tror att det är samma som attraktionen. Fast ibland är den mera sexuell. Och sen om ni lär känna varandra så blir det ju kärlek i attraktionsburken också, fast jag tror inte att det är det från början. Man kan ju inte vara kär i någon man inte känner, inte på riktigt! Och så har man olika mycket kärlek i burkarna också, beroende på hur mycket man tycker om någon. Tror du inte?"

---

När jag var 15 försökte jag sätta fingret på det där faktumet att jag alltid blev förälskad i mina nya vänner, och inte riktigt förstod den där skillnaden som alla andra tjejer gjorde mellan "snygga Alex i trean som man inte vågar prata med men är skitkär i" och "min kompis som jag har långa samtal och hånglar med men vi är inte ihop". Jag blev rätt ofta ledsen över att snygg-Alex fick mer uppmärksamhet än jag, trots att hans främsta egenskap (just då, för oss) var att han var en livs levande asiatisk j-rockare.

Runt 16-17 började jag på allvar fundera på om det där lilla epitetet "ihop" var någonting annat än en betungande titel som inte spelade så stor roll för fördjupandet av en relation. Jag var omätligt stolt över att ha konkurrerat ut en väns pojkvän när det kom till vem som skulle besöka henne på lovet och fick titeln skremapojkvenanlei. I kontexten framstod de där pojkvännerna som något obehagligt som vi inte riktigt förstod, och jag vill inte minnas att vi förstod någon större skillnad på vänner man älskar och kysser, och flickvänner man älskar och kysser.
Vi skaffade inga flickvänner. Den där heliga tvåsamheten var inte bara märklig längre utan oförståelig också.

Mitt första förhållande funkade inte alls. Jag var arg över att vår trevliga kompistillvaro övergått till något slags förhållande där man tvunget måste ha romantiska myskvällar och ligga med varandra. Den vän som jag utan att tveka skulle säga att jag älskade högst drog sig undan tills hon vågade peppa mig att göra slut efter alltför många gånger som jag beklagat mig hos henne.

Sen blev jag relationsanarkist. På papperet i alla fall. Jag vet inte om jag någonsin omsatte någon av idéerna i praktiken. Och egentligen kanske jag varit det redan innan, sedan 2005 när jag bara älskade utan att vara intresserad av att sätta några stämplar på det. Egentligen kanske jag aldrig blev det igen heller, inte lika mycket som innan jag introducerades för monogam heterosexuell tvåsamhet och började teoretisera. Nu sitter jag här och är Svensson-hetero och teoretiserar för fullt. Men kärleksburkarna är fortfarande min fulla övertygelse.

Kommentarer

Agnes sa…
Det där var en sjukt bra beskrivning, och något jag kan skriva under på. Det är lite så jag ser på min relationsanarki. Jag kan inte skilja på vänskap och kärlek, inte fullt ut, och jag tänker inte göra det heller ;) Fram för kärleksburkarna!
Precis. Ungefär som man har en relation till alla man umgås i någon utsträckning, de har bara lite olika karraktär och innehåll.

Brukar inte tycka om att definiera vad jag har för relation till folk och absolut inte försöka rangordna vilka som skulle betyda "mer" än andra.

Alla har sin egna plats och betydelse och vänskap, attraktion, kärlek, hat, trivsamhet, obehag osv är bara olika saker som relationen till personen kan innehålla.

Ju mer styrka du lägger i något, ju mer kan det påverka dig och förhållande kan utvecklas till olika saker, efter vad man låter det utvecklas till.

Kärlek till ens vänner och dem man "älskar", är på många sätt samma sak, men med olika karraktär och styrka.
Xhakhal sa…
Hmm... jag minns inte om du pratat om kärleksburkar med mig förr (jag tror det!), men det låter gulligt, som något du borde ta och rita någon gång (jag kommer ihåg att du ritade detaljer och objekt bäst, även om du kanske inte är intresserad av att teckna längre). Annars gör jag det, och jag har en tendens att förstöra folks idéer :P

I övrigt antar jag att det är bättre att vara svenssonhetero och teoretisera glatt än att vara tonårshormonell och lite ledsen.
Jag har också spenderat rätt mycket tid på att teoretisera, men alltid mycket mera ledsen över att jag aldrig förmådde engagera mig än vad jag faktiskt var engagerad - min experimenterande period gick mest ut på att försöka lista ut om jag kunde känna något alls ("vad är attraktion lulz" ungefär, på bekostnad av andra) än att lista ut -vad- det i sådana fall skulle vara, och passande nog (för varför ta en sak i taget?) var det samtidigt som jag antingen mådde sämst i världen (fram tills jag började gymnasiet var jag ett emotionellt svart hål) eller samtidigt som jag försökte känna mig bättre igen, men processen att börja må bättre innehöll att inse att jag mådde kasst från början, så jag var världens sämsta kompis med alla jag kände de åren. Jippie!

Slutsatsen har, efter några fler år och lite mer apati, långsamt klättrande mot att kanske bli en glad människa till sist och sluta försova mig på grund av rädslan för att vakna, blivit att jag aldrig någonsin skulle kunna vara relationsanarkist - men att jag inte fattar hur jag skulle kunna kategorisera in mig i en tvåsamhet. Kanske är det Hollywoodsyndromet - "rätt tjej har inte dykt upp än" - kanske är det helt enkelt så att jag är för dum för att fatta galoppen, men oavsett vilket verkar det så mycket jobbigare att -ha- en åsikt om relationer och var man passar in i dem än att bara hålla sig utanför :( Det är tex svårt att definera sig själv som "singel" just nu (jag har ingen flickvän!) eftersom det på något sätt signalerar att man är "ledig". Jag är inte ledig. Men jag har ingen partner. Och "Singel och nöjd med det" eller "Singel men ointresserad" innehåller också ett ord som i praktiken betyder "ledig", som om det fattades något, oavsett hur många "men" som kommer efteråt - detsamma gör "ensamstående". Det är inte en komplett bild av en människa, och därför en riktigt otrevlig kategori att behöva erkänna sig tillhöra - en som saknar något, och som inbjuder DIG ("JA JUST DIG EMELIE") att gå in och fylla tomrummet! Argh! Finns det inget sådant där queerord som jag i vanliga fall skulle tycka var pretentiöst och pantat som betyder "singel men kör över dig som en pansarvagn om du tar det som en inbjudan"? :(

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän