fredag 26 februari 2010

En man i byrån

I antologin "F-ordet", som jag köpte på bokrean häromdagen och som väl var värd sin femtiolapp, skriver Boris Benulic om machomän och sex. Benulic konstaterar att muskulösa män får mera sex än mjuka män, och irriterar sig på att kvinnorörelsen inte säger ifrån när män ska kastreras genom att bära mjukisbyxor och kånka runt på barn för att verkligen förstå hur det är att vara kvinna.

Helt enkelt, machomän med muskler har mera sex och fler lösa förbindelser än män som inte är macho. Kvinnor protesterar inte när deras män femininiseras, men samtidigt ökar försäljningen av dildos. Kvinnor vill ha oförställda knull, och kan bara få det av machomännen. Lite så. Tydligen.

Jag tolkar det som att Boris Benulic mest irriterar sig på den nya mansrollen och idealiserandet av känsliga killar. Och tycker synd om de stackars killarna som lärt sig att man måste prata känslor, tända rökelse och ge henne oralsex i två timmar först innan det kan bli penetrationssex av. Så att tjejens lust och njutning prioriteras och hon får orgasm varje gång.

Att idealisera den känsliga killen som prioriterar hennes njutning är färgat av unken sexism. Fina flickor knullar inte, de idkar på sin höjd långsam älskog. Feministiska män knullar inte heller, de dricker te och pratar känslor - för att knulla med henne vore ju objektifierande eller kvinnofientligt. Å andra sidan är Benulics hyllande av machomännen lika unket sexistiskt det. Han blandar ihop macho, muskulös och sexuell. Känsliga killar är kastrerade. Riktiga män har muskler och knullar brudar.


Jag har hört bittra nice guys ondgöra sig över andra killar, som plockar hem tjejer efter fester eller krogkvällar för att ha sex. "De respekterar inte tjejerna". Men jag tycker tvärtom att det är respekt mot tjejerna, att erkänna vår sexualitet och att vi kanske också vill ha oförställda engångsligg.

Liksom Benulic vet jag att kvinnor också vill ha oförställt, kravlöst sex ibland. Vem vill inte ha en dildo som är bra på att kyssas, tar egna initiativ i sängen och bjuder på frukost efteråt?

Men att koppla det till maskulinitet och till en viss kroppstyp tycker jag är att dra det hårt. Att kvinnor tänder på muskulösa män gör inte att muskulösa män inte vill prata känslor eller dricka te emellanåt. Eller att kvinnor inte vill detsamma. Kan vi inte både få uppskatta våra känsliga killar, muskulösa män för sina personligheter, och vårt kravlösa sex?

onsdag 24 februari 2010

Jag hatar Ted Gärdestad

Den här kom upp i vår blandade spellista på Spotify och jag kände mig tvungen att än en gång spy galla över den.

Jag såg i tidningen
att nu finns det en chans
för mig att åka billigt utomlands.
Det är bra för mig,
men synd om dig (mhmm)
För om jag ser dig le,
mot nån annan kis,
tar jag planet till Paris
Jag bor på hotell
för en kväll, skyll dig själv!

Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du sviker mig
för jag ska hämnas, om jag lämnas
ensam utan dig.
Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du lurar mig,
men jag hoppas att jag stoppas
i hissen upp av dig.

Det är väl ganska klart,
att du är populär.
Men det ställer bara till besvär.
Jag blir förbisedd, vilseledd (mhmm)
Du vet att jag begär, en liten bagatell,
jag vill ha dig för mig själv.
Var beredd på allt, och framför allt
Ta det kallt

Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet,
om du sviker mig.
För jag ska hämnas om jag lämnas
ensam utan dig.
åååh ja hoppar, ner för Eiffeltornet,
om du lurar mig.
Men jag hoppas att jag stoppas
i hissen upp av dig.

Allvarligt talat. Varför poppar vår föräldrageneration till det här och tycker att det är givande, bra och djup musik? Ted Gärdestad har väl en del trevliga låtar, men den här hör faktiskt inte till dem. Den gör mig galen.

"Jag blir svartsjuk för att min tjej är populär, så om hon är trevlig tillbaka mot andra killar tänker jag åka till Paris och begå självmord". Dessutom i andra person så att den stackars flickvännen, om Teds begär efter att ha henne helt för sig själv inte tillgodoses, ska känna sig rejält elak och veta att hon är skulden till om han gör någonting dumt.

