söndag 28 mars 2010

Nej snälla, rädda inte Slussen

När vi stockholmare har tråkigt och det är nyhetstorka i stan, brukar vi ägna oss åt att rasa över något av de nya projekt som de styrande vill dra igång för att förstöra vår stad ytterligare (för vi har inte glömt Klarakvarteren!). Det kan vara badringar i Riddarholmsfjärden, hemska skyskrapor vid Norra stationsområdet, stora glasbibliotek som skulle sätta Asplunds rotunda i skymundan, eller för all del den sedan många år planerade helrenoveringen av Slussen.

När biblioteksombyggnaden var på tal tyckte jag att det verkade tråkigt att förringa den vackra rotundan. Den är trots allt sjukt pampig. Sedan, när kulturborgarrådet meddelat via sin blogg att det inte skulle bli något nytt bibliotek försökte jag mig på att plugga på det nuvarande stadsbiblioteket. Och ändrade uppfattning. Rotundan suger. Det är lyhört, bilbullret utifrån hörs med icke önskvärd tydlighet, och det finns inga avskärmade platser. Tyvärr. Så nu är jag lite besviken över att vi inte fick ett nytt bibliotek.

Gällande Tors Torn och badringar bryr jag mig faktiskt inte, men gällande Slussen kan jag säga direkt (nu när folk joinar Facebookgrupper som vill bevara den vackra Slussen):
Nej, den är inte vacker. Slussen är ett jävla elände. Den är smutsig, bullrig, blåsig och ogästvänlig. Det blåser kallt jämt, det luktar illa, det är mörkt och det är ett härke att som fotgängare passera Slussen. Det är fullt med bilar, färjor och rätt oinbjudande byggnader. I anslutning har vi rätt mysiga sommarstråk på norrsidan, och bortsprängt berg och stora stup på södersidan. Slussen är faktiskt inte det minsta mysig största delen av året.

Så sluta gnäll. Glöm Klara. Södermalmstorg är ingen höjdare i nuläget heller. Anledningarna till att besöka Slussen är ändå begränsade till att de har ett nattöppet McDonalds och att femåriga kusiner kan uppskatta Katarinahissen. Och Stomatolskylten. Men de är helt enkelt inte värda det. Bussterminalen suger. Gula gången suger. Blå bodarna suger. Fyrklövern suger. Promenaden ner till Djurgårds- och Fjäderholmsfärjorna suger också.

Så snälla, rädda inte Slussen. Befria oss från Slusseneländet en gång till.

fredag 26 mars 2010

Etikettpoliser igen

Magdalena Ribbing är verkligen en av mina stora favoriter! Så belevad, formell och korrekt, och ändå är hon så underhållande spydig och bra på att ta död på alla tramsiga etikettsregler som folk har fått för sig att de ska följa bara för att det "ska vara så".

Tyvärr envisas ju folk att skriva till spalten bara för att visa upp sin egen fina etikett. Som dagens härliga där någon undrar hur hen ska påpeka för värdinnan att det är fel att äta en fast förrätt med sked, eftersom vi i det här landet blivit uppfostrade till att göra det med kniv och gaffel. Dessutom torde maten känna sig skymfad av att inmundigas på detta förskräckliga vis.

Magdalena borde kanske ta efter Språktidningens underhållande exempel, "brev till Språkpolisen", som skickas via hemsidan och blir till en fin liten spalt i tidningen. Såhär underbart skriver de:

"Har du stött på några slemmiga språkgrodor på sistone? Ett språkbruk som får dig att rodna av förtrytsamhet? Sett ytterligare tecken på svenska språkets förfall? Anmäl det här! Till språkpolisen:"

Så skönt, alla självutnämnda språkvårdare som sitter hemma i stugorna och tycker. Nu kan ni spy galla över "större än mig", dagens ungdom och den stora mängden engelska lånord till någon som faktiskt lyssnar, tar er på allvar och bryr sig. Fantastiskt kul, så passa på och utnyttja möjligheten!

Du ska vara den du är!

Den här länken dök upp på IRC ikväll, och föreställer en tjej som sminkar sig steg för steg. Sensmoralen är "man kan göra mycket med smink" och människan som lagt upp bilderna konstaterar att det är farligt att dejta tjejer som har mycket smink - man vet aldrig vad man vaknar upp med.

Det påminner en del om diskussionerna om smink som gick i början av 00-talet. För den som inte minns klimatet då pratar vi om Flicka-kampanjen, mediedebatter om retuscherade modeller och feminister som målade kläder på H&Ms julreklam. Jag var 12 år, och en av de viktigaste frågorna var "om man ska sminka sig eller vara den man är". Joakim Hilson hade en hit med Vacker utan spackel. Tja... ni fattar.

