Parlez-vous anglais?

Jag är lite skuldmedveten över min låga uppdateringsfrekvens, men den beror mest på att jag försöker vara skötsam och ta mig igenom en 200 sidors lunta vid namn Language Policy, tillika min första engelskspråkiga kursbok.

Häromdagen satt jag och läste en tråd på Likströms forum om just engelskspråkig litteratur, och engelska i allmänhet, och märkte till min förvåning hur många människor som har svårt för att begripa det här med att engelska är ett främmande språk för majoriteten av alla svenskar. Att vi hör det på tv dagligen gör oss inte till stimulerade och varierade talare.

Tydligen är det lite skämmigt att vid 20 års ålder föredra att få undertexter på engelskspråkig film, översatt kurslitteratur och en sammanfattning på svenska istället för att gå direkt på engelska wikipedia. Trots att det är allmänt erkänt på senare år att det är lättare att ta till sig information på sitt modersmål. Och att vi svenskar förvisso är bra på engelska men gärna överskattar vår egen förmåga.

Jag är inte den typen som stör sig på när ungdomar disconnectar eller ger någon access till sina servrar. It makes no sense, helt enkelt. Däremot kan jag bli ganska redigt irriterad på dem som ska visa sin intellektuella status och internationella ambitioner genom kommentarer som "jag läser faktiskt alltid skönlitteratur på engelska, för det känns mer genuint!" eller "Svenska låter faktiskt töntigt".

Jag har på allvar sett folk sitta och läsa Ibsen i engelsk översättning samtidigt som de diskuterade på svenska.

Och jag har väl insett att jag, i mina studier på universitetsnivå, kommer att få läsa en del engelskspråkig litteratur oavsett vilket ämne jag studerar. Det går jag med på. Men jag går inte med på att det är en markör för lägre intelligens att vilja läsa på det språk man behärskar bäst. Mitt modersmål är för bra för att bli berövat sin status.

Kommentarer

Inya sa…
Nejmen, kommentarer kring en av mina favorit-hat-diskussioner. :D

1. http://photos1.blogger.com/blogger/3986/1025/320/Berglin.jpg

Engelska är inte vårt förstaspråk, och jag hoppas att det aldrig kommer att så bli. Åminstone inte om det sker på bekostnad av svenskan, eller vilket språk man nu råkar ha som förstaspråk.

2. Jag kan förstå oviljan att se filmer och TV-serier med svensk textning, då den svenska översättnignen ofta är undermålig. Egentligen så är den i >90% av fallen hyfsad, för att inte säga bra, men de resterande procenten är tillräckligt för att jag skall ifrågasätta nyttan av en översättning. Däremot så föredrar jag alltid att ha den engelska textningen för hörselskadade igång. Min engelska är bra, men jag är inte så stolt att jag inte kan erkänna att ett textstöd för det jag lyssnar på hjälper.

3. Jag <3 Wikipedia. Framförallt jag <3 engelskspråkiga Wikipedia. Det är ett fullkomligt lysande översättningsverktyg. (Visste du att det brittiska namnet på lingon är cow berries?)

4. Jag kan förstå ambitionen att sträva efter att läsa skönlitteratur författad av engelskspråkiga författare på engelska. Svenskar är erkänt inte lysande på engelska, men vi tenderar att vara kunniga nog för att kunna tillgodogöra oss romaner på sagda språk, förutsatt att vi har tid och lexikon till hands. Att jag sen har en sjuklig facination för att läsa både orginalspråk och översättningarna har att göra med min insikt att oavsett hur bra jag är på det engelska språk som omger min del av världen (fysiken, matematiken och kemin)så kommer jag alltid att missa aspekter av texten. Det kommer visserligen också översättaren att ha gjort, men vi bör enligt all logik missa olika aspekter. Alltså blir min förståelse av verket mer heltäckande om jag läser både på orginalspråk och i översättning.

5. Om verket jag har för avsikt att läsa är skrivet i orginal på ett språk jag inte förstår så kan jag för mitt liv inte förstå varför jag skulle läsa någon annan översättning än den svenska (såtillvida jag inte råkar ha för avsikt att jämföra översättningarna, i vilket fall där kan finnas en anledning att så göra.)

6. Svenska är ett oerhört vackert språk, och ju mer tid jag spenderar i engelskspråkiga miljöer, ju mer lär jag mig uppskatta det modersmål jag har.