Inte le mot någon annan kis. En liten bagatell, jag vill ha dig för mig själv. Och så totalt frånsäga sig ansvaret för sina egna handlingar.
Det här är bullshit på hög nivå.

måndag 22 februari 2010

Färgskala för reklambranchen

När man läser bild på högstadiet lär man sig sånt där som färgskalan. Grundfärgerna är blå, röd och gul och däremellan finns nyanser som gröngul, gulgrön och rödlila.
Hos frisören finns inga gulgröna nyanser, men däremot extra ljus honungsblond och mörkt askblond, mahogny och cendré.

Och på kläder! På kläder finns det alla möjliga roliga färger. Som på den här sidan med hoodies.
De följer inga färgskalor jag tidigare lärt mig. De är i natur, royal, bordeaux, aska, bränd orange, iron, burgundy, choklad, stålblå, buteljgrön, ljus grafit, safety orange, mellanljusblå, sotröd, körsbärsröd, skogsgrön och antracit.

Och visst låter det lite mer spännande så än med ljus rödlila?

torsdag 18 februari 2010

På buss 179 är det jag som är annorlunda

Jag tänker sällan på det här med etnicitet, och när jag gör det nuförtiden är det nästan alltid på buss 179 mellan Spånga och Kista. Den passerar Tensta och Rinkeby på vägen, och det är få gånger jag känner mig så märkligt exotisk och främmande, på samma sätt som jag uppfattar hela omgivningen som just exotisk och främmande, som då.

Tensta Centrum ligger 5 minuter med buss från Bromsten, där jag bor. Vi ingår i samma, Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. Men jag har nog aldrig mött på sådan segregation, som jag upplever när jag promenerar runt i Tensta. Vilket händer ibland eftersom det, jämte Spånga, har mitt närmaste bibliotek, och lite annat.
I Tensta har 85% av de boende utländsk bakgrund (antingen utrikes födda själva eller med två invandrade föräldrar), jämfört med 35% i Bromsten. Hälften av invandrarna i båda stadsdelarna kommer från Asien, men i övrigt är det skandinaver (finländare) i Bromsten och afrikaner i Tensta. (statistik från Stockholms stad)
Och det är en sådan otrolig skillnad!

När jag sitter på bussen mellan Spånga och Kista blir jag medveten om mitt blonda hår, min dialekt och mitt svenssonklingande efternamn. För ovanlighetens skull tvingas jag reflektera över att jag har en etnicitet. För ovanlighetens skull ingår jag inte i normen, utan bryter mot den.

Det är lite skrämmande, men en erfarenhet som aldrig slutar fascinera mig. Och som jag tror att fler skulle må bra av. Alla som är uppväxta med köttbullar, IKEA och två svenska föräldrar. Alla som alltid har varit heterosexuella och haft relationer med jämnåriga. Alla som bara talar ett språk hemma och är vana vid att hela omgivningen talar samma. Alla som har blont hår och blåa ögon.

Vi ska inte åka upp till norrort och begapa det som är annorlunda, det är inte givande alls. Men däremot kan vi åka dit och upptäcka känslan av att vara just annorlunda.

Introducerar: Ma vie en rose

Ni vet den där modebloggen jag gnäller om ibland och skulle vilja ha?
Nu är den här!

Tanken är att det ska vara uppenbart att Ma vie en rose är ett komplement och en systerblogg till Jeu de rôles (därav ännu ett obegripligt namn på franska). Ett ytligt och vackert komplement där jag får leka Anneli från Montmartre och prata om röda läppar, kakor och klänningar hur mycket jag vill.

Jag hoppas att ni kommer att tycka om den:
http://jeu-de-vie.blogspot.com

onsdag 17 februari 2010

Tregenussystem eller bara könsneutralt?

Jag kanske borde tycka någonting om att Sensus valt att införa ett tredje alternativ när deras anställda ska välja pronomen om sig själva. Numera kan man alltså be att kallas hon, han eller hen. Och det är väl bra, för dem som faktiskt tycker att det känns bäst så.

Det som jag tycker är märkligast, är att hen liksom förlorar sin roll som generiskt pronomen när man gör på det här sättet. Om jag kan välja mellan att vara han, hon eller hen, är det svårt att referera till "vem som helst" som hen, och förvänta sig att alla han eller hon inte ska känna sig utelämnade. På samma sätt som kvinnorna på 1970-talet började påpeka att de inte kände sig inräknade generiska han.