Och det hade ju varit rätt gulligt! Om det bara var 12-åringar som diskuterade vilket som är viktigast av smink eller personlighet. Eller över huvudtaget såg ett motsatsförhållande mellan dem. Tyvärr får man ju ibland intrycket av att det inte riktigt är så. Som när killen i länken kommenterar att man nog blir besviken när man får se "the real her". Eller när folk gnäller över hur tråkigt det är att tjejer pratar om sitt utseende, eftersom det gör att de objektifierar sig själva och inte fokuserar tillräckligt på viktiga saker. Smink eller personlighet. 90-talsfeminism.

Det är när jag får en overload på sånt som jag tänker på Elsa Billgren och blir glad att det faktiskt finns smarta, driftiga, kvinnliga förebilder som ändå vågar måla läpparna röda och dammsuga i högklackat.

---
Titeln på inlägget är självklart en referens till just Joakim Hilson. Den låttexten förbluffar mig nästan lika mycket som Eiffeltornet, ibland.

torsdag 25 mars 2010

Hobbyetymologen funderar

Via Bellman hittade vi verbet kullra, i betydelsen "trilla omkull". Enligt SAOB betyder det dock oftast "rulla".

Därefter upptäckte jag att det måste vara samma kullring som förekommer i substantivet kullerbytta.

Det vi bara inte riktigt får grepp om är varför en kullerbytta är någonting man gör medan en skvallerbytta är någonting man är. Och om det verkligen måste vara så. Skulle man inte kunna överföra betydelsen av kullerbytta, i analogi med skvallerbyttan, för att beteckna folk som ramlar mycket. Typ Håkan Hellström?

Där har vi någonting att fundera på.

---

Nymfen kullrar och du skrattar med din trut. Bild från en gammal kullersession i Humlegården där Mattlo fotade en hel massa kullrande barn och nymfer. Tyvärr har jag inte bilderna där det faktiskt rullas runt runt nerför backar och slås kullerbyttor.

onsdag 24 mars 2010

Rör inte min Selma!

Riksbanken vill dra in tjugokronorssedeln, rapporterar DN idag. Istället vill de införa en tvåhundrakronorssedel och en tvåkrona. Vad nu det ska vara bra för. I alla fall den där tvåkronan gör mig rätt skeptisk.

Jag gillar selmorna. Inte bara för att det är Selma Lagerlöf på dem, utan för att det är den mest perfekta valören på en sedel. Tjugolappen är den ultimata fikapengen. Räcker till en kaffe och en liten chokladbit, eller till en smörgås. En tjuga får man slösa upp på väg hem från skolan när man är sugen - medan en femtilapp är för stor för det och en tia för liten.

Dessutom kan man knöla ned dem i fickan med lite bristande respekt. Det är nog det alla gör också, eftersom det är problem med att de är för slitna.

Det har visst kommit förslag på att byta ut sedeln mot ett tjugokronorsmynt också. Det skulle kunna vara en idé. Motsvarande värde som ett tvåeurosmynt, och det är nog min favoritvalör på just euro. Mest för att det plötsligt ligger så mycket pengar i myntfacket när man har ett sånt.

Dessutom håller ju vi på och slopar femtioöringen och riskerar därför inte det absolut mest störande med just euromynten. Att antingen hittar man närmare 100 spänn i sitt myntfack, för att man råkade ha ett par tvåeurosmynt - eller så har man ett helt kilo jäkla småslantar (encentare! tioöringar ffs!), och de räcker ändå inte till en kopp kaffe. Det finns helt enkelt alldeles för många valörer för att det ska vara smidigt att hantera dem eller uppskatta hur mycket pengar man har. Och det gillar jag inte med euron.

Det gillar jag förresten inte med den där tvåkronan heller, vad är poängen att införa en ny myntvalör med så liten skillnad från de kringliggande?

Skugge gråter hellre i en Rolls Royce

När jag var 13-14 läste jag och mina vänner Linda Skugge. Det var Fittstim, Lilla ångestboken och Akta er killar, här kommer Gud - och hon är jävligt förbannad. Skugge var bra, skärpt och sådär lagom befriande arg. Tyvärr växte Linda Skugge upp och blev en gnatig morsa med bacillskräck så småningom. Tyvärr blev hennes arga provokationer allt mindre träffsäkra. Tyvärr insåg vi att Linda Skugge inte alls stod på vår sida. Jag har faktiskt fortfarande svårt att förlåta henne för det.

