Respekt, mannen!

Ibland upptäcker jag det här med att den akademiska världen faktiskt rymmer en hel del prestige, och att det är viktigt att se upp till sina företrädare på rätt sätt.

Just nu läser jag Tradis och Funkis av Ulf Teleman. Teleman är en sån där namnkunnig människa som haft en massa uppdrag och är erkänt kunnig. Och Teleman älskar förra generationens nestor, Erik Wellander. Ibland lite överdrivet mycket, kan jag tycka. Som i det här stycket:

"Wellander var en vältalig representant för dessa kritiker (1939:738) när han anklagade ungdomen för att vara de största syndarna:

De mera begåvade och livaktiga vantrivas snart med detta andliga stillastående, bryta sig ut ur gruppens alltför bekväma språkgemenskap och vandra vidare på egna vägar, men många stanna kvar i loj likgiltighet och bilda det stora flertal av språkligt outvecklande, som lämpligen skulle kunna kallas de språklata. Den språklättja, och det här är fråga om, visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat, pladdrigt och meningslöst ordande, som bekvämt följer de mest upptrampade vägarna.


Ord och inga visor från Sveriges mest inflytelserika språkvårdare under det gångna seklet!"

Man måste faktiskt inte berömma sina föregångare för att de fallit för frestelsen att klaga på dagens ungdom och dess språkproduktion
. Folk har klagat på dagens ungdom och deras taskiga språk i ett par hundra år, det är inte nyskapande, det är inte kreativt och det är ofta inte ens träffsäkert. Inte när Henrik Scheutz gör det i Metro, och inte när Erik Wellander gör det i Riktig Svenska.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det