Olle Josephson påpekar också den skillnaden i måndagens språkspalt i SvD. Att Sensus inte tar bort två kön utan inför ett tredje.

Jag önskar bara att jag kunde bemöta det här med att hen-förespråkarna önskar sig ett tredje kön också. Men jag har inte kommit fram till vilka som ingår i Josephsons "queerfolket" och om jag som hen-förespråkare räknas dit eller inte. Jag tycker som sagt inte om att använda det om en specifik referent (om inte denna har bett om det och är uppenbart queer). Om jag får hålla ordet till de gånger jag behöver tala om en okänd referent eller någon jag vet könet på, så blir jag mycket gladare.

Och om alla andra får hålla ordet tills det behövs som generiskt pronomen (alltså just den okända eller könsneutrala referenten), så kanske språkvårdarna skulle bli lite gladare också.

måndag 15 februari 2010

Respekt, mannen!

Ibland upptäcker jag det här med att den akademiska världen faktiskt rymmer en hel del prestige, och att det är viktigt att se upp till sina företrädare på rätt sätt.

Just nu läser jag Tradis och Funkis av Ulf Teleman. Teleman är en sån där namnkunnig människa som haft en massa uppdrag och är erkänt kunnig. Och Teleman älskar förra generationens nestor, Erik Wellander. Ibland lite överdrivet mycket, kan jag tycka. Som i det här stycket:

"Wellander var en vältalig representant för dessa kritiker (1939:738) när han anklagade ungdomen för att vara de största syndarna:

De mera begåvade och livaktiga vantrivas snart med detta andliga stillastående, bryta sig ut ur gruppens alltför bekväma språkgemenskap och vandra vidare på egna vägar, men många stanna kvar i loj likgiltighet och bilda det stora flertal av språkligt outvecklande, som lämpligen skulle kunna kallas de språklata. Den språklättja, och det här är fråga om, visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat, pladdrigt och meningslöst ordande, som bekvämt följer de mest upptrampade vägarna.


Ord och inga visor från Sveriges mest inflytelserika språkvårdare under det gångna seklet!"

Man måste faktiskt inte berömma sina föregångare för att de fallit för frestelsen att klaga på dagens ungdom och dess språkproduktion
. Folk har klagat på dagens ungdom och deras taskiga språk i ett par hundra år, det är inte nyskapande, det är inte kreativt och det är ofta inte ens träffsäkert. Inte när Henrik Scheutz gör det i Metro, och inte när Erik Wellander gör det i Riktig Svenska.

söndag 14 februari 2010

Det är inte staten...

När folk på allvar skriver insändare till DN om den ociviliserade och barbariska staten Turkiet där två män sitter åtalade och riskerar livstids fängelse för att ha begravt en 16-årig kvinnlig släkting levande, så undrar jag verkligen om de kan skilja på stat och person.

Eller är det så att Sverige också är barbariskt och kvinnofientligt, med tanke på hur många kvinnor här som blir mördade av sina sambos eller ex varje år?

Valfrågor, bitte

Nu börjar Facebook bli medvetna om att det är val igen i september. För första gången har jag rösträtt i ett riksdagsval, och det har jag haft ångest över sedan jag fyllde 18, åtminstone. Jag har RSVPat till eventet "Riksdagsvalet 2010" och uppgett att jag tänker rösta - inte för att jag tror att någon bryr sig egentligen om att jag anger att jag tänker rösta på Facebook, men för att det känns bra att ha tagit det steget i alla fall.

Nu efterlyser jag bara lite partipolitik.
Ideologiskt vet jag var jag står, men att inte ha det konkret förankrat är ju att köpa grisen i säcken om något.
Hör ni det! Partipolitik! Hej Lars och Maria och Mona och Peter, Maud och Göran och Fredrik och Jan. Nu har ni en unik chans att tala om för mig som förstagångsväljare varför jag ska rösta på just er. Ni ska inte tala om för mig på vilket sätt motståndarsidan är verklighetsfrånvända eller olämpliga, och ni ska strunta i att göra fastighetsskatten, snökaoset eller pensionerna till centrala valfrågor. För det struntar jag i.