Som när hon skriver och dissar gymnasietjejer som inte fattar att de borde ha en buffert på banken. Uppenbarligen tycker Skugge att hon har fattat någonting mycket större och vettigare än småtjejerna som vill ha hår under armarna och finna sig själva på långa resor till Sydostasien. Skugge tycker att tjejerna ska skärpa sig och bli ekonomiskt oberoende istället. På vilket sätt det nu skulle stå i motsättning över huvudtaget till att ha ett intressant liv utanför sitt arbete eller lite spännande kroppsbehåring.

Visst, det är säkert bra att ha en buffert som gör att man klarar oförutsedda utgifter. 100 000 på ett konto gör en säkert lite tryggare, på samma sätt som det säkert känns skönare att gråta i en Rolls Royce än i en gammal Volvo. Men visst känns det mest sorgligt när en medelålders kvinna med karriär, familj och företag inte sätter ribban högre än såhär? Att hon publicerar krönikor om hur hon ägde en sextonåring i en debatt?

Ärligt talat Linda, oavsett hur rätt du har så är jag jävligt besviken.

fredag 19 mars 2010

En snabbis bara

För att fortsätta på viktspåret... jag fick en helt sjuk flashback på Kapp-Ahl igår. När folk började prata om sina jeansstorlekar kände jag mig nämligen tvungen att gå och prova sådana för att se vad jag har för storlek (jag äger ett enda par byxor, och det är ett par mjukisbyxor som jag gymmar i). Majoriteten av mina kläder är köpta second hand och saknar storleksmärkning.

Och plötsligt var jag tillbaka med tjocka lillla Anneli från början av gymnasiet, och stod där och svettades och skämdes i Kapp-Ahls provrum. Maken till hemska, inkonsekventa storlekar har jag aldrig varit med om! Maken till osmickrande kläder har jag inte träffat på länge, det heller.

Först hittade jag ett par raka jeans i storlek 42, som jag provade och till min stora förvåning upptäckte att de satt bra, med undantag för den där valken på magen som jeans brukar generera. Jag hade också tagit med mig en tunika i 36-38 och en bastopp i 40-42 med in.

Tunikan var ett tält som fick mina bröst att öka med ett par kupor i storlek. Toppen satt tight och flashade den där jeansvalken rätt tydligt samtidigt som min rygg badade i den. Inget vidare.

Jag beslöt mig alltså för att hitta ett par jeans med högre midja, som borde motverka det där, och en topp som var mindre över axlarna. Vilket ledde till att jag stod och kände mig alldeles förbluffad i ett par stretchjeans i storlek 44 som inte kom över mina höfter (alltså på tok för små), och en stickad tröja i storlek 36 som var på tok för stor.

Jag fattar plötsligt varför bloggar som ältar att Storleken inte har någon betydelse är så populära! Och jag handlar nog inga kläder på Kapp-Ahl.

torsdag 18 mars 2010

Men tjock är fint!

Efter att både Julia Skott och Tjockisbloggen svarat på gårdagens inlägg, och ganska mycket av svarsinläggen går i tonen "vi lägger ingen negativ värdering i ordet tjock", känner jag att jag måste göra ett förtydligande.

"Varför ska man sätta en benämning på allt? Tjock är inget annat än ett ord och en beskrivning precis som kort, lång, rödhårig, mörkhyad osv. Det behöver inte alltid ligga en värdering i det utan låt det bara vara ett ord för det är när man lägger negativa tankar bakom ordet som det blir till ett skällsord…"
Såhär skriver Sarah på Tjockisbloggen...

"JAG ÄR TJOCK. Det är inte elakt mot mig själv att säga det, och det är inte elakt mot eventuella människor som väger lika mycket eller mer. De är också tjocka, och det säger absolut ingenting om dem — förutom att de är tjocka."
... och såhär skriver Julia Skott.

Jag tycker inte att det är negativt att vara tjock eller att ordet i sig är någonting dåligt.
En tanke som slagit mig, är att vi är så vana vid viktgnäll och småtjejer i alla åldrar som står och klämmer sig på magen och klagar över hur tjocka de är, så att när jag skriver att jag inte är tjock tolkas det som att jag tycker att tjock är någonting dåligt.

Jag förnekar inte att jag är överviktig, rent objektivt sett till BMI. Egentligen förnekar jag inte att jag är tjock heller. Mitt påstående om motsatsen handlar alltså inte om att jag vill framhäva hur snygg och smal jag är. För smal är jag inte, även om jag oftast tycker att jag är snygg.