7. Efter 13 års studier av engelska, 3 års studier på engelska och 6 månaders studier på engleska i England, samt merparten av min tid tillbringad i sällskap med människor som lätt kodväxlar inte bara inom svenskan utan mellan språk och i sällskap av människor vars första språk har varit engelskan så vågar jag påstå att min förståelse av sagda språk är mer omfattande än den genomsnittliga personen som nyss lämnat gymnasiet. Kanske just därför finner jag mig uppskatta svenskan.
Jag har en teori om språktillgänglighet och framförande av medelanden. Om man beraktar medelandet som man har för avsikt att framföra som ett brev i ett kuvert, och språket man använder som omgivningen så är svenskan en bred, rak, väg med tydliga vägskyltar. Svenskan bär mig när jag försöker framföra något. Englskan är förvisso inte tung, men likväl är det jag som bär den. Min franska är ett otympligt och tungt objekt som jag släpar runt på. Alla språken kan användas för att framföra någonting, men den säkerhet som jag har i svenskan kommer jag nog aldrig ha i något annat språk, även om jag kan komma nära.

Jag misstänker att min sista poäng blev något luddig. Jag skyller detta på feber och huvudvärk.

Bra skrivet, för övrigt. :D
Gealach sa…
Ojojoj, jag ska nog inte börja, egentligen, för då blir jag sittande hela kvällen... :-D

Men för att fatta mig kort, jag håller med. Många svenskar har en tendens att nedvärdera sitt modersmål till förmån för den fantastiska, och framför allt häftiga, engelskan, och det vare sig de behärskar den till fullo eller inte.
I min kompiskrets finns begreppet "originalspråket engelska". Det handlar om människor som hävdar att de alltid läser på originalspråket, som alltid råkar vara engelska, som pratar om att engelska är så mycket rikare än svenska (som de uppenbart inte utnyttjar ens till 5%) och läser typ franska böcker översatta till engelska fast det finns svensk översättning.
Agnes sa…
Jag led lite smått av det här "original"-syndromet förut – det har blivit mycket bättre, jag lovar :) Jag läser helst på originalspråk om det är ett språk jag kan (dvs svenska, engelska, franska eller italienska), kan jag ej originalspråket tar jag närmsta tillgängliga översättning till ett språk jag kan. Mycket handlar det alltså om tillgång för mig. Anledningen till att jag läste Animal Farm på franska första gången och svenska andra var för att jag fick en skoluppgift. Sådana bråkar man inte med :P

Jag håller med i princip vad du säger, Anneli, folk som tycker att engelska låter "häftigare" eller att svenskan är ett så fattigt språk är ganska irriterande.

Inya, jag förstår din sista poäng och instämmer till stor del.
Tolkien är b3 som han sjelf skref än i Ohlmarks öfversättning.

Och att läsa honom och CSL på original, efter sv öfvers., med lexikon i högsta hugg, var mitt sätt att bli bra på engelska. Funkade sen barndom till tidiga tonår, kan intet garantera samma effekt för vuxna som kommer på det litet senkommet.

Mycket af G K Chesterton fins intet ens öfversatt till svenska. Detsamma gäller alt eller nästan alt af Hilaire Belloc.

Woodehouse som fins öfversatt läste jag gerna på svenska.
Xhakhal sa…
Det finns några ord jag är lite sur över inte finns på svenska. Jag vill att 'besvika' ska vara ett verb. Jmfr 'disappoint'. 'göra besviken' har inte samma genomslagskraft!

... i övrigt är jag en erkänd anglofil. Jag älskar engelska. Jag älskar att vara bra på engelska! (eller, ja, jag känner mig duktig i alla fall, men det behöver ju inte betyda någonting :D) och jag älskar att läsa och lyssna på engelska. Jag tycker helt enkelt om språket (precis som vissa jag känner är förälskade i franska) - men jag tycker inte om när människor inte tycker om svenska xP Svenska är coolt. Vi har världens häftigaste ord (näst efter kinesiskans 'heja', som i direktöversättning blir 'addera olja', och deras 21 vanligaste tecken ser ut som en liten ångbåt) rent generellt och vi låter ashäftiga när vi snackar. Så det så.
"besvika" fans förmodligen som sällsynt i Dahlins ordbok, vanligen heter det "svika" (=let down) hvilket icke är riktigt samma sak som rent paradoxala besvikelseorsakanden

bruka det, som: "jag svek ej ett löfte jag besvek en annans förhoppning"

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.