Och allvarligt talat, så struntar jag i vilken sida som är verklighetsfrånvänd. Jag tänker inte rösta på något parti som kan tänka sig att sitta i regeringsställning med Jan Björklund, eller som tänker låta Maud Olofsson slänga skit på mig genom undersökningsdata som visar att 90% av alla ungdomar kan tänka sig att arbeta för två tredjedelar av den redan låga ingångslönen första året om man är snäll och anställer dem. Herregud, jag har en hyra att betala.

Jag tänker heller inte rösta på några vars ideologi går ut på att vi genast borde klippa oss och skaffa ett jobb, och om vi blir sjuka, arbetslösa, bostadslösa eller handikappade så får vi väl ta och köpa oss ur det som alla andra goda människor. Jag vill inte lyssna på att alla människor mår bäst av att äga sitt boende eller att privatsjukhus är till för dem som prioriterar sina barn.

Jag ger min röst till det parti som kan lova mig att Stockholms stad bygger fler hyresrätter och slutar sälja ut allmännyttan, sänker priserna på kollektivtrafiken och satsar på kulturen. Jag ger min röst till dem som lovar att när jag väl kommer ut på arbetsmarknaden slutgiltigt, ska jag inte bli utread och hamna i något slags elvamånadersproletariat. Jag ger min röst till dem som bäst kan presentera en hållbar skolpolitik med en rimlig arbetsbörda för lärarna och som inte har det uttryckliga målet att sålla agnarna från vetet. Och jag ger min röst till dem som vill erkänna att heltidsstudier faktiskt är en heltidssysselsättning.

Jag skiter i vilka lyktstolpar, moskéer, sopkorgar och andra lyktstolpar som har flest fans på Facebook. Jag har ångest inför riksdagsvalet. Jag vill se lite valfläsk och lite partipolitik.

fredag 12 februari 2010

Vila i frid, "Rip"

På tal om språk förresten, så finns det ett uttryck som jag reagerar starkt på varenda gång jag ser det. Som stör mig in i märgen och gör mig om inte fly förbannad så kliande irriterad och jag får lust att skrika högt.

Rip.

Det dyker alltid upp i sorgliga sammanhang, ibland mer och ibland mindre. Nu hittade jag det när jag läste bloggkommentarer om den här olyckan. En farbror som gjorde den härliga missen att tappa sin mobiltelefon på spåret på Centralen i tisdags, och som då i rusningstrafik ger sig ner på spåret för att hämta den. (kombinationen äldre, tåg och mobiltelefoner verkar farlig). Och hur som helst måste ju åtminstone någon bloggare citera hela SvDs artikel och kommentera att det är ett ganska onödigt sätt att dö på att bli påkörd när man försöker plocka upp sin mobiltelefon.

Och då kommer det!
"Jag tänker mest på de anhöriga. Rip"

Och det där händer varje gång. Den store fantasyförfattaren dör, bloggarna skriver Rip. Någons mamma dör, kompisarna skriver Rip. Politiker dör, på Facebook står det Rip. Engla dör, på YouTube... Rip!

Bara tre bokstäver, inte ens utskrivet som Rest in Peace. En så otroligt sliten fras, det hade till och med varit bättre med en ledsen smiley. Eller "jag beklagar" som åtminstone verkar som att man gör det. Vad som helst, bara lite mindre totalt intetsägande, urvattnat och okänsligt.

Så att ni vet. När någon i min närhet dör, får ni fan inte skriva några jäkla Rip.

Språkvård på hög nivå

Strax före midnatt bryter en irc-diskussion ut, om vad Oompa Loompas egentligen heter på svenska. Nörd som jag är måste jag fråga vad Språknämnden skulle anse om detta, och drar upp det i min statusrad på Facebook. Och allvarligt talat, jag älskar mina kursare!
En kvart senare har vi standardiserat det till ompalompier, med tillägget att man av ideologiska skäl borde stava det åmpalåmpjer, för att låta bolsjeviksvenskan vakna upp och låta vårt offentliga språk bli roligare än en gång.
Åmpalåmpjer i alla stater, förena er!

Språkvård är rätt spännande. Just nu läser jag Tradis och funkis av Ulf Teleman, där det just framstår sådant som att stavning i början av 1900-talet var ideologisk grej. Nystavarna som låg till vänster ville slopa hv, fv, dt, ett par till fåniga och talspråksfrämmande rättstavningsregler, och pluralböjningarna av verben. Några ville för all del gå så långt som till en helt ljudenlig skrift, med ord som Svärje. Bolsjeviksvenska, skälldes den varianten för. Onekligen lite mera stil i det än i dagens term lunarsvenska!