Det saken handlar om är att jag inte tycker att jag med mina bilringar kan lägga beslag på parollen Big is Beautiful, och med gott samvete prata om att vi tjocka, mulliga, kurviga kvinnor också kan vara både snygga och framgångsrika. Jag är helt enkelt inte tillräckligt tjock.
Jag har alltid tyckt att det är jättejobbigt när kompisar i 60-kilosklassen klagat över att de inte väger 55 kilo. Ungefär lika jobbigt som när tjejer med MVG i alla ämnen klagar över att de fick VG på ett prov.

Troligtvis beror det på, att jag som är 20 kilo tyngre alltid har känt mig just tjock, och liksom i det övre spannet av vad folk egentligen väger (som Julia skriver, vi börjar nog bli allt sämre på att uppskatta folks vikt, jag är nog inte den enda som inbillar mig att medelvikten bland kvinnor ligger runt 60 kilo). Och om tjejerna som är mycket mindre än vad jag är tycker att de är tjocka, borde jag inte då göra detsamma?

Men om jag i 75-kilosklassen ska låta min övervikt bli en signifikant del av min självbild, och börja tjata om att jag både är tjock och snygg på en gång, blir det inte lite att göra storlek 36 till lite för mycket norm? Om jag i storlek 40 är tjock, då måste ju alla i större storlekar också vara tjocka. Och vad leder det till, mer än att tala om att de enda som inte är "tjocka", alltså inte väger lite för mycket, är just 55-kilostjejerna?

onsdag 17 mars 2010

Jag är ingen tjockis!

Via Tanja hittade jag Julia Skotts inlägg om att vara tjockis. Sedan tidigare har jag också hittat modebloggen Tjockisbloggen, där två kvinnor skriver under parollen "hälsa och välmående för alla oavsett storlek".

Visst, jag tycker också att Big is Beautiful och att det är häftigt med kvinnor som vill utmana skönhetsidealen genom att acceptera sin övervikt och visa att stora kvinnor också är vackra. Det är bara det att både Julia och Hanna och Sarah bakom tjockisbloggen drar ungefär samma klädstorlekar som jag och har lika mycket dubbelhaka. Och jag är inte tjock.

När jag började gymnasiet började jag delta i skolgympan, promenerade och åt inte godis på vardagar. Plötsligt tokrasade jag i vikt och tappade 14 kilo på en termin. Jag kan inte minnas att jag uppfattade min kropp då som det minsta mindre och snyggare än vad den är idag. När jag vägde 62 kilo och hade helt platt mage var jag orolig för dubbelhakorna. Jag klippte av mig håret och kommer ihåg att jag tyckte att jag var galet fet på alla bilder som hamnade på min och vännernas gemensamma bilddagbok. Mina vänner var ju nere runt 55. Jag drog storlek 38 och tyckte att jag var tjock.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag gick upp alla de där kilona igen, och det var väl ingen större sak att gräma sig över. Jag var gladare när jag gick upp än när jag gick ner. Nu är jag 170 cm lång och väger 76 kilo. Så ett par överflödiga kilon runt midjan och en liten dubbelhaka har jag allt.
Men tjock? Jag har aldrig måstat köpa mina kläder på någon BiB-avdelning. Tittar jag på plus size-märken som Monif C och deras snygga baddräkter ser jag direkt att de riktar sig till större kvinnor än jag.

Jag tycker att det känns lite likadant när kvinnor i 75-kilosklassen driver tjockisbloggar som när pyttesmå tonårstjejer med texten "Fet?" ovanför hänger på väggarna i Stockholms tunnelbana. Det är lite hånande mot alla riktiga plus size-tjejer. Om jag med min extra bilring runt magen måste ta till "tjock och stolt!" för att vara nöjd med min kropp, vad signalerar jag inte då till kvinnorna över 100?

Så nej, jag är faktiskt inte tjock. Ser man till underarmarna och ryggen är jag rentav tanig. Men framförallt är jag en kurvig, vacker kvinna som är nöjd med min kropp, utan att behöva ta till något Big is Beautiful för att legitimera det.

överst ser vi Anneli, 16 år och 63 kilo. Underst Anneli, 20 år och 76 kilo. Jag vet inte med er, men jag tycker inte att det är så jäkla stor skillnad.
(Egentligen hade jag en nästan ännu bättre bild för att visa upp hur min snygga, icke-tjocka kropp ser ut, men där ser man mina tuttar och jag vet inte om jag är så pass cool som bloggare att jag vågar publicera sånt. ^^)

torsdag 4 mars 2010

Jag är minsann moralisk och betalar alltid på bussen!

Den här veckan är de mest kommenterade etikettinläggen hos Magdalena Ribbing bland annat ett om hur man hejdar plankare, och ett om hur man ber andra att lämna sina sittplatser på bussen till förmån för äldre. Såhär i snökaostider har även DNs insändarsida gått varm med klagomål på ungdomar som låter gråhåriga stå upp i bussen.