Påminn mig om att jag måste köpa SvD på måndag förresten, och se om det är några spydigheter som Olle Josephson har att skriva om hen och diskussionen runt det.

onsdag 10 februari 2010

En femme fatale är ingen genderbender

Just nu sitter jag och försöker ta mig igenom Karin Milles, Eva Ersons och Ann-Catrine Edlunds bok Språk och kön. Tyvärr växlar den mellan att vara Ta betalt-radikalfeministisk och att klappa läsaren på huvudet på ett ganska obehagligt sätt. Jag misstänker att syftet är att vara lättillgänglig, och boken innehåller en del intressant, men just sättet den framställer heteronormativitet, män och kvinnor på är rätt störande.

När författarna pratar om sexuellt avvikande beteende (alltså från normen), känns deras generaliseringar om verkligheten väldigt mycket snävare än vad jag uppfattar den. De analyserar en studie som jämför hur mänsklig fortplantning beskrivs (spermien som atlet och ägget som erövras och penetreras) genom att konstatera att "en riktig man är aktiv, en riktig kvinna är passiv". Sedan föreläser de om hur kvinnor hålls på plats av rädsla för att bli kallade för hora, som alltså inte heller är en riktig kvinna eftersom skällsordet antyder att hon är sexuellt aktiv. Kapitlet om homosexualitet och språk (jag huttrar över att det ens behöver ett eget kapitel!) diskuterar heterosexuella mäns sätt att manifestera sin egen manlighet genom att nedsättande kalla andra män för bögar när de gör "kvinnliga" saker som att diska eller ta hand om sina barn.

Allvarligt talat, så tror jag att det är att göra det väldigt mycket för lätt för sig, att analysera kvinnors underordning och de villkor som unga kvinnor lever under, genom att helt enkelt påstå att män ska vara sexuellt aktiva, kvinnor passiva, och att männen håller kvinnorna på plats genom att kalla oss för horor och slampor när vi inte beter oss som vi ska.

Och på tal om att bete sig som man ska, så får jag ofta under läsningen bilden av att det räcker med att som tjej vara sexuellt initiativtagande för att man ska utföra en könsöverskridande och dekonstruerande handling. Som om att jag hånglade upp en man skulle göra mig mindre kvinnlig. Som att mitt sexuella begär gentemot personer av det andra könet skulle vara ett upplösande av könsrollerna i sig, då jag tar fokus från min egen kropp som objekt och istället visar lite handlingskraft.

Och jag är säker på att det är svårare än så att ifrågasätta och överskrida könsrollerna. Om det nu är för att de är fasta kategorier man inte kan göra så mycket åt, eller om det är för att kvinnor har större handlingsutrymme nu än för 100 år sedan, är inte så intressant att reflektera över. Men jag tycker att det är väldigt tråkigt när en lärobok som aktivt arbetar med ett genusperspektiv ska måla in unga kvinnor som gillar att dricka öl, ha sex och se på sport i ett hörn, och se till att de framställs som ifrågasatta och smädade.

Det är som när tonårsbrudarna tror att de måste må dåligt för att alla tidningar talar om för oss hur deprimerade vi är. Det blir inte ett dugg bättre av att i all välmening reproducera sådana bilder.

måndag 8 februari 2010

Dagens outfit

Idag har jag blivit vuxen, tydligen. I alla fall har jag fått mitt livs första pensionsbesked. Det var inte mycket, men tydligen är mitt studiebidrag pensionsgrundande så tretusen kronor kan jag i alla fall vänta mig att få utbetalt när arbetsmarknaden har tröttnat på mig. Det kändes galet vuxet, i alla fall. Det oranga kuvertet, liksom. Jag tror att jag nästan är att räkna som en fullvärdig samhällsmedborgare nu. Nästan i alla fall.

Dagens outfit består alltså av en grå morgonrock tillhörande min sambo, kombinerad med accessoarer i den alltid lika trendiga färgen orange.

En sak förresten som jag aldrig fattar med modebloggare... går de verkligen runt med klackskor på trägolven inomhus? Eller tar de bara på sig sina schysstaste heels när det är dags att fota? Alla jeans och t-shirt blir ju snyggare av ett par högklackade skor... men varför gå runt i sådana inomhus?

tisdag 2 februari 2010

Min klädsel är ingen samhällsfara

(till Metros insändarsida)

Jag känner mig hedrad.
Tänk att, år 2010, så många herrar lägger energi på att i rikstäckande media diskutera vad jag får ha på mig och inte. Det är ju fantastiskt!

Tydligen är det viktigt att jag visar min mun och näsa när jag är ute på gatan, men att jag döljer mina bröst när jag badar. Och nu när ni dessutom börjar diskutera ifall det är farligast för samhället om jag är täckt från topp till tå, eller oklädd. Som sagt, jag känner mig hedrad över att min kvinnliga kropp och klädsel får så mycket uppmärksamhet.

Jag måste bara få påpeka en sak, som kan tyckas vara relevant för debatten. Min kropp är min egen, och upp till mig att bestämma vad jag ska göra med. Min klädsel har jag rätt att välja själv, och det är att kväva min yttrandefrihet och min integritet att ropa om förbud mot såväl niqab som korta kjolar eller för höga kängor.

Jag vet, att andras kläder som man själv inte vill bära, ofta framställs onyanserat som farliga, hot mot hälsan eller mot den allmänna säkerheten. Men allvarligt talat, det är min ensak och mitt fria val om jag vill bära niqab eller bikini, och ingendera är en samhällsfara.
Länk
Anneli Henriksson

Den Perfekta Partnern

Egentligen är det sjukt orimliga krav som det här samhället tenderar att kräva att vi ställer på våra partners. Det märkliga är att de orimliga kraven räknas som helt naturliga och att vi förväntas leva upp till dem. Men allvarligt.

Enligt mononormen ska en bra partner vara följande:

  • En god vän som man kan prata med om allt, känner en utan och innan, alltid lyssnar och ställer upp och tar hand om en som goda vänner gör.
  • En smärtfri medboende som delar ansvaret för hushållssysslorna, inte ignorerar dig men samtidigt ger dig lagom mycket personligt utrymme och integritet.
  • En spännande älskare som är bra i sängen och varierad så att ert sexliv inte blir långtråkigt. Dessutom gärna romantisk, ständigt attraktiv och attraherad av dig, trogen och passionerad.
Allt detta och gärna mer i en och samma person!
Snacka om att det känns som att det känns svårt att vara Den Perfekta Flickvännen ibland.

måndag 1 februari 2010

Parlez-vous anglais?

Jag är lite skuldmedveten över min låga uppdateringsfrekvens, men den beror mest på att jag försöker vara skötsam och ta mig igenom en 200 sidors lunta vid namn Language Policy, tillika min första engelskspråkiga kursbok.

Häromdagen satt jag och läste en tråd på Likströms forum om just engelskspråkig litteratur, och engelska i allmänhet, och märkte till min förvåning hur många människor som har svårt för att begripa det här med att engelska är ett främmande språk för majoriteten av alla svenskar. Att vi hör det på tv dagligen gör oss inte till stimulerade och varierade talare.

Tydligen är det lite skämmigt att vid 20 års ålder föredra att få undertexter på engelskspråkig film, översatt kurslitteratur och en sammanfattning på svenska istället för att gå direkt på engelska wikipedia. Trots att det är allmänt erkänt på senare år att det är lättare att ta till sig information på sitt modersmål. Och att vi svenskar förvisso är bra på engelska men gärna överskattar vår egen förmåga.

Jag är inte den typen som stör sig på när ungdomar disconnectar eller ger någon access till sina servrar. It makes no sense, helt enkelt. Däremot kan jag bli ganska redigt irriterad på dem som ska visa sin intellektuella status och internationella ambitioner genom kommentarer som "jag läser faktiskt alltid skönlitteratur på engelska, för det känns mer genuint!" eller "Svenska låter faktiskt töntigt".

Jag har på allvar sett folk sitta och läsa Ibsen i engelsk översättning samtidigt som de diskuterade på svenska.

Och jag har väl insett att jag, i mina studier på universitetsnivå, kommer att få läsa en del engelskspråkig litteratur oavsett vilket ämne jag studerar. Det går jag med på. Men jag går inte med på att det är en markör för lägre intelligens att vilja läsa på det språk man behärskar bäst. Mitt modersmål är för bra för att bli berövat sin status.