Länk Och herregud vad jag inte orkar längre! Att klaga om de ohyfsade ungdomarna som sitter på bussen är mer PK än Anton Abele. Och det är inte lite PK.

Dessutom, allvarligt, när man skriver in till en etikettspalt och undrar hur man ska tillrättavisa folk som man anser beter sig omoraliskt trots att det inte drabbar en själv... gör man det egentligen för att man vill ha ett konkret svar eller bara för att man vill visa upp vilket stort hjärta och gott samvete man själv har? Det är samma fenomen som folk som skriver till Språkrådet och talar om att de själva minsann alltid säger större än jag, men nu har börjat störa sig på att andra säger större än mig. För det kan väl ändå inte vara korrekt?!

Sist jag satt på en buss i rusningstrafik och det kom på en kvinna med käpp så reste jag mig. Det verkar de flesta göra, så länge det är fullt i bussen. Däremot flyttar jag inte min väska från sätet bredvid om sätet mittemot är ledigt
Och när jag betalt ett SL-kort (den här terminen blir nog min sista med ett prisvärt och bra sådant) men tappat det och inte har råd med ett nytt, eller när leveransen strular och kortet kommer mig tillhanda 8 dagar efter att det börjat gälla, då plankar jag faktiskt gärna med gott samvete. Och då struntar jag faktiskt fullständigt i tanter som gnäller över att det ser ohyfsat ut.

onsdag 3 mars 2010

Semester!

Jag har länge trott att det här med semester är någonting dyrt och svåråtkomligt som hushåll med två inkomster ägnar sig åt. Sen skaffade jag en egen ekonomi och ett sparkonto med namnet "Berlin", som jag trodde att det skulle bli en sommarresa för. Tills i går kväll.

Men på lördag åker jag till Turkiet istället! Jag och Hell ska sola, bada och bo all inclusive i en vecka. Och det var inte dyrt heller.
Önska oss lycka till :)

Klassångest och klassapartheid

Under min fjärde termin på högskolan börjar jag för första gången någonsin känna lite ångest över att jag inte har akademikerföräldrar. Jag har alltid blivit matad med hur smart och duktig jag är, och hur långt jag kommer att kunna gå om jag anstränger mig lite. Så hittills har det inte varit några problem. Men nu börjar jag komma upp på den nivån i utbildningen att min ovana vid den akademiska sfären plötsligt är en nackdel.

Jag sitter och pratar med kompisar, vars fäder är professorer, och önskar i smyg att vi också kunde sitta och diskutera germanska morfem och bläddra i etymologiska ordböcker hemma vid middagsbordet. Min mor är en underbar kvinna, men hon är inte intresserad av språk. Politik slutade vi diskutera när jag var 14 och krävde mer nyanserade diskussioner än "vänsterpartiet är bäst och borgarna suger". Pappa är den som alltid har skrutit mest över min begåvning och varit väldigt peppande, men jag misstänker att han inte heller varken är intresserad av eller riktigt förstår vad det är jag håller på med. För första gången i mitt liv känner jag alltså av lite klassångest. Jag tycker synd om mig själv och tror att alla vars föräldrar är akademiker eller företagare har det oerhört mycket lättare i livet. Oerhört konstruktivt.

Nu har jag förvisso turen att försöka arbeta mig uppåt, åtminstone lite. Det ses ändå som acceptabelt. Men ibland får jag intrycket av att det är nåde dem, som försöker klättra åt andra hållet.

När jag var tonåring i Flemingsberg kände jag en kille, som bestämt hävdade att "det är klassförräderi att supa på Valborg". För honom var det viktigt att vara pigg och alert för att gå med syndikalisterna i första maj-tåget morgonen efter. Självklart blev han kväst. Efter ett par "är inte din pappa VD?" hade den stackars grabben lärt sig att klasskamp inte var någonting för honom. I alla fall inte att tala högt om. Efter det har jag vid flera tillfällen hört självutnämnda working class heroes skälla på ungar ur den övre medelklassen, för att de tror på rättvisa och jämlikhet trots att de aldrig torkat golv på ICA. Skomakare bliv vid din läst.

Jag funderar på om det kan bottna i något slags rädsla för att bli klappad på huvudet som folk som inte tjänar på det ändå försöker att upprätthålla något slags klassapartheidsystem. Varför ska man annars predika sensmoraler som "Har du kommit upp i de inkomstklasserna där man förstår fördelarna med kapitalismen, så borde du ta ditt förnuft till fånga och bli liberal", när man inte tycker om liberaler?